Detta är nog min favoritlåt från Chicago. Jag älskar verkligen Cell Block Tango och Cellophane, men detta är nog min favorit just på grund utav själva illustrationen av låten. Det är så accurate och perfekt illustrerat över hur man kan manipulera media. Jag älskar när låtarna kan illustreras på ett bra sätt, istället för att typ hoppa mellan olika coola klipp... *host* Moulin Rouge *host*...

 

Har verkligen fått tillbaka mitt musikal beroende, fast inte riktigt så att jag vill kolla på musikalerna utan mer som om att jag bara vill lyssna igenom alla låtar och njuta av det jag hör och inte av det jag ser. Det är bara så extremt mysigt.

Ibland saknar jag närhet av en partner. Det känns konstigt att erkänna det ibland, speciellt för mig då det känns som om att jag har ingen rätt till att säga så. Jag menar, jag är så antisocial. Jag umgås inte alls med folk förutom i omgivningar där jag måste.

 

Det kanske är därför jag just saknar närheten av en partner? Då spelar liksom inte umgänget av andra någon roll för man har varandra och det är det enda som man bryr sig om. Jag vet inte, jag bara saknar den längtan av en annan person, att ha någon där det känns värt att kämpa igenom det värsta, där det känns som att allt är möjligt.

 

Det känns som en absurd sak att medge, något som är väldigt personligt och nästan som något man inte får längta efter. För man ska nöja sig med det man har. Vilket jag kanske gör till viss del, men jag kan inte låta bli att längta ändå.

 

Jag vet inte om det är för att jag konstant intalar mig själv att det är en dröm jag måste ge upp för att jag är som jag är. Det låter så sorgligt och korkat, men att vara antisocial och vilja ha en partner får jag inte att gå ihop i mitt huvud. Det är inte så att en person helt plötsligt kommer att dyka upp från tomma intet en dag som kommer vara någon som älskar mig lika mycket som jag älskar hen.

 

Jag kan helt enkelt inte hjälpa mig själv än att sakna det jag vill ha. Att alla böcker och serier också handlar om kärlek och romantik hjälper inte heller. Fast jag borde inte jämföra mitt liv med en värld som är enklare att kontrollera med hjälp av kombinationer av bokstäver.

 

Fast kanske livet är lite som the Sims ibland. Man måste först avsluta sitt kapitel innan man kan börja "vi" kapitlet. Jag tror jag skulle vilja hitta mig själv först innan jag hittade en person jag vill dela det med. Min personlighet är fortfarande väldigt pendlande, jag vet inte riktigt vad det är jag vill göra eller vem jag vill vara. Även fast jag skulle vilja ha någon jag kan dela dessa tankar med, bolla det fram och tillbaka samtidigt som man har en viss partnerskap där allt inte spelar någon roll så länge man har varandra, så vill jag ändå vara bara jag tills det känns bättre att vara ett "vi" istället.

 

Jag vet inte ens vart detta inlägg är på väg. Kanske är det som mest en övertalning för mig själv eller ett sätt att få ur mig det jag aldrig riktigt vågar erkänna. Idk. För det mesta låter allt detta bara så klyschigt, men det är väl så livet är ibland. Bara en stor boll av klyschor

Jag har haft framtidsångest kontinuerligt i ungefär 3 års tid nu. Jag börjar känna paniken öka för varje timma som går och lärarna gör det inte heller bättre med att konstant påminna en om att det är sista året på gymnasiet nu. Yes, thank you, I can count, now let me just lie down and have an existential crisis right over there, in that corner.

 

Jag har upptäckt, speciellt nu när myndighets åren närmar sig, att jag blivit mer vaksam över vad som gäller och inte gäller. Jag vet till exempel att när jag fyller 18 år så har inte mina föräldrar tillgång till min bank längre och jag får egen post. Jag får också välja själv om jag vill gå ensam eller inte på utvecklingssamtal.

 

Jag vet också att mina föräldrar kan inte kräva av mig att jag ska betala hyra och mat så länge jag fortfarande går på gymnasiet, när jag gått ut kan de göra det. De kan heller inte kasta ut mig ifall jag fortfarande pluggar. Jag vet också, av ren nyfikenhet, att om jag skulle betala hyra för de 18år jag inte betalat hyra (tekniskt sätt har jag det pga barnbidrag) så skulle jag betala 1 080 000kr. Det kan också vara ett argument till varför man bör gå igenom ens ekonomi innan man skaffar barn.

 

Jag vet dessa konstiga, lite oviktiga, saker för att jag är livrädd över att bli vuxen och ha mer ansvar över mig själv än vad jag känner att jag psykiskt klarar av i dagsläget. Jag är livrädd över att jag måste ha hand om min ekonomi själv när jag inte ens kan förmå mig till att söka jobb pga könsdysfori och ångest jag fortfarande inte vet hur fan jag bör hantera.

 

Jag bryter ihop lite då och då när jag tänker på allt detta. Jag känner mig dum, jag känner mig lat, jag känner mig korkad och jag hatar mig själv mer och mer för att jag är så komplicerad. Att jag inte heller kan överföra denna oro till någon utan att de ska komma med omöjliga förslag eller självklar fakta gör så att jag bara spinner i all oändlighet på denna jobbiga oro.

För hur kan man formulera sin oro som bäst när man sitter med gråten i halsen och hatet i bröstet?

 

Det var inte förrän idag som någon faktiskt lugnade min oro, som fick mig att kunna andas och känna mig mindre ängslig över detta oundvikliga öde. Det var inte förrän när pappa fick höra om min oro och valde varsamt ut sina ord för att få allt att bli en aning enklare. "Vi kommer att hjälpa och finnas här för dig. Det behöver inte ändras något alls när du fyller arton om du inte vill det".

 

För vilken människa som helst är detta en självklarhet. Det är sällan så att så fort man fyllt 18 så är det adjöss mor och far och hello självständighet! Jag visste troligen också detta, visste om dess självklarhet. Men när man sen 13 år fått höra om att när man är 18 blir man självständig och all skit som medföljer, då blir man tveksam. Man blir paranoid och får panik över sin livssituation. I varje fall fick jag det.

 

Sedan att alla glatt försöker sälja in siffran 18 som en bra ålder med sina misslyckande försök till att generalisera tonåringar och tro att alla skulle vilja bli självständiga och dricka alkohol på krogen, det gör inte det hela bättre. Så sitter man där, med stressen och paniken som stiger, och rabblar upp alla nackdelar man kan komma på med att vara 18 år och självständig. Så får man den där blicken som säger "shit, försökte bra muntra upp dig, bitterskrälle".

 

Nej, min intelligens och ångest går inte alltid hand i hand med varandra. Vilket är något som man inte borde förvänta sig. Jag bara tackar alla gudar för att det finns människor i min närhet som fortfarande orkar med min irrationella oro och som är extremt bra på att lugna ner den.

 

Men nej. Jag får inte. För vad har jag att skrika om? Livet här i Sverige är ju bra. Ja, ifall jag tror något annat så borde jag ju resa till de fattiga länderna. De därborta har något att skrika om!

För Sverige, ett i-land, går ju definitivt att jämföras med ett u-land. Absolut. Vi lever ju under exakt samma förutsättningar och stöter på samma slags vardagsproblem. Vi har det ju trots allt bara lite bättre än dem.

Nej, jag har då inget att skrika om. För jag har tak över huvudet, kläder på kroppen, mat på bordet och en skola att få en bra utbildning från.

Det där med att jag inte har något värde för att jag är trans* är ju inget att skrika om. Att jag har inte råd att vara psykisk sjuk är inte heller något att skrika om. Att det faktum att kvinnor tjänar sämre än män och därför inte har råd att vara ensamstående föräldrar är ju absolut inget att skrika om. För jämfört med andra länder, som lever under helt andra förutsättningar, så är detta bara en småsak. För vi har det ju ändå bra, trots att för att man ska överleva i detta samhälle måste man helst vara vit, heterosexuell cisman. Sen så ska du också helst vara ateist eller kristen också. För vi vill inte ha några andra religioner som kommer hit pch förstör vår "svenska kultur", vad det nu betyder (och det där att Sverige alltid varit mångkulturellt, ja det pratar vi inte om för det passar inte in i argumentet).

För det där om att ens värde definieras beroende på det kön, sexuella/romantiska läggning, ursprung osv man föds med, det är ju bara så det är. Det kan man ju inte ändra på, för det är ju bra så som det är nu! I alla fall så är det bra för en liten del av människorna som finns på jorden. Varför ska alla "andra" få komma hit och kräva de rättigheter vita, heterosexuella cismän har?! Det är ju absurt! Att alla ska ha samma rättigheter är ju bara något feministhoror säger för att de fått för lite kuk.

Nej, jag har då inget att skrika om. Trots allt så har vi ju det bra. Även fast ungdomarna inte mår bra. Trots att man måste ha erfarenhet för att få ett jobb och för att få erfarenhet måste man ha ett jobb, annars är det ju bara att ringa sina kontakter, som man tydligen också måste ha. Sen så det där om att trans*personer inte lever så länge pga mord och självmord, det där är ju ändå inte samhällets fel. Det har inget att göra med att transvården är dålig och man blir tvungen att förklara något man själv inte ens kan förklara för cispersoner. För det är ju så enkelt att förklara, för det finns inga ord som begränsar en.

Sen så det där med våldsbrott och det, ja, det beror ju på invandrarna! För vi svenskar skulle aldrig begå brott! Och om vi gör det så är det pga vi är psykiskt sjuka och spelat för mycket tv-spel och kollar på kriminalserier såsom Dexter. Sen så det att de flesta som man kallar "invandrare" egentligen är födda i Sverige och därav är svenskar, det är ju bara något man säger. För utseendet säger ju något annat. För det är ju jätteenkelt att säga ifall någon är finsk, norsk eller dansk baserat på utseendet.

Nej, livet här i Sverige är så jävla bra. Bara du är vit, heterosexuell eller cis. Helst ska du ju vara vit heterosexuell cisman. Men de andra har det också bra. Bara inte lika bra. För det vore ju trots allt helt orimligt! Det förstår ju alla...

Så nej, jag har inget att skrika om. I Sverige finns det inga orättvisor. Bara rättvisa orättvisor.

Det känns om om att det är 1kg vikter som är hakade på ögonlocken som gör att det är gör ont att hålla dem uppe. Borde egentligen göra en kopp kaffe, speciellt när det är så kyligt i huset.

 

Men just nu sitter jag i vardagsrummet och lyssnar på LP skivor eftersom jag ändå är så himla hipster. Nejmen, gillar känslan av att göra vissa saker manuellt som att byta sida på skivan när spåret tar slut, dra borsten för att damma av den och sedan sätta dit nålen. Det är lugnande och en legit paus från pluggandet jag sitter och försöker mig på.

 

Jag försöker skriva en litteratursociologisk analys av Elin i Hagen men än har jag inte blivit klokare av allt jag läser om samhället under 1800-talet. Börjar tro att Fröding bara skrev utan att bli påverkad av samhället. Eller så kanske jag kollar på helt fel ställen, men det är svårt det där med att försöka gräva ner sig i något vackert och bryta ner det så det nästan förlorar sin enkla charm.

Funderar nästan på att bara fokusera på biografisk analys, för det är jättesvårt att försöka få en bild av 1800-talet såsom Fröding uppfattade det. Fast det är ju nästan början av 1900-talet, men även det är svårt att försöka dra kopplingar.

 

Det var någonstans runt 1880-talet som Fröding började höra och se syner så kanske det bara var någon utav de som gav honom materialet att skriva Elin i Hagen. Det är dock något man aldrig kommer få reda på utan istället får man sitta här, ca 150 år senare, och endast spekulera och försöka dra kopplingar till det samhället.

 

Jag borde dock egentligen gå och sova. Gick inte och la mig förrän 3-4 inatt pga jag kunde verkligen inte somna. Hur jag än låg och vred på mig, kollade på filmer jag sett mer än 20 gånger och allt sådant som brukar funka. The pain of att ha oregelbundna dygnsrytmer.

 

Vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska nog försöka på det här med att bli klar med denna diktanalys. Blir säkert något i stil med att jag sitter på gränsen till deadlinen på fredag och bullshittar igenom den sista biten. Kanske till och med byter dikter mitt i och bara gör om allt. Det är nog min plan B ifall det inte går. Det låter som en säker plan.

Jag har börjat inse att jag kan dejta 20åringar utan att det är något big woop. Det känns så bisarrt för mig att inse. För jag är så inställd på att 20åringar är de där vuxna. De som är 20 har korsat den där linjen och de betalar räkningar och kan handla mat och åka buss hem utan problem, eller något.

 

Att det då skiljer snart 2 år mellan mig och en tjugoåring finns knappt på min världskarta. För i mitt sinne är jag fortfarande 15 och alla min vänner är typ 13-17 år gamla och min lillebror är fortfarande 5 år och går i ettan. Trots att de flesta av mina vänner kanske är 15-20 nu och min lillebror är 12 år. Det känns så sjukt fel för mig. Jag får det knappt att gå ihop.

 

Det känns som om att det bara var förra månaden vi firade min kusins 40års dag och jag och en av mina bröder hade en diskussion om han såg ut som 20 eller 40. Nu är han tydligen 48år? När hände det?

 

Tid och rum är ingenting som make sense i mitt huvud. Kanske är det för att jag sällan firar alla vartenda år som går eller för att jag inte märker av en större förändring att jag inte noterar att tiden går?

 

Jag vet inte, jag vet bara att jag blir lika förvånad varje gång jag påminns om att jag åldras. Och med åldringen medföljer ett stort ansvar. So wish me and everyone out ther good luck on their quest.

Att reflektera lite över sig själv då och då är något jag ofta gör. Det där eviga letandet, det där med att hitta sig själv och ändra på det som man inte riktigt gillar men som ändå liksom utmärker en själv. Att kunna forma sig själv till den människan man vill vara.

 

Ibland i detta letandet så hittar jag saker jag verkligen gillar med mig själv. Som gör mig alldeles glad och varm inombords för att jag har just den egenskapen. Idag fann jag just en sådan egenskap. Jag blir nämligen sällan besviken när saker inte går som jag tänkt mig.

 

Ett exempel är mitt kontinuerliga färgande av håret. Ibland blir det som jag planerat och ibland blir det inte det, men för mig spelar det ingen roll för jag tycker fortfarande att det är fint och jag har haft roligt när jag färgat det. Och när jag gjorde mig alldeles egna höghatt blev den inte heller som jag tänkte mig, den vart ojämn och i brist på ork så häftade jag ihop stygnen runt hattens skärm. Men jag blev ändå otroligt nöjd med resultatet för den vart udda och cool i sitt egna sätt, även fast jag sällan kan använda den eftersom den är limmad och grön (något som inte passar så bra till allt).

 

Det finns mycket jag har skapat och som jag har gjort som inte exakt blev som jag planerade, men jag har slutat bry mig. För att allt går inte alltid som planerat, såsom man vill att det ska gå - och det är okej. För ifall allt gick som planerat, hur skulla man då kunna hantera de hastiga vändningar som sker i livet hela tiden?

 

Sen så tycker jag att det är lite kul ifall inte allt går som planerat. Det blir lite som en utmaning, något som jag finner roligt och fascinerande. Även fast det kan vara jobbigt och ledsamt ibland när vissa saker inte går som planerat så är det ändå inget man kan göra så mycket åt och då är det bättre att anpassa sig efter situationen och försöka få ut ett så bra resultat man kan.

 

För mig känns det som det roligaste man kan göra när saker inte går som planerat.

Idag var det möte med psykiatrikern. Det har varit jobbigt sen jag sist träffade henne. Jag låg i en vecka, eller fem dagar, i sängen. Helt paralyserad av orklöshet med motivationen och livslusten på botten. De här tre dagarna jag varit i skolan har också varit ganska plågsamma. Kämpande och krävande, men jag har gått upp, ätit frukost och åkt iväg.

 

Idag var det ett avslut. Hon skulle sluta, så detta var sista gången vi pratades vid. Vi pratade lite om våra samtal vi haft, varför jag sökte dit, hur det har gått och ifall det skett någon förändring. Jo, ja. Det kan man väl säga att det har. Mest att jag valt att sova eller sätta mig in i något annat än att bli för uppslukad av mina tankar. När det är en möjlighet, det vill säga. Och könsdysforin har minskat lite nu när jag vet att en remiss ska skickas så fort utvärderingen är klar.

 

Redan nästa vecka börjar utvärderingen. Två möten nästa vecka. Sedan ett till möte veckan efter. Sen vet jag inte när nästa möte är eller med vem. Men övningarna ska vara roliga, tydligen. Och det ska finnas tid att kunna samtala med psykologen, så det känns bra.

 

Psykiatrikern och jag pratade lite också om könsnormer och hen. Jag berättade att jag använder pronomenet hen till alla tills någon säger att det inte är hens pronomen. Jag förklarade också för henne att man alltid antar att något, som ett husdjur t.ex., är en hane. Och i ett scenario där man hittar på en karaktär eller där könet inte framkommer så använder man sig av pronomenet han. Det hade hon inte reflekterat över förut. Vi pratade även om robotar.

 

Jag berättade även för henne en sak som gnagt inom mig ganska länge. En sak jag kom fram till för inte så länge sedan men som har tagit stor plats bland alla mina tankar. Det är att jag påverkas något enormt av samhället. Mina egna problem, såsom kanske avsaknaden av socialt umgänge eller något sådant, det påverkar mig ytterst lite. Men saker som berör samhället, såsom sjukt dålig trans*- och psykiskvård påverkar mig enormt. Saker som andras idioti (rasism, sexism, HBTQA-fobier, terrorism osv) syns och hörs överallt och folk tar in det som sägs påverkar mig på ett helt obegripligt sätt.

 

För mig är ett fungerande samhälle, ett samhälle där alla är jämställda, ytterst viktigt för mitt mående, mer eller mindre. Mina problem känns inte lika viktiga som detta dysfunktionella samhället som är indelade efter status.

 

För jag har accepterat att jag är jag. Jag har accepterat mig själv som trans*, asexuell och demiromantisk. Jag har accepterat att jag är lite korkad ibland samtidigt som jag är smart. Jag har accepterat att jag inte alltid kan få alla att förstå mina tankegångar ifall jag inte guidar dem nogrannt igenom. Jag har accepterat att jag sällan kommer förstå folk som lyckligt skryter om sina fylledagar och jag har accepterat att jag behöver inte ändra på mig själv om inte jag själv faktiskt vill och orkar det.

 

För att 8 månader och 12 möten av en muntlig presentation av mina tankar och funderingar har fått mig att inse att jag kommer alltid att vara jag och varför skulle jag vilja ändra på det?

Jag har tänkt väldigt mycket på hur det brukade vara för mig i skolan. Där jag dömdes av klasskamrater och de ropade "skolkare" efter en i korridoren. Jag brukar väldigt ofta tänka tillbaka på det ögonblicket då jag inte är hemma på grund av en "godkänd orsak" utan pga psykiska anledningar.

 

Jag skulle troligen inte ha sådan skam över att anledningen till att jag inte kunde gå till skolan var för att det kändes fysiskt omöjligt att ta sig upp ur sängen ifall det inte var för att jag, i hopp om att försöka tränga undan tankarna och återfinna motivationen, gjorde saker jag finner enjoyable. Vilket är helt rätt, för det är (enligt psykologi lektionerna) det man ska göra för att försöka finna tillbaka till en tillvaro man är bekväm i. Men jag har fått det förklarat för mig att man inte ska "enjoy" när du stannat hemma för att det är den tunna linjen mellan sjukdom och skolk.

 

Nu däremot när jag analyserar saker i efterhand känns det löjligt att bara för att man är hemma så får man inte göra saker som gör en glad för det är skolk! När man är sjuk ska man ligga i sängen och lida! Är man sjuk och har kul då är man inte tillräckligt sjuk! Fast va?

 

Förra veckan var jag hemma. Jag hade förlorat all motivatin och livsgnista. Jag låg i sängen och bara orkade ingenting. Det enda som jag kunde göra, rent spontant i den stunden som jag kunde tänka på var att kolla på en ny serie på netflix så att jag åtminstone fick något att koncentrera mig på.

 

Den tredje dagen gissar jag på att mina föräldrar trodde jag stannade hemma för att jag ville kolla på serien, men jag tror samtidigt att de förstod att något var fel. För jag gjorde inget annat än låg i sängen och kollade på serien. Jag orkade inte ta hand om mina behov som människa. Det enda jag hade ork till var att sätta mig in i serien och försöka få motivation utifrån det.

 

Jag tror sällan att folk vet vad som försigår när man är hemma. Det är enklare att döma folk efter sina egna föreställningar än om vad som faktiskt är sanningen och tydligen är det roligt att klanka ner på andras liv? Jag förstår principen av att shamea skolk, men man borde inte göra det för ord förföljer en hela livet. För det är självklart att man ska få vara glad när man ligger hemma och är sjuk, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt.

 

Jag har upptäckt mig själv vara vaken vid dessa tider med alla dessa funderingar inuti mitt huvud. Alla dessa idéer och tankar. Jag har sagt många gånger till alla inom hörsel avstånd från mig att jag vill röntga min hjärna, en sådan där röntgen som kostar flera tusen endast för att se hur man reagerar på vissa bilder (min läkare skojade om en sådan röntgen och fick upp mina förhoppningar...).

 

Hjärnan är verkligen ett intressant organ. Troligen det organet som man behövs som mest (finns säkert någon som finner något annat organ viktigare), det där organet som kontrollerar allt. Det som är dödligt fascinerande.

 

Jag brukar ofta tänka på min hjärna. Jag brukar se den som en speciell liten del av mig. Den där delen som med hjälp av samhälletsstruktur hjälper mig i vardagen, som har lärt sig att avkoda sociala beteenden och svartgråa krumelurer på ett papper. Som får mig att förstå och tolka saker, med hjälp av samhälletsstrukturer - förstås.

 

Men min hjärna har även hjälpt mig att hamna i total misär. I de där stunderna då allt faller ihop. Som om att någon varit inne i arkivet och bytt plats på filerna och till och med strimlat några av de viktigaste. Det jag älskar med min hjärna är också det jag hatar.

 

Jag hatar det faktum att jag har en sådan enorm empati att jag kan fysiskt och psykiskt sätta mig in i folks situationer ifall jag får tillräckligt med information. Jag hatar att jag så enkelt blir stött av vissa kommentarer även fast det är meningen att det ska vara "bra kritik". Jag hatar som mest mina tankar som uppstår nån gång i månaden och jag kan bara tala om det för ca 3 personer. Men samtidigt så älskar jag det.

 

Jag använder mig av det jag drabbas av, det jag känner och det jag upplever, i hopp om att hjälpa andra. Jag använder mig av min enorma empati förmåga (/egenskap?) genom att försöka använda mig av metaforer för att beskriva situationen för ignoranta. Jag använder mig av min kunskap för att kunna hjälpa mig själv till att hjälpa andra, if that now make any sense at all.

 

Men ibland så önskar jag så otroligt mycket att jag bara kunde vara jag igen. Jag vet inte riktigt vad det är jag menar med det. Jag tror jag menar det på samma sätt när jag säger att jag vill hem trots att jag är hemma. Jag vill ha känslan av mig själv igen. Jag ärinte min psykiska tillställning. Precis som jag är inte hemma förrän jag känner mig trygg, säker och bekväm.

 

Jag är så otroligt trött på mina tankar. Speciellt just nu. Jag känner mig inte kapabel till något. Allt jag vill göra är att distrahera mig själv och jag gör det på det enda sättet jag vet hur - jag spelar spel. Det är inte förrän när jag reflekterar dagen, eller är på psykologi lektionerna som det slår mig hur borta jag verkligen är.

 

Folk skulle kalla mig lat, lite av en person som skjuter upp saker i sista minuten, men jag vet inte ens om det handlar om det. Jag vill bara bedöva mig själv genom att mentalt vara någon annanstans, i någon annan värld. Jag vill bara kunna slippa tänka på allt, allt som existerar i mitt huvud - hur samhället är uppbyggt, hur man är konstruerad efter samhällets boxar och hur man måste ta sig ut ur boxen!

 

Jag kankse är korkad, helt ute och cyklar. För man behöver ju faktiskt inte tolka det så bokstavligt. Men hur ska jag kunna unsee the things I see? Att jag redan är utanför boxen hjälper ju inte heller, för alla andra är ju innanför och jag kan inte nå dem utan att uppfattas som en galning eller som en åsna som går på två ben.

 

Jag vill bara koppla av. Sitta på mitt rum och gråta, läsa, sova, spela och plugga i min ensamhet där det är socialt acceptabelt att brista ut i gråt, dra sig själv i håret och skrika för att få ur sig några av sina känslor. Men jag är aldrig ensam. Alltid är det någon som är där, någon som hindrar mig från att släppa på gasen. När inget av det jag känner får pysa ut så blir det så att jag blir energilös. Det enda som motiverar mig att gå upp från sängen basically är känslan av att vara ansvarig för någon annans problem och behov än ens egna.

 

Ibland vill jag bara kunna öppet säga allt detta. Jag skämtar ibland om att inte ha någon livslust bara för att få det sagt. För jag orkar snart inte ens stiga upp ur sängen, jag ser ingen anledning till det. Jag har inte kvar samma känsla jag hade förra året. Jag känner mig bara så trött och vissen och vill bara ta en paus. En paus från livet, en paus från mina tankar som ovilligt börjar få kontroll.

 

Jag känner mig lite halvt stressad över ingenting, egentligen, men idag så ska vi fira min syster. Det betyder att tre utav mina bröder kommer hit, min brors sambo och farmor. Jag känner mig lite halvt stressad över det faktum att jag bara vill ligga i sängen iklädd i pyjamas och bara fräsa åt folk just nu. Sen så vill jag också sitta och jobba på min sims familj...

 

Men jag är också samtidigt ganska excited. Jag vill träffa mina bröder jag sällan ser och lära känna deras svagheter så jag kan bygga upp strategier för att sänka dem när vi spelar brädspel sen! Sen så är det alltid roligt att träffa farmor, hon är så rolig när hela familjen är samlad och skämtar lite med henne.

 

Varje gång vi har gäster brukar jag gå ner med inställningen att jag ska vara tyst och bara äta och lyssna. Men efter att ett par skämt dras här och var dras jag med in i samtalet och bryr mig inte längre om att jag jämt blir nedtystad eller att jag nyss skrek efter tystnaden som existerar i mitt rum. Efter en stund med motbevisande av det jag föreställt mig att kvällen skulle se ut så slappnar jag av och blir bekväm i sällskapet av min familj. Även fast jag troligen heller skulle vilja spendera tiden med att färgkoda rum till en fiktiv familj.

 

Men ja. Det ska bli kul att träffa dem men jag ser inte fram emot att vara social. I alla fall inte riktigt än...

Jag minns hur jag levde i en lögn i rädsla av att öppna upp mig. Så fort någon sa något om sina mörkaste tankar spottade folk ur sig dessa kommentarer och började skrämma in sig i rädslor för sina tankar, få en att skämmas och intala sig själv att det man tänker är endast inuti ens huvud, det finns inte på riktigt.

 

Man pratar inte om det. Det är inte socialt acceptabelt att prata om det mörkaste hos oss, men kanske man borde prata om det? Informera folk och kunna bli av med det vi måste bära inom oss. Det där svarta hålet som äter upp all livsglädje som finns inom oss. Kanske man behöver venta ibland lite öppet så folk kan välja själva att avstå från att bry sig eller inte. Kunna venta utan att tynga ner någons axlar med sina problem.

 

Jag tror att det var lögnen och rädslan av att öppna upp mig som gjorde att jag fann tillsfredsställelse i att skada mig själv fysiskt och psykiskt, vilket inte heller är något man pratar om för det är både triggande och oacceptabelt, men kanske det är värt att prata om det för beviset finns med mig överallt. Rädslan matade ångesten och ångesten gjorde endast de svarta hålet ännu större.

 

Det krävdes endast en månad för att jag skulla hamna i en hemskt hatande av mig själv, ett avsky som inget kunde bota. Trodde jag. När jag började gymnasiet tog jag kontakt med skolkuratorn och pratade lite lätt med henne om mina problem. Nu pratar jag med henne varje vecka när jag går i skolan, en gång varannan vecka träffar jag en psykiatriker och jag ska påbörja en psykisk utvärdering om nån vecka och sen när jag fyllt år ska en remiss skickas för att påbörja en könsutredning. Allt detta började med endast ett samtal varje vecka med skolkuratorn.

 

Trots denna framgång är ärren fortfarande med mig från den där månaden av matande till det svarta hålet. Jag känner mig dysfunktionell i detta samhälle. Jag tror inte på mig själv för fem öre och jag ser inte någon ljus framtid. Men jag kämpar, en del av det kämpar jag för att kunna prata ut med någon om det varje vecka, för att ha någon som lyssnar och kanske kommer med råd, men som mest försöker jag sluta tänka framåt och stressa mig över det och istället bara leva i nuet för det är endast det jag kan påverka och förändra.

 

Ibland undrar jag dock, ifall jag hade varit modig, ifall jag hade tagit klivet jag inte vågade ta den där månaden och bara öppnat upp mig. Prata om mitt liv offentligt, om mina tankar, letat efter tröst hos främmande personer, hade det gått såhär långt då? Hade jag kunnat känna mig funktionell i samhället, hade jag trott mer på mig själv och framförallt hade jag sett någon ljus framtid för mig?

 

Det vet jag inte, men jag tror definitivt att jag hade haft det enklare ifall jag hade sökt hjälp eller pratat ut om det innan det blev för allvarligt. För det krävs inte lång tid för att hela ditt liv konsumeras av självhat och dysfunktionalitet i samhället. Och när du inte längre känner dig funktionell i samhället, t.ex. du har problem i stora folksamlingar, kan inte åka tåg, beställa mat osv, då bör du söka hjälp för det är endast då du kan jobba på att må bättre, om inte för dig själv åtminstone gör det för dina vänner, din familj, ditt husdjur. För du kommer alltid vara betydelsefull för någon oavsett om ni inte har någon kontakt längre. Du är och kommer alltid att vara älskad av någon.