En sak jag lärt mig efter att ha läst a song of ice and fire böckerna är att inget är så enkelt som "rätt" och "fel". Jag vet inte om jag nämnt detta förr, vilket jag troligen har, men jag tror att världen är mycket mer komplex än vad vi får den att verka.

 

Vi lär oss från barnsben de där två valen. Rätt ↔ Fel, Vinnare ↔ Förlorare, Snäll ↔ Elak, Ond ↔ God, Svart ↔ Vit, Korkad ↔ Intelligent osv. Det finns liksom inget mellanting. Det är antingen det ena eller det andra. Vi gör denna komplexa värld för simpel vilket gör att vi inte kan se bortom detta, att alla bakomliggande faktorer till varför man gör något bara försvinner och gör så att det blir enklare att döma någon.

 

Det är just det vi gör. Vi tvingar in alla i det beteende vi anser som "rätt". Eller snarare samhället tvingar in oss i det beteendet. Nu säger jag inte direkt att det vi lär oss är helt fel, utan det jag säger är att vi inte ska tala som om att vi är bättre än alla andra för att vi gör "rätt".

 

Vi är som små hundvalpar som lär sig dressyr. Ifall jag bits, får jag en utskällning och kanske blir avlivad. Gör jag något som inte anses som rätt kommer blomsprutan fram med ett strängt "NEJ!" efter det.

 

Jag tycker att det är fel att vi påstår att vi står mycket högre upp än djuren, för det gör vi inte. Vi uppfostrar våra barn med samma bas modell som djuren. Bara för att vi har mer avancerade saker gör det oss inte högre för det.

 

Men åter till det jag ville tala om. Perspektiv. Som sagt finns det bara två val, enligt oss själva, men ifall man hör allas sidor av saker och ting så blir det svårare att se dessa två sidor. Det finns det tusentalssidor som ska passa in i en två vals modell. Är detta rätt eller fel? Det är just det. När du hör allas motiv till deras handlingar går det inte att säga ifall man tycker det är rätt eller fel, för folks motiv är oftast något som man själv skulle kunna relatera till eller kan förstå ens handling nu när man vet vad som orsakde den.

 

Vi gör allting för simpelt med denna tvåvalsmodell. Den är enkel till att dressera upp människor med och kontrollera, men ju mer man lär sig desto svårare blir det att kunna stanna med denna bas modell och desto svårare blir det att lita på en själv. "Har allt det man lärt sig varit en lögn?" I princip - ja.

 

Det folk inte riktigt tänker på med denna tvåvalsmodellen är att man försvårar allt när man gör det för simpelt. Världen är full av olika färger, den ena finare än den andra. Det finns inget som är så simpelt som en enda nyans, utan det finns tusentals olika nyanser i varje färg. Just därför är varje människa olika individer. De är alla färger, vissa av samma färg men i en annan nyans.

---

Idag har varit en dag med massor som skett. Jag blir bara trött i huvudet av att tänka på det och vill inget hellre än att gå ner och äta en buffé av mat för jag älskar mat mer än vad jag älskar vad det nu är normala människor älskar.

 

Men nu är det sportlov! Woop! Kommer troligen inte ens märka av att det är lov mer än att jag inte behöver lämna huset. Jag ska försöka hålla mitt schema till att gå upp fem varje dag och gå och lägga mig utmattad efter all information jag tagit in. Jag ska även plugga, plugga och plugga! Woop! Ska försöka bli klar med ledarskap och organistations läxan då inlämningsdatumet vart lite luddigt.

 

Efter sportlovet har jag två prov, så jag måste plugga in de också. Yay. Ser inte framemot det. MEN! Jag har fått min nya ryggsäck! Den är mycket mindre och oflexibel än jag trott, men äckligt snygg! Längtar tills jag kan använda den flitigt och slita ut den lite. Testade den nyss men på grund av min dåliga rygg fick jag bara ont av tyngden (då jag testade hur det skulle vara om jag hade med mig alla mina böcker + datorn på den dagen då jag har mest sånt). Men den lär sig nog hur den blir använd och blir anpassad efter det! Kan knappt väna tbh.

 

Jag har fått en ny bordslampa också så nu ser jag var det är jag skriver och läser och det känns ju bra! Fick även andra säsongen av Supernatural. Nu är det bara 3,4,5,6 och 9:an kvar! Hålen fylls. Det hade ju varit mys om man hade Shameless och Queer as Folk också, men det kommer väl någon gång vid jul. Det är inte så långt tills dess. Tio månader och fyra dagar. Jag hinner göra en lång lista innan dess!

 

Har hamnat i min musikal period dessutom så jag går runt och sjunger på lite randoma låtar. Dagens låtar har varit från High School Musical. Ugh, älskar verkligen de låtarna. I veckan har det också varit Repo låtarna. Jag saknar verkligen Repo! The Genetic Opera, det var längesedan jag såg den (en annan sak som ska upp på listan).

 

Men nu skall jag sätta igång med mitt pluggande (eller först motivationen, sen pluggande) och sluta dra ut på tiden. Varväl och njut av sportlovet!

Vad hände med den där intellektuella biten som folk var så stolta att flasha med förr? Försvann den?

Nu är det ju nästan en ny tävling. Flasha idiotin! Den nya trenden!

No offense, of course, men jag blir så chockad. Varför inte bara daska till låren, sådär energiskt och motiverande, slå upp datorn och ta upp Google! Utbildning ger intelligens och det var väl något man ville vara stolt över, eller hur?

Istället för att sitta där och fråga en person, som är psykiskt trött på att agera ordbok, och flasha den där idiotin?

Tro mig, det finns inget mer satisfying än att ställa rätt frågor. Som istället för att fråga:

Sedan respektera att alla inte är bekväma med att vara det levande lexikonet. Det är verkligen inte så svårt att ta reda på faktan själv! Erfarenhet giver lärdom lika mycket som misstag. Däremot gör aldrig det misstaget och tro du är bättre än alla andra!

Nu ska jag återgå till pluggandet! Varväl och njut av åtlöjet av normativa människor!

Ni vet den där jobbiga personen som kommer tillbaka från ett betygsamtal och skriker ut "JAG FICK ETT A! Och jag hade inte ens pluggat! DET VAR JU ASENKELT! ELLER HUR" sedan sitter man där i hörnet, försöker hålla sig lugn, nickar instämmande men tårarna bränns lite under ögonlocken. Man känner sig korkad och dum och man vågar inte riktigt medge det inför denna person.

 

Just den personen tänkte jag imitera just nu och jag ber ganska mycket om ursäkt, men jag ska hålla betoningen nere och jag lovar att ifall jag får ett dåligt betyg på provet så lovar jag att jag lägger ut det här för vår skull att skratta åt, ok? Bra.

Idag på psykologin hade vi repetition om de teorier vi gått igenom och lärt oss sedan fick vi en övning vi skulle göra som handlade om det där svår tolkande sakerna jag skrev om igår. Jag gjorde klart uppgiften ganska snabbt, inte så jätte, men lite. Jag bad läraren kolla igenom och hon sa att jag hade ju stenkoll!

 

Ni förstår inte riktigt lyckan inom mig när hon sa det. Jag är inte känd för att kunna saker, eller åtminstone inte kunna lära mig nya saker. Jag är mest känd för att vara väldigt intellektuell men ha väldigt stora svårigheter med att "bevisa" det. Så när hon sa att jag hade stenkoll, och det var om något jag inte hade några som helst förkunskaper om, så grät jag lite för att vara helt ärlig. För jag hörde hur folk, som hade varit med på den första genomgången, satt och klurade på det jag klarat. Jag kände mig smart och intellektuell.

 

 

Okej, jag borde sluta med sarkasmen. Men braigt känns det att ha koll på något här i livet i varje fall. Ja. Nu är det bara provet kvar sen. Men först Hinduism provet. Sitter och gör fina flashcards just nu. Jag kommer typ dö på själva provet, men det är ok. Jag kan ta på mig det. Det blir väl lite karma av detta då.

 

Nu skall jag forsätta med mina konstiga gester och pluggande så hörs vi om en vecka (osäker på om sarkasm skylten behövs?). Varväl.

Jag fick världens bästa idé igår natt när jag skulle sova (eller snarare försökte sova med stängda ögon och supernatural som bakgrundsljud - inte det lättaste fyi) och det var att jag först när jag kom hem från skolan så skulle jag kolla på Shameless, göra psykologin och sedan fortsätta med religionen! Skit bra lösning - eller inte.

 

Jag erkänner, jag har varit hemma idag. Jag hostade som in åt helvete när jag skulle sova samt att jag försovde mig så då var det lika bra att stanna hemma och plugga istället - trodde jag. Jag kollade på senaste avsnittet av Shameless, som jag hade planerat, och vilket dåligt beslut det var. Jag grät som in i helvete och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara lägga mig ner på golvet i fosterställning och bara vänta på att min existens skulle upphäva. So fucking painful och nu är det uppehåll i två veckor. HAH (kill me now???).

 

Så det tog mig runt 2 timmar att försöka recover från det så jag satt och kolla på "study tips and organization" videos på youtube. Motivationen och peppen till att börja plugga igenom kom tillbaka smygandes så jag började göra i ordning med allt material, snacks and everything else. Läste första frågan på pappret och vart förvirrad. Jag skäms över min förvirring, men det är något med "vilka inlärningspsykologiska begrepp hittar du i fallet?" som är så otroligt svårt att veta vad det är de menar.

 

Nu är det säkert något barn som bara "lel, enkelt ju" but keep in mind att jag endast läst in informationen jag fått och inte varit på någon genomgång. Så jag har problem med att veta ifall de söker OS och OR eller BS och BR eller själva namnet på skiten och jag är helt ärligt för lat för att läsa om texten.

 

Så min motivation och pepp till att plugga flög ut genom det högra fönstret och ut till världen utanför! Jag lär aldrig få se den igen. Nejmen. Jag börjar faktiskt få upp motivationen igen. Vet inte om det är på grund av detta inlägg, pepparkakorna eller för att jag var tvungen att kolla i häftet om jag använde rätt förkortningar.

 

Nu ska jag i alla fall försöka svara på dessa frågor! Önska mig lycka till!

I familjen är jag känd som den som gör saker i sista sekund. Jag hatar att städa, plugga och ta ansvar. Jag sitter hellre vid datorn och spenderar bort tiden. Varje gång jag säger att jag vill städa, plugga eller göra något produktivt brukar min far lägga handflatan på min panna och fråga "är du sjuk?" på skämt.

 

Av vana brukar jag därför påbörja meningar med "jag tror jag håller på och bli sjuk..." när jag vill göra saker som innebär produktivitet och idag är en sådan dag.

 

Vi åkte till min bror för att fira honom då han fyller år på tisdag (men han skulle tydligen inte vara hemma då så vi fira honom idag). Tiden då jag var där, omgiven av människor (kanske 6-8st) så var det enda jag kunde tänka på ekvationer, hög- och lågkonjuktur, religion och framförallt färgkodning. Jag satt och tänkte på psykologi och kommunikation, tyska och film & TV produktion. Allt sådant en normal människa inte vill tänka på när man fikar med familj och vänner.

 

Enda sedan jag köpt dessa sticky notes, post-it lappar, märkesflikar, färgpennor och highlighters har plugg blivit roligare. Då jag suttit och kommit på egna färgkodningar för higlighters och märkesflikarna samt mina anteckningar. Att skriva upp ett studeringsschema har helt plötsligt blivit mycket intressantare och massvis av saker en normal människa oftast bara vill glömma och aldrig någonsin tänka på!

 

Allt detta och mer har helt plötsligt blivit intressant och roligare. Motivationen är på topp och jag ser framemot att plugga mer än vad jag någonsin har gjort och för att vara helt ärligt skrämmer det mig.

 

Inte för att det inte är en härlig känsla utan för att det gör så att jag känner mig ännu mindre normal. Det känns som om att det enda som jag någonsin kunnat identifiera mig med andra har tagits bort från mig och det gör att jag känner mig ensam och på något sätt dålig. Jag blir mer och mer cranky över småsaker. Jag har börjat bli irriterad på mig själv för att jag kräver mat när jag studerar. Eller att allt tar FÖR mycket plats och giver mig panik och ångest för jag vet inte vad jag ska göra av allt.

 

Värst är nog i klassrummen dock. Jag får lust att slå till personer som pratar när en lärare har genomgång. Det gäller till och med de som pratar med mig under lektionen eller de som inte räcker upp handen när de ska fråga läraren om något.

 

Frågan är om jag faktiskt håller på att bli sjuk eller om jag bara hittat motivationen efter 10 år i skolan?...

Ibland blir jag så aggressiv, eller snarar så finns det så mycket konstiga saker som triggar igång min aggression och den aggressionen bara fylls på mer och mer eftersom att fler bortträngda konflikter kommer fram.

 

Det är oftast vid tunnelbanan dette sker. Folk går mitt framför en med sitt mål i sikte, eller bara tänker på sig själva (OBS! Jag gör likadant, men som jag skrev i förrgår, det hindrar mig inte från att bli irriterad på andra som gör likadant) och från den punkten sitter (står) jag och muttrar i mina tankar, biter ihop käkarna och har en konversation i mitt huvud om hur mycket jag hatar allt och alla.

 

Denna aggression riktar sig först mot främlingar - personer som inte ens jag har talat med. Men aggressionen skiftar beroende på hur konversationen i mitt huvud och hur mycket av de bortträngda konflikter som kommer fram. Oftast brukar all aggression som bubblar inom mig rikta sig mot alla felköningar.

 

Jag kan verkligen inte förklara alla känslor som kommer upp inom mig när någon felkönar. Jag blir bara så arg och sedan skuldbelägger jag mig själv eftersom att alla jävlar som felkönat och sedan skuldbelagt mig när jag rättat (eller inte kunnat rätta). Liksom, wtf?

 

Nej, jag vet mycket väl att alla inte är tankeläsare, kan tyda kroppspråk eller se någons hopp fly från ens ögon. MEN det ger ingen ett fri pass från att ha förolämpat mig så grovt. Jag vet att hen är ett "nytt" pronomen och att det är svårt att få in det i en mening, men det gör inte att jag känner mig mindre förolämpad, osynliggjord, bortglömd och det tar absolut inte bort min största rädsla om att jag kommer aldrig få uppleva att en främling säger rätt pronomen.

 

Jag förstår att folk vill bortförklara sig, jag vet att inte alla vill mig ont och jag vet också att väldigt många använder det som en försvarsmekanism när en känner sig attackerad. Jag vet detta alltför väl och jag vet också att jag inte kan kontrollera människor i min omgiving. Jag vet din situation, men du har ingen aning om hur min situation är.

 

Jag blir dagligen felkönad. Jag vet att alla inte menar det och att alla inte vet men det finns en gräns. Jag torterar mig mentalt varje gång jag blir felkönad och bryter ner all mitt självförtroende jag hade när jag vaknade. Tänk att göra det ung. 50 ggr per dag i fem dagar. Det är 250ggr jag utsätter mig själv (/blir utsatt för) mental tortyr (jag använder ordet tortyr eftersom att det är så det känns, ifall ni blir offended av det, tell me).

 

Just nu kan jag komma på flera tusen motargument som folk skulle kunna slänga ur sig med denna fakta jag giver er och de flesta av de argumenten är densamma folk slänger ur sig när man öppnar upp sig och berättar om hur jobbigt allt är. De argumenten vänder sig till att skuldbelägga offret. Därför känner jag att detta behövs tydliggöras.

 

JAG kan inte kontrollera mina tankar, det är bara en viss del av ens tankar som är medvetna resten blir oftast triggade fram då ens försvarsmekanismer (som ska hindra en från att få ångest) inte kan hålla tillbaka den tanken.

JAG kan inte bara "leva efter normerna" eftersom att det är psykologisk tortyr att förneka sig själv och leder väldigt ofta till självmord (eller självdestruktiva beteenden)

JAG kan inte bara rätta varje gång för att påminna. Det tär väldigt mycket för mig att behöva ansvara för någons felsägningar samt avbryta en person för att rätta. Jag kan inte ens rätta min egna familj.
JAG har inte valt att leva detta liv. Det enda jag valde var att sluta leva efter allas bekvämligheter. Nu är det andras tur att anpassa sig efter mina bekvämligheter (ifall någon kan kräva av mig att anpassa mig efter deras bekvämlighet så kan jag kräva av dem att anpassa sig efter min bekvämlighet)

 

Jag kan bara se framför mig hur folk kommer klaga om detta inlägg men jag orkar inte. Det är dags att låta ilskan komma ut från rätt ände för en gångs skull. (Bara för att jag förväntar mig att folk kommer att kritisera och bryta ner detta inlägg så kommer säkert ingen göra det, men det är alltid bra att vara förberedd för sådant.)

Nu är ordet fritt för er att kritisera, hålla med eller helt enkelt bara sitta där som ett frågetecken och undra vad fan detta ens handlar om.Det finns säkert fler alternativ on how to process this inlägg, men för att inte knyta säcken för hårt så avslutar vi inlägget med detta.

 

Ha en trevlig fortsatt dag!

 

Jag håller nästan på att dör av trötthet. Har varit trött ända sedan jag öppnade ögonen imorse. Okej, egentligen inte. Men ett lager trötthet har legat på mina ögonlock och varje gång jag stängde dem sved det på grund av trötthet... Tror jag... Hoppas jag... Kanske borde kolla upp det?

 

Hur som haver har jag i alla fall gjort mitt löjliga inköp idag. Jag satt på de två lektioner jag hade idag och typ hoppade i stolen för jag ville så gärna gå och köpa det jag skulle köpa. Jag köpte highlighters, märkesflikar, post-it lappar, post-it märkeslappar (...??), en "låda" med gem och nålar samt färgpennor! Vart så lycklig när köpen var gjorda. Höll nästan på att köpa en labelmaker as well pga billigt (egentligen inte men det såg ut som en grafräknare) men gjorde det inte på grund av prioriteringar. Så nu har jag studerat i snart.. tre timmar tror jag (jag är ganska töntig, jag vet).

 

Men nu är studerandet klart för idag och jag ska börja dra mig till sängs.. Snart. Först ska jag framföra ett meddelande... Som jag egentligen ska skriva imorgon MEN varför inte påbörja det.

 

Som ni alla vet (kanske) så går jag Film och TV produktion och har det som sista lektion på fredag (ganska irrelevant, men shh). Mitt jobb på denna film vi gör just nu så är jag rekvisitör - jag har hand om smink, rekvisita, kostymer, platser och sånt där mys. Inte en sådan roll som kräver mycket arbete eller jobbigheter.

 

MEN idag skulle vi göra det jag avskyr mer än alla människor på jorden. Vi skulle göra en "bakom kulisserna intervju". Missförstå mig icke, jag har inga som helst problem med bakom kulisser scener eller något sådant. Utan det är själva intervjun jag avskyr. Jag är en person med ca tusentals komplex och den största jag har väldigt ofta som kan får mig att rysa av ilska och självhat är just min röst. Inte nog med att jag var tvungen att prata inför en kamera och sedan höra intervjun med mig själv, utan jag var också tvungen att vara reporten som lyssnar på ljudet genom hörlurar medan man intervjuar.

 

Jag höll allvarligt talat på att gråta på grund av det. För att inte tala om att de var tvungna att spela upp filmen om och om igen när den var klar. Ugh. Jag var redan ganska ångestfylld redan på grund av idioter i min omgivining. Sedan förvärrades det på väg mot bussarna i Gullmars då alla hade panik och sprang åt alla olika håll och hela jag låstes på grund av ångest, paniken och stressen som fylldes inom mig.

 

Jag kan relatera till personernas situation och för att vara ärlig, jag hade inte gjort det annorlunda. Men det hindrar ändå inte mig från att önska att alla försvann och lät mig, the superior, vandra till bussen som skall ta mig hem ifred.

 

Människor..

Men nu skall jag göra mig redo för drömmarnas värld. Sov gott.

Idag är det fredag den trettonde, den dagen då vi fokuserar extra mycket på olycka och skyller all den vardagliga olyckan på datumet. Ack och ve! Idag gör det lite extra ont i rumpan när man halkar för man vet att det var datumets fel.

 

Men oavsett datumet så är idag en lycklig dag för mig! Jag ska till skolan! Det är inte därför jag är lycklig dock, även fast vi har Religion och Film och TV produktion som är ganska roligt (ifall man bortser från det faktum att båda de lektionerna kommer att kosta mig en axel) så är jag mer peppad för det som ska ske efter skolan! Jag ska nämligen köpa saker för att förbättra min studiesituation! D.v.s. jag ska köpa pennor, post-its, märkflikar och sådant.

 

Varför? Jo, för att när jag är sjuk så spenderar jag min tid på weheartit och scrollar igenom tagen "study" (även gjort det på tumblr). Sedan fick jag den fina idén att kolla på youtube videos med det nyckelordet och hallelujah, jag hitta min motivation/inspiration till att studera massvis! Bara att nu kommer jag dö av excitement över alla färgpennor, highlighters, post it lappar (i olika färger) och massa märkflikar (i olika färger). Jag kommer få en hjärtattack innan jag ens köpt prylarna.

 

Varför jag är så löjligt excited över detta är mest för att I have a thing for organisation och jag lärde mig så sent som igår om colourschemes och jag är förälskad. Ni ska bara se min historik på youtube.. De handlar alla om samma sak..

 

Nu skall jag återgå till att fortsätta min dag med att kolla på en till video om hur man studerar samt dricka upp mitt kaffe och sedan gör det vi alla detest - förbereda mig inför skoldagen... Yay...

 

Ha en trevlig olycksdag, allesammans.

Jag skäms, det gör jag verkligen. Jag vet inte varför jag skäms, troligen för att jag intalat mig själv att jag inte borde vara beroende av andra. Eller för att jag låtit andra intalat mig det? Jag minns inte. Allt jag vet är att jag känner mig självisk och dum som känner såhär.

 

Jag vill kunna prata om det men jag vet inte hur eller vem jag ska vända mig till. Dessutom, hur säger man till en person att man känner sig ensam och önskar att man hade den där speciella personen i sitt liv?

 

Jag vet inte varför jag skäms, rodnar till och känner mig så löjlig att prata om det, men det är sant att jag önskar ibland att jag hade en partner bredvid mig vid vissa (alla) tillfällen. Jag vet att det inte är något fel med att tänka såhär, att det finns de som tänker på samma sätt, men ändå tycker jag inte om dessa tankar. Jag vill inte behöva vara beroende av någon annan eller sakna känslan av att ha någon.

 

Det känns som att jag skrattar åt alla mina vänner när jag känner på detta sätt. De alla betyder enormt för mig, även fast jag kanske inte riktigt har så bra kontakt med alla betyder de ändå allt för mig. Så det känns som om att jag säger emot mig själv och ger alla dem en stor fet örfil för att jag känner mig ensam. Ändå kan jag inte hälpa det.

 

Som person är jag väldigt romantisk, eller jag intalar mig det i alla fall. Det är troligen därför jag väldigt ofta får den saknaden av that special someone. Det känns cheesy, och det är det, men det kan inte hjälpas. Jag kan försöka intala mig att jag inte behöver någon, att alla de personer som finns här för mig är allt jag behöver för att överleva (vilket är sant) så kommer jag fortfarande att sakna känslan av att ha en partner oavsett vad andra och jag själv säger.

Jag kan verkligen inte sluta gråta. Det kanske är lite löjligt hur lätt påverkad jag är av serier men det kan inte hjälpas. De är mina lyckopiller lika mycket som de är mina sorgepiller.

 

Hela säsong fem av Queer as Folk är som stora jävla moodswings för mig då jag verkligen lever in i deras värld och har så många OTPs och hopp. Även nu när jag vet hur allt går och slutar, bara att jag hinner gråta och skrika ut av frustration redan innan det sker.

 

Väldigt löjligt men också väldigt emotional. Som tur är hör inte min familj när jag gör ifrån mig high pitched noise eller då jag bölar av antingen lycka eller sorg (även frustration ibland).

 

Säsong fem avsnitt tio är helt klart det värsta avsnittet men samtidigt det bästa. Nästan i alla fall. Men nu kan jag knappt kolla på det utan att det svider i bröstkorgen. Allt gör bara så ont. Så nu alla borde ta och se Queer as Folk och njuta av smärtan och frustrationen som finns. 

 

Enjoy!

Idag har varit en utav dessa dagar då jag vaknade upp och insåg att jag är sjuk. Jag har varit sjuk i över en vecka och igår när jag gick till skolan kände jag hur jag ångrade hela min existens just på grund av att jag hosta och hosta och hosta.

 

Men idag var tanken att jag skulle gå till skolan ändå på grund utav ett matteprov jag pluggat så flitigt till men istället för att gå hela dagen gick jag endast på provet och sedan åkte hem. Helt jävla onödig 45 minuters resa (fram och tillbaka) ifall ni frågar mig men jag ville inte missa chansen att visa min kunskaper som jag lärde mig att jag inte hade utanför detta rum eller facit att kolla på och se ifall jag tänkt rätt... Men jag lyckades ändå tycker jag.

 

Nu är meningen att jag ska sitta och plugga på svenskan då PMet (vad fan är ens det?) ska in idag, annars får jag inte hålla tal på torsdag. Inte direkt för att jag känner att jag skulle vilja hålla ett tal då jag börjar få ett enormt stort komplex över min röst (för att inte tala om att jag måste hosta så fort jag öppnar munnen) och själva tanken av att stå i ett släckt rum med ens klasskamraters ögon stirra tillbaka på en känns inte lika tilltalande som man skulle vilja, men skolverket har alltid varit för att ge så många elever panikångest så ofta de kan, så varför inte bara köra på.

 

Annat än detta har jag inte riktigt planerat in då svenskan lär väl ta hela dagen med tanke på hur enormt emot jag är att försöka skriva ner ett manus av det jag ska tala om då orden ändå bara försvinner! Ugh.

 

Förhoppningsvis så kommer jag väl på något smart att skriva ner och få det hela överstökat.

Jag har tänkt efter lite, som jag gör på min fritid när jag inte läser, kollar på serier eller pluggar matte för att känna mig lite sådär extra smart (och plåga mig själv lite sådär extra mycket) och jag kom fram till att jag kanske borde ge denna "dela med mig av vardagen på nätet" en chans.

 

För personligen, varför jag läser bloggar är oftast för att kunna stalka mig in i någon annans liv och se ifall de också spenderar tiden såsom jag gör samt bli inspirerad till att göra andra saker på min fritid än att sitta hemma... och kollar på serier...

 

Det skulle ju innebära en bättre uppdatering och jag skulle slippa känna ett tvång på att tvinga på mitt liv på min stackars vän... Fast jag tror vi är för långt inne i den vänskapen för att jag ska kunna sluta göra det.

I alla fall - jag vet inte ens ifall folk blir inspirerade av mig, men det skulle vara kul. Vem vet, kanske till och med jag blir inspirerad av det jag gör.

 

Det skulle även vara fantastiskt om det tog upp mitt fotointresse igen. Enda sedan mitt dåliga batteriköp till Telepta har jag inte varit sugen på att fota så mycket, men kanske det blir en ändring på det.

 

Jag vet egentligen inte ens varför jag skriver detta inlägg. Vi kan skylla på tröttheten men egentligen är det nog mest för att det är mycket roligare att argumentera med sig själv i text för världen att se än att sitta i sitt rum och ha en riktig konversation.

Alla världar blandas in i verkligheten och jag blir lika förvirrad varje gång. För att inte tala om förvirringen när jag inser att folk talar svenska och inte engelska men på senaste har jag även fått för mig att alla människor jag möter måste vara queer på ett eller annat sätt.

 

Jag har alltid haft den åtanken men oftast bara till människor jag är intresserade av eller faktiskt talar med så drar jag oftast den slutsatsen. Men på senaste har det även gått ut mot främlingar. Så när jag åker tunnelbana förväntar jag mig att alla lever efter mina normer, eller åtminstone queer normer, så att säga. Vilket gör mig så förvirrad och besviken när någon motbevisar det och påminner mig om vardags verkligheten.

 

Ifall ni bara förstod frustrationen av att bli påmind om det varje gång man lämnar huset... Ack och ve! Jag känner mig ganska hemsk dock som har de kraven på främlingar att leva upp till mina normer, men jag är väl som vilken människa som helst - vill bara att allt ska leva upp till mina förväntningar.

 

... Är det bara jag eller börjar jag låta som en oansvarig förälder som lägger all sin tro på barnet och sedan skäller ut dem för att de inte lever upp till ens egna önskemål?

Jag ber om ursäkt. Jag ska genast sluta och börja förklara själva handlingen med detta inlägg istället för att berätta vad jag förväntar mig när jag lämnar huset (rummet).

 

Jag önskar verkligen att världen utanför var mer blandad. Jag vet att den är det men jag önskar på något sätt att man kunde se det lite tydligare. Jag vet inte varför, men ibland känner jag mig bara så ensam. Omgiven av all hetero- och cisnormativitet även fast jag vet att allt är väldigt blandat.

 

Jag vet egentligen inte vad det är jag förväntar mig när jag kliver ut ur huset (rummet). Jag har troligen kollat för mycket på Queer as Folk och önskar att världen utanför såg lika... färgglad ut? Jag vet inte ens vart jag försöker komma med detta, för att vara helt ärlig. Det är bara tankar som flutit omkring i mitt sinne väldigt länge och jag kände att det kanske var dags att dela med mig av mina förväntningar av världen till de som åtminstone inte är lika förväntansfull som jag är.

 

Ta inte inlägget på fel sätt bara, jag förväntar mig inte direkt att så fort jag lämnar huset (rummet) så kommer folk att skylta med att de är queer men det är mer än härlig känsla att få bekräftat att man inte är så ensam som man tror, ya feel? Wow, det känns som om att jag offendar alla med mina tankar, jag ber om ursäkt, jag publicerar detta endast i hopp om att jag kanske inte är ensam. Okej, bra.

Klockan är snart halv två på natten och jag är fortfarande uppe på grund av min fantastiska power nap som varade i 7 timmar (jag vaknade tjugo i fem, gick upp, åt frukost och gick och la mig igen) igår så kan jag därför inte finna mig sömnig denna natt.

 

Så istället sitter jag och kollar igenom instagram och läser bloggar... Stort misstag. Gerard Way uppträdde live igår och jag är ganska arg på mig själv för att jag hade möjligheten att se honom live. Tyvärr tillät jag min oro och enorma ångest och panik övertala mig att det inte skulle vara värt det. Så isället sitter jag här, denna sömnlösa natt, och tänker på alla gånger min ångest hindrat mig från att göra sådana fantastiska och life changing things.

 

Jag skulle vilja skriva en enorm rant över hur mycket jag hatar ångest, men det skulle bara vara att skylla ifrån mig, känns det som. För den jag är mest arg på är mig själv. Jag tillåter min ångest och panik vara i vägen för mig. Missförstå mig inte, ångesten och paniken är inte så lätt att undvika men det känns ändå som om att det är mitt fel för att jag inte står på mig mer.

 

Allt jag verkligen kan tänka på är allt kul jag skulle kunna göra ifall den inte var där. Som att gå på konvent. Jag skyller väldigt ofta på att jag inte har råd när det i själva verket handlar om att jag inte klarar av folkmassorna eller att dela salar med andra. Att rädslan av att bli lämnad av alla mina konvent vänner och vara helt ensam är så otroligt enorm att jag hellre är ensam i mitt rum och önskar jag kunde uppleva världen.

 

Ifall det inte var för min ångest så skulle jag våga fråga fler vänner om de ville umgås istället för att tänka "what if..", ifall inte ångesten fanns skulle jag återigen gå på meet ups lika ofta som jag brukade eller bara ta upp kontakten med lost friends. Men ångesten finns där och styr mig som sin lilla marionettdocka.

 

Jag skulle kunna stå på mig själv, sluta overthink the matter och bara göra det som jag verkligen skulle vilja göra, bara att det är inte så enkelt för mig. Som en föredetta KS:ar (kunskapsskolans elev) så känner jag ett ganska stort behov av att planera allt. Att gå på konvent eller konserter utan någon och stå i kö i flera timmar och vara där i flera timmar (eller mer) gör mig nervös. Att inte ha allt planerat from the start, att inte ha en väska med sig hela tiden och vara orolig över vad som helst är något som skrämmer mig och gör mig orolig.

 

Det må verka fjantigt men just nu är det mitt liv. För att vara en person som älskar att ta mycket plats över nätet så vill jag verkligen inte tillhöra världen utanför. Jag vill bara sitta i mitt rum, plugga distans och isolera mig från resten av mänskligheten tills all rädsla och panik försvinner.

 

Jag hoppas bara ett en dag snart slipper jag känna all denna ångest och bara vara lycklig och glad utanför mitt rum med vänner jag bryr mig om. Men som det ser ut just nu är det inget mer än en dröm...

Hela mitt skrivbord är ockuperat med skolrelaterade saker, förutom the Art of Neil Gaiman. Resten är bara katastrof. Jag är nästan klar med "alla" min läxor. Har bara mina rester kvar, i alla fall. Jag är nästan helt duktig på att göra läxor, i alla fall nutidens. Har bara matten och engelska kvar. Engelskan måste jag nog göra om för jag hamnade för mycket i min egna lilla värld...

 

Så förutom jobbat med läxor har jag även kollar på Great British Bake Off! Normalt sett tycker jag inte alls om matprogram överhuvudtaget! Men sedan kollar jag på Brittiska program och bara fell in love, så det är antagligen något stort fel med våra svenska program, vi borde look into that.

 

Jag måste medge att jag aldrig varit så lycklig av att se på ett bakprogram. Hela deras stämning och vänlighet gör så att man blir så lycklig av att kolla på det. Sedan deras trivia är helt fantastisk! Vad jag basically försöker säga är att snälla, gå och kolla på programmet! You won't regret it!

 

Nu ska jag se ett avsnitt till innan jag försöker att gå till sömns. Farväl och njut av denna "dagens händelser" inlägg.

Som fritidsintresse älskar jag att analysera världens konstigaste frågor och påståenden. Häromdan kom jag och tänka på "we are all the same" påståendet. Jag har hört det användas som argument många gånger och jag har alltid funnit logik i den meningen. Häromdan upptäckte jag dock hur inkorrekt det är. Vi är inte alls likadana. Inte ens på något sätt.

 

Vi är alla individer med egna tankar och funderingar. Vi kanske har liknande åsikter men de är helt olika i och med hur vi tänker om allt samt beroende på våra värderingar. Vi ser inte ens likadana ut i sig. Vi må vara varelser som har samma struktur, eller ursprungliga design, eller vad man nu ska säga. Men hur vi ser ut i sig är helt individuellt och det gäller alla varelser!

 

Att säga att vi alla är likadana är en stor förolämpning till oss alla och även varför det sker så stora missförstånd. För det jag personligen tänker på dagligen och det jag värderar mest behöver ingen annan göra. Bara för att jag prioriterar att sätta vuxna människor i obekväma situationer så ofta jag kan betyder inte det att alla andra gör det, och de som gör det kanske inte använder sig av samma metoder som jag.

 

Vi alla är olika men är ändå människor för det. Det är det vi måste lära ut. Det är det som är det viktigaste argumentet att vinna med! Inte att vi alla är lika.

 

Ta konst, till exempel. En konstnär använder sig av en väldigt realistisk stil när hen målar porträtt, en annan konstnär använder sig av en mer livlig fantasi. De båda kallas för konstnärer, bara att någon kanske föredrar den ena över den andra eller vise versa eller så gillar man båda lika mycket.

 

Konst berättar en historia i bild, och en människa berättar en historia i erfarenheter. Vi måste lära oss att acceptera varje historia och ge dem en chans innan vi dömer. Sedan kan vi döma hejvilt så länge vi inte förstör konstverket för någon annan och speciellt inte förstör konstverket i sig!

 

Vi är inte alla likadana, men vi är åtminstone från samma familj. Respektera det, åtminstone.

Vem skulle ha kunnat gissa att min helg har bestått av marathons? Probably everybody.

 

Så, jag har äntligen kollat klart på Friends och jag avskydde slutet. Inte i att det var dåligt utan för att de verkligen knöt ihop säcken och bara "Detta är det absolut sista ni någonsin kommer att se från denna serie". Det gör alltid lite extra ont i hjärtat när sånt sker. Därför jag hatade slutet av Queer as Folk också. Ugh. Kände mig bara så tom och som om att någon hade stulat min själ! Det kändes inte rätt att fortsätta livet efter den serien.

 

Men men. Nu har jag övergått till filmer. Kollade nyss klart på Pride och jag måste säga att det är en helt fantastiskt film, snälla, ta er tid och se den! Så mäktig och fin.

 

Nu ska jag kolla om på Kill your Darlings och gråta för att den är så otroligt fin! Jag har velat se om den sedan länge men har inte orkat. Nu är det dags tycker jag! Nu skall jag försvinna in i poesins värld och gråta några floder.