IDAG FICK JAG MASSA VUXEN POÄNG!!

 

I två månader har jag letat efter en extern hårddisk jag kan köpa eftersom min dator har för lite minne för att jag ska kunna spela något... Det vill säga jag kunde inte spela WoW (World of Warcraft) förrän jag skaffade en extern hårddisk.

 

Men idag fick jag mina pengar, så jag har sparat i två månader och idag rök alla de pengarna... Det känns... Gött... Hur som haver, jag åkte till Elgiganten (more like walked confusly till elgiganten), hittade den externa hårddisken jag stolt hittat på deras hemsida, cirkulerade runt i en timma där för jag var förvirrad över vart man betalade och vad för skillnad det var på två olika externa hårddiskar, vågade tillslut be om hjälp efter att ha spionerat på en som jobbade där, köpte skiten och kunde åka hem och äta!

 

MEN FATTA ATT JAG KÖPT EN SAK HELT SJÄLV FÖR MYCKET PENGAR PÅ ELGIGANTEN SOM FÖRÖVRIGT ÄR AS LÄSKIGT!!

 

Okej, jag kände mig bara fett vuxen. Jag betalar för mina egna prylar, I mean, that's big man!

Kollade även på hur mycket en "systemkamera" kostade och funderar vagt att spara till en. Det jobbiga är dock att eftersom jag inte kan söka jobb eftersom att jag klarar inte av att leva med gender-by-birth eller name-by-birth överallt (I'm weak) så får jag typ leva på mitt studiebidrag tills jag fyller 18. Wooh, typ. Eller inte.

 

Men men, nu kan jag i varje fall börja spela spel igen! Jag är så lycklig. (': Nästa vuxenpoäng blir säkert när jag åker till Ikea och bestämmer mig för att köpa något därifrån (it will happen, someday).

 

Well well, nu ska jag fortsätta sitta som ett fån och försöka hitta motivationen till att plugga! Wiih.

Stå rakt, se stor och farlig ut. Var inte rädd. Dölj ditt ansikte, din rädsla, ditt jag. Låtsas inte om omgivning. Var osynlig, ta inte plats, existera inte.

 

Rädsla är inget jag kan undgå från. Inte längre. I hela mitt liv har jag hört att man alltid ska vara "sig själv", men när jag väl är mig själv duger det inte. "Det passar inte in i samhällets normer", "Du är inte du längre! Du bara försöker vara som alla andra", "Förväntar du dig att alla ska anpassa sig efter vad DU tycker?! Allting cirkulerar inte runt dig!"

 

Andas. Finns ingen luft, inget uttrymme. Ta det lugnt. Snart är jag hemma. Snart kanske allting tar vändning. Jag kvävs. Vill skrika, men kan inte. Jag vill ut. Jag vill hem. Jag vill leva.

 

Du är inte du sålänge du inte är som alla andra. Du är inte du sålänge du är annorlunda. Du har ingen identitet eller rättighet så länge du sticker ut från normen. Vill du bli behandlad som alla andra, var som alla andra.

 

"Hon", "Han", "Freak", "Konstig", "Höna". Jag vill inte längre. Ta det lugnt. Se inte berörd ut. Håll käft. Ge dem inte den bekräftelsen. Svälj gråten. Ta det lugnt. Kolla dina steg. Följ normen.

 

Vem är jag? Vilken rätt har jag? Jag går ut som trans* och måste alltid komma ut vart jag än är. Jobb, skola, hemma, för främmande och familjens vänner. Mina egna vänner och överallt. Allt vore så mycket enklare om jag bara hade "HEN" tatuerat i pannan. Hur får jag folk att säga rätt? Hur får jag den rättigheten som alla andra har? När kan jag sluta skaka av rädsla för att jag kan bli utsatt för misshandel för att jag är mig själv? När slutar lidandet för mig?

 

"Hon, han, hen. Vem fan du nu är.", "Vad fan ska jag kalla dig? Den?", "Du kan ju inte gå ut sådär, då är det bara en tidsfråga tills du blir nedslagen!" Jag vill inte längre, jag är rädd, jag är livrädd. Ifall jag jämt måste gå runt och frukta mitt liv för att jag är jag, är det verkligen värt att leva?

 

"Varför passar du inte bara in som alla andra? Du har ett val att faktiskt acceptera ditt biologiska kön och bara lev med det." Vad hände med uttrycket "var dig själv" eller "du är lika värd som alla andra"? Förlorade det sin mening endast för att jag inte längre passar in i normen? Är jag längre inte lika värd som alla andra för att jag är annorlunda, för att jag hittat min identitet?

 

Jag står framför spegeln. Äcklad. Granskar varje milimeter. Så många fel. Det är inte min kropp. Jag hatar mig själv. Jag hatar det jag och andra ser. Det är inte jag.

 

Ifall du aldrig stått framför spegeln och ställt frågan "Vem fan är det jag ser reflekteras tillbaka?" har du ingen rätt till att tala om för mig hur "enkelt" det är att bara följa normen. Ifall du aldrig känt känslan av att kvävas endast för att någon sagt fel namn eller pronomen har du ingen rätt till att tala om för mig att "det är ju inget att gråta eller bli arg för".

 

Att vara en trans*person är ingen fas. Ingen vill frivilligt bli behandlad som skit varje dag. Ingen vill frivilligt sitta och tvivla på sig själv, hata sig själv eller bara ångra sin existens. Ingen vill frivilligt gå ut som trans* och riskera att bli utsatt för alla möjliga saker eftersom att man är "annorlunda" eller "sig själv in public". Att ständigt vara rädd, frukta sitt liv och tvivla på sina rättigheter.

 

Jag uppfattas flera gånger som en pest i samhället. Ännu en normbrytare som försöker ta plats. Som försöker kräva en rätt i samhället. Som blivit uppvuxen, precis som alla andra, att varje individ har en rätt i samhället som människa. Att alla får vara så som man vill. Trots detta får inte jag vara jag utan att vara beredd på konsekvenser från folk som "samhället inte kan kontrollera".

 

Jag gör skillnad genom att sticka ut, varför kan inte du göra skillnad genom att agera med respekt?

Mitt hat för människor är ingen nyhet. Varför jag hatar människor är så uppenbart för mig men inte för andra. Människor är trångsynta egoister. De tänker bara på sig själva och har svårt för att öppna upp sina andra sinnen. Varför det är så är troligen samhällets uppbyggnad eller bara för att det bara är så.

 

Nu pratar jag dock inte om alla utan endast majoriteten. Den som tar mest plats i samhället. Den som hyllas och blir publicerad på ett bra sätt.

 

Varför jag ännu en gång tar upp mitt hat för mänskligheten är för att jag är trött på den. Jag är en person som älskar att bläddra i mina news feed lite här och var på olika sociala nätverk. Facebook, tumblr, twitter, instagram osv. Det finns så många människor som får mig att vilja ge upp med livet. Som kväver min motivation med deras uttryck, människor jag en gång i tiden såg upp till.

 

Jag är en person som faller lätt för grupptryck. Dessa grupptryck får mig jämt att tvivla på min identitet och vem jag är. Nu pratar jag inte bara om grupptryck där folk tvingar i en saker med hjälp av ord, utan även där folk bara gör saker och man vill känna sig accepterad av gruppen.

 

Jag försöker träna bort detta genom att isolera mig från människor eftersom det är alltid de som varit problemet (och självfallet mitt fel för att jag tillåter mig själv bli påverkad).

 

Grupptryck är något jag avskyr, därför hatar jag verkligen när folk uttrycker sina personliga åsikter. De säger på ett sådant brutalt sätt så att man får för sig att man inte har något annat val än att ge med sig. Varje gång jag själv blir utsatt för någon som uttrycker sig på ett sådant close minded sätt så grips jag av panik och min sinnen till att försvara min personliga åsikt försvagas eller stängs av. Vilket gör att jag inte har något annat val än att ge med mig.

 

 

Vart jag försöker komma med detta är väl att folk konstant vill att jag ska vara med i debatter och debattera tillsammans med andra. Jag är jättedålig på att uttrycka min åsikt speciellt till någon jag inte känner och eftersom jag vet en aning hur människor fungerar så känner jag en enorm press på att stava så formelt och "intelligent" jag kan och det är något så frustrerande att jag inte ens kan uttrycka hur jag känner i ord.

Jag vet vilkas rättigheter jag står för och vad jag vill försvara, men det betyder inte att jag varje dag vill behöva känna ett behov att ifall jag inte uttrycker mig feministiskt, anti-homofobiskt/transfobiskt/rasistiskt osv, så är jag inte en bra människa. Självfallet vill jag kunna debattera om sådant här och kanske försöka konvertera någon till att förstå allvaret men jag klarar inte av att känna den pressen varje dag! 

 

Jag känner ett enormt grupptryck mot att behöva försvara min åsikt hela tiden för annars kommer någon döma mig. Självfallet vill jag gå in i diskussioner och säga vad jag tycker och tänker, men lika mycket som jag vill försvara min egna åsikt vill jag inte hamna i konflikter eller i en hat period. Det har skett för många gånger med mig och det är något jag vill undvika.

 

Nu tänkte jag skriva något intressant här. Wooh, typ.

 

Alla som följer mig på instagram vet att jag läste ut The Hobbit för inte så länge sedan och därför tänkte jag skriva mina tankar om den.

 

Min The Hobbit bok är en bok med bilder i sig (något jag störde mig en aning på eftersom jag föredrar att skapa mina egna figurer efter beskrivningarn, men eftersom jag sett de två delarna så hade jag ändå en bestämd bild över hur allt skulle se ut, så det gjorde inte så mycket ändå) och det var helt underbara och coola bilder, inget som störde mig så mycket åtminstone.

 

JRR Tolkien är en jättebra författare, åtminstone i The Hobbit. Jag älskade storyn jätte mycket och det var vid få tillfällen jag "drifted off" men det var nog mest för att jag vid de tillfällena var trött, hade mycket att tänka på eller bara försöka få in i huvudet hur det skulle se ut i filmen om de följt vart enda ord.

 

Liten spoiler där, kanske. Filmerna följer inte alls så som det är skrivet - vilket inte är förvånande. Trots att de inte återupprepar varje händelse som sker i boken (vilket är en liten miss för händelserna i boken är så perfekta) så gör det inget, mest för att filmerna visar det annorlunda eftersom de måste få trådarna att hänga ihop.

 

Det jag tycker är en liten miss från filmens sida är Bilbos möte med draken, men filmens möte med draken är underbart ändå.

 

Sen så kan jag inte jämföra filmerna med boken än eftersom att del 3 inte är ute än, men så långt som de har kommit så har det varit bra, men lite besviken runt vissa händelser, som "riddles in the dark" och när de möter spindlarna, samt mötet med draken. 

 

Hur som haver är the Hobbit helt underbart skriven, "krigs scenerna" är varken tråkiga eller dras ut på för mycket. Det känns som att man är i själva äventyret och jag är helt förälskad i boken. Den har gett mig mycket inspiration till att skriva skolarbeten lika mycket som den lärt mig om allt annat. En bok jag rekomenderar och hoppas att folk kommer uppskatta den minst lika mycket som jag.

 

Jag tänkte börja skriva på bloggen igen eftersom jag har insett att man inte kan skriva på andra sidor längre utan att någon tar en för seriöst, för oseriöst eller kommer och trycker ner ens självförtroende så att man börjar tvivla på ifall man verkligen har en rätt att använda sina kunskaper till att uttrycka sig överhuvudtaget.

 

Så därför återvänder jag till att skriva saker för mig själv och äntligen har jag kommit på ett tema min blogg ska ha.

Den ska handla om allt och inget. Sure, det låter kanske som det temat jag haft tidigare, men nu är det mer bestämt. Jag ska använda min blogg för att uttrycka mig om saker jag vanligtvis uttrycker på instagram, ask eller facebook. So... This will be fun.

 

Detta betyder alltså att jag kommer förmodligen vara mer aktiv på bloggen och ni kommer troligen finna mig äckligt tråkig och hata mig, but I do not care. Jag är inte aktiv överallt för att bli gillad (at least not anymore) utan jag är aktiv för att uttrycka saker jag grubblar på rätt mycket.

 

Jag kommer därför att uppdatera bloggen väldigt ofta och med väldigt korta mellanrum efter varje inlägg beroende på vad jag har velat uttrycka mig i. Jag kommer gå emot mig själv säkert ett hundratal gånger för det är sån jag är, jag utvecklar mina åsikter eftersom jag är open minded. 

 

Jag ska även försöka hålla varje inlägg på samma spår hela tiden, och inte flyga in på något annat ämne mitt i allt. Så här får ni en helt ny view av mig. Wooh... Eller något...

Video klippet vill inte laddas upp på bloggen så länkar till den istället

 

Det är slutet av sportlovet och jag är äntligen ensam hemma, woop woop. Så med denna ensamhet, som jag absolut kommer utnyttja, ska jag spela in videos, när min kamera är laddad.

 

Jag har redan skrivit upp en lista av vad jag ska prata om (förstår ni hur stort detta är för mig? JAG HAR EN LISTA!!) och jag känner mig äckligt peppad till att ladda upp en video för de ämnerna jag kommer ta upp är något jag brinner starkt för och tänker på väldigt mycket, tbh.

 

Ni kan alltså räkna med att antingen idag, imorgon eller på måndag (för jag är ledig då, woooh) så kommer jag ladda upp en video. Så wooh, look out for that.