Varför jag älskar Skyrim
2017-02-22 | 11:39:27
Igår såg jag ett inlägg på Facebook gällande en person som endast vill ha ett spel som för det mesta är djup och en skapar ett band med karaktärerna och en sugs verkligen in i storyn. Någon på det inlägget kommenterade att hen tyckte Skyrim gav en det djupet och genast kom det en person och kommenterade sin negativt inställda åsikt kring spelet. Så jag tänkte försöka förhålla mig till hur spelet är och varför jag älskar Skyrim.
Skyrim är ett spel med många brister. Det är ett spel som crashar ofta (allt från att spelet stängs ner till att det faktiskt bara stannar upp, så en vågar absolut inte taba ur spelet), den har många buggar där questlines står stilla och en måste ibland använda sig av consol commands (en utav de buggigaste karaktärerna är till exempel Serana, som alla hatälskar). Skyrim är inte heller ett spel som är riktigt gjort för PC, den har klumpiga kontroller (although inte lika klumpiga som Resident Evil) och alldeles för få voice actors (de har samma röst för en person som är "ond" och en person som är "god" i samma questline) och ibland så undrar en om personen som skrev dialogerna någonsin kommunicerat förr i sitt liv.
Det finns jobbiga karaktärer *host* Serana och Lydia *host host* och det finns även ibland konversationer som känns framkrystade till att en ska få ett quest. Det finns inte mycket utrymme till rollspel, antingen säger en det spelet vill att en ska säga eller så får en skita i questet. Trots alla dessa fel och tabbar så älskar jag Skyrim och jag har över 600 timmar på spelet.
Jag har förr sagt att för mig när det kommer till spel så är story allt, och i mitt förra inlägg så kritiserade jag en serie utifrån dåligt manus och levereringar av repliker. Jag står fast vid min åsikt kring att storys är viktiga och ett bra manus samt levereringar av repliker, däremot så är Skyrim mycket mer än ett story spel som Beyond: Two Souls eller Heavy Rain, eller Last of Us, osv. Det är ett open-world spel, där en har möjlighet att välja om en vill hålla sig till the main storyline eller göra sidequest. Jag håller med om att vissa quest var väldigt förutsägbara, jag förutspådde hur the Dark Brotherhood skulle sluta och vart förvånad när karaktärerna skulle ha the big reveal och jag hade fått för mig att de redan avslöjat det.
Men trots detta så älskar jag Skyrim. Varför? Det finns så många plotholes och dåligt manus och dåligt scriptat spel i övrigt, men det är ett bra spel ändå. Det är ett roligt spel som innehåller drakar, magi och intressant storys, som både the main story, Dawnguard, och Dragonborn. Det finns mycket en kan göra och mycket en kan explora. En märker också att spelutvecklarna lagt ner mycket tid på spelets utseende. Varje grotta, till exempel, är inte den andre lik (som det tydligen var i Oblivion, har inte spelat det men funderar på det) och det gör att det är en intressant sak att bara utforska alla grottor.
Spelet i sig är roligt, men det blir ännu roligare med mods. En kan göra spelet helt knasigt, som att lägga till att en kan rida på tuppar och liknande, eller så kan en göra spelet ännu bättre genom att lägga till det en tycker att spelskparana har glömt. Så som att ha en värld med olika klimat men inte tagit chansen att lägga till så att en blir påverkad av de olika klimaten (därav varför jag har Frostfall installerat). Eller att drakarna blir lättare att döda ju högre lvl en blir, då kan en istället installera ett mod som gör drakarna mycket tuffare att möta (Deadly Dragons), osv.
Men jag älskar också Skyrim för att även fast en inte kan rollspela i form av dialoger, så älskar jag ändå att rollspela i Skyrim. Jag har min karaktär, med en backstory, och jag vet exakt hur jag ska klara ut spelet till 100% samtidigt som I'm staying true to my characters backstory and motives. Det gör, för mig, spelet mycket roligare och intressantare att spela. Det get djupet det annars kanske saknar. För mig är detta det perfekta avkopplingsspelet (ungefär som CS:GO surf är en avkoppling för andra) där jag kan göra lite som jag vill men samtidigt ha ett eget mål och syfte med spelet.
Detta är varför jag älskar Skyrim, trots dess brister. Den ger mig den avkopplingen och friheten jag tycker om och föredrar.
iZombie
2017-02-21 | 20:12:00
Bildkälla: Ecosia
En serie som jag såg rätt nyligen på Netflix, efter att hört talas om den på en annan blogg, är serien iZombie. När jag tittade på den så vart jag full av åsikter som jag inte kunde hålla inom mig utan behöver få ut de i skrift, därav tänkte jag skriva min uppfattning av serien.
Serien handlar om en drog som gör personer till zombisar, varav huvudpersonen råkar gå på en fest där personer tagit denna drog och hon blir riven och därav förvandlas till en zombie. Hela hennes tillvaro förändras och hon bestämmer sig för att istället satsa på en karriär som doktor så blir hon en rättsläkare istället, så hon tillgång till hjärnor. En utav bieffekterna av att äta hjärnor är att hon får personligheten som personen har haft och hon delar också minnen med dem. Detta leder till att hon kan hjälpa till med att fånga personernas mördare och så. Och det är så varje avsnitt är uppbyggt.
Så långt tycker jag faktiskt om serien. De har en intressant idé om en zombie som försöker passera som människa, samtidigt som det är lite som en kriminalserie. Men sedan finns det vissa bitar jag stör mig på. Till exempel när personerna i hennes omgivning får reda på att hon är en zombie. Den första personen som får reda på det ställer frågan bara rakt ut, helt oberörd. Utav alla som får reda på det så reagerar typ en person så som jag skulle reagera, men sedan tar de tillbaka den kraftfulla reaktionen med att personen kommer tillbaka och förlåter och accepterar huvudpersonens val av att hålla det hemligt och att hon är en zombie. Det blir aldrig riktigt någon konflikt med att avslöja att hon är en zombie så det känns bara dumt att de tog med att hon skulle hålla det hemligt. Det hade troligen inte gjort någon skillnad om hon hade det tatuerat i pannan, alla skulle nog vara chill med det så länge hon inte åt de och inte höll det hemligt??
Detta kan ju också vara på grund av att serien klassas som "amerikansk tv-komedi" och det ska vara roligt. Men serien är så absurd på så vis att den verkar ta sig på jättestort allvar samtidigt som den skämtar om sig själv, och jag vet inte riktigt vart gränsen går. Vad som är dåligt manus och vad som är dåligt set-up för ett skämt. Detta är även något som stör mig jättemycket för de flesta konflikterna i serien uppstår för att hon ska hålla zombies existens hemliga, och det känns bara så onödigt när ingenting sker när hon berättar om det.
Utöver detta, enligt mig, stora misstag, så är serien rätt bra. Jag har svårt för hur vissa karaktärer reagerar på olika saker, allt från att hon är en zombie till hur de agerar i roller som polis och rättsläkare (jag är för mycket för realism för denna serie, tbh. Ha med zombies, för all del, men håll rollerna som polis och rättsläkare åtminstone lite trovärdiga), men annars är det en helt okej serie. Jag själv har tröttnat på alla dessa zombie filmer och serier som finns, men serier som utgår från en zombies perspektiv och att de ska passa in i samhället är en idé jag tycker är intressant och som jag gärna vill se mer av. Det som jag stört mig mest på är som sagt hur karaktärerna reagerar och förhåller sig till sina roller, men annars är den intressant och sevärd.
Vem ska skådespela vem?
2017-02-04 | 20:43:06
Det senaste året har jag upptäckt fler och fler diskussioner kring vem som ska skådespela vem och hur viktigt det är med representation. Jag själv har haft ett dilemma med detta eftersom vart går strecket egentligen? Självfallet så bör inte vita personer skådespela personer av en annan etnicitet, det finns otroligt mångra bra skådespelare med en annan etnicitet än vita som också bör få sin chans att synas på den vita duken och det är bara orättvist att inte låta de få den chansen.
Men vart går gränsen över vilka roller en bör ge till vem? Bör transpersoner bara få spela transpersoner, homosexuella får bara spela homosexuella, funktionsnedsatta får bara spela funktionsnedsatta, osv? Jag har haft olika diskussioner med olika personer, varav en har varit från en teaterperson. Personligen, utifrån dessa diskussioner och utifrån skådespelares speglingar av personer, så tycker jag det beror på manuset, vem det är som regisserar och att en har i åtanke hur en representerar en person en inte kanske är van att representera.
Representation är viktigt, men ifall en bara får spela roller som en själv så förlorar det lite av det roliga med att skådespela, att få vara olika karaktärer. Som transperson så skulle inte jag bara vilja ha roller som en transperson, utan som vilken roll som helst (hade dock, troligen, föredragit att få ha en ickebinär roll bara att det inte är något som är ett huvudfokus utan bara är något som får vara där). Men jag kan tänka mig att transmän och transkvinnor vill ha roller som är för män och kvinnor och inte bara få en roll som transman eller transkvinna.
Ska en dock göra en film utifrån en transpersons upplevelse så bör en försöka få den bilden korrekt och det kan en enkelt ordna genom att lyssna på oss transpersoner. På våra upplevelser och hur vi beskriver hur vi hittade oss själva. Det finns flera dokumentärer och ifall en skulle vilja så finns det troligen flera transpersoner som inte skulle ha något emot att svara på frågor för att få en accurate bild av hur transpersoner upplever sig själva. Så som regissör eller manusskrivare ligger det i ens jobb att göra research för den film en vill göra.
Så ja, white-washing i media bör upphöra, men det gäller de andra gränserna känner jag att det beror mer på hur personerna representeras. Så länge manuset och direktiven är bra så kan troligen de flesta skådespelare göra karaktärerna rättvisa. Men kom också ihåg att inte klanka ner på skådespelare som tar emot vissa roller du inte känner de kan representera på ett bra sätt. Även fast det är de vi ser utåt så klanka mycket hellre ner på dåligt manus eller regi. Jag menar, en utav de dåligaste uppträdandena en får höra är från Kristen Stewart i Twilight, men faktum är att i andra filmer så gör hon ett helt okej framträdande och Robert Pattinsson gör ett bra framträdande i Harry Potter, så det är oftast inte skådespelarnas fel utan dåligt manus eller regi (or both). Är du dock osäker, kolla upp andra filmer med de för att de om det är skådespelaren.
"You are woman, I am man"
2017-01-23 | 04:23:00
Jag undrar om det finns folk som minns när mitt instagramnamn var "lesbiskpojke". Det var ett inside joke mellan mig och mina vänner angående the acronym för SWAG. Jag gillade hur namnet rullade av tungan och hur it made no sense så jag började använda mig av det som namn på sociala medier.
Efter några månader så fick jag ett argt meddelande på ask.fm om att jag osynliggjorde lesbiska kvinnor med det namnet och att det gjorde more harm than good, även fast det gav mig och några andra a few laughs och tyckte it made sense in some weird way, så skadade det även indirekt en utsatt grupp. Eftersom jag inte hade tolkningsförträde och jag insåg efter några dagar/vecka att det var ett problematiskt uttryck så ändrade jag mitt instagram och ask.fm namn och det var det.
Jag har nu upptäckt att det är ett vanligt fenomen inom HBTQA+ att kapa andra begrepp för att få de att passa in på sig själv. Jag har sett folk som beskrivit definitionen av pansexualitet och påstått att det är bisexualitet, och jag har sett folk som beskriver ickebinära som transsexuella. Allt känns som om att världen är upp och ned ibland när det kommer till identiering och definitioner av ord. Det är inte så konstigt att personer som följer normen inte hänger med när det kommer till HBTQA+ gemenskapen, när inte ens HBTQA+ gemenskapen hänger med.
Så som jag har förstått det så verkar folk ha blandat ihop defintioner av ord, alltså vad vissa begrepp betyder, med vad en identifierar sig med. Jag själv har upplevt samma problem, men jag har också en stor rädsla av att använda ord fel så jag tar definitioner av ord väldigt bokstavligt och lämnar sällan utrymme för definitionen att vara flexibel. Varför? Jo, för flexibilitet i definitioner av ord gör det svårt att definiera vad ett begrepp betyder.
Så, per definition betyder bisexualitet att en endast är attraherad till två kön. Bi står för binär, och binär står för två, så det är inte svårt att förstå att bisexualitet står för attraktion till två kön. Dessa två kön kan bestå av män (personer som identifierar sig som män) och kvinnor (personer som identifierar sig som kvinnor), men också en blandning av män och ickebinära (vet dock inte om en bör vara mer specifik då "ickebinär" är ett samlingsgrepp för flera olika könsidentiteter bortom det binära, eller om ickebinär fungerar just för att det finns så många olika könsidentiteter, men det är nog upp till personer själva att bestämma) eller kvinnor och ickebinära.
Pansexualitet står för att en är attraherad till någon oavsett kön. Så det inkluderar män, kvinnor och ickebinära. De brukar se sig själva som att "de inte ser kön" (ett problematiskt uttryck i många sammanhang men sums it up pretty good i detta sammanhang). Jag vet inte vart ordet kommer ifrån men detta inkluderar alla kön.
Många har ett problem med att se skillnad på dessa två då pansexualitet uppkom från bisexualitet termen. Den beskrivs som en "bredare form" av bisexualitet. I min mening tycker jag inte det då bisexualitet står för attraktion till två kön, och eftersom vi på senare år har fastställt att det finns mer än två kön så känns det mer rimligt att pansexualitet är en helt egen sexuell läggning och inte en bredare form av bisexualitet.
När det kommer till ickebinära och transsexuella så är det en ganska enkel definition som kan vara förvirrande. Ickebinära personer är de som identifierar sig mellan eller bortom de binära könen man eller kvinna, medan transsexuella personer är de som har en könsidentitet som är motsatsen till deras juridiska och kroppsliga kön. Dessa personer är de som identifierar sig med ett av de binära könen.
Jag förstår att vissa kan bli förvirrade av vissa definitioner och många vill hitta ställen en kan connecta med personer. Jag själv var så i flera år, ett försök till att passa in, både som kille och tjej men också som homosexuell, bisexuell, pansexuell och så, innan jag faktiskt hittade asexualitet och transgemenskapen.
Jag kan även förstå att det är frustrerande när det inte finns några definitioner en kan connecta med, för vad är en om en är ickebinär men bara attraheras till ett av de binära könen? Kan en vara homosexuell som ickebinär, och vart går då gränsen där? Är en attraherad av de som identifierar sig på samma sätt som en själv, t.ex agenders attraheras till agenders och genderfluids till genderfluids, eller gäller hela spektrumet där med? Och ifall en är ickebinär och attraheras bara till de binära könen är en heterosexuell eller bisexuell då, för hetero betyder att en attraheras till de av motsatt kön så per definition är det de binära könen.
Det finns många frågor som inte har ett svar ännu och det måste vara sjukt svårt att hitta vilken definition som passar in på en själv när en inte är lika bred i sina attraktioner som jag själv är. Men jag tror det viktigaste är att rama in hur en själv känner och se ifall en hittar attraktioner som stämmer överens med det (till exempel så kan de som är genderfluid vara novosexuella, vilket betyder att både ens könsidentitet och sexuella läggning är flytande, så ens sexuella läggning "anpassar sig" efter ens könsidentitet), annars kanske en bör fråga personer och fråga om de upplever liknande för att kunna se om det kanske är något begrepp som borde finnas.
Vi lever in i en helt perfekt och färdigutvecklad värld. Det finns fortfarande plats för improvements och tillägg för människor som blivit utelämnade genom historien.
Nyårslöften
2017-01-19 | 07:13:57
När jag välkomnade det nya året här på bloggen så skrev jag att jag väldigt sällan gör nyårlöften. I alla fall inte på ett sådant vis att jag faktiskt följer dem utan bara något som kanske kommer hända under årets gång, och i slutet av året så har jag glömt vad det ens var jag hade gjort för löfte.
I år har jag dock gjort det annorlunda. Efter att ha sett olika videos om hur en "organiserar sitt liv" och blir mer produktiv så har jag bestämt mig för att jag skulle vilja ge det ett ärligt försök att lista upp mina löften för året och cross them off as I go.
De flesta löfterna skrev jag i "Gott nytt år" inlägget, men jag la även till en sak som jag inte riktigt varit bekväm med att erkänna att det är något jag vill lägga ner tid på. Men jag känner att det är något jag ändå skulle vilja tala om, och det är att jag vill träna mer och nå ett mål med min träning.
Anledningen till att det är något jag varit obekväm med att erkänna att det är något jag vill göra är för att träning, enligt mig själv, känns som att det är något en "måste" göra och som en måste go all in för att lyckas. För min del har det alltid gjort mig obekväm och gjort att jag tagit avstånd från det. Jag har alltid på ett sätt haft min egen lycka i fokus, om inte jag tycker något är roligt eller värt min tid så har jag struntat i det (troligen varför jag sällan tagit skolan på allvar). Så i år ska jag träna på mina villkor.
Vad det innebär är att jag inte ska ändra hela min livsstil efter träning, jag ska fortsätta med att göra det som gör mig lycklig, om det så är att sitta still och läsa en bok, kolla på videos, läsa på om samhället eller bara lata mig. För som jag nämnde i video "det räcker nu" så är ens psykiska välmående lika viktigt som ens fykiska. Så länge jag är lycklig i det jag gör så spelar det ingen större roll för min del. Däremot så vill jag ha något som pushar mig så jag har bestämt mig att åtminstone en gång i veckan träna, både genom att gå ut och gå (kanske donera pengar med hjälp av charity miles) eller göra simpla övningar hemma för att både stärka kondition och fysisk styrka.
Dock kommer inte fokuset vara to become fit and ready for battle utan det kommer vara att hitta något extra som är roligt att göra om dagarna. Helst något som gör mig glad och får mig att glömma bort att jag tränar. För det är något jag saknat från hetsen till att träna, nämligen att en har roligt medan en gör det (det enda jag hört som är någorlunda roligt medan en tränar är zumba). Jag minns att de enda idrottslektionerna jag älskade var hinderbanor för en fick göra många olika saker samtidigt och det var genuint roligt och en märkte inte att en tränade. Ju äldre en blev dock desto mindre fokus blev det att göra övningarna roliga utan det vart mer målorienterat vilket fick mig att tappa motivationen.
Däremot har jag ett sådant mål attached to my training, men det är mest för att se ifall jag kan ha roligt samtidigt som jag tränar för mitt egna nöje, så att säga. Jag säger inte att en inte kan det men jag är mest intresserad om det är något jag själv kan klara av.
När något dåligt blir till något bra
2017-01-07 | 20:42:00
Om denna video triggar dig, säg då till så sätter jag upp en trigger varning
Jag är inte riktigt alltid bekväm med att visa mina svaga stunder, men i detta fall så tycker jag att det var värt det för att få fram en annan sida av mig och dela med mig av den här erfarenheten, för jag har aldrig riktigt lyckats ta mig ut ur min självdestruktivitet när jag gett upp med att kämpa emot. Så för mig var det något stort som jag ville dela med mig av trots att ämnet fortfarande var väldigt känsligt så var jag så otroligt stolt över mig själv.
Are you a boy or girl?
2017-01-07 | 03:11:00
Jag gjorde denna på min mobil, jag är fett glad för jag har alltid svårt att få till handskrivna bokstäver på datorn eftersom jag använder min mousepad. Men nu kan jag använda mobilen! I am so happy!
God kväll kamrater. Så denna kväll så har jag suttit och kollat på hur en gör journals och kollat på när folk skriver och fixar sin egna journal. Vilket var intressant och fick mig inspirerad till att vara kreativ. Medan jag satt och undrade vad jag skulle göra så kom det upp på videon det som oftast gör mig illa till mods. Personen hade stämplar där orden "boy" och "girl" fanns. Det är egentligen inget som bör vara något som irriterar en eller så, men det gör det för mig. Redan innan en har fått chansen till att forma en identitet så får en de där stämplarna. Det går inte att beskriva i ord hur mycket det stör mig, och jag vet inte om det är på grund av könsnormerna eller om det är för att jag aldrig någonsin förstått grejen med just denna stämpel.
Jag kan förstå läkarperspektivet gällande uppsättandet av kromosomer, jag kan förstå att vissa sjukdomar är kopplade beroende på vilket uppsättning av kromosomer en har. Men jag förstår inte vart relevansen för vilken uppsättning av kromosomer en har när det kommer till främlingar. Varför är det första främlingar frågar när de möter en bebis "är det en pojke eller flicka"? Varför är det inte det vanliga "åh vad söt hen är" istället för att försöka luska ut vad för typ av språk en bör använda beroende på könet (för tro det eller ej, men folk ändrar sitt sätt att uttrycka sig beroende på om de tror att det är en pojke eller flicka).
Jag kan förstå känslan av att kunna ha ett tema, att kunna rama in och skära ner på alla möjligheter som finns när det gäller vad en bör köpa till barn. Men det finns så många andra alternativ som att bara köpa det du själv skulle tycka om, eller bara köpa neutrala saker tills barnet kan forma en egen uppfattning om vad hen vill ha. Det är väl ändå mycket enklare än att ta ordet från ett företag vars uppgift är att marknadsföra så att de får fler vinster (jag är dock glad över att vissa har tagit chansen att jobba sig bort från det stereotypa sättet att marknadsföra och samtidigt framföra ett viktigt budskap).
Jag kommer dock troligen ha något väldigt emot vissa sätt att köna saker på och det kommer troligen vara så tills könsnormer blir mycket mer dämpat än vad det är idag. För vi behöver inte köna så mycket som vi gör i dagens samhälle och jag kommer troligen känna av en klump i magen varje gång någon könar ett barn eftersom det känns bara som att en ska börja skola in de till att följa könsnormerna.
Ångest attack mitt i natten
2016-12-30 | 04:06:56
TW: Pratar om självdestruktivitet
Jag känner en enorm tyngd på min bröstkorg och det gör fysiskt och psykiskt ont att vara medveten om den. Jag bryter ihop och vet inte vad det är som händer. Min självdestruktivitet börjar skrika om att bli hörd. Jag vill så gärna skada mig själv för att skifta fokus, för att ta bort denna enorma tyngd som skadar mig.
Men jag vill inte. Jag vill inte skada mig själv. Jag har lovat så många att sluta med det, att leta efter andra vägar. Det gör dock så ont, jag känner av varje tanke av självhat och dödslängtan runt min bröstkorg. Det är ingen vanlig känsla, det är ingen tanke som triggats igång för något nån sa eller gjorde, utan den kom från ingenstans. Ingen av mina strategier kan få den att försvinna. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Tankarna åker runt som en virvel i hvudet. Ska jag filma? Prata ut om detta? Ska jag resa mig upp och hämta datorn? Nej. Reser jag på mig kan jag lika gärna hämta det andra. Det jag inte vill hämta. Borde jag skriva en halvskämtande status på Facebook frågandes om råd gällande vad en bör göra när ens självdestruktivitet skriker högre än ens motvilja? Skicka en bild på mig i panik på Snapchat? Vad kan jag göra för att få ur dessa tankar, återfå kontrollen och lugna ner mig igen?
Jag har paddan bredvid mig. Jag kan ta upp den och skriva på bloggen, den enda platsen som känns som ett bra ställe att skriva av sig på. Jag vet inte vem det är som ser och läser det jag skriver och allt känns anonymt. Jag behöver inte ta större hänsyn till vem det är som läser, ifall min familj hittar det eller inte. Om de som tror jag är på bättringsvägen hittar det eller inte. På denna blogg finns bara jag och mina tankar.
Det hjälper att skriva av sig. Greppet som var kring min bröstkorg har lyft sig och jag kan andas igen. Jag känner av en lust att sätta på ett youtube klipp som kan få mig på bättre tankar, och jag känner mig säker nog att våga resa mig upp ur sängen.
Jag hatar att jag är självdestruktiv, jag hatar att känna av känslan av min depression. Den som jag oftast kan ha under kontroll, men som då och då hjälper att mata min självdestruktivitet. Allt ska vara så hysch hysch också, känner jag av en okontrollerbar attack av ångest så måste jag vara noga med att inte go public med det utan jag måste rådfråga någon privat. En dag så önskar jag att en kan rådfråga någon öppet om vad en kan göra när sådant här inträffar. Tänk så många liv en skulle kunna rädda.
Just nu är jag i varje fall glad över att jag kunde skriva av mig av min ångest och att den försvann. Jag hoppas att den håller sig borta.
Efter funderingar
2016-11-16 | 19:18:42
Jag har försökt att skriva många inlägg kring det amerikanska valet. Jag har försökt vrida och vända på det, analysera det, försöka hitta fördelar och nackdelar, försöka förstå och ta bort den oro som många av oss känner. Jag har försökt att lyssna åt båda hållen för att förstå bättre, jag har kollat på videos för att förstå det amerikanska valet, jag har försökt att lyssna på olika människor, åsikter m.m. för att försöka få ett ljus ut ur tunneln.
Jag ska vara ärlig och säga att jag tagit en paus från media. Att Trump vann har påverkat mig mer än vad jag vågar erkänna. Mycket har hänt sen valet men jag är fortfarande rädd för det tillbaka steget som USA har gjort, samt så är jag rädd för Trumps impulsiva beteende som visats i debatter och hans sätt att diskutera och argumentera med andra. Dock så måste jag erkänna att jag vart pleasantly surprised att han gav Clinton lovord i sitt victory speech, och att orden kändes genuina (länk till klipp).
Personligen kan jag inte bidra med något nytt gällande denna händelse. Van Jones sa det alla nog hade velat höra från Hillary Clinton (länk till klippet här) och John Barrowman sa det en behövde höra för att orka fortsätta trots det stora steget bakåt (länk till klippet här). Det finns många fler uttalanden som gjorts som varit bra, men dessa två är de som gjort störst intryck på mig och fått mig att inse att trots Trump är president så kan folket fortfarande bidra till förändring.
Det mest skrämmande är väl att samma sak som hände under brexit kommer ske i USA som följd av detta val. Men jag hoppas stort, och kansk även naivt, att folk kommer ta ställning till det som händer och att det kommer bli som när vi alla uppmärksammade Ferguson på tumblr, twitter, facebook m.m. och om vi har tur så kanske Trump är en person som vänder kappan efter vinden när han får för mycket motstånd (vilket känns som att det är en möjlighet). Dessutom, om jag och andra har förstått det hela rätt, så verkar han ha vunnit folks röster i hopp om att göra revolution mot politiker (för ingen tycker om politiker) samt försöka få en person "av folket" som president i hopp om bättre resultat (de kanske borde ha sett en del av Brand Sins video?).
En kan i varje fall säga att detta är ett val som påverkat oss alla, på ett eller annat sätt. Det jag hoppas på är att folk kommer att fortsätta kämpa för ett bättre samhälle och ge Trump motstånd om han skulle uppfylla några av sina inhumana löften och att Mike Pence tankar kring gay conversive och shock therapy aldrig får se ljuset. Men jag hoppas även att protesterna mot att Trump ska bli president går igenom och att det antingen blir en omröstning eller att Clinton blir president. Det känns som att the electoral college får en motståndsrörelse är bra och att det är behövligt (länk till klipp om vad electoral college är - ett annat perspektiv på electoral college) för att utveckla en demokrati som känns rättvis.
Det finns flera olika vinklar att se på resultatet av valet och vi kan i detta läge bara vänta och se om protesterna får effekt eller vad för sorts president Trump kommer att vara. Det som är viktigt är att inte ge upp hoppet och försöke ge motstånd från olika delar av världen om något går snett.
Det finns flera olika klipp en kan se gällande valet och hur val går till i USA. Jag skulle personligen rekommendera Adam Ruins Everything eftersom han presenterar fakta på ett roligt och förståeligt sätt, plus att de lägger ut vart informationen kommer ifrån så en kan gå in och kolla om det de säger är rimligt eller om en vill säga emot dem. Jag skulle även tipsa om att kolla på hela Adam Ruins Everything Election Special och Adam Ruins Election, båda finns i ett irriterande bildformat på youtube men de ger en bra insikt i hur USAs val går till och the Election Special ger ett bra historiskt perspektiv.
Lögner istället för sanning
2016-10-27 | 23:52:34
Jag sitter i min säng och tårarna rinner. Jag har haft tre ångestattacker idag och drabbades av orkeslöshet när jag var hundvakt. Det känns som att allt börjar om på nytt. Ångesten, depressionen, sömnlösa nätter och lögner. Lögnerna jag slänger ur mig istället för att säga som det är. Min depression börjar få fäste igen. Jag klarar inte av det. Jag behöver en paus, eller en kompromiss. Jag behöver få andas ut, vara glad. Vara lycklig. Men även få vara ifred.
Men nej. Jag ljuger. Säger att jag har feber. Jag kan inte komma idag. Magsjuk. Egentligen har jag suttit uppe hela natten. Gråtit en del, försökt peppa. Hamnat i fosterställning och funderat, hoppats på att eländet skulle ta slut. "Hur mår du?", "Jo, jag mår bra. Själv då?". Alltid lögner en slänger ur sig i farten. För hur skulle de reagera om de visste att jag för några minuter sen funderade på att göra mig illa? På att jag plågade mig mentalt för att göra de lugna och kunna fortsätta med sin dag. Hur skulle de reagera om jag sa att min självmordsbenägenhet kommit tillbaka och gör mig distraherad och att det kanske är bäst för mig ifall jag vilar lite?
Jag mår inte bra, men jag har det bra. Min depression är inte något som har ett alltför stort fäste. Den kommer och går och jag kan enkelt rikta bort den. Ignorera den. Men den finns där. I mörkret. Jag kompromissar för min skull. För gör jag något jag inte tycker om för mycket kommer den tillbaka och låser mig. Jag blir fast med tankarna och självhatet. Feg. Jobbig. Ignorant. Korkad. Milda ord för vissa, ett knivsår i magen för andra.
Jag har det ändå bra. Jag vet om de som har det värre. Som är djupare inne i depressionen än jag. Jag vet det. Men det kan inte hjälpas. Jag mår inte bra och jag har rätt till att inte alltid må bra. Oavsett depression eller inte.
Trots detta flyger lögnerna ur mig innan jag ens hinner tänka. Jag har träningsvärk. Huvudvärk. Magsmärtor. Jag har försökt vara ärlig, men jag är alltid vag med vad jag menar. För hur kan en lugnt och sansat berätta om sitt inre hat som förlamar en alltför ofta? Hur kan en se någon i ögonen och undvika att bryta ihop när en bara vill skrika ut sin smärta, sina osäkerheter, sitt psykiska tillstånd. Att säga att en är "psykiskt instabil" räcker inte som förklaring. Det är ingen tillräckligt viktig förklaring till varför en helt plötsligt inte kan stiga upp ur sängen, komma upp från golvet där en legat hela natten för en kände sig värdelös.
Jag försöker. Jag ger er mitt yttersta. Över 100%, jag anpassar mig. Jag driver mig själv till kanten, för er. Men när jag begär något i utbyte, en gest. En hjälpande hand. Får jag arga toner och irritation tillbaka. Jag kan inte rå för att jag mår dåligt. Vill ni undvika det, anpassa er. Fråga mig vad som behövs för att jag ska trivas, vad ni kan göra för att avbelasta mig. För att ta hand om varandra, visa en gnutta medmänsklighet.
Men jag ljuger. En lögn om att mamma sa nej, att jag behövs här hemma. Det är tillvisso sant. Jag har också ett liv. Jag vill vara hemma där jag kan ligga i min säng och gråta fritt och hoppas att det snart går över så jag kan distrahera mig. Lägga depressionen till sömns. Låta den sova tills allt blir lättare. Men jag ljuger. En lögn om att jag mår bra, att allt är bra. Trots att jag bakom stängda dörrar blir förtvivlad och förvirrad över vart jag ska ta vägen för att få allt att sluta plåga mig.
Tankar kring ensamhet
2016-10-09 | 14:34:09
Är det något som fångar min uppmärksamhet när jag är inne på sociala medier så är det när folk upplever sig själva som ensamma. Att skämta om att en inte har några vänner har blivit lite av en grej, och är också något jag själv använder mig av men samtidigt blir jag någorlunda förvirrad när det visar sig att vissa har ett socialt liv. Det känns som en oväntad kontrast, i alla fall i jämförelse med mitt liv.
Jag personligen har inga problem med att vara ensam. Det kan ha något att göra med att jag är uppväxt med 8 syskon och det gör att ensamheten blir lite av en lyx, trots att det numera bara är två syskon jag ser dagligen. Som alla människor så gillar jag även att kunna ha en igenkänningsfaktor med andra människor vilket gör att när folk säger att de typ inte har några vänner gör att jag känner att jag kan relatera.
Dock är jag väldigt orättvis just nu, för jag har vänner. Helt fantastiska vänner. Men jag har inga vänner som jag ser dagligen. Jag själv upplever det som att jag inte har några vänner som känner ett behov av att se mig, det räcker bara med att veta att jag finns via sociala medier. Återigen är det inget enormt bekymmer för mig. Jag tycker om att vara ensam och kunna planera utifrån det, så att säga. Men det är lite av igenkänningsfaktorn jag saknar och att det känns som att jag är den enda i hela världen som inte har ett socialt liv med vänner utan bara familjen. Det gör att en känner sig lite ensam och för annorlunda.
Jag vet dock inte om jag vill ändra på detta. Om jag skulle vilja vara mer social eller inte. Jag har testat att utmana mig själv med att vara mer social och så men efter ett tag så tröttnar jag av att hålla igång all kontakt. Det känns helt enkelt bara enklare att bara träffa vissa personer då och då och att vara ensam i långa perioder. Jag får ändå det sociala sällskapet jag behöver från min familj där jag kan diskutera allt från mina spelintressen till politik.
Det känns bara konstigt och som att jag är utstött när det enda sociala sällskapet jag har är min familj. När jag gick i skolan var det inte så mycket ett problem att mina klasskamrater hade ett socialt liv för jag fick min dagliga dos av att vara social i skolan. Men nu när jag inte har det känns det bara ännu mer som att jag utstött. Trots att det inte är verkligheten så är det svårt att skaka av den känslan. Jag är även medveten om att eftersom jag har så många syskon har jag den sociala lyxen som många andra inte har. Att jag även har en bra relation med majoriteten av mina syskon är ännu en lyx som andra inte har. Trots denna medvetenhet så vill en ändå kunna relatera till sina vänner, eller åtminstone någon.
Att vara fysiskt ensam är inget jag har problem med utan är något jag verkligen uppskattar, men att psykiskt känna sig ensam och utstött från "normen kring ensamhet" är något jag inte tycker om att kännas av vid. Dock är det också något jag borde jobba på att få ut ur mitt huvud, för att en måste inte vara som alla andra för att må bra. Ibland måste en också lyssna på vad en själv trivs med och om det räcker med att vara social bara någon gång ibland så är det okej.
Titlar
2016-08-30 | 13:10:00
Är det något jag kan snabbt tröttna på så är det titlar. Dels för att alla titlar får så många olika betydelser beroende på sammanhanget en säger det i. Till exempel så ser jag mig som queerfeminist för att det är den feministiska inriktningen som jag har. Det vill säga att jag går oftast mer in i queerfrågor än kvinnofrågor. Det betyder inte att jag ignorerar kvinnofrågor utan bara att jag lägger kanske lite mer fokus kring queetfrågor eftersom det rör mig mer personligen.
Däremot så är det så i diskussioner så använder jag mig av argument likt en radikal feminist eller en marxistisk feminist, vilket är rätt uppenbart eftersom att en använder sig oftast av olika teorier beroende på sammanhanget. För även om jag själv ser mig som en queerfeminist så blir det oftast så att i diskussioner så utgår jag från alla inriktningar inom feminismen. Detta gäller vid alla diskussioner, en kanske tror en har ett enskilt perspektiv eller teori men ifall en är insatt i ämnet så tar en från olika teorier och inriktningar för att styrka sina argument.
Så titlar i sig är relativt meningslösa, det enda syftet dem tjänar är att det är enklare att rama in sina åsikter. Genom att säga att jag är queerfeminist så vill jag rama in att jag lägger lite mer fokus kring queerfrågor men att jag absolut inte ignorerar frågor kring femininitet (eftersom egentligen är det inte kvinnor i sig som ligger i underläge utan femininitet, ifall en utgår från vårt morderna samhälle där en uppmuntrar maskulinitet men inte femininitet oberoende kön). Samtidigt håller jag inte med om allt som queerfeminister står för. I feministiska forum är det oftast queerfeminister som är relativt exkluderande (av vad jag har hört, jag själv brukar endast diskutera med personer jag tycker går att ha en diskussion med).
Personligen kan jag tycka att i praktiken så bör titlar vara enkla för att förstå varandra, till exempel som queerfeminism - jag erkänner att patriarkatet existerar och jag tror kön är social konstruktion, jag vill bekämpa patriarkatet med hjälp av att krossa könsnormer och ge alla en chans att få definiera sig själva. Det är i alla fall min filosofi gällande feminism och enligt mig passar det in på queerfeminismen. Men om jag säger att jag är queerfeminist kan folk dra slutsatsen att jag förespråkar det queerfeminister i debatter förespråkar, vilket jag inte alltid gör.
Så det med titlar är förvirrande när definitionen av en titel blir förvirrad med debattörerna som använder samma titel. Kanske något en bör tänka på?
Bieffekten av könsdysfori
2016-04-16 | 19:32:05
De senaste månaderna har jag kommit fram till att början av mitt "utbrott", eller vad en ska kalla det, av min psykiska instabilitet har varit könsdysforin. Jag har nog alltid haft ett relativt skört psyke, men det började inte bli ett vardagsproblem förrän jag vart medveten om min könsidentitet och började kämpa dag ut och dag in för att bli accepterad för den jag är.
Jag skulle säga att jag alltid haft en viss tendens till att finna trygghet i tanken om att jag kan välja att avsluta mitt liv, det har varit en viss trygghet att jag åtminstone har den typen av kontroll över mitt liv. Däremot har dessa just varit tankar, en påminnelse om att jag har makten om åtminstone en sak i mitt liv, men det var inte förrän slutet av sommaren 2013 (ungefär 4-5 månader efter jag hade hittat min identitet) som de slutade vara tankar om en påminnelse utan istället vart det tankar som började påverkade mig mer och mer psykiskt och fysiskt i och med att jag verkligen inte orkade med att kämpa för att få existera.
Jag har alltid varit mobbad för mitt utseende och varit utfryst för att jag varit konstig och annorlunda, men jag har kunnat hantera det för jag haft min familj och andra vänner. Som transperson är det dock lite jobbigare att hitta stöd för majoriteten utav tiden känns det som om att jag inte existerar eller kan få respekten som en person utan jag finns bara inte. Det är också väldigt svårt att hitta liksinnade personer att tala med som förstår en och vad en går igenom.
Detta har utvecklat en könsdysfori hos mig själv och det har verkligen begränsat mig som person. Som bieffekt av att jag sällan känner mig accepterad eller bekräftad som en individ så har det lett till att jag också utvecklat depression och social ångest. Jag har till exempel väldigt svårt för att gå ut och umgås ibland, jag kan helt plötsligt från ingenstans bli osäker med mig själv och min kropp som i sin tur utlöser en panik- och ångestattack, jag måste förbereda mig i flera dagar för att hålla en redovisning och det tar extremt mycket energi och kraft att efter en redovisning kan jag känna mig helt utmattad, jag har ett både psykiskt och fysiskt destruktivt beteende mot mig själv, osv.
Vissa dagar kan jag hantera min könsdysfori, depression och social ångest väldigt bra och det som ofta hjälper mig när jag mår väldigt dåligt är att interagera med andra människor på ett positivt sätt. Det vill säga genom att prata om intressen, skämta, sjunga, stoja och skoja och sådant, det som oftast signalerar bekräftelse och gemenskap. Speciellt med människor som även bekräftar mig som person, en individ, och accepterar och respekterar mig. Men andra dagar fungerar det inte lika bra. Då kan det vara en utmaning att bara ta mig upp ur sängen. Då jag bara inte orkar kämpa igenom ignorans, felköningar och den konstanta känslan om att jag är ensam. Det är oftast de dagarna jag är som mest medveten om hur avvikande jag är från alla och fokuserar ännu mer på just det.
Det är jobbigt att något som jag inte har någon kontroll över ska kunna styra mitt liv så pass mycket. Jag skulle vilja kunna göra vissa saker som att gå till ett gym och träna, börja dansa balett, steppa, dansa, gå med i en kör eller teater - något som pushar ut mig ur min comfortzone och där jag kan känna att jag hör hemma. Men min könsdysfori, min rädsla för att bli felkönad, känna av en konstant förminskelse bland cispersoner, begränsar mig. Det gör mig feg och konflikträdd. Då sitter jag hellre instängd i hemmet och bara hoppas att nån dag så ska jag kunna vara tillräckligt säker i mig själv för att kunna göra det jag vill och inte låta det binära samhället hålla mig tillbaka.
Pronomenskylten
2016-03-07 | 07:01:02
Det finns inget jag egentligen hatar mer än min pronomenskylt. Jag älskar det den gör åt mig, den gör så att jag slipper konstant "komma ut" eller rätta folk. För där sitter den och påminner alla. Men samtidigt så känns det bara så jobbigt. Som en enorm klump i magen att ha den där lappen sittandes i kläderna. Ha den där skylten på konstant display.
Jag tog bort pronomenskylten ett tag. Jag var trött på att ha den och jag var samtidigt livrädd för mitt liv. Det kanske låter överdramatiskt men det är en svår känsla att undvika när en läser så mycket statistik samt gått på skolor där slagsmål var vardag. Jag vet dock att jag troligtsvis är lite säkrare på Cybergymnasiet, men som sagt är det en svår känsla att undgå. Jag tog även bort pronomenskylten för att jag kände mig jobbig. Som en konstant kritiker till allt och alla. Jag tyckte inte om den känslan så jag slutade använda den och nu känns det som om att felköningarna bara blivit värre.
Jag säger inte att alla felkönar. Jag har två fantastiska vänner som inte felkönar men dessvärre så gör inte det så att andra slutar felköna. Jag har dessutom börjat gå till brädspelskvällarna och deras konstanta felkönande gör så att allt bara känns piss. Speciellt eftersom jag ändå kommit så långt. Från att ha gått tre år hos olika kuratorer, psykiatriker och terapi (typ?) och nu är min psykiska utvärdering klar och jag ska få en remiss skickad för att påbörja en utredning. Jag har kommit så långt men ändå känns det som om att jag står och stampar på samma ställe hela tiden.
Trots att det är en enormt lättnad att ha pronomenskylten för att den rättar så att jag slipper så känns det egentligen bara så extremt sjukt att jag måste ha en överhuvudtaget. "Måste" må låta som en överdrift men det är så det känns. För hur annars ska jag kunna får känna mig en del av samhället? Jag vet inte om andra märker det lika tydligt som jag, men har ni tänkt på att det inte finns ett ljud som trans*personer typ alls? Jag känner mig så extremt ensam konstant på grund av det. Överallt där jag går verkar det endast finnas cispersoner, och jag säger inte att det är något fel med det, men det känns bara så... ensamt. Ibland känner en sig bara som den enda i ett hav av cis.
Det vore trevligt att ha en konversation om sin könsdysfori till en person som inte sitter där och bara "jag kan inte relatera alls till det du pratar om". Det handlar även i sammanhang som när en är hos en psykiatriker eller psykolog eller kurator. Det känns som om att en kommer ingenstans när en försöker att förklara hur det känns för en person som bara kan gissa sig fram. Det är som om att en person skulle rådfråga mig om sex och så sitter jag där och bara försöker förstå sammanhanget och personens känslor. Det går men det vore mycket enklare om de pratade med någon som faktiskt kunde relatera än till någon som inte kan det överhuvudtaget.
Det felet många också gör är att tro att transsexuella och ickebinära är två könsidentitetsstörningar som är "lika". Personligen tycker jag inte det. Jag har väldigt svårt för att prata om min könsdysfori till transsexuella för att det känns svårt att förklara hur en själv upplever sin könsidentitetsstörning till en person som har helt andra upplevelser. Visserligen beror det från person till person och jag säger inte att transsexuella är dåliga på att förstå eller något sådant, men det är bara svårt att jämföra upplevelser och erfarenheter. Transsexuella har åtminstone fått komma in i samhället lite medan det känns som ickebinära ligger fortfarande utanför normgränsen. Detta är dock mina egna upplevelser och tankar, jag har inget emot att bara få prata med någon om min könsdysfori men det vore trevligt att få prata med någon som har liknande upplevelser.
Förhoppningsvis så lär väl pronomenskylten göra någon inverkan och få lärare och diverse att sluta könsgruppera mig i grupper som jag inte alls tillhör. Visserligen skulle jag nog behöva skyltar där det står "nykterist", "asexuell" och "introvert" på också men just nu är det för det mesta min könsidentitet som tynger mig när det kommer till grupperingar. En kan bara hoppas att jag slipper denna skylt inom kort.
När tankarna vandrar iväg
2016-02-20 | 14:52:13
Ibland så orkar jag inte. Jag har känt så ganska länge den senaste tiden. Jag orkar knappt längre stå upp mot den konstanta diskrimineringen jag stöter på. Den konstanta ignoransen. Jag vill orka, jag vill orka kämpa för mina rättigheter, men på senaste har det känts som "what's the point?".
Jag har länge kämpat i skolan med att lärare och elever ska få reda på min könsidentitet och mitt pronomen. Men just nu orkar jag inte längre kämpa emot det. Jag orkar inte rätta så fort en lärare eller elev säger fel. Det känns som att det spelar ingen roll för de kommer ändå aldrig förstå hur jobbigt det är för mig. De kommer aldrig förstå hur mycket det skadar mig att bli felkönad. Hur mycket deras sätt att uttrycka sig på är som rena tortyren inuti mig.
För nån vecka sen tyckte jag att jag fick värsta snilleblixten och kanske bara skulle skita i allt. För det spelar ändå ingen roll vad jag gör, hur mycket jag visar att jag blir torterad, hur mycket jag försöker anpassa mig eller hur jävla mycket kunskap jag besitter - för ingen kommer ändå orka lyssna på mig försöka förklara. Ingen kommer orka försöka anpassa sig. För det är ju jobbigt för de som måste anpassa sig efter mig, också... Eller?
Jag vet inte heller vad jag kan göra. Det känns som om att jag har inget stöd i skolan. Det är inte så att mina vänner skulle orka rätta alla andra som säger fel, även fast de själva är extremt duktiga på att inte felköna så hjälper det inte när det kommer till andra. När lärare könar och jag blir helt förvirrad om det gäller mig eller om jag inte blir inräknad. När lärare slänger ut sig kön hit och dit som om att det inte gjorde något. Som om att det inte påverkade andras tänkande eller framför allt trans*personers inkluderande.
Jag vet så mycket, jag har sådana enorma kunskaper som få besitter. Men vad är det för en match mot folk som inte känner av den konstanta tortyren jag genomgår så fort folk antar sig veta bättre? Jag orkar inte kämpa självmant. Jag orkar inte vara den enda rösten som hörs i en folkmassa av ignorans. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger till, hur många gånger någon ber om ursäkt och gör samma misstag några sekunder senare, hur många gånger folk försöker förklara att det är svårt för dem också - för jag är helt slut.
Jag orkar inte utsätta mig själv för samma återupprepande hela tiden. Det blir tjatigt och det känns som om att det jag säger ändå aldrig går in. Så vad kan en ensam trans*person göra i ett hav av cismänniskor? Hur kan jag förklara hur jävla jobbigt det är att konstant bli felkönad? Hur kan jag förklara att jag mer än gärna vill genomgå alla sorters medeltida tortyr än att bli exkluderad, felkönad, diskriminerad, underskattad och känna en konstant känsla av att jag inte finns? Kan någon förklara för mig vad jag kan göra för att bli mer inkluderad i detta cisnormativa samhälle där jag inte finns över huvud taget? För jag har fått slut på idéer och orken.
(Observera denna fascinerande pendling från humöret jag hade igår kväll tills idag eftermiddag. Kan ni, cis människor som tycker det är jobbigt för er, då förstå hur hemskt det är att återuppleva samma ignorans på nytt hela tiden? Hur viktigt det kan vara att få stöd i denna eviga kamp mot ignoransen? Ni har varandra, men jag har ingen, så snälla. Hjälp mig när jag blir felkönad, när jag blir bemött av ignorans, när ingen annan lyssnar. Snälla...)
Old Habits Die Hard
2016-02-12 | 15:34:00
Jag har kommit in i en period av mitt liv där allt känns meningslöst och orken finns inte. Det går sådär i skolan, för det mesta går jag dit för att kunna kontrollera det destruktiva som skriker efter uppmärksamhet. Jag har få personer jag kan tala öppet med om mitt mående och de som jag borde prata med vill jag inte ens höra ordet av. Mina tankegångar går ner mer och mer till ett mörker jag ej ännu har upplevt. Ett mörker jag tvivlar på att jag kan ta mig ur.
Trots att mina tankar är konstant i detta mörker, i denna känsla av att inte orka mer eller viljan till att dö, så vill jag samtidigt inte. För ifall en ger upp, bara sådär, hur ska en då lära sig allt en vill kunna? Hur ska jag någonsin kunna förstå begreppet diskurs och kunna tillämpa det på rätt sätt? Hur ska jag någonsin kunna ingå ett partnerskap endast baserat på romantik och ge alla ett stort jävla finger för de trodde det var omöjligt? Hur ska jag kunna utbilda detta tvåsynta samhälle och kunna kämpa emot den felaktiga rasismen, queerfobin, kvinnoförtryck och denna snäva bild på vad som är normalt? Är det verkligen värt att ge upp nu när allt är som värst?
Jag vet inte. Jag vet dock att jag inte orkar och jag vet inte vad jag ska göra åt den känslan. Jag funderar, lite sådär halvt, på att gå till krogar och starta slagsmål med alkoholpåverkade personer och hamna på akuten eller något. Bara något sådär drastiskt och som gör att jag kan fokusera på något annat. Däremot skulle jag aldrig göra det. Dels på grund av min sociala ångest men mest på grund utav denna våldtäktskultur som verkar vara återkommande hos vita heterosexuella cismänniskor, det känns inte riktigt säkert för en transperson som mig själv.
Jag vet inte riktigt hur jag vill agera efter dessa tankar som uppstår. Jag vet att jag borde kämpa emot dem men dessvärre har jag redan givit upp att kämpa emot gällande en tanke och det skrämmande är att jag tyckte det var en bra lösning.
Så en så länge får jag nog stå ut med dessa tankar tills jag har en lösning som är bättre. Vem vet? Kanske gör jag något drastiskt eller så hittar jag en sundare lösning. En kan ju hoppas på det sistnämnda.
När jag börjar må sämre
2016-02-06 | 23:13:58
Jag trodde på riktigt att allt kanske var på väg mot bättringsvägen. Att jag endast skulle ha det lite jobbigt i vissa situationer, att ångesten skulle komma oregelbundet istället för att alltid ligga lågt i bröstkorgen. Att mitt självdestruktiva beteende skulle kunna fortsätta vara kontrollerbart. Men jag antar att lycka sällan varar förevigt.
Jag har upptäckt att jag har börjat må sämre igen. Att mina tankar alltid visar spår av något självdestruktivt. Jag har fått tillbaka gropen i halsen som skriker efter att allt bara ska ta slut, det svarta hålet som tar all min energi och livlust. Den konstanta känslan av att jag antingen är nära till att bryta ihop eller att vilja försvinna föralltid.
Jag märker det också i mitt tänkande. För ett tag så ältade jag inte på allt jag gjorde. Jag hade slutat studera andras kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck, jag hade även slutat göra samma sak med mig själv. Jag hade slutat konstruera upp varenda mening innan jag sa den. Jag kände mig fri från min ångest och hur jag jämt såg ner på mig själv, mitt psykiska sätt att trycka ner och förminska mig själv. Men nu är det tillbaka. Jag har suttit och ältat på det jag sa till min lärare i fredags och har velat gå under på grund utav mina korkade formuleringar. Konstant känner jag att jag inte orkar längre men jag orkar inte heller göra något åt orkeslösheten. Jag bara fortsätter existera som ett skal av ångest och fortsätter trycka ner mig själv så enormt mycket.
Jag vill kunna prata med någon, om dessa tankar och "idéer" jag haft ända sedan jag började må på detta sätt men jag vågar inte. För det jag tänker är lika logiskt som det är ologiskt. Jag är även livrädd för reaktionerna om jag skulle ta upp det. Jag skulle vilja kunna diskutera dessa destruktiva tankar öppet men jag kan inte. För hur förklarar man denna enorma vilja och samtidigt motvilja?
Som det är just nu skulle jag inte vilja något hellre än att stanna hemma och glömma bort allt korkat som ens kommit ut ur min mun. Jag vill att alla ska glömma bort min existens för jag är bara så enormt trött på att vara jag just nu. Allt känns bara så otroligt fel. Jag vill bara kunna känna mig till någon nytta än att konstant känna mig som ett stort jävla misslyckande som inte kan klara av något som alla andra i min omgivning klarar av galant.
Jag vill bara att alla dessa tankar som far runt inom min så kallade fantastiska hjärna ska upphöra för en sekund, bara en sekund, så att jag kan hantera mitt förflutna utan att få en sådan stor ångestattack att jag inte orkar längre, men jag antar att det är för mycket att begära.
Partnerskap
2016-01-11 | 17:29:32
Detta är ett ämne jag sällan tar upp, mest för att jag tycker det känns lite obekvämt att prata om eftersom så sällan finns det folk som vill lyssna. Men det är ändå ett ämne jag tycker är viktigt att ta upp ändå och faktiskt något jag skulle kunna prata om öppet.
Min syn på relationer är inte så att man är en dominant och en undergiven (aka "vem är mannen/kvinnan i erat förhållande?") utan jag ser det som att man samarbetar sida vid sida. Det låter lite dumt att tala om förhållanden på ett sådant här sätt men ifall man är ute efter en livspartner är detta minst lika viktigt som attraktion.
När jag har varit i relationer har jag oftast blivit lite som en katt kring het gröt. Jag är ganska "romantisk" av mig men jag visar det sällan eftersom jag vill vara säker på min partners bekvämlighet eftersom för mig är det viktigt att de är bekväma. Detta kan dock vara ett problem för man brukar sällan tala om vad man förväntar sig av sin partner eller vad man tycker om.
Med detta talar jag inte om vad man tycker om sexuellt eftersom jag endast haft romantiska relationer. Så för mig är det lite svårt att veta ifall min partner tycker om att mysa, bli kysst, bli bortskämd med kärlek etc. Visserligen skulle det underlätta om man fråga, men jag och vara smooth i konversationer finns inte. Jag är oftast väldigt klumpig i mina formuleringar och det skapar en väldigt awkward stämning.
Min partners bekvämlighet är lika viktig som min. Det är varför jag är väldigt öppen med vad jag är bekväm med och inte. Sedan finns det självfallet vissa saker man är beredd att kompromissa för sin partner, i varje fall finns det det för mig (vissa saker).
Däremot ser alla olika på relationer, vilket är något som kan göra det lite problematiskt ibland. Men att vara tydlig med sin syn kan hjälpa.väldigt mycket.
För min del dock så tror jag inte att jag behöver skynda in mig i en relation trots hetsen som medföljer när man närmar sig tjugoårsåldern och serier suktar en med närhet. För mig känns det viktigare att ha en partner man är bekväm med än att bara ha en partner.
Detta känns som ett jättekonstigt inlägg för mig att skriva men jag känner att jag ibland måste få skriva ur mig vissa tankar jag har, även fast de inte är något jag oftast brukar skriva öppet om.
18 år och nykterist
2016-01-01 | 09:26:56
Jag har upptäckt att det börjar bli jobbigt nu att vara nykterist eftersom jag är 18 år. Mina föräldrar är fullt medvetna om mitt val och de accepterar det men det blir jobbigare när det kommer till familjen och personer utanför släkten. Jag upptäckte det redan vi julafton då ett utav mina syskon frågade om jag vill smaka på ölen de drack. Jag tackade nej men det kändes jobbigt, jag kände mig tvungen att slänga ut en kommentar om att jag var nykterist ifall de skulle få för sig att fråga mig någon mer gång.
Jag har alltid varit nöjd med mitt val som nykterist, det känns bra och kanske lite ansvarsfullt ändå, även fast själva grund anledningen till att jag ville vara nykterist var för att jag hellre fick leverproblem på grund av cola och monster än av alkohol. Sedan har flera anledningarna bara växt fram, men den främsta anledningen idag till att jag både avstår från alkohol och för att det känns svårt att tacka nej till det är mitt psykiska mående.
Jag är uppvuxen med föräldrar som endast social dricker, de har heller aldrig varit fulla eller fattat grejen med det (i varje fall så kan de inte svara mig när jag frågar). Trots detta är min största rädsla att om jag "får tag på alkohol" så kommer jag att vilja dricka mig full och det kommer ske en ond cirkel i att jag kommer vilja göra det varje gång jag mår dåligt också. Detta är dock en hypotes jag har baserat på mitt självdestruktiva beteende som tyvärr fortfarande lever kvar som på något vis går att halvt kontrollera(/kompromissa). Detta är också en anledning till varför jag har ångest över att jag är 18 år och därför "får" dricka eftersom att folk kommer anta att det är något man vill, ifall jag då skulle säga nej skulle det antingen ske ett grupptryck till att jag ska dricka, utfrysning eller spetsning (vilket troligen är därför jag valt att leva mitt liv ensam utan några vänner).
Jag vill inte att alkohol ska vara något jag använder för att skada mig själv eftersom att det är något som kan förstöra mig permament. Jag känner mig väldigt naiv och optimistisk när jag tror att någon dag så kommer jag att må mycket bättre än vad jag gör och då vill jag inte ha alltför många permamenta skador. Jag vill inte ha en förstörd lever eller ett sug av alkohol så fort jag känner mig lite ledsen eftersom jag skapat ett betingat stimuli. Det enda jag vill kunna koppla "lite ledsen" till är "vart är mina vänner som jag kan tala med" eller "let's talk about this on my blog".
Jag har många negativa åsikter angående alkohol baserat på vad jag fått för uppfattning av andra och hur jag tror att jag själv skulle reagerat i kontakt med det, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var frestad. Ibland är jag helt trött och arg på allt och alla, jag har ingen ork eller motivation och jag bara vill inget. Då har det känts väldigt frestande att give in to the temptation. Däremot har en liten del av min självdiciplin eller viljestyrka motstått för jag tycker ändå att jag förtjänar mycket bättre än vad jag tror i just de ögonblicken. Sedan kan det också vara att alkohol smakar skit och man mår en aning bättre av att vara hypad på monster än att förlora medvetandet i några timmar och sedan vakna upp med baksmälla (givetvis är detta bara spekulationer men jag tror ändå att jag har en viss poäng ändå).
Jag får nog helt enkelt försöka fortsätta hålla mig undan fester, folk som är jävligt bra på att övertala en och alkohol överhuvudtaget. Kanske borde hålla mig borta från folk tills jag kommer till den åldern då det är socialt acceptabelt att vilja vara nykterist.
Vem stal julen?
2015-12-25 | 23:43:00
De senaste åren har jag varit medveten om mina privilegier och vad det är för ett slags samhälle vi lever i. Jag är också medveten om att de privilegier jag saknar ibland är något de flesta saknar hela tiden. Men dessa privilegier har också visat mig vad det är som saknas hos de flesta.
Julen har alltid varit magisk för mig. Man fick presenter och sådant trams, men mest har jag tyckt om den för att alla var glada och snälla. Något som är relativt ovanligt hos en stor familj. Presenterna har oftat känt som en bonus. Personligen har jag som mest älskat presenter för dess läte de ger ifrån sig när man öppnar dem, själva saken man fick har alltid varit irrelevant för min del.
Något måste ju dock ha gått snett. Julen är förknippat med detta matriella samhälle vi lever i istället för att umgås med de som betyder något för en. Folk har valt att prata om sina presenter och dess värde istället för att njuta av närheten av de man älskar. Visserligen är jag privilegiad i detta också, min familj har accepterat mig så otroligt mycket, något inte alla har. Vissa är inte heller bekväma med sin familj pga vissa saker. Jag kan då förstå att det matriella blir det enda man har.
Jag håller med om att man inte borde skryta om vissa saker, om saker som kostat skjortan och förminskar de som inte har råd med det dyra. Det är där något går snett, när folk lägger värdet i pengarna det har kostat istället för hur mycket det betyder för personen man ger den till. Det finns hur många sådana här filmer som helst, som visar att man inte kan köpa kärlek för pengarna och allt sånt. Men ingen verkar fatta vinken.
Visserligen fattade väl inte jag vinken heller. Jag kände mig också speciell när jag fick mer paket än alla andra eller så. Numera blir jag dock irriterad vid jul, mest för att när folk frågar "blev det som du hade tänkt dig?" syftar de mer åt presenternas håll än över hur jag mådde när familjen var samlad. Man tar kanske vissa saker för givet.
Jag vet faktsikt inte vart detta inlägg är påväg. Jag är som mest sur för att folk tror att presenterna är allt men för mig känns det mer som att ha alla samlade, de som man sällan ser och får träffa, är samlade för denna dag och man får nästan visa sin uppskattning att de finns och att de bryr sig. Idk, det är amazing och för mig är det just det julen handlar om. Att få träffa farmor, de flesta utav sina bröder, brödernas sambos och så, se alla skratta och ha det roligt. Se alla bry sig om varandra, och prata med varandra. Det är det bästa som finns ändå, tycker jag.
