Being subtle was never my thing
2015-04-28 | 19:32:06
Fick skal från min syster för ett tag sen och nu utförde jag min idé jag haft ända sedan jag la ögonen på detta skal.
Kanske är en fin påminnelse till allt folk som felkönar en samt ett sätt att diskret "komma ut" till folk... Hoppas jag i varje fall på.
Köket-skämt
2015-04-26 | 08:35:00
Jag har tänkt på en sak som jag inte riktigt får ihop. Varför tror folk att "kvinnan ska stå i köket" skämt är roliga samt symboliserar svaghet? Jag har för mig att förr var det en kvinnosyssla för att männen skulle vara ute och tjäna pengar, men liksom nu verkar det som om att det symboliserar svaghet, typ?
Don't get me wrong, detta är inte på något sätt för att hylla "i köket" utan snarare för att bevisa att alla som tycker sådana skämt är roliga samt drar dessa skämt är ganska korkade i och med att de antingen inte fattar poängen med skämten samt att de troligen aldrig någonsin i sitt liv lagat mat.
Jag har praoat på en byggarbetsplats där jag la plattor... Två gånger. Att lägga kakelplatter är ingen konst, inte sådär jättesvårt heller. Däremot att foga och gumma, det är jobbigt! Vart vill jag komma med detta? Jo, att foga och gumma är minst lika jobbigt och arbetskrävande som att diska en plåt där det en gång varit tjockpannkaka (samt legat i vatten i en dag för att få det värsta att lossna) samt riva en morot på ett rivjärn. Det tar inte lika lång tid men det är minst lika jobbigt.
Att hushållsarbete anses som "kvinnogöra" för att vissa tycker det är förnedrande samt ganska enkelt och "sätter kvinnan på sin rätta plats" talar bara om att de egentligen inte har en jävla aning om hur arbetskrävande det är. I mean, har ni någonsin skurat ett golv? Det har inte jag heller men jag slår vad om att det är lika jobbigt som att foga ett golv.
Men vad vet jag, jag är ändå den där personen som ligger i sängen hela dagarna, kollar på musikaler eller serier och äter pizza med extra mycket bea på direkt ur kartongen.
Det jag däremot vet är att jag tror jag ska skita i att försöka bygga mod till att gå till ett gym och börja laga mat from scratch istället. För liksom, det är ett helvetes jävla jobb. Speciellt att försöka göra egen potatismos. Man använder hela sin arbetskraft och ändå hittar man klumpar i det... Dåligt.
Innan ni drar ännu ett "i köket"-skämt, tänk efter lite - hur jävla lätt är det egentligen att riva en morot?
"Vem snubblade på vems klänning? Stay tuned för att få reda på svaret!"
2015-04-25 | 15:39:02
Jag kan väl inte vara den enda som hatar att kolla på Let's Dance. Nej, det är absolut inte för att jag hatar att kolla på när folk dansar, tvärtom, jag älskar det. Är otroligt fascinerad av det och alla tekniker. Otroligt fascinerande.
Varför hatar jag då att kolla på let's dance? Det låter ju som något jag borde gilla, eller? Well. Anledningen kanske låter otroligt löjlig men för min del låter det som en självklarhet. Det är på grund utav att det är uppdelat i kön. Jag vet vad ni tänker "ännu ett inlägg om dig som trans*, lägg ner, vi har hört det där förr" men denna gång handlar det inte om det faktum att jag ser mig själv som trans* utan att jag är feminist.
Okej, det låter kanske lite helt orelevant hur jag kan dra in politik i dans men jag känner att detta måste få vandra runt ute i det fria att diskuteras eller motbevisa mig. Men utav det jag hört av kommentarerna från juryn låter det extremt mycket som att man ska bli ett med sin danspartner, obviously, men jag hör också väldigt mycket som kan kopplas till maktskillnaderna. Jag kan inte citera exakt på grund av att jag vill inte felcitera, men det har varit kommentarer som fått mig att reagera som feminist.
Det känns lite som om att det är ett sätt att kunna hålla patriarkatet igång på en subtil nivå, ingen märker det, men det finns liksom där. Liksom, man lyssnar ju på vad det är de säger och det kan vara så att ens undermedvetna fortsätter att processera detta ut i vardagen...
...Jag börjar låta som en paranoid person som använder psykologi för att hjälpa mig bevisa att mina misstankar är korrekta... Det är inte den slutsatsen jag försöker komma till!
Så vart är det egentligen jag vill komma? Jo, jag tycker att, eftersom det är år 2015 (som om att året har någon betydelse, men ändå) och vi i Sverige kallas ändå för ett "HBTQ-vänligt" land (even though vi bara bryr oss om H:et) så varför inte göra allt mycket mer intressantare och låta vissa dansa samkönat? Det behöver inte sluta i ett kärleksdrama utan endast för att göra tävlingen mycket mer intressantare.
Egentligen har detta inget att göra med att vi är ett "HBTQ vänligt" land men det är alltid någon som kommer använda det som motargument så varför inte bara slänga in det redan från början.
För såvitt jag vet, och tro mig jag vet absolut inte mycket, men så behöver man endast i en pardans någon som leder. Det är något alla kön kan klara av, så varför inte göra det lite roligare och blanda till det i smeten? Ha alla möjliga parningar och samt byta roller när det kommer till att leda och bli ledd.
Sen så vore det extremt intressant och se ett par där båda har klänningar. Liksom, kommer de ramla? Kommer de klara sig? Kommer det förvärra dansen? Vem vet, det skulle i alla fall göra tävlingen mycket mer intressantare.
Däremot kanske det bara är jag som tycker det är roligt att tänja på gränserna samt göra det mer jämställdt i och med att göra det lite annorlundare samt byta rollerna för att både utveckla deras sätt att dansa samt att göra det mer jämställdt i samhället.
Jag kan ju också absolut överreagera eller överanalysera hela skiten. Mitt mål i livet är ju ändå att utveckla samhället bort från dåtiden och fram mot framtiden där allt är möjligt så länge man gör det möjligt. Sen så vill jag bara kunna njuta av att kolla på program utan att känna mig intvingad i ett normaliserat samhälle där det endast finns man och kvinna där mannen styr kvinnan och inte tvärtom och det ska vara man och kvinna, inget annat! But then again, jag kanske överanalyserar varje program lite för mycket (eller sätt på för många serier där de faktiskt vågar tänja på gränserna).
New me
2015-04-19 | 18:03:06
Jag känner att jag inte riktigt är den jag vill vara. Det känns som om att jag låter personer jag ser upp till definera mig för mycket. De bara säger något och jag står där i bakgrunden och skriker "HELL YEAH!". Nu pratar jag inte om kända personer, so to speak. Utan om vänner jag ser upp till.
Missförstå mig icke, det är inte så att jag kommer sluta vara vän med dem för att de påverkar mig så otroligt utan deras vetskap. Det är inte deras fel, utan något jag personligen måste träna på. Många utav dem har bra åsikter och en bra poäng men ibland är deras sätt att uttrycka sig på en aning problematiskt och jag tar en del av den problematiken när jag framför samma åsikt.
Jag känner att jag måste aktivt träna på att vara mer så som jag vill vara. Så som jag vill att andra ska vara.
Jag ska försöka få ordning på mitt liv. Vara den jag vill vara och träna mer på att vara självsäker med mig själv. Inte låta alla andra påverka mig eller dra ner mig för att de antingen inte förstår eller för att de bara vill make my(/others) life a living hell. Jag ska inte låta andras förväntningar bring me down either, jag kan inte göra mer än mitt bästa och mitt bästa duger.
Jag säger inte detta och sedan förväntar mig att det ska ske en förändring på en gång. Eller att jag kommer att vara felfri. Jag kommer definitivt göra misstag, klanta mig eller hamna i samma onda cirkel. Men så fort jag insett mitt misstag, rättat mitt fel och cirkeln är bruten så kommer jag kämpa igen tills det blir så som jag vill.
Det enda som jag aldrig kommer göra är att dölja mina misstag. För jag vill inte framstå som perfekt och felfri. Jag gör misstag dagligen, jag klantar mig men det är okej för att så fort jag inser att ett misstag skett ber jag om ursäkt eller rättar till ett fel.
Allt jag vill är att må bra, ha kul, inspirera och motivera andra samt inte älta på saker genom hat och irritation. Jag vill bara slå allt hat på det sättet jag ville när jag var mindre - genom att vara så mycket bättre än dem.
En guide till ett mindre stressat liv
2015-04-18 | 10:00:00
Som den lilla wb-psykolog jag är tänkte jag att varför inte försöka dela med mig lite till världen av de tips jag har för att enklare kunna hantera ångest och stress. Men först - vad är stress?
Det som sker i kroppen vid stress är att kroppen sätter igång det sympatiska nervsystemet och det producerar stresshormonerna adrenalin och noradrenalin (kamp och flykt reflexen sätts igång) och för att undvika att må sämre av stressen ska man egentligen gå ut och gå eller utföra någon slags fysisk aktivitet eftersom att då kommer stresshormonerna till någon nytta än att sitta still.
Adrenalin och noradrenalin är i alla fall sedda som "bra stress", för lite stress är bra, det håller en igång och så. Däremot om man har en långvarig stress så utsöndras kortisol och då det sker går det från "bra stress" till "negativ stress".
Symptom på stress/nervositet:
- Hjärtklappning
- Svettningar
- Andningen ökar
- Koncentrationssvårigheter
- Minneslucka
- Kontroll
- Höga krav/arbetsbelastning
- Sociala stödet
Vanliga symptomer på utbrändhet är följande:
♦ Extrem trötthet
♦ Nedstämd
♦ Huvudvärk
♦ Lättirriterad
♦ Svårare koncentrationsproblem
♦ Sömnsvårigheter
♦ Magproblem
Ifall man inte göra något åt sin utbrändhet kan det leda till depression. Så vad kan man göra för att inte bli utbränd eller för att bli av med negativ stress? En legit prioriterings lista är: 1) Ta tag i problemet, 2) Ta en paus/släpp allt (typ åka på en semester i en vecka och skita i allt ansvar, eller för elever - skita i att ta ansvar för skolsaker och va sjuk i typ en vecka), 3) Berätta för folk att du är stressad.
Detta är vad ett psykologisk perspektiv (biologiska) säger att stress är och hur man ska undvika negativ stress. Självfallet så måste man ju komma tillbaka från sin paus och ta tag i sitt ansvar, men då kan det vara bra att veta för att inte bli drabbad av negativ stress igen behöver man kontroll, realistiska (det är lika mycket arbetsgivarens uppg. som individens) krav/arbetsbelastning och socialt stöd.
Nu har ni fått en utbildning om vad stress är och därav kan anpassa ert liv efter denna utbildning. Det är här mina tips kommer in för att varva ner sig from time to time. Det finns tre hemsidor som hjälper mig när jag är stressad eller har extrem ångest och behöver lugna ner mig. Dessa sidor är:
Jag vet att vid vissa tillfällen blir stressen och ångesten för stor för att kunna tänka klart och ännu svårar för en att ens ta upp datorn för att gå in på dessa hemsidor. En strategi som jag har är att när ångesten och stressen blir för stor så låser jag mig själv, alltså jag sitter kvar på samma fläck tills jag kan tänka klart.
De appar jag kan tipsa om som är lätt tillgängliga när man inte direkt har någon lust att skriva något är fukitol (en app som spelar lugn och en ångest dämpande musik, mest effektiv med hörlurar men fungerar utan också, tror den bara finns på appstore dock... är osäker), The Quiet Place appen (den är precis som hemsidan bara att det är en röst som läser upp det som står för en, otroligt avslappnande och fungerar som bäst med hörlurar - finns för både android och app store) och Infinite storm typ som rainy mood, en app där man kan lyssna på regn och man kan ändra vad för slags regn, hur högt det ska låta, hur hårt regnet ska smattra, man kan tillägga åska, fåglar och lugnande toner - vet ej om den finns för androids men den finns för appstore). Alla dessa appar är gratis också, i alla fall på app store.
Hoppas att detta hjälpte någorlunda. Länkarna till dessa hemsidor finns även i menyn under "länkar".
"Hur har du sex?"
2015-04-18 | 05:44:00
En sak som jag har upptäckt, oavsett om man kommer ut som homosexuell eller trans*, så undrar folk alltid samma sak: "Hur har du sex?"
Jag har fått denna fråga både anonymt på ask, av vänner i min ålder (runt 13-15år typ) och faktiskt från en vuxen person som jobbar på en skola (tänker inte säga hens titel pga jag är cruel men inte that cruel).
Min första spontana tanke är "är alla verkligen så outbildade?" men sen så tänker jag efter lite och tror faktiskt att det kan vara så att antagligen är jag överutbildad på grund av att när jag inte riktigt förstår något så försöker jag lära mig det så att jag kan förstå vad folk snackar om (tänk om alla var som jag... aldrig mer skulle HBTQA personer drabbas av respektlösa frågor... så underbart).
Jag må vara asexuell men jag har troligen mer (psykologisk) kunskap om vad sex handlar om. Sen så kan ju jag ha helt fel, men liksom, I don't know and sometimes I don't even care.
Såvitt jag förstår det hela handlar ju sex om att "lära känna varandra mer intimt" eller vara mer intim med den personen man älskar (är idealet, kan också vara någon man gillar men vill älska? idk) detta är i alla fall hela idén med det, tror jag. Sen så handlar det ju om det fysiska. Där handlar det ju om att få sin partner att få en orgasm eller njuta (tror de går hand i hand, men jag vet inte) av det som sker, eller hur man nu ska uttrycka det.
Så ifall jag får frågan "hur har du sex?" tror jag inte riktigt du fattat poängen med det hela. För mig känns detta ändå som basic knowledge, men är sexualkunskapen verkligen så tunn? Det enda jag minns från den var att vi skulle kunna namnge olika saker och att vi fick se hur ett barn utvecklades.
Sen så kan det ju vara så att ingen vill lyssna för att de känner typ "we know! omg, shut up" men liksom, vet du inte den fysiska anledningen till varför man har sex så vet du ingenting.
But then again - jag vet egentligen ingenting om detta. I've just done some skrivbordsundersökningar för att få en överblick över what the fuzz all about. Det kan ju vara något helt annorlunda än det jag fått fram.
Kanske borde bli lärare... Tänk er mig som sexualkunskapslärare... Jag skulle vara så neutral i allt jag sa att ingen skulle fatta att jag faktsikt inkluderade alla.
Men seriöst dock. Varför är det första folk tänker på "hur har man sex om man är [HBTQ]?", liksom, man har chansen att fråga en person som kommit ut till en eller så och det är den första frågan man vill fråga? I mean, come on! Det måste väl finnas något roligare man undrar över? Ifall man märker någon skillnad i förhållanden eller bemötanden? Något? Det är liksom inte så svårt att hitta en mindre personlig fråga man kan ställa.
Öppet brev: Käre bror
2015-04-17 | 10:17:58
Jag saknar dig, min käre bror, något enormt. Du var min enda bästa vän. Jag kunde prata om saker du inte brydde dig ett enda dugg om men ändå lyssnade du. Jag kunde prata i timmar och my chemical romance, Gerard Way eller Tom Hiddleston och du lyssnade, och skrattade lite då och då. I gengäld lyssnade jag på dig.
Det är inte förrän nu jag inser att du hjälpte mig så mycket. Genom att låta mig prata om saker du inte kunde bry dig mindre om så hjälpte du mig att lätta på allt jag annars höll för mig själv.
Jag minns när allt började bli wibbly-wobbly för dig. Du var lycklig men ingen tänkte på det, inte ens jag. Jag minns hur vi pratade om dina konstiga vanor och även jag gjorde det. Jag skäms så otroligt mycket över det. Vi alla tyckte att du var galen, men trots det så lyssnade jag på dig. Jag lät dig visa att du var lycklig och när du pratade om det blev jag lika lycklig. Det var så underbart att se din fascination. Jag saknar det...
Jag minns också när jag inte riktigt identifierade mig som gender fluid och berättade för dig att jag var i ett förhållande med en samkönad person. Jag glömmer aldrig vad du sa: "Jag gillar dig, Loki. Du bara kör ditt eget race och bryr dig inte om vad andra tycker." jag minns att jag blev så glad när du sa det. Än idag är det min största motivation för mig.
Du har inspirerat mig något otroligt, käre bror. Jag har aldrig sagt det till dig och jag vill så gärna säga det. Det finns så mycket jag vill berätta för dig, hur jag mår, hur mycket du betyder för mig, hur gärna jag vill träffa dig mer. Jag saknar dig så otroligt mycket. Jag går på brädspelskvällarna i hopp om att få träffa dig igen. Se dig vara lycklig för nuet, göra något roligt. För jag saknar dig.
Jag vill också be om ursäkt. När jag tog alla 2L color och chips så skyllde jag på dig för jag klarade inte av att få skäll. Jag vill också säga förlåt för att jag inte stod upp mer för dig, för jag vet hur jobbigt allt var och hur förjävligt alla behandlade dig, inklusive jag.
Käre bror, kom till brädspelskvällarna så jag får krama dig igen. Låt mig få be om ursäkt för att jag varit en idiot, låt mig få berätta allt detta för dig och mycket mer. Jag älskar dig, käre bror.
I'm here, I'm queer and I don't drink beer
2015-04-16 | 00:14:36
Det finns inte många som vet detta, men ibland när jag är ensam, osäker och basically har tråkigt så startar jag konversationer i mitt huvud. Det brukar oftast handla om frågor som kan ställas till mig anonymt på nätet eller intervju frågor (yes, I do daydream about that... Don't know why, tho'....) och just nu har jag hamnat i ett evigt loop med samma fråga och olika detaljerade svar som jag bara behöver få ur mig.
Jag minns på riktigt inte ens vad frågorna var, utan endast att jag alltid på något sätt hamnade i en evig diskussion om what I was born into... Basically.
Jag har skrivit enormt långa inlägg om hur det är att vara trans* (typ) men knappt något om hur det är att faktiskt vara asexuell. Det kanske känns fånigt, I mean, what can you really say about it? Men det påverkar mig något enormt och det kan faktsikt really bring me down.
Jag är otroligt öppen med att jag är asexuell och det är inte för att jag är stolt över att jag är det eller något sådant, utan för att det känns som om att jag måste ta upp det. För jag är så rädd att folk ska få känslor för mig, känslor jag kanske inte riktigt kan besvara, eller hur man nu ska uttrycka det sådär fint utan att göra så att jag hamnar i en obekväm situation.
Men det är inte bara rädslan för det utan också för att folk inte ska missplacera mig. Anta saker endast för att det är en norm. Eller fråga mig obekväma frågor jag inte riktigt kan svara på.
Jag tror även att det är viktigt att folk förstår att jag är lika clueless över hur sexuella relationer fungerar som andra kanske är över hur asexuella relationer fungerar. Detta är dock väldigt individuellt. Det jag säger gäller inte för alla asexuella personer. Utan detta är endast från mitt perspektiv.
Det är också viktigt att tillägga att asexuella personer kan ha sexuella relationer bara det att de känner inget need for it, eller hur man nu ska uttrycka sig... Jag behöver verkligen lära mig om saker som är normativt för jag har ingen aning om det jag vet ens är rätt...
För att vara helt ärlig hatar jag det faktum att jag är asexuell. Det är inte bara det faktum att jag känner mig ännu mer utanför i sociala sammanhang utan för att jag är så livrädd över att jag aldrig kommer att hitta någon person som antingen är asexuell eller kan leva med att jag är det. Varför det är så viktigt för mig är för att jag tror inte jag kan klara av att kämpa varenda dag utan någon som stöttar och älskar mig oavsett. It may sound stupid, romantic, cheesy or whatever but it's the truth... at least in this very moment it is.
Det känns som om att jag öppnar upp mig för mycket men det är något som tynger ner mig och ifall detta används emot mig får jag bara ett perfekt tillfälle att visa upp fina citat från Chris Colfer.
Det är ganska intressant dock för när jag är intresserad av någon så nämner jag ganska ofta att jag är asexuell endast för att förtydliggöra det. Jag tror jag nämner det till både personen samt överallt på alla sociala medier. Eller så kanske det bara är en illusion jag har. Jag kanske bara tror att jag säger "jag är asexuell" överallt men egentligen sitter jag och tänker på att jag är det för att man vet aldrig om personen man pratar med är tankeläsare, am I right?
Varför jag är nykterist
2015-04-15 | 10:35:41
Ibland glömmer jag på riktigt varför jag bestämde mig för att vara nykterist. Jag är bara så caught up in att vara annorlunda, att inte passa in, att jag ibland glömmer att vara nykterist var mitt val, ett väldigt klokt och genomtänkt val, och inte något jag var "född" som. Jag vet, jag är korkad men jag har, precis som alla andra, moments då jag låter otroligt korkad men under the circumstances så låter det endast logiskt.
I alla fall. Anledningen till att jag valde att vara nykterist är för att jag är en cola fanatiker och älskar energidricka för mycket för att kunna ge upp något utav dem. Jag vet att levern jobbar hårt för att kunna bryta ner dessa ämnen och ifall jag skulle dricka alkohol så skulle det kunna göra så att jag överarbetar den.
Detta kanske låter helt ologiskt tankesätt och det finns säkert någon som kan detta mer och säger att det är ingen fara och så vidare. Men för mig känns det liksom som ett bra och klokt val. Jag gillar inte alkohol, jag hatar att förlora medvetandet, jag vill inte ha minnesluckor eller uppleva illamående. Jag vet att dessa oftast sker vid fester och det är inte ett måste att man ska endast dricka alkohol vid fester eller dricka så mycket att man blir full, men jag känner ändå inget behov av att dricka alkohol.
Jag tycker inte att alkohol uppfyller någon mening för mig. Den enda meningen jag ser med att dricka alkohol, för min del, är att jag troligen kan få större chans att få vara med vid sociala tillfällen men det känns inte riktigt värt det, enligt mig själv. Det kan vara på grund utav att jag oftast blir löjligt obekväm vid sociala tillfällen och ännu mer obekväm om folk dricker för mycket, men det är hur jag ser på det.
Detta är i alla fall varför jag är nykterist och jag känner att jag måste påminna mig själv om detta dagligen. Jag är inte nykterist för att jag är bättre än alla andra eller för att döma andra. Jag är nykterist för att jag ser inte att det uppfyller någon funktion för mig i mitt liv. Precis som vissa inte ser någon mening med att studera matematik.
Så ifall jag är dömande mot folk som dricker alkohol, eller ifall jag höjer mig själv på grund av att jag är nykterist så ber jag så mycket om ursäkt och ber er vänligen att påminna mig om att det är ett val jag har gjort och inget jag var född med. För majoriteten av saker som jag ej förstår mig på är oftast på grund av I was born that way.
Så förlåt.
Du är aldrig ensam
2015-04-14 | 06:54:55
Jag säger så ofta att jag hatar människor. Att jag bara hatar allt. Men jag tror att i själva verket är jag bara så otroligt ledsen. Jag är sårad. Jag vet vad för slags människor det finns, jag vet vad de kan göra mot en. De är kapabla till att dra ner en så djupt att man tappar all fattning och det, för att vara helt ärlig, skrämmer mig något enormt.
I söndags skrev jag ett inlägg som skulle ha kommit upp igår. Det skulle handla om den eviga diskussionen om cispersoner vs transperson, basically. Den diskussionen som aldrig går att komma undan från. Jag skrev hur jag såg på det hela och skulle leta bilder för att förstärka mina argument. När jag hade hittat bilder, satte jag inlägget på schemalagt och sen fortsatte bläddra bland bilderna. Det var inte förrän jag såg den andra sidan av häcken som jag insåg hur fucked allt kändes.
"You can't beat hate with hate"
Att säga att jag hatar alla runt om mig är egentligen inte sant. Jag är livrädd för alla runt om mig, men jag vet inte hur jag ska hantera den känslan. Att visa upp sig som rädd gör en mer sårbar för attacker därav väljer jag att visa hat. Men det är inte vem jag är. Jag vill vara ärlig, visa mig stark trots att jag dagligen är så livrädd för allt och alla.
Jag har så många känslor inom mig att det är mycket enklare att skylla allt på alla runt omkring en. Speciellt de som verkligen har makten att trycka ner en så otroligt mycket. Skylla allt på sina förtryckare. Men det gör mig inte bättre än dem. Jag har makten att visa mig själv, den intelligenta personen som har så många tankar och åsikter att dela med sig av, men jag har inte gjort det när jag hamnat i en sådan situation. För jag känner mig så förminskad. Icke existerande. De känslorna gör en att tappa fattningen om alla sina värderingar. Man vill bara såra alla runt om en lika mycket som de sårar en varenda dag.
Du kan inte möta mobbning med mobbning, hat med hat, våld med våld. Be the bigger man och utbilda de ignoranta. De som inte vet bättre. Du har deras uppmärksamhet, så använd dig av den. Utbilda de som inte vet bättre och framför faktan på ett schysst sätt. Ifall du skriker så lyssnar ingen på det som sägs utan endast på tonen som framförs.
Internetet skapar många vägar. Folk kan attackera en anonymt överallt. Men glöm inte att på nätet finns det flera personer samlade till en plats. Bemöt hat på ett schysst sätt, inte för att personen som hatar på en förtjänar det utan för att samla en armé av människor som håller med en och därav backar upp en. Du är aldrig ensam.
Inspiration
2015-04-12 | 17:40:00
Jag tror inte det är någon som helst nyhet att jag är ett fan av Glee. Jag har sett alla sex säsonger och alla 121 episodes. Tack vare Glee har jag återfunnit min kärlek för musikaler samt sett några nya (Grease, Singing in the Rain, Hair, Mary Poppins). Du kan inte längre hindra mig från att brista ut i sång då och då... Eller i gråt för den delen...
Det jag dock inte riktigt vågat erkänna på grund av jag är rädd över reaktionerna, av någon konstig anledning (I don't even know how my brain works anymore...), och det är att jag tack vare Glee har fått en ny inspiration och motivation med namnet Chris Colfer.
Det folk inte vet om, tror jag, är att jag endast haft tre personer, som inte varit mina vänner, som jag sett upp till som gudar (typ...) och det är Gerard Way, Tom Hiddleston och nu Chris Colfer.
Jag har fler personer som jag ser upp till men ingen av dem har berört mitt liv lika mycket som dessa tre har.
Jag tror att anledningen till att jag inte riktigt vågar säga att jag ser lika mycket upp till Chris Colfer som jag gör med Gerard Way och Tom Hiddleston är för att jag insåg det själv. Med Gerard Way och Tom Hiddleston vart jag liksom pushad in till att avguda dem.
Jag känner mig ganska fånig för att jag är rädd över att erkänna att jag ser upp till någon men för mig är det så stort. Det är inte många skådespelare eller sångare som fångar upp my attention the way they've done.
Dessa tre människor har tänt kämparglöden inom mig. Gerard Way fick mig att våga sticka ut från mängden och vara stolt över det. Tom Hiddleston hjälpte mig att fortsätta kämpa för min åsikt när jag inte orkade. Chris Colfer får mig att våga och orka göra det jag egentligen inte har lust eller vågar göra.
Min kamp mot att kämpa för min rätt i samhället skulle vara omöjlig utan dessa tre människor att inspirera mig när jag är för förvirrad för att minnas varför det är så viktigt. Det de säger, hur de express themselves och deras sätt att få världen att lyssna är vad som får mig att minnas, att kämpa och att orka.
Dessa människor är mina inspirationer. Jag ser upp till dem enormt och de får mig alltid på bättre humör.
"Prove the cynics wrong. Pity them for they have no imagination. The sky's the limit. Your sky. Your limit."
2015-04-12 | 14:01:47
Jag kommer troligen uttrycka mig på ett sätt som antingen kommer göra folkmassor upprörda eller få folk att tro att jag är otroligt korkad och därav förstör allting jag sagt eftersom jag alltid använder mig av min intelligens. Jag ska försöka uttrycka mig på ett sätt som får en att se det från mitt perspektiv, men kommer troligen misslyckas ganska grovt. Därav tycker jag att ni borde testa er att sätta er in i en transpersons skor för att på riktigt kunna förstå denna text.
På grund av skolans (och statens?) utbildningsprogram så tror jag på vetenskap. Jag har blivit formad och påtvingad till att tro på det men ton av bevis för att göra det ännu troligare. Däremot, som en psykologifanatiker och transperosn, har jag svårare att tro på biologin.
Missförstå mig inte, jag tror självfallet på biologin. Det jag däremot har svårt för är när folk säger "enligt biologin så är män starkare" och så vidare. Jag pratar givetsvis om fysiska aktiviteter. Jag vet att mitt uttalande just nu kommer att göra folk upprörda och troligen hitta massa wikipedia sidor de kan länka till mig för att motbevisa mig, but hear me out.
Enligt biologin så är män och kvinnor uppbyggt olika och därav har olika limits of what they can do. I min mening känns det som bullshit. Jag vet, "men bioloooogin, Loki! Du kan inte bara bestämma dig att fakta är felaktigt, vad fan!". Det är inte riktigt min vinkel.
Jag personligen klarar inte av att höra "män kan göra si och kvinnor så pga biologi" för det låter som att man sätter käppar i hjulen. Man minskar någons mål på grund av en persons uppbyggnad. För mig som studerar psykologi tror mer på det. Jag tror inte att en persons fysiska aktiviteter begränsas av biologin utan av psykologin. Ifall man tror på sig själv och har ett klart mål så tror jag att man kan klara det.
Varför jag tror på detta mer än biologin är på grund utav jag är en transperson. Jag känner mig begränsad till vad jag kan och inte kan göra för att biologin säger att tjejer är bättre på balans än killar. Killar kan bygga upp mer muskelmassa än vad tjejer kan och killar är mer uttåliga än tjejer.
Jag är väl medveten om att det jag säger låter helt ologiskt för man har ju "bevis" på att biologin är korrekt. Men för mig, som ändå är multireligiös och måste i varje uppsats ifrågasätta allt jag vet, så låter det inte så logiskt. Människan har makt och intelligens för att ändra på fakta. Människan är manipulativ och därför kan jag inte lita på allt som sägs och framförs av alla. Jag tror mer på individen än på biologin.
- Tom Hiddleston
No offence, but I hate you.
2015-04-09 | 15:09:45
Loggar in på facebook igen och det första som sker är att jag få panik. Hmm... I wonder why...
Det är ingen hemlighet att jag hatar människor. Som person är jag bara sån. Jag tål inte människor alls. Speciellt inte människor jag endast känner vid sociala nätverk. Liksom nej. Avgå.
Jag kan chatta med människor. Vissa klickar jag med och andra inte. Beror på hur mycket man försöker eller hur mycket jag känner att jag vinner på att prata med personen i fråga. Liksom, det är helt okej för mig. Men när det kommer till ask, facebook, instagram, sådana där stora hemsidor där man får en helt annan bild av folk. De pratar rakt ut. Det blir inte lika mycket som en tvåkommunikation utan mer som en enkommunikation. Man vet inte vad det är som skett, varför personen reagerar som hen gör och så. Vilket, helt ärligt, skrämmer mig. Jag hatar sådana lätta missförstånd.
Jag kan vara på jättebra humör och läsa igenom ask och sen så blir jag grovt nedstämd och ger upp på världen. Folk uttrycker sig bara så... korkat.
Missförstå mig inte. Jag sitter inte och bara "lel, jag skulle aldrig göra något sådant". Jag gör exakt likadant, men jag har redan så låga förväntningar på mig själv and I'm already lying down so some kicks to the head doesn't matter anymore. Jag vet att jag suger men jag gör mitt bästa för att förbättras.
Men jag blir så rädd när folk tar till sig hot. Alltså, jag vet, jag har också gjort det men jag försöker tona ner på det och gör om det till skämt istället men det gör det iofs inte mer okej, jag skäms, förlåt. Men det är ändå något som skrämmer mig för jag tror dessa människor allvarligt menar det.
Jag vet att många säger tomma hot, I mean. That shit happens when you're pissed as fuck and people are hella annoying, men liksom. Kan inte alla bara sluta? Varför är människor så otroligt jobbiga och majoriteten så trångsynta? Vad hände?
Sociala medier. Folk spred sin åsikt världen över och det var så mycket enklare att hata folk. Jag älskar sociala medier. Men det borde nästan finnas ett intelligent test på vilka som ska få ha tillgång till det.
Personligen får jag panik av all press som sätts på en från alla människor. Man får inte trigga igång folk så man måste tänka igenom allt man skriver extra noggrannt, man kan inte riktigt säga sin åsikt för att få hjälp att utvecklas för att folk bara kastar fördomar och hat på en, man får inte heller riktigt säga att man mår dåligt för då är man en attention whore och förtjänar inte att leva (HAH, som om att mitt instabila psyke inte redan visste det...), man får inte råka säga något som hintar på vad man egentligen tycker utan man ska vara objektiv i alla sina svar. När det kommer till frågor spelar det ingen större roll för allt fokus ligger ju på svaret.
Inte undra på att så många blir deprimerade nu för tiden! Inte undra på att alla människor är körda. Vi hade potential men vi tänkte "Varför inte dra det ett varv till och förstöra för alla pga vem bryr sig?".
Är bara så otroligt sur och arg att alla människor kan samlas på ett ställe och trycka ner varandra och sedan vara stolt över det. I mean. Jag ser det varje dag. Har till och med själv upplevt det.
Skillnaden dock mellan mig och dessa människor är att jag är medveten om att jag är ett äckel som har hotat och tryckt ner folk och jag jobbar så gott jag kan på detta. Har hittat en strategi med att prata om hot med min vän istället för öppet och än så länge fungerar det ganska bra.
Är det bara jag som reagerar såhär starkt på dagen sociala medier? Är det liksom mitt psyke som gör mig panikslagen av konflikter och så, eller finns det fler som känner likadant?
Who knows?
I don't.
Fun fact!
2015-04-09 | 00:03:48
Jag tror folk inte vet hur ofta jag drabbas av panikångest. Jag vet inte riktigt ifall det är rätt ord, men liksom jag drabbas av panik och ångest samtidigt så det låter liksom rätt. Det kan också vara en panikattack, jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag får helt plötsligt panik av något sedan vet jag inte hur jag ska göra för att få det att försvinna.
Förr skedde det av mer "seriösa" saker. Typ som framtiden och sådant. Men på senaste har det skett för de mest konstigaste sakerna. Senaste gången var idag då jag höll i min telefon och så började jag få panik, jag fick andnöd och började gråta och skaka för att jag insåg hur mycket jag håller på med min mobil utan att jag ens behöver det. Den liksom bara existerar vid min sida och kan göra mig så otroligt nedstämd.
Så jag började gråta, hyperventilera och skaka och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte ha telefonen. Jag ville kasta ut den, bara få den att försvinna, men jag visste att jag inte kunde göra så för det är en dyr produkt. Så jag gömde den. Jag gick till min garderob, gömde den bland mina halsdukar och stängde. Sen satte jag mig ner och försökte lugna ner mig.
Det låter så sjukt att jag fick panik av en sådan liten sak, men det liksom händer alltför ofta. Jag tror två personer har vittnat då jag gömt min telefon i min garderob för den slutade inte vara tyst och det gjorde mig både stressad och jag kände mig oförskämd.
Jag tror att folk inte inser att jag kan få panik för sådana saker, alltså få riktig panik. Ibland får jag bara en sådana realisations och de skrämmer mig så jag får konstiga impulser eller "måsten". Dessa sker alltför ofta och just över sådana här småsaker. Värst är det när jag känner att jag inte gör något. Jag måste alltid göra något annars får jag panik över att jag slösar tid.
Det känns så löjligt men det är mitt vardagsliv och jag tror inte någon någonsin har förstått hur jobbigt det kan vara för mig att leva så. För i min värld är det inte "tillåtet" att göra något spontant, typ. Allting måste vara planerat till en viss gräns. Jag måste veta vad jag ska göra, när jag ska göra det. Det enda som får vara spontant är att jag ändrar schemat för att jag hitta något bättre att göra som kan göra mig gladare.
Det är väldigt påfrestande att leva mitt liv, dag ut och dag in. Ni bör skatta er lyckliga om ni inte har denna stress och bestämdhet över er hela dagarna.
Fuck you?!
2015-04-02 | 16:58:42
För ungefär två veckor sen, tror jag, så började jag gå till en BUP liknande mottagning för att få hjälp med mitt självdestruktiva beteende och för att kunna påbörja en könsutredning eftersom jag mår så psykiskt dåligt på grund av mig själv.
Idag hade jag ett sådant möte med en läkare som skulle fastställa ifall jag var deprimerad eller inte och hur "vi" skulle gå till väga för att "bota" mig.
Denna mottagning är uppbyggd genom att föräldrarna är medvetna om det hela. För att få en tid så måste liksom föräldrarna godkänna det och jag hade liksom inga problem med det eftersom jag kan liksom prata med min mamma om det. But little did I know att de faktsikt ville att föräldrarna skulle vara med i princip under hela processen.
Jag är 17 år, fyller 18 den 11 december och jag är den som tagit hand om mitt psykiska mående ända sedan det blivit sämre, jag var den som bad min skolkurator att kontakta denna mottagning INTE mina föräldrar! Visst, jag erkänner att jag varit klantig som låtit det gå såhär långt innan jag tog en "direkt" kontakt med en "professionell" hjälp men jag har mina anledning och jag tar mitt ansvar nu.
Det som gör mig så frustrerad med denna mottagning är att de vill att min mamma ska vara med på vartenda möte. Som tur är så kunde inte min mamma det andra mötet med min psykiatriker (tyvärr så har min psykiatriker varit sjuk nu så jag har inte kunnat ha detta privata möte med henom) men nu under läkarbesöket så insåg jag hur sjukt fucked denna mottagning är uppbyggd.
Min läkare föredrog min mammas åsikt framför min. Alltså, sure, jag är minderårig och jag bor med mina föräldrar men när någon säger "det är ju ändå mamma som bestämmer" så blir jag so pissed att jag kunde mörda någon ifall det inte var för mitt enorma överjag!
Jag är en egen individ och det faktum att det är mindre än ett år tills jag faktiskt blir sedd som en egen individ betyder något för mig. Det faktum att min mamma bestämmer över min egna psykiska hälsa när hon inte ens vet hälften av vad som försiggår bakom stängda dörrar är så förjävligt att jag vill slå någon med en rutten fisk!
JAG är den som tog ansvar över mitt beteende. Jag är den som bad min kurator att skicka en remiss och bad min mor att godkänna den. Jag är den som insåg att jag behöver hjälp, att jag behöver få hjälp och jag kan inte få den hjälp jag behöver ifall min mamma ska få reda på allt när hon inte ens förstår hur förjävligt det är för mig.
Jag har sett till så att jag klarar mig. Jag har hittat ett sätt för mig att orka fortsätta. INGEN annan har hjälpt mig med det! Därför är det inte rätt att min mor är den som ska sätta käppar i hjulen för mig. Göra så att jag mår ännu sämre och tysta ner mig.
Jag älskar min mor, men när det kommer till mitt liv har hon ingen rätt att ingripa i det. Ingen annan än jag ska ha rätt till att få uttrycka en åsikt om att hjälpa mitt psyke för det är ändå jag som har bäst inblick över hur jag mår.
Komplex
2015-04-01 | 21:28:40
Kära lärare, jag vet inte vad ni tror om mig, men ni alla måste ju tro att min tystnad är ett rop på hjälp från er, att ni ska säga mitt namn och hoppas på att all kunskap ni hör komma ut från min mun då och då bara bubblar inom mig och behöver komma ut. Jag är bara för blyg för att prata inför hela klassen. Jag vet inte om det än, men ni hjälper mig. Det måste ju vara det ni tror, men ack så fel man kan ha.
Jag har en utav de största komplexen någonsin och mina lärare verkar alltid se till så att jag måste bli påmind om det varenda jävla lektion. Jag har enorma komplex över min röst. Det faktum att jag inte kunnat spela in en video på länge just på grund av det borde ge en en viss ögonblick hur stort komplexet är (speciellt med tanke på att jag velat spela in en video i snart ett halvår).
Jag räcker inte upp handen i klassen, även fast jag vet svaret eller kan säga något intellektuellt kring ämnet. Varför jag inte räcker upp handen kanske har en liten del att göra med att jag är blyg, men mest har det att göra med över mitt komplex över min röst. Gissa hur många gånger mina lärare så gärna vill att jag ska prata på lektionstid, inför klassen, speciellt när min ångest är som värst? Ifall du gissade "alla gånger?" så gissa du rätt.
Jag vill mer än gärna informera mina lärare om detta komplex, men inte nog med att jag måste komma ut inför alla, måste jag också säga "snälla, tvinga mig inte att tala inför klassen endast för att jag viskar svaret och inte räcker upp handen"? Snälla ni, det finns en anledning till varför jag har handen nere och inte räcker upp den.
Det finns nog ingen som förstår hur jobbigt det är att ha komplex över sin egna röst. Min röst får mig på riktigt att börja gråta ibland. Jag vet inte riktigt varför jag har komplex över den, I just have och jag försöker hitta sätt att komma över det men jag är så trött och utmattad av att jämt anstränga mig för att trivas med mig själv. Det känns bara så jobbigt och får mig alltid mer nedstämd för att det känns som om att jag alltid måste anstränga mig för att trivas och det känns bara inte rätt.
Missförstå mig nu inte, jag jobbar faktiskt med att komma över detta "löjliga" komplex men under tiden skulle det uppskattas om inte lärare fick för sig att min tystnad är en hemlig kod för att jag vill så gärna prata inför klassen och dela med mig av min kunskap! För det är den inte. Det är en kod för att jag vill verkligen inte prata inför klassen för jag har komplex och är inte redo för att gå tillbaka till square one.
Jag behövde bara få ur mig detta.
