Ord är nog det jag mest tänker på hela tiden. Inte bara för att jag tänker på just ord, utan som vissa andra gör så tänker jag genom ord. Vilket skapar ett enormt hav av förvirring.

 

För mig är ord komplicerande. Beroende på vilken ordning man lägger orden i, så bildas det en "korrekt mening", i varje fall så som vi uppfattar det. Sedan finns det samma ord, fast på olika platser som kan skapa värsta konstverket av ord och det är det som skapar avundsjuka inom mig.

 

Jag vill också vara en person som kan en massa ord, men tydligen är inte det tillräckligt, för man behöver inte bara kunna en massa ord utan man måste även kunna placera dem i rätt ordning i meningen. Det är det som skapar en elegant mening och det gör mig så frustrerad för det är så komplicerat!

 

"Läser du mycket kan du många ord" brukar alltid lärare säga, och min mor säger det oavbrutet varje gång hon spelar wordfeud. "Du som läser mycket, kan du komma och hitta ett bra ord åt mig" sedan står jag där över skärmen och det bästa jag kan hitta är typ "toa" för 8 poäng. 

 

Jag hatar ord så himla mycket, men ändå älskar jag deras elegans. Jag är så avundsjuk på alla som lätt kan leka med orden, låta eleganta och som om att de har ett ordförråd som är oändligt. Hur gör ni?

 

Jag har frågat folk den frågan många gånger. "Hur gör ni?" och svaret jag oftast får är "jag läser". Jag själv läser, men jag läser orden och formar historien. Orden i sig bryr jag mig inte tillräckligt mycket om för att memorera dem, utan det enda som intresserar mig när jag läser är att skapa min bild utav historien som berättas.

 

Varför är ord så komplicerade?

 

Jag tror jag precis hitta en helt ny låt jag älskar. Alla brode lyssna på den. Den är grymt bra och fick mig på bättre humör! Woop för bra låtar.

Idag kommer en ny video att laddas upp. Jag filmade en video inatt runt ett (spoilers finns på min twitter, länk ligger i menyn under titeln "Länkar") och jag blev nyss klar med redigeringen.

 

Nu så måste jag bara skruva på kameran på stativet, spela in en kort förvarningsfilm/hälsningsfilm (egentligen video, men shh) och sedan kan den laddas upp.

 

Men innan allt detta spännande händer så ska jag kolla på NCIS och kanske sova eftersom jag inte fått någon sömn eftersom jag ville redigera skiten först.

 

Så woop! Hoppas att ni blir nöjda och glada över denna video, inte för att jag tror det men den kanske (förhoppningsvis) öppnar några ögon för hur det är att vara jag ibland.

 

Farväl och kanske till och med godnatt!

Jag fick en snilleblixt när jag gick och la mig igår till en ny design, så efter jag hade köpt mjölk, ost och två burkar cola och sett till att mätta min hungriga mage, tog jag fram stativet och började ta kort.

 

Sedan fick jag idéen till min bakgrund för endast en kort sekund sen, och den vart den perfekta avbilden av mig. Regnbågsfärgerna som står för LGBTQ (HBTQ på svenska) som jag stöder enormt, med mörka filter och regn, sedan ett helt underbart citat!

 

Jag älskar verkligen min blogg nu. Den är perfekt!

Nu ska jag nog ta upp en utav colorna (??) och ber till allt jag tror på att den ska vara kall och go', sedan ska jag nog skriva lite manus. Kanske inte blir någon filmning idag eftersom att värdret ser allt för hemskt ut och det är varmt och jag vill spela. Men Jag lovar att jag ska filma något innan denna vecka är slut! That's a promise from me to you!

 

Nu ska jag sätta tillbaka båda datorerna på sina platser och börja skriva för fullt.

Varväl kära vänner och vi ses nästa gång jag känner för att srkiva något.

 Idag åkte jag hem från Norrtälje till Stockholm. Mycket trevlig resa och jag åkte min första dubbeldäckad buss. Grymt coolt, ifall du frågar mig!

 

Bussresan var långt och relativt obekväm. Kände ingen lust till att läsa heller, läste dock ett kapitel i a Game of Thrones och sedan lite i The Fault in Our Stars. Men för det mesta störde jag mig på att personen framför jämt skulle dra ner sitt jävla säte och jag vart irriterad för jag hade min väska i knät (troligen den som tog emot när hen försökte luta sig bakåt).

 

Sedan kom jag till Stockholm, inte riktigt den hållplatsen jag hade hoppas på att bussen skulle stanna vid, men en tunnelbana var nära och där fick jag reda på att regnvädret hade orsakat stopp för min resa hem så jag åkte världens omväg. Trots denna omväg så kunde jag inte förmå mig till att läsa.  Jag var bara så glad över att få åka kollektivt. Att få åka buss, tunnelbana och tåg igen. Jag stirrade ut genom fönstret och njöt över utsikten. Att få se staden försvinna in till skog, och skog förvandlas till bostäder. Jag älskar verkligen kollektivtrafiken. 

 

Men nu är jag hemma och jag har haft många idéer till olika videos. Så idag/imorgon ska jag skriva manus samt kanske spela in något. Det enda jobbiga just nu är att det absolut inte finns någon mjölk hemma. Så jag kan varken dricka kaffe, te eller o'boy. Förhoppningsvis kanske någon köper det imorgon eller så får jag köpa det.

 

Ohwell. Farväl, nu ska jag försvinna in i världen jag lämnat i en vecka.

I varje fall var det en mycket bra serie och alla som inte läst den borde läsa den! Det jag störde mig dock på var slutet. Eller inte själva slutet i sig, utan den sista meningen. Man bara kände att det borde finnas en till bok. Jag hade velat läsa om det som hände sen, men jag får nog låta min fantasi skriva det slutet.

Nu när LOTR är utläst ska jag börja på min nya serie. Nämligen A Game of Thrones. Jag har kommit 2 1/2 kapitel in i boken. Än så länge är den grymt bra. Råkade dock råka på en spoiler så nu vet jag namnet på en person som kommer dö. (8 Ser verkligen inte fram emot att läsa om den personen.

Jag gillar även uppdelningen i boken, då varje titel på ett nytt kapitel så står det från vilken person berättelsen berättas av under det kapitlet. Väldigt fyndigt.

Nu skall jag dock försvinna i böckernas värld där allt är möjligt! Imorgon åker jag hem också så jag hoppas att jag kan läsa nu den här sista kvällen utan att bli störd av massa insekter.

Hej med er!

Ångest. Den där hemska smärtan som växer dag för dag. Allt möjligt kan trigga igång den där jävla känslan. Alla har även sitt knep för att handskas med den. Smärtan är nog den vanligaste. Skapa en fysisk smärta som konkurrerar med den inre. Som gör så att den inre knappt känns. Det finns alltid nackdelar med alla metoder, men den fysiska smärtan är nog den som är lättast att dölja. I varje fall kortsiktigt.

 

Jag har valt fysisk smärta. Skapat flera sår på en natt för att konkurera ut den inre. För att den inre rösten ska hålla käften. För att ingen ska se hur jävla dåligt jag innerst inne mår. Sen sitter man här. Några månader senare. Har kommit över en viss skam och har vågat visa och samt söker professionell hjälp för att kunna bli av med lite utav ångesten som existerar. Men inte fan kommer man bort skammen för det.

 

Så fort armarna blottas så kommer reaktionerna. Reaktionerna som skrämmer än innerst inne. Folk som skriker och skäller ut en för att man inte klarar av smärtan som sprids inom sig, folk som jämt måste kommentera ens desperata handling man haft. Jag glömmer aldrig de reaktionerna.

 

Då min mor fick reda på det och hennes ögon tårades. Jag kunde inte förklara hur ont jag haft och att dessa handlingar hade räddat och tröstat mig när jag var för rädd för att be om hjälp. Då min far skämtade om mina armar, för han vet inte riktigt hur man hanterar det och jag vart så triggad av det.

 

När jag hade varit över en månad fri och min syster drog längs min arm och kände ärren, tog upp armen och skällde ut mig i kungsträdgården. Jag var tvungen att le för att inte låta min ångest komma tillbaka då alla minnen om varför allt skedde spelades upp i mitt huvud.

 

Hur skulle jag kunna förklara att dessa handlingar var för att hålla dem lugna, leva i sin fantasi där jag mådde bra?

 

Jag vet att det jag gjort är fel. Att jag kunde bara ha gått och ventilerat mig hos mina föräldrar och pratat ut om det istället för att låta det bubblas inom mig. Men vad som är gjort är gjort. Jag är inte stolt över det, men jag kan leva med det. Jag må ha fått ärr för livet men jag har fan livet kvar, ifall det nu kan vara till någon tröst.

 

Jag har slutat skadat mig, men bara för det så betyder inte det att ångesten har försvunnit. Men jag är ändå fortfarande "ren". Jag har ärr på mina armar, men inte ett jävla sår finns där. Tyvärr så får ni höra hur hela min kropp fylls med ångest hela tiden. För jag har lovat att ej göra er besvikna mer...

Jag, personligen, har inget emot hat. Tvärtom, jag finner det grymt uppfriskande att få hat, speciellt hat som gör ont ända in i själen. Det gör en starkare som person typ, och för att jag själv känner mig smickrad över att folk verkligen tar sig tid till att hata en, det gör mig glad.

 

Men det finns verkligen ett visst hat jag inte tål. När personer slänger ur sig "Jag hatar dessa personer som gillar den här personen för att jag hatar den personen *instert a "mhmm" here*", det är en utav anledningarna till att jag hatar facebook så mycket.

Självklart har alla rätt till att hata personer, men ibland är det så korkade anledningar att jag förstår varför världen är så himla bitter.

 

Ett exemplariskt exempel är Misslisibell (oh yes, I watch her videos and her blog). Folk verkar verkligen hata henne, och när jag var besatt av gosupermodel kom hon på tal hela tiden och anledningarna till varför folk hatade henne löd: "Hon är 12 år (??) och sminkar sig, när jag var 12 lekte jag i sandlådan", "Herregud, hon är bara tolv (????????) och leker värsta modellen, vart är världen påväg!!!" osv. Sedan kollar man på kommentarerna på hennes videos och man blir chockad över hur många som är så himla hatiska! Wow.

 

Jag håller med vissa dock, vart är världen påväg? Vi jämför våran barndom med den nya generationen och blir chockad över att det sker förändringar. Jag undrar om våra föräldrar var likadana när vi växte upp? "Nu gjorde de något dumt igen, varför måste det finnas en lag mot aga?! Det var ju så himla bra när vi var små! Vart är världen påväg?" Nej, jag tror inte det.

 

Varför är vi så hatiska egentligen? Är det på grund av att vi vill känna oss bättre? Jag själv hatade också på Misslisibell ett tag, men sedan kom jag på att det var mest på grund av avundsjuka. Hon har allt jag någonsin velat ha, som typ.... personer som ger förslag och typ.... en HD kamera... (skämtar, haha....)

 

Varför måste vi vara så hatiska?

 

Ugh, jag är så trött och trött. På fysiskt och psykiskt. Jag vill bara leva i mina böckers världar. Där finns det åtminstone någon form av logik jag förstår mig på. Although, social kompetens testet sa att man inte ska försöka förstå sig på andra människor logik i deras handlingar. Men jag kan ändå inte sluta tänka på logiken. Livet är hårt ibland.

Idag börjar en helt ny vecka. Det känns inte som att tiden går ibland. Eller snarare som om att livet står helt stilla. Många njuter av den upplevelsen men för mig är det något skrämmande. Jag vill veta ifall saker går framåt eller bakåt.

 

De senaste dagarna har det skett många ångestattacker. Då all röra i mitt huvud blandas och skapar kaos i min annars rätt så observerande och nyfikna hjärna. Saker och ting har bara blandats och jag har hakat upp mig på så mycket skit och småsaker.

 

Ibland känns det som att jag varje mening jag säger är så himla kränkande. All fakta och alla jävlar åsikter jag har i min hjärna får mig att vilja explodera. Jag älskar att samla på mig fakta och åsikter för att forma min egna världsbild, men när allt detta blandas har jag tappat förmågan till att uttrycka saker och ting rätt, så som jag egentligen tänker och vill förmedla.

 

Men nu är det en ny vecka och nya känslor. Ska isolera mig från all teknologi (förutom blogg.se för jag har utmanat mig själv) tillsammans med min familj på landet. Jag undrar om det kommer lugna mina nerver eller endast öka ångesten.

 

Ny dag med nya möjligheter, antar jag.

 

Människor världen över, aka landet över(?). Skulle ni vilja göra mig en tjänst och använda er av hashtagen över och skicka in era favorit quotes till mig på twitter, instagram (?) eller mejl! Skulle verkligen uppskattas då jag älskar quotes och behöver dem till framtida videos samt vardagar. Här kommer ett bra quote jag gillar.

 

Varför får man inte visa när man gråter? Varför måste man känna ett tvång av att dölja sina känslor, att man ens har några? Varför är det något som fortfarande är uppmuntrande i dagens samhälle?

 

Jag har tänkt på det här enormt, faktiskt varje dag. Ska jag censurera mina känslor från mina texter för att det får mig att framstå som en stark person som klarar av att hålla allt inom mig? Men egentligen så får det inte en att framstå som en stark person. Inte enligt mig i varje fall. Att visa känslor, speciellt i dagens samhälle, är enormt starkt. Att kunna visa hur man känner krävs mod, enligt mig.

 

Varför vill man då censurera känslor? Är det för att det blir gnälligt ifall alla bara visade sina känslor, eller är det för att alla har olika sätt att visa känslor?

 

Jag själv är så kallad "lättstött". Jag kan lätt få tårar som bränns vid ögonlocken, men vid 80% av fallen håller jag dem inne. Jag hatar att gråta. Vid alla tillfällen. Detta hat har gått så långt att jag till och med ber om ursäkt för det. Jag vet inte om det är för pressen av samhället eller för att ingen förstår hur man ska hantera en person som inte kan hålla inne sina känslor längre. Jag erkänner, inte ens jag vet hur man ska hantera en person som inte kan hålla inne sina känslor längre, men det är för att alla är så ovana. "Conceal, don't feel, don't let it show" right?

 

Så hur skulle ett samhälle se ut ifall man lät alla få visa sina känslor? Jag vet inte. För mig låter det dock som en början till något bättre. I mina, påstådda, 16 årjag levt har jag dolt mina känslor och låtit dem koka ihop till något värre. Nu spiller jag ut mig skiten en gång i veckan (oftast) hos min kurator. Så tack, anonyma person på ask, som uppmanade mig till att jag faktiskt behöver hjälp! I love you!

 

Vad är det folket vill ha?

Varje dag frågar jag mig den frågan. "Vad är det folket vill ha?" "Ärlighet? Fjanteri? Intressanta saker? Fakta om mig själv?" Felet med den fråga "vad är det folket vill ha" är att jag inte fråga MIG vad jag vill erbjuda.

 

Jag, egentligen, bryr mig inte ett skit om statistik eller populäritet eller något sådant. Men ändå censorerar jag mig själv. Jag får inte säga vissa saker för det anses vara olämpligt att lägga upp på internet. Men min största önskan är att kunna ösa ur mig allt. Att försöka visa världen att alla inte är perfekta, att alla har sina brister och att man måste då och då tömma ur sig allt.

 

Jag vill kunna lägga ut mina tankar på Internet, inte för att jag vill ha uppmärksamhet, mata personer med mitt konstiga sinne utan bara för att ventilera mig. Kunna få läsa mina tankar i klartext. Jag kan inte göra så med en dagbok för jag får inte fram känslan på samma sätt. Men så fort jag försöker ventilera mig så kommer den där pipiga lilla rösten som vägrar hålla käften och bara "Tänk på vilka som kan hitta din blogg. Tänk på vilka som faktiskt kan läsa detta." och det hindrar mig från att ventilera mig. Jag bara låter allt bubbla in sig under mitt skinn tills allt blir en jävla soppa.

 

Men varför måste jag bry mig så mycket? Detta är min blogg, min fristad. Jag har rätten till att skriva vad jag vill när jag vill så länge jag sätter en TW (trigger warning) högst upp. Eller?

 

 

Det är därför, tyvärr, som jag rantar i videos där jag inte ens borde ranta. Det är troligen därför jag uttrycker mig så flummigt och idiotiskt för jag är så jävla noga med vad som lämnar min mun. Förlåt för det. Jag är verkligen ledsen för att jag uttrycker mig så idiotiskt. Så ifall ni blir kränkta av det jag säger, säg till och ifall jag håller med om att jag uttrycker mig idiotiskt så tar jag bort det (jag vill exempelvis inte ta bort feminism, självskade beteende och sådant bara för att du kanske har en annan åsikt och ifall jag har varnat). Så snälla, skriv till mig och så. Man lär sig av sina misstag, inte sant?

 

Detta känns som framgång. Bra att vi alla håller med och ni som inte håller med... Come over here for a cup of coffee and tell me why.

Jag och min syster brukade ha små konversationer om i vilken behållare cola smakar som bästa och jag tänkte göra en liten punktlist efter hur jag föredrar det eftersom att jag har inget intressantare att meddela idag. Wooh!

 

1. Glasflaska
2. Burk-cola
3. Cup (som på McDonald's och Max och Burger King och alla de där)
4. Flaskcola

Varför min lista ser ut såhär är för att både glasflaska och burk-cola håller colan kyld när de stått inne i kylskåpet och glasflaska cola smakar typ underbart. Det är inte som att hälla cola i glas, utan det bara smakar gott automatiskt! Och Burk-cola har ung. samma smak som glasflask cola.

 

Att dricka cola ur ett sugrör är underbart, speciellt kyld cola och det bara smakar perfekt. Du känner inte av någon kartong konsistens i colan vilket är perfekt och bara gör colan njutbar att dricka, till skillnad från flaskcola. Flaskcola är då petflaska cola, även fast petflaskor är enormt miljövänliga och jag är världens miljö fan (trots att det kanske inte alltid märks....) men den cola smakar förjävligt! Ifall man jämför den med de andra behållarna så är smaken  som en skillnad mellan chips och godis... Typ? Flaskcola får en konstig smak från petflaskan vilket gör att colan i sig blir svår att njuta av. Samt att flaskcola aldrig riktigt kan få den där enormt härliga, kylda colan när den står i kylen som glasflask cola och burk-cola får. Jag gillar helt enkelt in smaken av colan när den varit i en petflaska.

 

Wow... När man sätter dessa konversationer i en sammanfattande text inser man hur mycket man satt tanke i detta... Behöver jag ett liv eller kan jag fortsätta med mitt liv som cola drickare och klaga på smakerna?

Jag har typ haft tre basic "droger" (en drog är väl något man är enormt beroende av och får typ abstinens ifall den inte finns med i ens vardag? I så fall har jag väl rätt att kalla dem droger, om icke, please, säg till om det! Tack!) vilket är kaffe, te och serier. Sedan har vi mitt sniffande av böcker vilket jag också måste göra då och då men det är mest för att rena tankarna och göra mig lycklig (haha, sounds familiar?... Is that inappropriate? Sorry...) men nu har jag fått ett till beroende. Vilket är youtube!

 

Jag har förr inte haft en stadig "relation" med youtube som nu. Jag har bara "loggat in" ibland för att kolla på vissa klipp och mest för tutorials. Men nu har jag börjat följa några människor och för att vara helt ärlig så var det Cryaotic's spelvideos som fick mig beroende av youtube, i varje fall när han la upp Dishonored ung. varje dag och det fick mig mer intresserad i hans videos. Sedan började jag följa andra människor.

 

Och nu är jag helt beroende av Beckie0 för hon har en underbar accent, pratar så förståeligt (såsom jag vill kunna uttrycka mig) och det gör mig så glad inombords att kolla på hennes videos. Jag kan inte heller sluta klicka på nästa video om och om igen (haha... det var inte alls varför jag var uppe till klockan 04.50 igår, pfft, nejdå....) och jag måste verkligen stänga ner hela webbläsaren för att sluta.

 

Så ja, nu har jag ännu ett beroende. Ännu en inspiration och eftersom jag vill ha läxor på grund av kollar på gamla videoklipp och bilder av folk som sitter och pluggar och fuck vad jag saknar det! Så jag ska göra en läxa vilket är att skriva ett manus, memorera in det och försöka göra en bra video i veckan.

 

Oh well... Farväl, I guess.

Jag fick Cleverbot att knäböja sig inför mig, brb gråter. I love myself!

 

Jag vet att jag la upp en quote sak igår (aka en droppe regn i vardan), men efter att klickat runt på youtube så hittade jag denna och den är så perfekt och underbar att alla borde få chansen att se denna video!

 

Så njut av denna video och jag lovar er att den är bara helt underbar!

 

Igår så klippte mor mitt hår på min begäran eftersom att sommarvärmen tog kål på mig och jag har saknat känslan av att ha kort hår. Så hon klippte det, sedan så åkte familjen till landet. Jag stannade hemma, mest för att jag var inte klar med mitt hår.

 

När de hade åkt så gick jag upp till mitt rum, klippte till det efter min smak och fixade några små justeringar. Efter det så tog jag fram det jag hade införskaffat mig under dagen. Nämligen hårfärg. Jag blekte håret och kort därefter var jag en helt ny person.

 

 

Jag kan kort och gott säga att detta är bara början. Om jag får det som jag vill så kommer fler saker hända med mitt hår, men först behöver jag pengar och busskort innan jag kan fortsätta. Men jag planerar på att införskaffa mig silverschampoo på måndag, ifall livet tillåter.

 

Ifall ni ursäktar, så ska jag tvinga i mig jävligt starka nudlar och försöka njuta av mättnaden... Det kommer troligtvis sluta med att de slängs och jag äter lembas istället.

Jag kollade igenom mitt akriv och jag saknar mitt gamla jag som kunde skriva. Liksom, hur gjorde jag för att låta så perfekt? Det var väl när jag var aktiv i skolan mycket och hade mycket mer att tänka på och berätta om.

 

Det enda nya som hänt i mitt liv just nu är att jag spelat WoW och har nu tre stycken gubbar i lvl 90 och därför fick jag ett achievement för det (hur orkar jag?). Samt att jag fått en fläkt till mitt rum som gör så att jag inser att det är jävligt dammigt i mitt rum. How did that happen?! Samt att mitt brev har ramlat ner på golvet för ca 3 timmar sen och nu ligger den bara där och jag orkar inte ta upp den.

 

Jo, idag har jag även nästan läst två kapitel i min bok. Så det är typ 1½ kapitel. Ska nog göra som jag velat göra i veckor nu. Begrava mina två datorer samt mobil i min garderob så jag slipper åsynen av de äckliga, distraherande objekten och förstör min ro till att tänka på fina saker, som min bok exempelvis. Samt typ täcka över TV med en filt eller bara gömma kontakten. Mhm, vilken självdiciplin jag har...

 

Förövrigt har jag försökt hitta något jag kan skämma ut mig själv med eftersom att jag jämt gör bort mig i mina uttalanden. Men eftersom att jag hatar mig själv från dåtiden så har jag ca slängt allt jag kan göra bort mig med. Det enda jag har kvar är ett gammalt ritblock.

 

Jag får helt enkelt hitta på något. Kanske har något gammalt block som är knäppt som man kan visa.

 

Nu ska jag halsa mina pringles och tänka på vad fan människor är för något. Hint hint, jag kommer göra ett inlägg om det ifall jag listar ut hur man kan formulera sig.

Ha det gött!

Min mor kom hem med en stor låda. I lådan låg det en märklig kartong. Det tog en viss tid för mig att inse vad det var för något, men så fort jag såg de guldiga bokstäverna som bildade initialerna "J.K Rowling" visste jag att jag kunde förvänta mig böcker i den glänsande, blå kartongen. Jag öppnade locket (locken?) på kartongen och mycket riktigt låg det sju färggranna böcker. Alla inbundna. På ryggraderna läste jag den fina texten och mina ögon tårades upp när jag insåg att de var alla på engelska.

 

Efter några timmar av tårar och kaffedrickande och sagoberättande så frågar mor min "Är du glad över böckerna?" jag nickade belåtet eftersom jag åt en mycket saftig melon. Hon log och sade "Vad bra, för jag har nämligen en till bok till dig!". Tårarna brändes i ögonen när mor sträckte fram ännu en bok. Den hette "The Tales of Beedle the Bard" och mor berättade medan jag inspekterade boken att det var en bok som utspelade sig innan Harry Potter böckerna. Tårarna rann igen medan jag tackade min mor för de underbart fina presenterna!

 

Av någon anledning så tar folk illa upp när jag säger så till dem.

Så jag tänkte ge er en liten inblick till hur mycket jag egentligen värderar mina böcker.

 

Jag skulle kunna offra mitt liv för att rädda mina böcker. Jag älskar mina böcker lika mycket som en förälder älskar sitt/sina barn. Jag skulle sälja min själ (alla supernatural fans vet att det är inget man skulle vilja göra. NÅGONSIN) för att se till så att mina böcker har det bra. Min största motivation till att städa är för att mina böcker ska ha en fin utsikt. Böcker för mig är som ett levande föremål som man älskar av hela sitt hjärta och ifall de gör illa sig (exempelvis att sidorna viks in) fäller jag actual tears för att det gör ont inom mig att se dem skadade och jag göra allt jag kan för att "läka" dem (dvs jag sätter tunga och stora böcker på dem tills sidorna ej är invikta längre).

 

Ni vet det där djuret eller personen som alltid får en att må som bäst? Det djuret/personen är mina böcker. Varje gång jag mår dåligt tar jag ner, antingen en bok, eller flera och lägger dem runt mig och sniffar dem (yes, I actually sniff them bc books smells wonderful!).

 

Mina böcker är mina bästa vänner. De tröstar mig, de ger mig glädje, sorg och känslor. De lär mig enormt mycket om både världen och mig själv. De är bara den bästa vännen man kan ha i livet och jag älskar dem så mycket!

 

 

Böcker är bra och de är grymt värdefulla. Alla som har sett Only Lovers Left Alive - ni vet när Eva packar ner sina böcker? Så känner jag för alla mina böcker!

 

Böcker är de enda som får se min sanna sida av mig... Och de jag värderar lika mycket som böcker. Så när jag säger "Jag värderar dig lika mycket som jag värderar mina böcker" så menar jag "Jag älskar dig så jävla mycket och jag hoppas att du aldrig försvinner ut ur mitt liv!"

 

Undra hur förkortningen skulle bli för det... JVDLMSJVMB.... Vad fult o^o

Oh well...

Bye

Jag ber om ursäkt. Jag förlorade spelet. Det var inte av vilja (egentligen var det det, typ?) och jag ber om ursäkt för att jag inte förlorat tidigare i mina 16 år, det påstås, att jag har andas luft på denna jord, men nu förlorade jag. Äntligen kanske ni säger, och jag säger bara: jag förlorade.

 

Tack Hank Green, för att du gjorde så jag fölorade. Men det är lugnt. För jag förstod ditt budskap och jag vart inte besviken, utan bara "jahapp... Vad ska jag göra nu?"

 

Så tack.

 

 

JAG VET INTE HUR MAN ÄR SOCIAL!

 

Hallå! Det är frustrerande. Hur blir man social? Social kompetens testet hade ju fel i att påstå att jag, av alla tänkbara personer, skulle vara normal när det kommer till att vara social! Vid Odens skägg, vad frustrerad jag bliver.

 

Oj oj oj. Stackars Loki och Loki's kompis Elliot. Fäll några tårar och skänk dem till oss i en önskan om att vi skall blive mere socialare. Tåre tåre, gröt.

 

Har ni någonsin varit så formella att ni själva tycker att ni låter fett ridiculous?

 

Jag har verkligen ingen aning om hur man är formell eller hur man skriver mejl. Det enda jag vet är att man ska vara rak i ryggen och låta som en person som ej har känslor... Typ?

 

Nejmen, på riktigt. Hur skriver man ett mejl, formellt, och samtidigt visar känslor? Jag skulle vilja leka med orden och lägga till något fjantigt och knasigt ord att sätta in i en mening, men icke sa nicke! Då slår min hjärna till och bara "NEJ LOkI! Detta är ett mejl. I ett mejl ska man vara en formell kostymgubbe som är överklass. Här får det icke vara några konstiga filurer som träder fram! Så var icke dig själv, så går det bra ska du se!"

 

Finns det ens ett sådant motto? Var inte dig själv så ska allt gå bra.. *googlar*

Wooh! Det fanns inte, puss jag älskar er.

 

Titta! Sådär kan man inte skriva i ett mejl! Tacka posten för att den fortfarande finns så man kan skriva brev!

 

Ska göra det någon gång. Antingen typ besöka ett postkontor och typ berömma dem och typ dyrka dem för att de existerar. Eller vänta vid brevlådan och tacka postbilschaffören för att hen finns och gör sitt jobb.

 

Ah, jag älskar att uppmuntra andra. Borde uppmuntra mig själv med. Oh well...

 

Okej, jag har hört talas om "gifts" och jag vill typ förklara min definiation av det.

 

En gåva, som nu är det svenska namnet (jävla svenska namn och svensk skit jag vill snacka engelska om jag vill!), är inget man spenderar pengar på. Missförstå mig inte, det är inte så att ifall du vill ge någon en gåva så måste du ta en dammtuss för det är ca det enda du äger som du vill ge bort. Du kan ge något du har spenderat pengar på, men värdet ska inte ligga i föremålet utan tanken.

 

Vi alla har nog hört det uttrycket förr? "Det är tanken som räknas". Med det menar man inte (som jag trott i ca hela mitt liv) att man faktiskt kan ge en dammtuss och bara "Var glad över att du fick något!", utan jag tror att det är mer något du vet att du och din gåvkompis (I JUST MADE A NEW WORD! BARNEY ARE YOU PROUD?)  har gemensamt och du vet hen skulle uppskatta.

 

Vi tar mig, till exempel. Min största passion är böcker och motiverande och inspirerande citat. För mig spelar det då ingen roll om boken är tagen från sitt egna bibliotek man har därhemma, köpt på loppmarknad, köpt i en bokaffär, på rea, köpt av författaren (although, jag skulle fan mig inte ta emot den frivilligt) osv. Så länge man köper något som man tror jag skulle uppskatta, eller bara tipsa om en bra på ett elegant sätt.

 

Så ifall du spenderat ca 30.000kr på en sak som du skall ge bort, fine, men det är inte värdet i föremålet som är det viktigaste (Gabrielle fick lära sig det på det hårda viset, god I need to watch the end of that show!) 

 

Och nej, jag skriver inte alls detta för att jag hoppas att folk jag gillar ska se detta och förstå när jag ger någon en bok hen vill ha, tillsammans med quotes, så värderar jag denna person lika högt som jag värderar mina böcker.

 

Så... Nu vet ni...

Ugh, ända sedan jag öppnade The Fault in Our Stars och läste mig vidare, ända tills jag hamnade med The Abundance of Katherines, då jag stolt (samt en gnutta besviken pga AOK [Is that even an legit nickname??]) kunde säga att jag läst vartenda bok John Green skrivit (ifall man bortser från den han ska ha lagt ut på tumblr?).

 

Jag tror det var både The Fault in Our Stars och Looking For Alaska som fick mig att öppna ögonen för alla citat som finns. Saker som folk har sagt som är så uppfriskande att det gör en glad. Tack vare John Green hitta jag ett nytt sätt att finna lycka. Genom att läsa citat. Skriva ner citat. Ta kort på citat! Jag tror ingen förstår hur mycket citat kan förändra ens liv.

 

Jag tror citat är det dyrbaraste vi kan lämna efter oss. Kloka och inspirerande ord som fått folk att vilja fortsätta. Ugh, jag får gåshud av att bara tänka på hur mycket ett par ord man sade från djupet av sitt hjärta kan förändra någons liv föralltid.

 

So, what shall I do with this new passion of mine?

Jo, eftersom att ingen bryr sig och jag har tråkigt och är sjävlcentrerad (med det menar jag att jag faktiskt gång på gång sitter och läser min blogg pga i min åsikt är den bäst för att jag inte pallar med att vara formell och jag är lite knäpp i huvudet och det är alltid uppfriskande att läsa om sådana människor) så ska jag nog göra en "Quote of the Week", och fan vad konstigt det där lät. Kan man inte döpa det till något roligare? Typ, något knasigt... Hmm...

 

"Jag har fredens duva i min huva"? I like it. Dock hör den inte hit, så nu ska jag sitta och stirra ut i den blå himlen tills jag kommer på det rätta ordet!

 

"En dropee regn i vardan" Där satt den!

 

Okej, jag ska alltså göra ett inlägg en gång i veckan där jag delar med mig av mitt (*host* mina *host*) favorit citat! Okej, det låter bra. Nu ska jag återgå till att fylla min sida av bokhyllan full med citat. Hejsvejs.

 

 

... Trots att jag knappt har råd med mat

Idag har det både spöregnat och åskat (samt blixtrat tror jag?), så jag, som försökte vara produktiv och städa mitt rum eftersom det är typ hår överallt och jag har inte städat på ca 2 veckor (lat.jpg) hörde min bror komma in springandes och säga att det regnade. Jag öppnade fönstret, la mig i sängen och lyssnade på regnet och åskan som kom in och läste igenom mitt twitter feed (som nu består av massa quotes pga följe as många sådana saker, tips på fler jag kan följa uppskattas).

 

Så nu sitter jag här i mitt rum. Regnet har slutat att falla och åskan dras bort ifrån oss. Jag är mycket besviken på detta väder som endast varade i några få minuter (högst en halvtimma) och sedan drog iväg på nya äventyr och lämnade mig ensam kvar med ett öppet fönster och lukten av blöta träd som bevis på att det faktiskt har skett ett så kallat oväder.

 

Men jag är inte helt besviken utan även glad över att detta väder faktiskt har inträffat idag! Min kärlek för regn och åska gör alltid så att så fort något sådant inträffar blir jag glad, oavsett vad!... Tills det börjar blixtra ordentligt vill säga... (Tack Avengers för den rädslan... typ...)

 

Så yeah. Höjdpunkten i mitt liv skedde idag, och det har gjrot mig på skit glatt humör! Nu ska jag nog fortsätta att städa samt diska ur mina koppar med kaffe jag samlat på mig...

 

Farväl kära vänner, och jag hoppas att även ni får uppleva detta underbara väder! Ha det gött!

 

Jag har försökt att hitta blogg inspiration från olika bloggar som syns på blogg.se "synas" och deras framsida. Sedan kom jag på att klockan är sent, jag kan knappt hålla ögonen öppna och jag är trött och 83% utav tiden jag spenderar vaken tror min hjärna att jag är någonstans långt bak i tiden där jag inte har något annat val än att snart gå ut i krig och dö...

 

Att hitta inspiration mitt i natten, i tron om att jag är i krig och snart kommer dö en ihågkommen död som kommer få folk att skriva sånger om mig, är ingen bra idé, känner jag helt spontant.

 

Jag ska nog gå och lägga mig och imorgon ska jag göra det där roliga där jag sitter inne i mitt rum och hoppas att det kommer regna, för det är höjdpunkten i mitt liv numera.

 

Godnatt.

 

Klockan är 03:30 när detta skrivs och jag vet inte varför jag är uppe. Det började med att jag läste, sedan twittrade jag, kollade på världens sämsta Bratz film jag kunde hitta och sedan fick jag lust att ladda ner ett nytt videoprogram.

 

Sedan satt jag och läste alla beskrivningar som jag kunde hitta på olika videoprogram sedan fick jag lust att kolla på foto bloggar och nu sitter jag här och har läst några (en) bloggar (egentligen ska det stå blogg där, men shh).

Jag bläddrade ner på bloggen och läste ett gammalt inlägg då skolan fortfarande pågick och helvete vad jag saknar det. Jag saknar skola så mycket att det gör ont inom mig. Varför kan det inte vara skola? Jag är så himla rastlös och jag vill inget mer än att ta bussen runt sju på morgonen, sätta mig ner och ha ångest av tanken att någon kanske kommer sätta sig bredvid mig. Att personen som sätter sig bredvid mig stinker parfym eller sitter och snackar i sin telefon medan jag, som ej har några hörlurar, kämpar för att läsa min bok genom hens pladder.

 

Att gå av vid slutstationen och se bitter ut, undvika metro-utdelarna och tar mitt egna exemplar av metro i stället som står utanför spärrarna. Tar upp mitt kort och går in genom spärrarna med metron under armen och väntar på mitt tåg. Hoppas att tunnelbanan ej ska vara full så att jag kan sitta och läsa min bok, men trots mina hopp är tunnelbanan full och jag försöker förgäves hitta en bra ståplats där jag inte får ångest av det trånga utrymmet. Jag finner en sittplats efter T-Centralen stationen och sätter mig ner för att titta ut genom fönstret och tänka på vad jag ska göra när jag kommer hem, samt ifall jag fått med mig allt jag behöver.

 

Jag går av vid Odenplan och går min rutin väg till skolan och tänker på livets alla gåtor, samt observerar alla människors gångstilar, outfits och sättet de kommunicerar. Jag hoppas ingen jävel går in i mig för då kommer jag spänna käken och vara ännu mer bitter.

 

När jag väl anländer till dörren och ska knappa in koden, och slår in fel kod minst en gång, innan jag kommer in och går upp de jobbiga trapporna. Tänker på hur jag ska bemöta alla personer som säger fel pronomen och funderar på hur jag ska ge igen för att få bästa möjliga effekt. Jag kommer upp på åttonde våningen och får syn på mina vänner och ångesten, bitterheten och tröttheten bara släpper. Jag dras in i deras konversation och observerar deras liv.

 

Jag saknar den rutinen så himla mycket! Jag fick umgås med människor, träna på mina observerings förmågor samt försöka förstå mig på människor som följer normen för jag vill lära mig! Jag vill inget hellre än att lära mig av andra och mig själv, att bli utlärd och observera och tänka och bara skita i mina problem i flera timmar. Att vara uppslukad av att lära mig saker.

 

Jag fungerar inte som jag ska utan mina dagliga doser av inlärningar. Det är endast en gång i veckan just nu som jag får lära mig nya saker, och det är mina kurator besök. Det låter så sorgligt, och det är det också. Jag bara vill inget hellre än att umgås och prata och gråta över böcker med någon!

 

Jag är ett sorgligt vrak som verkligen hatar sommarlov av hela mitt hjärta! Dessutom fungerar inte min kamera som den ska så jag kan inte ta foton för att stilla min avsaknad av skola. Ugh. Livet har så mycket emot mig på lov, verkar det som.