Jag älskar nerver. Eller jag älskar hjärnor. På senaste har de båda intresserat mig något enormt. Jag frågade mor min hur mycket det skulle kosta att magnetröntga ens hjärna skulle kosta och hon sa runt 40-60 000kr... Gissa vad jag ska önska mig i födelsedagspresent *wink wink*

 

Nejmen, är det något alla dessa nerver har lärt mig så är det att allt hänger ihop. Alla tankar och bara allt! Det är så fascinerande att jag gråter inombords. Allting är gjort av nerver, i min värld. Det behöver inte vara fysiska nerver, utan själva idén av nerver.

 

Allting vi tänker, hänger ihop. Allting vi lär oss hänger ihop. Allting vi äter hänger ihop. Det är något som har fascinerat min hjärna ett rätt bra tag nu. Tänk hur allt kan hänga ihop. Inte bara detta, utan även det vi inte förstår oss på än. Så kallade alla Gudar hänger ihop (no disrespect, your highness, but I doubt you originally would like to be referred as Gods, my apologize. I love you so much. Do punish me if I've offended you). Allting!

 

Min hjärna gråter över den fantastiska sak. Jag tycker synd om de som inte förstår detta, men jag klandrar dig icke. Det är knappt så att jag själv förstår. Det är bara så intressant och min hjärna älskar det.

 

Jag borde egentligen gå och sova, men måste vara uppe tills allting är okej med att gå och lägga sig... När det är, vet jag inte. Troligen efter jordgubbarna.

 

Olika. Hur många gånger har vi inte läst om allas olikheter i tidningarna? På Twitter? På facebook? Hur många gånger om dagen får vi inte höra att vi alla är olika?

 

Jo, det är en faktor som inte går att undgå, däremot finns det även andra saker vi får höra - pojkar och flickor är olika. Vi är olika både utseende mässigt och psykoligskt... Eller?

 

Nej, säger jag till det påståendet. Ett fet nej skall de alla ha som tror det! Här finns en artikel om det hela, men föredrar ni min rant är det helt förståeligt.

 

Män och kvinnor är inte psykolgiskt lika och trots att denna artikel var från 2007 är det inget som har ändrat synen som fanns då. Folk tror mer än gärna att könen är olika, det finns ett visst beteende som medförs beroende på vilket könsorgan man har. Tyvärr, kära medborgare, är det inte så. Det må finnas studier som säger annat, men hur blint vågar du tro på dem? (Wink wink - Moriarty från Sherlock, hellooooooooo! - wonk wink).

 

Så varför blir alla ständigt grundlurade av något som egentligen är så uppenbart. Jag menar, tror ni verkligen att kvinnor är smartare? Ifall vi slutade proppa i era ungar (höhöh, fuck off alla som påstår att jag ska ha barn) med massa sterotyper och myter om könens olikheter så skulle nog båda könen fungera lika bra i samhället!

 

I och för sig vet inte jag om kvinnor verkligen är smartare än killar, men det låter som artikelns "män är bättre på matematik"-smörja så jag tänker bara gå på min magkänsla när det kommer till den gissningen.

 

Det finns inga större skillnader mellan män och kvinnor (förlåt för stereotyp könen, ni är varmt välkomna att slå mig i bakhuvudet om ni ser mig eller skicka en massa hat) så varför försöker vi inbilla oss att det finns det? Är det verkligen så att vi inte klarar av sanningen? Att de två könen har inga som helst skillnader. Sedan kan man ju diskutera individerna, men det är ju en helt annan femma.

 

Det finns inga som helst kopplingar till att män är bättre än kvinnor eller vice versa. Det är bara vi som inte kan acceptera sanningen, vi begraver den hellre med lögner.

 

Vem är det som är lögnaren nu då?

Varför säger folk alltid så? "Jag hatar lögnare"? Jag har aldrig förstått det. Det låter som om att man själv ladrig ljugit, att man har druckit sanningserumet och måste leva med den förbannelsen.

 

Jag ljuger. Jag ljuger ofta. Både för andra människor och för mig själv. Det jag inte ljuger om är mina känslor för folk. Jag har aldrig i hela mitt liv haft en anledning till att ljuga om det, förutom om det är någon jag hatar innerst inne. Då kan jag bara ljuga den rakt upp i ansiktet för jag är uppfostrad till att vara snäll... Förlåt.

 

Ja, jag ljuger. Det är något jag är väldigt öppen med. Varför? För att jag vill se hur folk reagerar. Trots att alla vet att jag kan ljuga närsomhelst (som alla andra personer bara att de inte är lika öppna med det) så tror folk mig. Det är rätt fascinerande samtidigt som det är grymt frustrerande.

 

Jag har sagt förr att jag lever i nuet. Vad jag menar med det, för det mesta, är att jag inte ska blicka tillbaka till mina ångestattacker, oavsett om de kan ha hänt för typ en halv sekund sen och för att jag inte ska tänka mig framåt och föreställa mig att min framtid inte kommer vara så mycket mer förändrad än nu. Problemet med detta kan vara att när någon frågar mig "hur mår du?" svarar jag "bra" för det är så jag känner mig just i den sekunden. När folk frågar mig hur min helg har varit svarar jag likadant. För jag förtränger allt hemskt. Jag vill inte återuppleva det.

 

Jag mår inte bra och jag kommer troligen aldrig att göra det. Jag ser inget liv där allting kan bli bra och det skrämmer mig. Jag vill kunna se något bra. Men jag kan sällan se det. När jag väl är glad är jag bara det en kort sekund. Endast ett andetag. Sedan kommer allting tillbaka. All smärta, allt mörker.

 

Jag försöker mitt bästa till att fortsätta kämpa, fortsätta hitta något, vad som helst, att vara glad för. Att motivera mig själv varje dag. Men vissa dagar orkar jag verkligen inte. Jag klarar inte av något, känns det som.

 

Prata inte med mig om att lögnare är dåliga, att man inte bör ljuga. Vi alla har ljugit någon gång och för vissa är det en undanflykt från den vardag de upplever allt för ofta...

Min motivationskälla kommer nog troligen alltid vara Sherlock. Att kolla på den serien ger mig sån motivation till att plugga, skriva, läsa och en massa annat roligt! Varför? Jo, för att jag vill vara minst lika bra som Sherlock. Det gör mig så glad att kolla på den serien.

 

Jag släpper mina egna problem och bara vill börja göra en massa saker. Det är så intressant hur en serie har en sådan effekt på mig och jag tackar alla som gjort den serien (trots att de är grymt jobbiga personer ibland, bara avgå ert homofobi och make the magic happen).

 

Den ger mig hopp om att man kan leva ett liv utan att behöva sitta och läsa om världens alla problem och känna att ansvaret ligger på en själv att rädda dem från deras kriser. Visst låter det mysigt att uppleva sitt liv på det sättet? Hehe, men det är därför jag spenderar hela mitt liv åt serier så jag kan lära mig att leva ett lite normalare liv och släppa all denna press på att allt här i världen ligger på mig.

 

So, yes. That's the wonderful magic the show Sherlock got on me. How about you? How do you cope with life?

God kväll kära människor som fortfarande finner mig intressant. Så vad har hänt i mitt liv de dagar jag valt att inte skriva något inlägg alls?

 

Well...  Jag har fått ett spel som heter Catherine, så har varit lite upptagen med det spelandet. Jag har laddat ner the Sims och det har tagit upp hela mitt liv då jag försöker hålla en normativ familj vid liv. Ytterst tråkigt, men jag känner att jag kan göra barnen icke normativa och förhoppningsvis göra dem till vampyrer. Mwhehhe... Sen har jag blivit halvdöv!

 

Okej, egentligen inte. Jag har fått en vaxpropp i örat så jag måste ta örondroppar för att sedan kunna bli av med skiten. Jag får det varje morgon och kväll och så fort det där dropparna är i mitt öra, hör jag knappt något. Jag försökte kolla på när Cry och Cox spelar men mina sumpiga högtalare... Hahaha.... Det gick inte...

 

Så på fredag, förhoppningsvis, så ska mitt öra spolas bort från denna vaxpropp och jag ser så jävla mycket fram emot det för det är jätteirriterande att inte kunna höra.

 

Utöver detta så har mamma pratat med mig angående m att påbörja en utredning ang. mitt kön. Det har typ varit kanske en utav de saker som fått mig på ett lite bättre humör i min soppa av ångest. Heh.

 

På tal om ångest så börjar den påverka min skolgång igen och trots att lärarna kanske är en aning mer informerade känner jag en enorm klump inför det. Speciellt eftersom att mitt huvud inte klarar av tiderna vi börjar för jag får en sådan panik av det. Jag har svårt att somna ibland och därför ligger i sängen till kl. 04.00 innan jag äntligen kan somna och då sover jag ända tills kl 10.00 och då tar det mig en timma in till skolan...

 

Det låter inte så farligt, men för mig är det jättejobbigt. Speciellt eftersom att man aldrig kan diskret komma in till skolan. Någon måste alltid kommentera något och det är just det min hjärna inte klarar av vid sådana tillfällen för det är då jag mår ännu sämre för att jag kämpat för att ta mig till skolan, typ...

 

Det är så svårt att förklara hur ens hjärna fungerar. Förlåt.

Ska dock försöka bättre mig när det gäller sånt och lära mig att prioritera saker, som mina skolsköterskor alltid sa. Först sömn, sedan frukost och sen skolan. Oavsett vad lärarna och eleverna anser måste man lära sig att prioritera... typ...

 

Farväl.

"Tyck om dig själv, det kan bli bra."

"Tänk inte på alla andra för att det viktigaste är du!"

"Du är bra som du är och du borde acceptera det!"

"Jag tycker du är bra, varför tycker inte du som jag?"

"Du kan inte läsa andras tankar, däremot kan du se och höra dina egna så börja ta kontroll över dem!"

"Tyck om dig själv" är något jag hör alltför ofta. Så fort paniken stiger och ångesten växer kommer frågorna: "Varför mår du dåligt? Tycker du inte om dig själv? Varför inte då för? Du är ju bra som du är!" folk försöker peppa mig, motivera mig och övertala mig och jag uppskattar det men just när jag får det där peppandet tillsammans med ångest som växer kommer allt annat fram. De där alternativa tankarna (exempel ovanför).

 

Jag personligen tror att jag gillar mig själv, alltså jag kan åtminstone acceptera mig själv men ibland kan jag inte kontrollera mina tankar. När jag grips av panik och ångest tar den "alternativa" sidan över och ger mig helt hopplösa scenarios om hur mitt liv kan se ut och i just det ögonblicket tror jag på allt min hjärna lurar i mig.

 

Jag har sagt förut att jag aldrig glömmer mina misstag och jag glömmer heller aldrig när någon säger saker som träffar mig på pricken. I det ögonblicket kanske jag inte bryr mig speciellt mycket, men sedan när något annat triggas så kommer alla de tankarna tillbaka. 

 

Jag kan inte bara på kommando "tycka om mig själv", och i vanliga fall tycker jag faktiskt om mig själv. Även fast jag har mina brister som social ångest/skräck samt blyghet och massa sådant, tycker jag rent generellt om mig. Jag har fått höra att jag hjälpt folk och inspirerat dem och det är min huvudsak i livet. Det är en av de få sakerna som motiverar mig till att stiga upp på månarna.

 

Men när min ångest växer och alla tankar kommer som ett bombnedslag kan jag inte kontrollera mina egna tankar. Jag blir paralyserad och det enda jag kan egentligen göra är att bara låta tankarna påverka mig, paralysera mig och bara hoppas att de går över.

 

Oftast när detta sker vill jag vara någonstans där jag känner mig säker. Någonstans där jag kan vara och uttrycka mig utan att jag kommer till skada och liknande. När jag är i ett klassrum, vilket har hänt mig två-tre gånger denna vecka så sitter jag där och skakar av känslor som fylls inom mig. Det är knappt så att jag kan lugna ner mig. Vilket har lett till att jag sitter antingen och skriver på ett papper hur jag känner mig eller bara skriver ner ett ord som gör så att jag rent generellt mår bättre.

 

Så att säga till en person med ångest som växer inom en att de inte borde uppleva någon ångest då de är bra människor, snälla... Tänk tre gånger innan ni säger det. Jag tycker om mig själv som person - utseende mässigt kan man diskutera - jag kommer troligen alltid tycka om mig som person men i de sammanhangen där jag inte ens kan kontrollera något är det lite svårt att försöka sätta sig ner och intala sig att man tycker om sig själv.

 

Det är komplicerat att förklara men jag hoppas att det klargjorde kanske något? Idek vart jag vill komma med detta inlägg tbh...

Det var ju ett litet tag sen jag skrev, märkte jag idag. Jag ber om ursäkt...

 

Så vad har hänt i mitt liv den senaste tiden då da?

Egentligen inte så mycket som jag kan avslöja... Det jag kan avslöja är att jag har börjat bli väldigt aggressiv och "lätt att tända stubinen", typ. Jag kanske har blivit lite överkänslig. Jag har dock mina anledningar. Det är väldigt jobbigt att vara jag ibland...

 

Men jag tänkte dela med mig av mina tankar ändå, trots att detta är så uttjatat på denna blogg...

Pronomen! Yay, det har vi inte hört förr... Okej, hear me out, kära medmänniskor. Det jag har tänkt på är att jag ibland känner att det är obehagligt att rätta och jag tycker att jag har all rätt till att känna så. För tänk på det - hur många gånger har ni cis människor behövt rätta personen du kommunicerar med? Aldrig? Kanske någon gång ibland? Precis.

 

Att vara trans* är inte lätt, speciellt inte när man känner att det är så grymt sjukt att man måste rätta varje gång någon säger fel medan alla andra slipper. Innan någon hoppar på mig med "men du har ju valt själv att vara trans* och hen är ju ändå ett nytt ord", sätt dig ner och tänk igenom det du säger.

 

Det enda jag har valt är att vara grymt öppen med att jag är trans* och varför jag är så öppen med det är för att jag vill bli respekterad av människor samt utbilda de som har frågor och vill lära sig. Jag gillar inte alltid att vara en öppen uppslagsbok men ibland kan jag vara helt okej med det så länge det inte är typ "Vilken toa går du på och hur pissar du?" eller liknande.

 

Jag har fått påståenden om att jag kräver för mycket när det jag frågar om är att sluta placera in mig i ett kön jag inte kan relatera till och begär att bli respekterad av min omgivning. Jag ber inte om för mycket, det är endast min omgivning som har svårt för att respektera det de inte förstår.

 

"Just because you don't understand it doesn't mean it isn't so" - Lemony Snicket

 

Så låt mig testa att beskriva hur det känns igen. Däremot är detta inte mina egna ord utan någon jag följer på twitter, och som följer mig tillbaka, skrev såhär till mitt tweet:

SD hade 12.9% röster. Ungefär 800 000 människor röstade på SD, varav 46 800 bor i Stockholm. 46 800 i min omgivning vill ta bort min rättighet till att existera... Det känns så personligt och jag kan inte hantera det.

Jag skakar av rädsla och frustration. Hur kunde detta ske?! Vart är Sverige påväg och hur kan människor känna sig säkra med den ökningen de fick?

Jag tar nog detta mer personligare än jag borde, men det är väl ändå klart att man blir rädd för sin omgivning med den vetskapen i huvudet?

Sedan fick jag reda på att i skolvalet så fick SD 17% (tror jag), i varje fall i min skola. Jag hoppas att de flesta skämtade med sin röst på dem även fast det inte är något man borde skämta om på det sättet.

Ugh. Jag är så himla irriterad. Att få reda på att så många är emot folks existens på det sätter är skrämmande...

Det har börjat diskuteras om betyg från årskurs 4 och uppåt bland politikerna... Man undrar ju hur svårt det är att inse att betyg inte löser något...

 

Deras argument för att skaffa betyg i tidigt ålder är för att informera föräldrarna hur deras barn ligger till, för tydligen är betyg lättare att inse än att en lärare säger "ditt barn ligger illa till" (man kanske inte säger det sådär rakt ut eftersom barnet är med... Varför mejlar inte lärare?). Såvitt jag vet är detta högerns förslag och deras enda "förklaring" är för att lärare ska kunna hålla koll på hur sitt barn ligger till.

 

Min åsikt är att det är helt fel med betyg. När betyg kommer in i bilden är det literally det ända barnen kan tänka på, speciellt i den åldern. Det kommer att ske tävlingar om vem som har högst betyg, vilket de vuxna tror motiverar barnen, bara det att det gör det inte. För de som inte har någon som kan hjälpa en med läxor hemma gör så att de ifrågasätter sig själv och därmed har påbörjat sitt liv med ångest och tvivel om sin existens... typ.

 

Motargumenten mellan politikerna är att man inte borde försöka skaffa betyg för att informera föräldrarna utan man borde istället skaffa fler resurser och läxhjälp eftersom att alla inte är rika människor som har råd att betala för läxhjälp eller kan komma hem i tid för att hjälpa sitt barn med läxan.

 

Jag håller med om att det borde skaffas fler jobb till lärare som kan hjälpa eleverna samt att man höjer lärarlönen så att fler vill bli lärare.

 

Min personliga åsikt om läxhjälp dock är så att, ifall det inte finns med på schemat för alla omotiveras man till att gå. Det kanske bara är jag som tänker så, men ifall läxhjälp ska finnas, bör det finnas med på schemat för alla. Man kan tro att ifall vissa får gå så motiverar det elever till att jobba hemma med läxor... Nej. Det gör det inte. De gånger jag tvingades gå på läxhjälp, då skolkade jag och kom med de usla ursäkterna. Man blir mer motiverad ifall alla straffas... Typ...

 

Det är intressant att vara sam elev då allting helt plötsligt make sense. Därför finner jag Parlamentet mycket roligare numera. Hah.

 

Nu ska jag gå och försöka sätta mig in i en annan politisk fråga. Farväl.

Det finns olika typer av ångest och olika styrkor på ångest, har jag märkt. För mig är ångest något hemskt. Det är som en svart skugga som hoppar fram då och då. För det mesta påminner den mig om saker jag absolut inte vill tänka på, andra gånger bara äter den upp all motivation och livslust.

När det händer är jag handikappad. Jag kan inte röra mig, tänka själv eller finna något som kan göra allt bättre. Jag vaknar alltid med ångest, men ibland är den så liten att jag kan ignorera den, de gångerna är det jag som har kontrollen. Men ibland hittar den något bränsle, och då går allt åt helvetet.

När jag blir felkönad, någon kommenterar något jag känner mig osäker i eller bara säger ett ord som ger mig återblickar från saker jag hatar med mig själv – då är ångesten där för att använda det som bränsle. För att återigen kunna ta kontrollen över mig.

Jag känner mig kvävd när det sker. Som om att någon satt in mig i ett litet trångt rum för att övervaka min långsamma död. Jag vill bara ut, men ju mer jag kämpar desto mer syre försvinner och tillslut orkar jag inte. Jag orkar inte kämpa, jag orkar inte röra mig och jag orkar inte streta mot.

Min ångest har den kontrollen över mig. Den kan se till så att jag inser felet med min existens. Inse felet med att leva och kämpa. Ångesten har ett tankesätt jag har snappat upp från några människor, ett tankesätt jag inte stödjer. Som jag inte håller med om, men ångesten gör det. Den ser till så att det är det enda jag tänker på. Att jag bara fokuserar på det negativa. Positiva tankar finns inte i ångesten, det har den sett till. För ifall det fanns något positivt jag kunde fokusera på, vart är det roliga med att se mig långsamt tappa kontrollen?

Ångesten är lurig. Den är som det där svarta hålet du ramlade ner i och nu kan du inte ens se ljuset från världen ovanför. Allting är mörkt och du kan nästan svära på att det bara blir mörkare och tätare runt omkring dig. Du grips sedan av panik, för hur ska du ta dig ut därifrån? Du kan inte göra det själv, så du måste vänta på att någon ska rädda dig. Men vem kommer ens få tanken av att någon är i det där svarta hålet och hur många människor skiter i dina rop på hjälp för det inte är deras problem?

Hur får man folk att förstå? Det är det som är frågan. Hur får man alla att förstå att man har ångest, en hemsk och mörk ångest, och får dem även att förstå att de är personer som faktiskt kan hjälpa en ut ur skiten? Man kan ha undanflykter och ursäkter, men är det inte bättre att bara försöka förstå och respektera varandra? Är det för mycket begärt?

 

Idag tänkte jag ge lite tips för er som lever ett liv kontrollerad av er ångest. Mina tips kanske inte fungerar för er, men de fungerade för mig, men jag tänkte att det kanske var dags för lite tips om saker som kan hjälpa mot viss ångest. Detta är dock inga sådana här "hemkurer" som typ "gå och titta på en film tills världen inte existerar längre och sedan sov" utan det är mer vad du nästan bör göra tips... typ...

 

När jag bytte skola ville jag börja om. Jag kom ut och var en mer öppen trans*person. Jag började senare upptäcka att min ångest växte sig starkare, så jag tänkte att det kanske var något som borde tas tag i. Jag mejlade kuratorn i skräck på grund av alla historier jag hade hört om personer vars liv hade gått i tusenbitar av deras kuratorbesök. Jag tänkte på mina som jag tvingades in i på grund av fel information av min dåvarande förra lärare (jag kommer aldrig förlåta dig för det, du har traumatiserat mitt liv) och så vidare.

 

Jag mejlade, fick en tid och började gå till henne varje vecka. Jag öppnade upp mig, pratade om min ångest och mina problem. Det var väldigt bra, hon tipsade mig att gå på Transit möten (en jättebra grupp för trans* människor i Stockholm, tipsar verkligen den till er alla som vill ha svar på vissa frågor, kan göra ett enskilt inlägg om den ifall folk önskar) och hon läste verkligen mycket på om trans*människor för min skull, då det var grunden till min ångest.

 

Efter ett tag hade hon tipsat mig till en utbildad HBTQ kurator inte så långt bort från skolan. Tyvärr gick det inte så bra att kommunicera med denna kurator då hen ringde vid fel tillfällen, använde dolt nummer och jag hade inga övriga kontakt uppgifter. Så det gick ungefär ett halvår utan kurator. Sedan orkade jag inte längre leva i min värld utan att få svar på vissa frågor eller leva i min ångest heller, för den delen. Jag kontakta en HBTQ kurator som var relativt nära mitt hem och det är till hen jag går till en gång i veckan numera.

 

Att få en dag att prata ut i en gång i veckan är otroligt bra, i varje fall för mig. Det finns inte så mycket positiv respons från de som bett om hjälpt från en professionell person. Jag hade turen med mig att hitta två kuratorer som är jättebra på sitt jobb och verkligen lyssnar på det jag har att säga. Det behöver inte vara så att just den kuratoren du hittar är dålig, och om den är det så bör du byta, men försök åtminstone be om hjälp när det kommer till din ångest. Jag vill inte att någon här i världen ska leva i det där mörka rummet som blir bara mörkare och mindre.

 

Jag vet inte om mina tips var bra, eller ifall jag bar utnyttjade denna möjlighet att tala om mina egna problem... Allt jag försöker säga är - ta hand om er! Ni alla förtjänar det.
Kram.

Vi alla måste ha det där snacket. Det där snacket som skolor inte lär ut eftersom det inte tillhör "normen".

 

I mina fyra år av att vara omgiven av dessa normbrytande människor och blivit mer och mer involverad i internet världen har jag stött på alldeles för många korkade frågor att jag får huvudvärk. Detta är inte specifikt intriktat mot er, kära människor som stalkar min blogg, utan för de människor som faktiskt inte vet om hur saker fungerar utanför normen.

 

Det är inte erat fel att ni inte vet om dessa uppenbara saker, jag skyller på skolans dåliga utblidning av vad HBTQ innebär och liknande. Jag menar, jag minns inget av den sexualkunskapen jag hade i sjuan.

 

Okej, till saken nu då. Det vi måste tala om är homosexuella förhållanden. Den frågan jag blir jämt trött av att höra angående homosexuella förhållanden är "Vem är mannen och kvinnan i ert förhållande?".

 

Jag vet inte hur jag ska förklara detta simpelt nog, men vi tar det från början. Ordet homosexuell kommer från det latinska ordet "homo" vilket betyder lika, eftersom det är två av samma kön i det förhållandet. Jag vet inte ifall du/ni förstår vad kön är, så lika bra att gå in på det också.

 

Det finns två biologiska kön och flera tusentals psykologiska (tekniskt sett tre, egentligen, men eftersom att det finns flera olika inriktningar i det tredjekönet, räknar jag dem hellre som en enskild kategori... förstår ni hur jag menar?) men vi ska fokusera oss på de biologiska eftersom att det är de könen det handlar om i ett homosexuellt förhållande (jag räknar transsexuella som biologiskt och inte psykiskt, ifall ni undrar + räknas trans* personer med samma identitet som ett homosexuellt par?)... okej jag krånglade till det för mig, moving on.

 

I ett homosexuellt förhållande är det i varje fall två av samma kön, oavsett om det är man, kvinna eller trans*personer med samma könsidentitet (really though, vad tror/vet ni? please let me know) så betyder det helt enkelt att det inte finns en man eller kvinna, utan det finns man och man, kvinna och kvinna, trans*person och trans*person (kanske?). Allt du lärt dig om normativa heteroförhållanden, behöver inte gälla alla jävla förhållanden!

Vem är mannen och kvinnan i ert förhållande har många olika betydelser och jag tror faktiskt folk inte ens själva vet vad det är de frågar. När jag ser den frågan tänker jag det "Vem är dominant och inte dominant i erat förhållande?" eller "Vem är top och vem är bottom i erat förhållande?" eller "Vem är seme och uke i erat förhållande?" (alla tre betyder samma sak, och tvåan och den sista betyder exakt samma sak, men... heh, whatever...) Denna stereotypsika/normativa uppdelningen av ett förhållande gäller inte alla förhållanden! Inte ens alla heterosexuella förhållanden följer den mallen.

 

Snälla, innan vi frågar en fråga borde vi fråga oss själva "låter denna fråga logisk? och kan jag egentligen redan svaret på denna fråga?"....

 

Jag borde egentligen köra liknande frågeställningar innan jag gör ett inlägg, men jag kände för att dela med mig av mina åsikter lite kort och korkat. Ifall du vill säga emot det jag har att säga - lämna en kommentar vart du än kan hitta mig och jag tänker glatt igenom vad du har sagt innan jag påstår något annat.

Farväl.

 

Jag brukar väldigt sällan bli rädd. Men idag fick jag för mig att det skulle vara så brilliant och sitta i mörkret och lyssna på Cry som läser, och det Cry läser är inte känt för att vara historier om enhörningar och så.

 

Så mitt huvud började hamna i den skräck känslan. Vilket är en väldigt mysig känsla, men efter att ha upplevt den känslan och få den där brillianta idéen till att läsa a Game of Thrones när jag precis kommit till sidan 552 där jag läser typ det läskigaste jag någonsin läst där min logik inte kan förklara vad som händer (lol, försök få er logik från vetenskapen förklara fantasi världen, det går inte) så nu sitter jag och skakar en aning av rädsla och frustration.

 

Så yeah, that's a nice feeling to have around 10:00pm...

 

Men idag har inte varit en mysig dag i varjefall. Eller den var mysig ända fram till Film och TV produktions lektionen.

 

En ny person har börjat i klassen. Jag placeras i samma grupp som henne, hon verkade mys i början, ung. lika konstig som jag - trodde jag. Jag levde i den världsbilden ända tills vi skulle spawna idéer om en film vi skulle göra. Jag vart rädd.

 

Missförstå mig inte, jag älskar allting som är konstigt och jag satt och skrattade åt deras förslag en lång stund. Men när det kommer till filmer och lektioner vill jag ha en viss gräns till hur konstig man får vara. När vår lärare kom för att höra om våra idéer såg jag bara förvirringen i hans ögon och jag kände samma sak.

 

Våra förslag involverade en panda. Vi hade otroligt jobbiga förslag, men det vi valde var "Person blir väckt av panda". Det var det enda förslaget jag personligen kände att jag kunde jobba med.

 

Utöver förslagen var det typ bra, tills vi skulle göra storyboarden. För mig, personligen, är storyboard en brainstorming innan man går och filmar något. Det är ett förslag, något man kan utgå från vilket man absolut inte måste följa när man väl filmar. Utan det är en brainstorming idé. Men våran lärare tog storyboarden på största allvar och bara "ska ni filma det såhär? Det kanske blir bättre om det blir såhär istället, eller placera karaktärerna lite såhär" och liknande. Personligen störde jag mig på det då jag känner att storyboarden blir tagen lite för mycket på allvar.

 

Jag vet inte. Jag kanske bara är ett kontrollfreak som vill att allt ska vara i den ordningen jag har bestämt mig och få den visuella bilden ner på papper. Jag måste verkligen lära mig att kontrollera mina känslor. Jag vart inte sur, egentligen, utan det kändes bara som om att den visuella bilden jag hade förstördes.

 

Oh well. Jag måste kunna komma ihåg att läraren vet bäst... Oftast...

Alla älskade åtminstone mitt hår! Wooop. Nu skall jag se ifall alla teveprogram mina föräldrar anser är bra har slutat att gå så jag kan gå ner och plugga Tyska med min mor.

 

Farväl kära vänner. Guten Nacht och så vidare.

Idag har jag färgat håret! Eller tekniskt sätt så färgade min kompis håret medan jag satt ivrigt och ville se det fabulösa resultatet! Nu ska ni få höra hela historien! Sagostund med Loki! Yaaay.

 

Vi hade bestämt, typ, i tisdags att idag skulle vi färga håret. Så efter skolan åkte jag hem, packade ner hårfärg och typ mitt magic panic kit jag köpte (behövdes inte för hon hade massa hårsaker, men det behövdes hemma) åt lite sedan åkte jag till min kompis Ellie! Vi hälsade, promenerade hem till henne och sedan typ på en gång förberedde färgerna.

Varför är det alltid så att lärare och skolor bara "yes! Låt oss tvinga eleverna samlas, vara sociala och tävla mot varandra för då skapar de ett band som ej går att brytas!"... Bara nej. Jag hatar er alla.

 

Imorgon är det så kallade "cyberdagen" på min skola, och det låter som något fett mys som att sitta på datorn i tre timmar och kolla runt på tumblr, men nej. Istället går det ut på att du ska tillsammans med alla årskurser på skolan tävla mot varandra och introducera de nya eleverna/hälsa på de nya eleverna och liksom bonda!

 

För mig personligen är det typ min värsta mardröm. Inte nog med att jag tvingas in i ett lag och socialisera med människor, utan jag måste också göra en fysisk aktivitet med människor!

 

Det var någonstans runt lågstadiet fram till högstadiet ångesten började krypa fram. Faktiskt var det i sexan då man bytte skola, nya människor och betyg. Jag skapade en massa komplex i min hjärna och att alla gick runt och bara "Woooh! Idrott! Det är typ det bästa för jag är så jävla bra på det!" hjälpte inte.

 

För det första skapade jag kroppskomplex, duscharna var äckliga (äckliga som i att det var mögel i dem... antog vi) och själva idrottspassen var ju typ det värsta. Det enda jag personligen gillar inom idrott är orientering då det var typ det enda jag var bra på och älskade på grund av skog.

 

I sjuan, då jag bytte skola, började jag märka ett mönster på lärarna. De vart skitsura ifall man inte gjorde, vad de ansåg vara det bästa man kunde. Vilket gjorde att jag kände mig helt värdelös och eftersom att folk har fått in i min hjärna att man inte är värd luft om man inte presterar bra (vilket jag kände att jag inte kunde göra när folk förväntade sig att jag skulle ligga på elit nivå). Jag hatar idrottslärare lika mycket som jag hatar tandläkare.

 

Så vad gjorde jag varje gång jag hade idrott i högstadiet. Jo, jag gjorde det korkade valet till att skolka, gå dit för att ge värdelösa ursäkter och typ ljuga. Sedan i slutet av nian rådgav min lärare mig att jag borde gå dit och åtminstone få närvaro, men som den naiva person jag är så ville jag inte ge upp idéen av att sluta tidigt endast för att åtminstone få ett betyg.

 

Jag försöker just nu träna bort detta "DU ÄR INTE VÄRD LUFT OM DU INTE HAR MINST A I ALLA ÄMNEN SOM EXISTERAR INKLUDERAT DE ÄMNERNA DU INTE ENS LÄSER!!!!", men som det ser ut just nu är jag inte ens halvvägs där. Så jag försöker överleva medan alla andra personer i mitt liv har framgångsrika liv utan några som helst bekymmer.

 

Nejmen, jag kommer försöka få mamma att låta mig slippa så att jag kan få träna bort dessa hemska tankar tills dess och inte bara låta rösten inuti mitt huvud ta över igen och jag måste kämpa för varje steg jag tog. Ugh. Jag vill verkligen inte uppleva det igen.

 

Okej, det jag försöker säga med denna text är att innan du slänger ur dig något om att du är bra eller någon annan är dålig - försök att tänka dig in i personers situationer. Så snälla, kan vi alla sluta skryta om betyg? Jag har pratat om det förr (tror jag) och jag vill säga det igen - kompetens sitter inte i betyg. Ifall det inte var för att jag har den konstanta röst i mitt huvud varje gång jag försöker prestera som säger "du är inte värd luften du andas, maten du äter, eller sömnen du får om du inte får ett A på denna uppgift" vilket sätter mig i en pressad situation medan alla mina lärare bara "oh, juste, ni ska följa en specifik mall också, så allt ni visste om världen är fel. Varsågod!" vilket skapar ännu mer press och stress och samtidigt skapar ett självhat som tyvärr går ut över min roll som elev. Yay...

 

Jag hoppas att texten inte är helt wibbly-wobbly och är åtminstone förstående för vissa. Ta hand om varandra och värdesätt varenda människa du möter. Du vet inte deras historia, så behandla dem med respekt.

Meow.

Jag är äckligt trött just nu och jag har Tyska förhör idag (tror jag) och jag är osäker på ifall jag minns läxan rätt. Så är typ rädd för livet samtidigt som jag försöker hitta koffein jag kan tvinga i min kropp för att känna energin susa igenom kroppen. Nejmen på riktigt, vem har gömt mitt koffein?

Idag ska jag använda mig en utav de farligaste försökskaninerna i jag någonsin kommer att få uppleva. Människor. Jag ska försöka att se ifall de skapar en speciell social bild av någon beroende på lukt. Så nu har jag typ parfymerat mig själv, vilket förövrigt suger, för att se hur människor i min omgivning reagerar. Förhoppningsvis kommer jag svetta bort det mesta tills jag ska ut till världen.

 

Jag har även produkter i mitt hår, vilket också förövrigt suger! Mitt hår är kletigt och typ stelt på vissa ställen. Jag har försökt kamma ut de sakerna.

 

Och nu till det roliga - kroppsspråket! Jag vette fan vad jag ska göra med kroppsspråket, så skit i det. Det får bli som det blir. Jag hoppas bara att det ska vara kallt idag så jag kan använda en jacka och halsduk för jag skulle se så fabulous ut i det idag. Hnng.

 

Så nu är jag näst intill redo att bemöta världen. Det enda negativa med det hela är att jag inte har ett skåp... Så jag måste anpassa mina kläder efter något jag kan ha på mig överallt i skolan... Vilket förstör min självkärlek just nu. Jag som är så vacker i höst kläder *snyft*.

 

Jag får helt enkelt bara... Stå ut.

 

Till alla människor som har skåp därute - underskatta aldrig ditt skåp!

Personligen hatar jag sådana "appar" och "spel" som betygsätter folks utseenden, men eftersom jag är en väldigt osäker liten skit här i världen som har låg självkänsla och en massa errors i mitt fantastiska huvud så gjorde detta mig glad över att läsa.