Det verkar vara så att folk alltid antar att man skolkar när man inte går till skolan och dessutom inte har någon "smittbar" sjukdom som håller en sängliggandes. Även mina föräldrar verkar tro det är så. Så jag tänkte, varför inte berätta varför man inte kan gå till skolan med ångest.

 

PS - Detta är skrivet efter mina erfarenheter så ifall du har en annan åsikt om detta kunde jag inte bry mig mindre

 

Jag har väldigt ofta ångest och majoriteten av tiden jag är vaken mår jag uruselt. Ibland klarar jag inte av att gå till skolan på grund av hur jag mår. Varför jag inte klarar av att gå till skolan kan vara allt från hur lite jag litar på mig själv (läs "Fear cuts deeper than swords" inlägget för att förstå vad jag menar) till att jag inte klarar av alla människors tjat på mig.

 

Jag är en människa som hellre sover bort hela min dag för att där slipper jag tänka så mycket på allt och jag är alltid nära de jag bryr mig mest om. När jag är vaken mår jag alltid dåligt. Tyvärr så är skolan inte särskilt anpassade efter oss som föredrar att sova bort våra liv så därför kommer jag oftast sent också. Eftersom jag inte kan prioritera saker och ting så har jag gjort så att jag endast kan ta två bussar på morgonen. Den som tar mig till skolan kl. 08.00 och den sista bussen som tar mig till skolan 09.40, ungefär. Den sista bussen gör så att jag blir 1 timme och 10 minuter försenad, vilket gör så att mina trogna klasskamrater jag umgås med jämt måste kommentera det, vilket gör att jag, som redan är full med ångest och försökt peppa mig själv hela morgonen till att gå till skolan, hamnar i mer ångest och börjar ifrågasätta min existens.

 

Det kanske låter överdrivet men det är så det är att leva inuti mitt huvud. Ni kan ju tänka er själva att det inte är något man orkar uppleva dag ut och dag in, så därför väljer jag att stanna hemma. När jag är hemma brukar jag oftast försöka peppa mig själv med serier och sims spelande, för jag kommer alltid bort från verkligheten då. Däremot tar alla utomstående - som inte fattar hur det är att leva i ständig ångest - det som skolk.

 

Personligen bryr jag mig inte så jättemycket om vad andra tycker, MEN jag tycker det är sjukt jobbigt då jag i hela mitt liv har blivit kallad för skolkare för att jag inte kan hantera vissa saker som en "normal fungerande människor med perfekt psyke" kan.

 

Jag har börjat öppna mig mer och mer för min mamma, men ibland kan jag inte bara få ur mig allt jag vill säga. För jag vet att hon är som alla andra. De som aldrig lyssnar på en vad man än säger. Man försöker berätta, förklara, men de förstår inte. De vet inte hur det känns att leva med sig själv.

 

Ibland vill jag säga det. Bara säga det rakt ut som om att det inte vore något för att det är min vardag. Jag har vant mig vid att känna mig som skit, kanske även lite värdelös. Men jag vågar inte, är rädd för vilka som kommer lyssna. Jag är fylld med ångest för allt och ingen kan göra något åt det. Allt jag kan göra är att ta dagen som den kommer och försöka så mycket jag kan och bara hoppas att det är tillräckligt.

Jag är trött och sliten. Vill inget hellre än att stanna hemma från skolan.

Jag orkar inte. Jag är feg och trött. Jag vill vara hemma. Slippa åka tidigt till skolan. Slippa orka bry mig. Jag vill bara sova. Sova bort allt. Allt det här som hemsöker mig. Som förstör.

 

Att vara lycklig är en lyx jag inte har, har jag upptäckt. Min mor brukar alltid påpeka det när hon hittar mig på golvet där jag sitter och försöker andas mellan tårarna. "Men du var ju så lycklig för någon minut sen ju". Nej. Jag var inte riktigt lycklig. Jag bara inte tänkte på allt skit som cirkulerar inuti mitt huvud.

 

Jag känner mig sällan riktigt lycklig. När jag väl känner mig lycklig ser jag det mer som en undanflykt från allt, men jag vet att det inte kommer att vara föralltid.

 

Därav är frågor som "hur mår du?" och "How's life?" fruktansvärda frågor för mig att svara. För jag vet inte. Jag vet inte hur jag har det, hur jag mår. Att fråga mig de frågorna är som att fråga ett djur hur hen mår och förvänta sig ett svar.

 

Jag vet inte hur jag mår. Det går väl som det går. Ibland orkar jag och ibland orkar jag inte. Det är så det har varit och troligen så det kommer vara för ett tag till.

"Se på mig,

 

 

 

 

Visa vem jag är.."

 

 

Igår var den värsta dagen jag någonsin haft. Jag var grymt omotiverad på allt, då menar jag verkligen allt. Jag mådde inte bra psykiskt och all min styrka var helt borta.

 

På min första lektion greps jag av panik. Jag hade inte med mig min dator, vilket vi tydligen skulle ha haft. Jag skrev allting för hand kortfattat och slarvigt, vilket gjorde att jag blev klar tidigare än alla andra så jag satt och tänkte på det mesta man inte ska tänka på när man är omotiverad och verkligen inte orkar något. Vi kollade på slutet av en film vi hade kollat på innan (bara inte slutet) och filmen var verkligen bra, men slutet gjorde allt så himla dåligt. Vilket gjorde mig på ännu sämre humör.

 

Efter den lektionen var jag helt borta. Jag orkade verkligen inget. Ville bara lägga mig ner på golvet och ge upp på livet. Så vi hade lunch och matsalen var proppfylld. Vi hittade ett bord längst in i ett hörn, naturligtvis, och någon gick in i mig så jag spillde mitt vatten både på mig och på personen. Jag var redan så himla bitter att jag vart bara frustrerad över att dagen gick så jävla dåligt att jag bara orkade inte. Ville bara börja gråta och ge upp på livet, igen.

 

Sen vart det lite bättre, min kompis bjöd mig på kaffe och dagen förgylldes lite. Sen kommer jag till vår våning och jag spiller lite kaffe på mig själv. Jag tänkte bara "typiskt" och bara suckade. Sen får jag reda på att vi skulle presentera något på kommunikationen och jag hade varken material eller gjort det vi skulle göra för jag lider av så mycket ångest över allt just nu. 

 

Så jag började gripas av panik och bara mådde så mycket sämre. Jag fick reda på sen, efter lektionen (för vi behövde delas upp i två olika grupper) att eftersom jag hade varit borta på typ majoriteten av lektionerna så kunde jag gå på lektionen idag ifall jag ville men annars kunde jag slippa då presentationen för det mesta var en övning. 

 

Så det gjorde mig på lite bättre humör men inte tillräckligt. Sedan vart jag omhändertagen av min kompis och våldgästade deras presentationer. Det tog bort mig från min bitterhet men det varade inte länge. När jag sedan anlände till Gullmarsplan upptäckte jag att mina hörlurar hade slutat fungera vilket var botten för min del. Jag hade ingen distraktion på bussen så jag kunde klara av den resan hem att jag bara ville brista ut i gråt för allt.

 

Igår var en väldigt emotionell dag för mig eftersom jag verkligen inte orkade något och min vagel förvärrade allt också. Ifall det inte hade varit för att jag har en sådan fantastisk flickvän som orkade stå ut med mitt klagande om allt så hade jag ramlat ihop på marken och bara gråtit, skitit i allt för jag orkade verkligen inte.

 

Det är därför jag oftast är hemma för att när jag inte orkar något, när min motivation är på botten och jag mår sämre än sämst så vet jag att minsta lilla fel kan få mig att bara ge upp på allt eftersom jag sällan vågar prata med folk om det.

 

Det var därför jag också förtjänade en pizza igår. Inte nog med att jag faktsikt samlade ihop mod och ork att gå in i pizzerian och beställa (det kanske inte låter som något märkvärdigt för normala personer men för personer med motivationen på botten och dessutom hatar att konversera med människor samt betala så är det ett ganska stort steg för en att orka beställa) utan för att jag också orkade ta igenom mig dagen när jag bara så gärna villa "nope:a" mig ut ur skolan och gå hem, ligga i min säng och gråta tills jag somnade.

 

Så ifall din motivation är på botten och du mår så jävla dåligt, men faktiskt klarar av dagen, ge dig lite beröm. Köp en pizza och gå runt till alla och säg "du är bra men jag är bättre" för att förtydliggöra för dig själv att du förtjänar lite beröm!

 

Nu ska jag ta farväl och stressa mig till bussen. Farväl!

Oops, I did it again...

 

Nejmen, sitter inte alls uppe just nu för att jag dygnat och snart ska gå ner och duscha... Pfft.

Jag hara varit hemma i två dagar på grund av en vagel vid mitt öga som har förblindat mig/svullnat upp och gjort det omöjligt för mig att titta runt...

 

Men idag måste jag gå till skolan och det finns inget hellre jag skulle vilja än att lägga mig ner och sova tills oblivion consumes me. För jag orkar verkligen inte bära alla böcker jag behöver till skolan idag... (matte, tyska, troligen min dator också. Uuuuuugh).

 

Jag saknar mitt gamla schema då jag hade engelska, mentorstid och sen tyska. Slutade klockan 12.00 och allt var frid och fröjd. Men nej. Min lärare tyckte det var bättre att ta bort matten från morgonen och sätta den på eftermiddagen (med två timmars håltimma).

 

Jag skulle självklart hellre vilja börja senare och sluta senare, men att böjra 08.30 och sedan sluta 14.50 är bara absurt... Kanske borde klargöra också att detta är en skola där vi antingen börjar sent eller slutar tidigt och för att kompensera upp det så har vi inget sportlov, tror jag... Eller så var det påsklov... Minns inte riktigt.

 

Ifall vi inte började 08.30 vilket gör så att jag måste ta bussen som går 07.06 och vakna runt 05.00 för att kunna göra det jag vill utan att börja hyperventilera och gråta okontrollerat på grund av all panik och stress som fylls inom mig, så skulle jag inte behöva dygna...

Så tekniskt sätt är det skolans fel att jag just nu önskar att hela världen avgick från mitt liv och bara lät mig gå och lägga mig ifred.

 

Okej för att vara seriös för en gångs skull så är jag bara så trött, och jag vet att detta är något jag gör mot mig själv, but I can't help it. Jag är inte gjord för att vakna på morgonen. Jag är en eftermiddags människa som äter frukost runt ett och är vaken till fyra för att sedan gå och lägga mig av utmattning och ren hat för att min kropp inte orkar vara uppe längre and repeat!

 

Jag hade glömt under mitt oblivious sommarlov att i tvåan läser jag mer kurser än vad jag gjorde i ettan. Keep that in mind guys när du sitter och hoppas skolan börjar snart..

Sist jag faktiskt kunde säga vad för ålder jag hade utan att skämmas/gripas av panik var nog när jag var 14 år. Liksom ett år kvar tills ag var femton och kunde ta moppe kort och vart "byxmyndig". Inte för att jag riktigt brydde mig men det kändes som en ålder of approval!

 

Nu börjar jag gripas av total panik för i mitt huvud är det bara ett år och en månad kvar tills mina föräldrar lagligt kan kasta ut mig ur huset ifall jag inte kan plugga vidare.. Well, isn't that fun?

 

Nu skryter jag hellre om att jag är 5 och ett halvt om 6 månader än att säga "Jag är snart myndig i statens ögon". Jag klarar inte av det. Det är det hemskaste som finns i mitt liv just nu. Bara... nej.

 

Det är ännu värre nu, för jag blir psykiskt utmattad av att umgås med folk och ifall vi kommer bjuda hem en massa gäster för att fira mig så kan jag inte be om att få gå upp utan måste vara social... Det är bara så utmattande och jag kommer troligen bryta ihop framför en massa för jag inte klarar av det.

 

 

Så just nu I can' function at all och alla keeps reminding me of the day...

Sen så är det så ätt intill julafton också, så det är typ "yay, känn ingen press men du måste ut och handla upp alla dina pengar också, don't forget!".

 

Ugh. Jag bara hatar så mycket just nu.

Måste göra min födelsedag osynlig på facebook också.. Orkar inte med uppmärksamheten och de ignorantas kommentarer... Bara nej...

 

Idag vaknade jag av panik, panik för allt. Så istället för att ta mig i kragen och gå upp, ta en kopp te och två mackor och bara lugna ner mig valde jag att somna om. Så idag är jag hemma just på grund av att jag inte orkade ta tag i livet. Yes... Great job, Loki...

 

Så nu sitter jag här framför datorn och vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Jag skäms över att saker och ting fortfarande är såhär svårt för mig. Något så enkelt som att gå upp ger mig panik. Jag vet inte om det är för att jag inte orkar vara vaken och tänka på allt eller om det är för att jag är så himla osäker på vart mina prioriteringar sitter. Jag vet inte om jag ska prioritera sömn, mat eller skola, jag vet inte vilken ordning de hamnar. Så jag måste rådfråga någon...

 

Oh well. Bortsett från min panikattack i morse så känns allt rätt bra ändå. Jag känner mig motiverad till att göra saker i varje fall. Oftast när jag har panik vill jag bara sova bort allting men nu vill jag göra saker, multitaska till och med. Däremot är det kanske fel motivationer. Jag vill pyssla men jag borde egentligen plugga, har inte riktigt gjort det jag skulle på höstlovet...

 

Men det får komma sen, just nu ska jag göra det jag behöver för att komma bort från världen lite - kolla på serier.

 

Farväl.

Jag har många tankar, många idéer, många åsikter jag vill få ut. Men jag kan inte. De har fastnat i halsen på mig, som en propp och jag kan inte riktigt tänka klart.

 

Just nu kanske jag inte riktigt kan tänka för jag har huvudvärk och brist på energi och ork, men det blir alltid så när jag ska skriva något. Jag vill skriva något so badly, men jag kan inte. Jag vågar inte. Det låter inte bra och mitt ordförråd blir mindre och mindre för varje dag.

 

Jag vill skriva mina åsikter om saker, spela in videos där jag fjantar mig med dåliga kamera trix eller liknande, men varken ork eller idéer finns där för att hjälpa mig.

 

Jag har mycket skolarbete som jag inte kan göra för att jag grips av panik och rädsla för att jag inte kan prioritera saker i mitt huvud eller på papper, jag är rädd för att jag tolkar fel även fast det är ens egna tolkning och jag kan bara inte tänka. Jag vill isolera mig igen, ta bort alla distraktioner men samtidigt vill jag inte det. Jag har precis börjat få kontakt med människor igen, fått ett socialt liv som en människa behöver.

 

Jag vill få ur mig saker, tankar och idéer, åsikter och funderingar men samtidigt kunna ha chansen till bra betyg. Jag vill ligga i sängen och läsa, skrika och gråta, men jag har inte tid för det. Min motivation försvinner ganska omgående och det gör allt så jobbigt.

 

Jag orkar inte vara med i andras lekar längre. Lekar där jag inte får ta plats, eller egentligen inte ens får vara med. Jag är trött på denna "ta ansvar du är snart vuxen"-leken. Jag är trött på att leva upp till andra definitioner av att vara vuxen. Jag vill sitta och ta det lite lugnt, vara lite barnslig och bara skita i verkligheten utanför. För det är min definition av livet.

 

Fast nu kanske jag är bara ute och cyklar, vem vet.