Jag kan inte bilda meningar eller hitta orden. Jag försöker, men ibland går det inte. Det går bara inte.

 

Enda gången då jag verkligen hittar orden är när jag är irriterad, arg och ilsken. Sårad, upprörd och sorgsen. Annars nej. Jag har försökt i flera dagar att skriva ut min lycka, men hur bildar man de meningarna som beskriver ens känslor så perfekt? Kanske är det för att jag är lite pessimistisk och relaterar mer till negativa ord än positiva, jag vet inte.

 

Jag har inga problem med att skriva ner min ilska, för då flödar orden ur mig av ren frustration. Men när det kommer till lycka blir det bara en hög av ord. Hur är man glad via Internetet, liksom? Troligen är det bara jag som är så.

 

Där emot att prata om min lycka är inga som helst problem. Där har jag mitt kroppsspråk som förtydliggör det hela. Kan stå och hoppa i en timma och folk kommer förstå att jag är lycklig. Men när det kommer till de där fina orden man så gärna vill skrika ur sig, så blir det som en propp. Orden och meningarna man hade på tungan blir en enda smörja och man kan inte urskilja orden längre och ännu värre bilda meningar utifrån dem.

 

Det kanske är så lycka gör mot en? Eller kärlek? Jag vet inte. Önskar endast det var enkelt att få ur sig orden man har på tungan hela tiden. Men man kan väl inte få allt här i världen, I guess. That's a shame.

 

Oh well. Får väl helt enkelt nöja mig med att förmedla känslor i verkligheten.

 

Varväl.

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte hur jag mår. Ena sekunden är jag jätteglad, aldrig varit lyckligare,  sedan händer skiten och jag klarar det inte. Mitt psyke klarar det inte.

 

Missförstå mig inte, jag är lycklig most of the time, men en enda felköning numera drar ner mig enormt mycket. Nej, jag menar inte felköningar från folk som faktiskt försöker, utan från omedvetna vuxna. Det är inte deras fel, jag vet, men det drar ner mig ändå.

 

Jag vet att alla inte kan veta det, alla kan inte se det och alla vet inte ens att det är "a thing" men det känns ändå förjävligt när det väl händer. Liksom, hur länge kommer jag att orka?

 

Samma frågeställning ställs i mitt huvud som när jag vart utfryst från elever i lågstadiet. Ser de inte hur jävla mycket jag lider? Hur mycket jag kämpar?! Hur blind kan man vara? Men det är inte lätt att tyda mig. Det är inte lätt att tyda någon för det är inget man riktigt lär sig. Man lär sig det sociala signalerna men hur många kan se obekvämhet, frustrationen och mördarblicken hos en person som inte ens kan hålla tankarna i styrd?

 

Vi borde lära oss smärtan man upplever när man föds i en annan kropp man inte kan relatera till. Som inte representerar det man egentligen är. För det är bara då man verkligen kan ta ens kamper på allvar, ens inre psykologiska strid då man inte kan tänka klart...

 

Jag mår bra och jag är lycklig och jag har mitt liv under en viss kontroll just nu. Men trots det, så finns det fortfarande saker som triggar mig. Speciellt felköning då det är något så enormt känsligt för mig då jag ifrågasätter det varenda jävla dag.

Vi alla behöver lite mer Tyler Oakley i vardan.

Jag borde plugga, sätta mig ner och skriva ner allt jag kan, som jag vet att jag kan. Jag borde göra det, jag har kunskapen. Jag har tiden.

 

Men ändå sitter jag här. Spelar Sims och vägrar tänka på alla uppgifter jag har. Jag vet att jag kommer att hinna om jag bara skriver dem nu. Stänger ner the Sims, sätter mig därnere och bara låter min hjärna arbeta. Jag kommer klara det... men jag kan inte.

 

Jag fungerar inte som alla andra. Jag kan inte bara sätta mig ner och plugga oavsett om det är något jag vill. Jag klarar inte av det. Klarar inte av pressen. Har jag fler uppgifter än en som måste in i princip på en gång stängs jag ner för att inte gripas av panik. För att inte göra om det som skett när jag varit stressad.

 

Det är inte bara för mig att sätta mig ner och plugga, det går inte. Jag har inte den självdiciplinen. Jag klarar det inte. Jag kan inte...

 

Kanske är det min dåliga självkänsla och mina höga krav som hindrar mig. Jag vet i varje fall att det är något som hindrat mig från att lämna in uppgifter förr. Jag kan inte, jag klarar det inte. I varje fall inte just nu...

 

Jag har inte självdiciplinen, jag är inte smart! Jag är inte anpassad för detta skolsystem! Folk kommer med förslag jag inte kan arbeta med, min hjärna kan inte. Jag är inte en person som vill stanna kvar, jag kan inte. Jag har försökt, men jag kan inte koncentrerar mig. Mina tidigare konversationer förföljer mig och jag klarar det inte. Jag grips av panik, jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

 

"Varför har du inte gjort läxan?", "Det där skulle ju ha varit klart för längesen. Loki, nu ligger du lite efter"

Käften. Jag kan inte. Du förstår inte, jag försöker så mycket. Jag försöker så mycket, hela min energi läggs på det, jag har försökt och ni alla har sett resultatet! Jag jobbar som bäst på natten, men jag får inte vara uppe hela nätter. Jag kan inte...

 

Jag grips av panik, ifall jag inte är klar med något skolkar jag. Jag klarar inte av det. Klarar inte av lärare som säger "vafan, du haft flera veckor på dig, hur kan du inte vara klar?!"... Jag fungerar inte så. Jag kan inte. Jag skippar hellre CSN än att höra det igen. Se deras irritation, höra deras sarkasm. Jag kan inte, jag klarar det inte...

Jag har länge suttit och undrat. Varför? Varför var folk alltid på mig, men så fort jag visade missnöje, otrygghet och ostabilitet brydde sig helt plötsligt folk. Varför var det så att de inte såg hur ont det gjorde när de frös ut mig, skrattade åt mig och behandlade mig som skit dag ut och dag in? Varför såg de inte att det de gjorde var fel förrän jag skrek av smärta? Hur kunde de vara så blinda?

 

Det var inte förrän i år då jag förstod varför. I kommunikationen vart vi introducerade till härskarteknikerna. Det var då allt hängde ihop

 

Vad är då härskartekniker för något? Jo, det är tekniker man använder för att ta över någon liv, mer eller mindre. Det man helt enkelt gör är att man subtilt mobbar och diskrimenerar någon för att man kanske inte tycker om den personens utstålning, läggning, kön m.m. därför behandlar man hen elakt.

 

1. Osynliggörande - när man säger något lyssnar ingen. Ex. skrapar med stolar, prasslar med papper, kollar mobilen etc.
2. Förlöjligande - kollegan skrattar åt mitt uttal, inför en grupp anmärka på mitt utseende
3. Undanhållande av information - beslut som ska fattas vid ett möte har redan fattats vid ett tidigare informellt möte. Man får inte den informationen man behöver för att kunna vara med.
4. Dubbel bestraffning - att utsätta någon för en nervärdering/bestraffning oavsett vad man gör. Ex. jag är nogrann med mina arbetsuppgifter och kallas långsam, öker jag tempot kallas jag slarvig
5. Påförande av skuld och skam - antyder att det jag utsätts för är mitt eget fel. Ex. trots att jag inte informeras om ett möte får jag höra att jag borde ta reda på det själv. När ingen lyssnar på mig under mötet ger det mig känslan att jag har inget att komma med.
6. Objektifiering - att kommentera eller diskutera ens utseende i irrelevanta sammanhang.

Det som är det "fina" med härskartekniker är att den som utför dem tror inte att de gör något fel. Eftersom att de är subtila tror de endast att de skämtar och att det är på skoj. Ifall den utsatta kommenterar det och säger ifrån så kan man bli anklagad för att inte kunna ta ett skämt när det egentligen handlar om ganska grov mobbning för personen i fråga.

 

Jag har blivit utsatt för samtliga härskartekniker. Det är fortfarande något som hemsöker mig då och då och det är grymt obehagligt. Dessa härskartekniker är något som ändå har format mig. Till den personen som bryr sig och kan sympatisera med andra samt sätta mig in i andras situationer.

 

Trots att dessa härskartekniker har format mig till en bättre människa och en människa med mer förståelse, så är inte dessa härskartekniker okej! Jag tycker man borde informera om dessa mer. Detta är allvarligt och det något som folk måste få reda på för att inse att det de gör är fel. Det ska inte vara något för oss som bara läser kommunikation/psykologi (okej, här hitttar jag på lite, men det låter rimligt att det troligen bara är dessa två kurser man skulle få chansen till att bli introducerad till härskarteknikerna..), det bör vara för alla!

 

Men eftersom att det inte är för alla - än - hur ska man då förhålla sig till situationer då man blir utsatt för härskarteknikerna? För att vara helt ärlig så vet jag inte. Vi skulle sitta och prata om det på kommunikationen och spawna idéer, men vi kom knappt på något. Det man skulle kunna göra är att öppna upp för personerna som utför dessa härskartekniker att det inte är okej och att man känner sig diskriminerad. Alla kanske inte tycker det är något, men någon i gruppen kanske börjar känna ett visst obehag för att det var ju aldrig mening att diskriminera någon, egentligen. Eller att man kanske säger till någon utomstående? Jag vet inte. Personligen tycker jag det är obehagligt att säga till överhuvudtaget.

 

Jag hoppas att jag har öppnat upp ögonen för vissa som känner sig diskriminerade men får dubbla budskap av mobbarna. Ifall ni har något förslag på hur man ska kunna gå till väga med detta, please tell me. Det förbryllar mig att det knappt finns något man skulle kunna göra.

Jag har pluggat lite, eller pluggat och pluggat, jag har skrivit klart min short story och jag tycker inte det borde räknas som plugg för jag hade redan den där morbidiska berättelsen i mitt huvud så allt jag behövde göra var att få ner den på text.

 

Jag har dock börjat lära känna mig själv genom den här berättelsen eftersom jag är så dålig med ord och komma på något på en gång så brukar jag fråga mamma. Jag bad henne översätta meningar som "Mamma, hur beskriver man en gammal person?", "Hur säger man 'Jag lyfte upp henne i mina armar och tog ner henne till sjön'?", "Hur säger man 'jag tog ett djupt andetag av den fuktiga luften'?" osv.

 

Det kanske inte låter så illa, men jag frågade henne även dessa frågor - "Mamma, om man dränker en svag och gammal person kommer de försöka göra motstånd?", "Kommer det fortfarande bubblor om man är svag och gammal och man dränks?" och liknande... Så yeah... Jag är normal, jag lovar...

 

Nejmen, som tur är så är mor min van vid liknande frågor och handlingen till min berättelse fick vara att en kvinna ska dränka hennes mor som är gammal eftersom att hon tycker att ifall man inte kan röra och tänka själv så lever man inte. Ganska intressant story om jag får säga det själv... Bättre än min första idé som handlad om att Dean skriver en fanfic om Jensen och Misha.... Wow, min fantasi...

 

Så ja, jag gillar att skriva sådana berättelser... Brukar oftast inte alltid uppskattas av lärarna, men förhoppningsvis sker någon positiv reaktion från min lärare. Själv är jag väldigt nöjd, även fast jag kanske inte riktigt gillar början, men jag vet inte hur jag annars ska börja den, så det får stå kvar.

 

Nu vet ni lite mer om hur min hjärna fungerar... Visst blir man fascinerad av det jag tänker på och vill så gärna veta vad mer finns däruppe?

Det var första gången jag faktiskt hörde någon säga det till någon idag. "Du kan om du bara vill, men du vill inte därför kan du inte". När jag hörde det kändes det som om att någon stack mig med en kniv i ryggen, trots att det inte var riktat mot mig.

 

Jag hatar det citatet, du kan om du bara vill. Det låter som att vi som blir psykiskt utmattade av utmaningar och faktiskt är grymt psykiskt ostabila är det bara för att vi inte vill tillräckligt mycket. Vi vill inte vara psykiskt stabila. Vi vill inte ha det bra och kunna klara av dagen utan att gripas av panik eller ångest. Vi som inte klarar av pressen av för mycket skolarbete och därför bara stänger ner vill bara inte tillräckligt mycket.

 

När det kommer till dessa problem, de där psykiska och som handlar om våra personliga tankar och hur mycket vi klarar av, så är inte viljan tillräckligt. Det finns även andra situationer där viljan inte heller spelar roll. Det är som att be en lam person springa 500m och påstå att hen inte vill tillräckligt mycket när hen förklarar att hens ben inte fungerar.

 

Jag vet att alla inte upplever dessa psykiska problem som vissa av oss gör, och därför är sin tro på viljan en bra motivation. Men för mig, i varje fall, så är det som att ta kryckorna från en person som just brytit benet och bara skratta hen rakt i ansiktet för att hen inte kan ta sig någonstans utan sina kryckor.

 

Jag kan inte om jag bara vill. Jag vill så mycket, men jag kan inte göra ett skit av det jag vill. För att få min motivation till att göra saker måste jag sitta och läsa om personer som pluggar, som är insatta i sitt ämne och skriver om det dagligen. Jag måste googla upp bilder på personer som pluggar för jag blir avundsjuk och den avundsjukan ger mig motivationen till att plugga. Annars grips jag av panik för att jag får så mycket uppgifter och jag inte kan göra något av dem.

 

Detta är så svårt att förklara, men det jag försöker säga är nej. Man kan inte allt om man bara vill.

Jag mår inte bra. Jag vet det, alla vet nog det. Jag vill berätta, berätta allt. Exakta orden som poppar upp i huvudet allt för ofta, tankarna som förföljer en. Den där skuggan som gör så att allt mörknar för mig. Jag vill informera folk, försöka få dem att förstå. Så att någon kanske lyssnar. Så jag får den hjälp jag innerst inne skriker om.

 

Jag vill säga till. Bara berätta, men orden hemsöker mig än. Lita inte på någon. Du är en attention whore. Sitt ner och håll käften, du vet inte hur det känns!

 

Jag skriker i smärta, men jag får ej visa det. Inte dra till mig uppmärksamhet. Det är inte tillåtet. Jag vet inte hur det känns, hur det verkligen är. Jag upplever det inte som de gör. Det enda jag känner är lite humörsvängningar, så som det blir när man är stressad och inte kan se framtiden så klar som alla andra.

 

Jag mår inte bra. Jag vill bara säga det. Introducera mig så. "Hej, Loki här. Jag är psykiskt instabil med ett utstickande pronomen, och du?". Bara säga det. Jag vill bara få det sagt, så folk kanske tänker till. Det handlar inte bara om pronomen, utan om andra saker också.

 

Mat, framtidsplaneringar, meritpoäng, vad ska du bli? Vad är din reservplan?!

 

Jag klarar det inte. Jag mår inte bra. Jag blir ostabilare för varje sekund, och det märks. Så himla tydligt. Jag skyller ifrån mig på mitt pronomen, men jag vet att det är så mycket mer än bara det. Jag ser ingen framtid för mig och alla runt omkring mig frågar om det konstant vilket ger mig hjärtklappning och gör så jag känner mig pressad. Hitta en framtid, sno en framtid. Hitta något du kan hålla dig fast vid. Det är det de vill.

 

Jag ser inget. Jag har ingen reservplan. Jag vet inte hur mycket meritpoäng jag behöver och jag vet att jag redan nu är körd. Jag kommer inte klara mig och det är sanningen. En sanning jag inte klarar av. En sanning där det inte finns ett kryphål, inga men.

 

Jag vill bli en person som hjälper andra. Utbilda mig till det. Jag vill hjälpa andra lika mycket som de hjälper mig. Men jag klarar det inte. Pressen är för stor. Jag är för hopplös för att klara mig. Jag kan inte och det är en hemsk sanning jag måste lära mig att leva med.

 

Jag är för ivrig med att lära mig saker, men jag klarar inte av mer. Jag klarar inte av att visa det jag lär mig. Jag klarar det inte. Mitt psyke vill inte hjälpa mig. Mitt psyke har gett upp, och det gjorde den för länge länge sedan.

 

Jag vill fortsätta kämpa, motbevisa samhället. Hoppas på att min kompetens är tillräcklig. Skratta samhället i ansiktet, bajsa på alla som trodde annorlunda om mig. Jag vill så gärna motbevisa alla oddsen, bara komma till mållinjen och bara le mot alla de människor som stirrar på en med disbelief i deras ögon. Bara le och vinka...

 

Jag stirrade på spegelbilden. Det jag såg äcklade mig. Varför? Varför var jag tvungen att se denna äckliga kropp, leva i detta skinn föralltid? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Vad hade jag gjort för att känna denna avsky stiga varje gång min spegelbild syntes? Det spelade ingen roll hur många gånger jag ändrade mitt utseende, hårfrisyr eller hårfärg. Avskyn tog fortfarande över kroppen lika fort som blodet pumpas ut i ådrorna.

 

”JAG HATAR DIG” skrek jag mot min reflektion. Jag hatar dig av hela mitt hjärta. Du är så vidrig, ändå tillhör du mig. Jag önskar så mycket att jag kunde ömsa skinn, få det skinnet som faktiskt representerade mitt önskade utseende. Som uppfyllde mina krav.

 

Tårarna brändes under ögonlocken. Alla ord kom till mig. Alla de där vidriga meningarna folk slängde ur sig för att få en att må bra. ”Men jag tycker du är fett snygg!”, ”Jag önskar jag såg ut som dig”, ”Inte skall du väl gråta, jag menar, kolla bara på dina ansiktsdrag!”

Tack för era åsikter, de påverkade min åsikt verkligen.

 

Jag ser hur en tår faller ner längs min kind i min reflektion. Det kändes som den hånlog mot mig. Förstörelse övertog mina tankar. Döda kroppen, förstör den, då kanske den slutar håna dig. Jag ville, jag ville förstöra det jag såg. Skapa ärren som finns inom mig och sätta det på kroppen jag var dömd till att bära. Jag kunde inte röra mig. Jag bara stirrade på spegelbilden och den bröt ner mig, bit för bit.

 

Jag klarar inte av den här tortyren. Den här eviga tortyren som aldrig tar slut. Jag river mig hårt i hårbotten. Rädsla över att det kommer synas får mig att sluta. Jag tittar på handfatet som jag använde som stöd från att falla ihop. Jag sätter kranen på det varmaste och lägger min handled under den kokande strålen av vatten. Jag tittar frustrerat på min spegelbild. Hoppas att den ska sluta håna mig. Reflexerna inom mig tar bort mig från det kokande vattnet. Det vart rött och gjorde lite ont, men den hade inte varit tillräckligt länge för att göra ett märke.

 

Jag tittade på spegelbilden igen. Den hånlog fortfarande mot mig. Påminde mig om att jag skulle vara fast med den föralltid. Jag slipper aldrig dess hånleende varje gång jag går förbi en spegelbild.

 

Jag vill inte längre. Jag vill inte längre leva denna mardröm. Vem fan är det som tvingar in mig i denna situation dag ut och dag in? Vem finner humor i att tortera en själ på detta sätt? Vem?! Visa dig!

 

Jag tittar på min reflektion igen och inser vem som ligger bakom allt… Hånleendet försvinner aldrig.