Det finns mycket folk inte vet om mig. Som jag inte riktigt berättat för någon, som jag inte riktigt reflekterat över heller. Men jag tänkte "varför inte bidra med ett gott exempel och berätta lite?". Jag vet att det är svårt att berätta saker man skäms över och jag skäms så mycket över allt jag gjort, men såsom jag ser det kan man antingen dölja det och hoppas att ingen får reda på det. Eller så kan man embrace it och bara erkänna - utan dessa händelser skulle inte jag vara jag.

 

Det är ingen nyhet att jag varit mobbad, vet inte hur många gånger jag tagit upp det och jag kommer troligen aldrig sluta berätta om det. Det är en sak jag aldrig kommer gömma. Jag har varit mobbad och för att vara ärlig är jag riktigt glad över det. Utan mobbningen skulle jag bara försöka passa in, inte våga sticka ut. Mobbningen bara bevisade att jag var annorlund och folk var rädda för det, men varken jag eller de kunde ändra på det faktumet.

 

En sak folk däremot inte vet, och en sak jag inte tänkt på förrän de senaste veckorna, är att jag också har mobbat. Jag var desperat efter gemenskap och var beredd att gå så långt som det bara gick. Mobbningen var väldigt grov för personen, hen hade dock modet att anmäla våra påhopp. Jag hade dock bett om ursäkt dagen innan, tror jag, och kom undan utan några konsekvenser. Vilket gjorde så att alla hatade mig. Jag vill bara påpeka att jag inte hade någon aning om anmälningen men jag mådde så dåligt av att vi mobbade henom så groteskt. Det var inte schysst. Så jag bad om ursäkt och jag är glad över att jag gjorde det för ingen förtjänar att bli mobbad och det förstärkte mig själv och mina gränser. Vänskap är ingen vänskap om man bara går på någon.

 

Jag bytte skola, vilket troligen alla också redan vet? Ingen aning om jag nämnt det, troligen, för det var den bästa förändringen i mitt liv. Jag umgick med personer som var annorlunda och det var det bästa med dem. Det som var hemskt dock var att alla snackade skit om varandra, basically. Det var också ett krav, kändes det som, att vara smart och kunna allt. Jag var aldrig en sådan person och efter ett tag när två av de bästa i den gruppen slutade så började jag tröttna lite och började umgås med några andra.

 

De var så kallade "fjortisar". Den förra gruppen snackade skit om dem pga deras fåfänga. Jag kan hålla med om att jag kände likadant, men när jag väl började umgås med dem var jag så avundsjuk. Dessa personer, förutom en, var pluggisar. Det enda jag verkligen älskar, att kunna plugga med vänner var typ min dröm (jag var sjuk redan från början...) och de hade det. Däremot kände jag mig aldrig hemma. De pratade om saker jag inte förstod mig på, trots att jag älskade de faktum att de pluggade föredrog jag mina andra vänner än att vara i en grupp jag aldrig trivdes i.

 

Jag tänker inte gå mer in på detalj i allt bråk, skitsnack och skvaller som pågår i skolor ibland. Utan jag tänker istället prata om det faktum att jag skolkade över 50% av skoltiden. Det började redan i tvåan då jag var hemma för att jag var sjuk och sen ville jag bara fortsätta vara hemma. Jag hatade skolan, så varför ska jag behöva gå dit? Skolkningen blev grövre och grövre. I sjuan åkte jag till och med in till stan för att jag inte orkade med skolan. Det var på grund av mobbningen, skolaktiviteter, skolan i sig och en massa sådant som jag inte klarade av. Mobbningen var värst.

 

När jag bytte skola skolkade jag också. Då var det inte på grund av mobbningen utan för att det kändes bara som slöseri av tid. Samt att jag inte hade lust att sitta i workshop och försöka plugga i en miljö där folk pratade omkring mig eller med mig om helt unrelated stuff för att de hade motivationen och självdiciplinen till att plugga hemma medan jag inte hade det.

 

Jag skolkade även i början av ettan i gymnasiet för att jag inte orkade och ibland till och med bara inte ville gå på en lektion.

 

Förutom skolkning har jag även gjort så att jag hamnat i trubbel av den mest fånigaste anledningen någonsin - fejkblod. Jag och mina kompisar i min nya skola i sjuan till nian älskade att cosplaya och vi cosplayade på skoltid. Det var när vi började använda fejkblod som vardagssmink som biträdande rektorn förbjöd oss att använda det på grund av att vårt sätt att express ourself distraherade de andra elverna för de kollade på oss istället för att fokusera på skolan. Ifall vi gick till skolan i fejkblod igen så skulle hen ringa våra föräldrar.

 

Än idag skrattar jag enormt över det hotet och den anledningen till varför hen förbjöd oss. Oh, good times...

 

Okej, allt detta handlar om skolan men jag har gjort saker utanför skolan också. Jag hade två vänner. En av dem var från förskolan (although vi blev vänner senare) och den andra kände jag genom den vännen. Jag kallar dem piff och puff för orkar inte hänga ut folk. Piff är skolvännen och Puff den andre. Piff och Puff var ovänner ett tag. Varför minns jag inte, säkert något drama över något eller sånt, idk. Piff ville i varje fall att jag skulle spionera på Puff åt henom och jag tänkte varför not go both ways och spionera åt båda. Jag vet inte ens varför jag gjorde så, jag tror jag bara ville ha vänner och det var ganska kul att leka spion. När de snackade skit om varandra spred jag informationen vidare till båda. Det grövre skitsnacket höll jag för mig själv.

 

Som ni ser i dessa sanningar (wtf did I do while I grew up???) har jag inte alltid varit en trevlig person. Inte för att jag påstår att jag är trevlig nu men jag var grov förr. Vissa utav dessa historier har inget att göra med hur hemsk jag varit, utan för att mer strukturera upp mitt liv och bevisa för mig själv och kanske till och med er att allt detta (och mer) har format mig till den människan jag är idag. Det finns fler händelser och erfarenheter jag kommer få uppleva som kommer att utveckla mig ännu mer men alla dessa hemskheter har gjort att jag vet nu vem jag är och ungefär vart mina gränser går.

 

Jag har gjort fler saker jag skäms över, då jag varit påverkad av grupptryck eller endast av en person, men de är för grova för mig att ens medge att jag gjort dem. Jag tror de händelserna tar jag med mig till graven.

Igår var det som värst. Jag kunde knappt göra något utan att jag brast ut i tårar. Jag hade ingen motvation och bara att andas var en plåga. Jag var otroligt nedstämd, till det extrema. Jag låg i min säng och grät och svettades och stank och jag hade panik över att jag hade absolut ingenting att göra och jag kunde inte komma på något jag verkligen kunde göra och jag bara grävde i den gropen i ungefär en timma.

 

Hela gårdagen var den mest hemskaste känslan jag någonsin upplevt. Idag vaknade jag med samma nedstämdhet. Jag dock pushade mig själv till att jag var tvungen att gå till skolan idag på grund av det stora ansvaret jag har av rekvisitan och det kändes inte rätt att de inte skulle kunna spela in på grund av mig.

 

Jag hoppade över första lektionen, jag kunde inte ta mig till skolan med all den stressen. Jag tog mitt lilla lugna, tog en promenad i regnet eftersom jag älskar regn och skrattade åt konstiga minnen. Promenaden hjälpte min ångest, men inte min nedstämdhet.

 

När jag väl kom ut för att åka till skolan fick jag panik och ångest igen. Det var så hemskt att jag kan inte ens återupprepa mina tankar som försigick. Allt var bara så hemskt och jobbigt och ansträngande för mig. Väl i skolan hade jag ångest och panik. Jag ville säga till någon, informera någon om min nedstämdhet, få en chans till att ta det lugnt, få reda på att det var okej att varva ner när jag behövde det.

 

Lektionen började och min ångest växte. Det var inte förrän efter halva lektionen jag sa till min lärare att jag var otroligt nedstämd och behövde få klartecken att det var okej ifall jag behövde det att jag gick ut och hämtade andan. Det var helt lugnt med honom och bara med den vetskapen lyckades jag klara igenom hela lektionen. Efter lektionen kollade min lärare upp med mig ifall jag kunde ta mig hem, ifall någon var hemma, ifall jag skulle vilja prata med kurator eller något om det. Jag tackade nej för jag ville bara hem och aldrig lämna mitt rum igen.

 

Det vart ingen filmining för skådespelaren var sjuk. Jag hade åkt och upplevt ett helvete för att ta mig till skolan och jag bara kände mig så besviken. Jag utsatte min hälsa för något så oviktigt som en lekion. Jag skäms än över att jag gjorde något så korkat. Jag vet bättre. Jag vet att jag inte ska tänja på mina gränser.

 

Det jobbiga var också att när jag sa till läraren så var det helt tyst i klassrummet, vi är inte så många personer, och det kändes så jobbigt att behöva berätta för min lärare att jag var nedstämd samt att alla runt om mig kunde höra och på grund av det så bröt jag ihop. Jag skäms så enormt över att jag mår the way I do. Jag avskyr känslan av att känna mig så frånvarande från allt när jag är närvarande.

 

Jag vill verkligen kunna må bra och ett sätt till att ta sig dit är genom att säga till och be andra om hjälp. Jag ska försöka att säga till mer till mina lärare när jag får panik och ångest, och speciellt när jag är nedstämd. Eller nej, förresten. Jag ska aldrig mer göra så mot mig själv. Jag är värd så mycket mer än att utsätta mig själv för detta igen. När jag är nedstämd ska jag antingen åka hem eller stanna hemma.

 

Meningen med detta inlägg är att glöm inte att prioritera dig själv. Ifall du någonsin mår dåligt - stanna hemma. Det är inte värt det att må sämst i skolan hela dagen för att få närvaro, och ifall du inte kan eller får stanna hemma - säg till en lärare om dina behov och förfrågningar. Alla kanske inte förstår men de har en skyldighet till att lyssna. Kuratorer är också en bra början.

 

Ta hand om er, ni är viktigare än ni tror.

Det bara känns så fruktansvärt ensamt ibland. Det känns som om att jag har ingen jag kan vända mig till, jag kan bara tala med mig själv, dela med mig av mina erfarenheter och hoppas att det kanske hjälper någon. Kanske ger någon modet, kanske ger någon en inblick, kanske till och med upplyser någon. Vem vet.

 

Men jag känner mig ensam. Inte nog med att min könsidentitet är ovanlig så är även min "sexuella" läggning så ovanlig att det gör ont inom mig när folk placerar mig i fel "fack". Jag bara hoppas ibland att säga att man är demiromantisk ska automatiskt göra så att folk förknippar det med att man är asexuell men jag vet ändå innerst inne att det inte är så.

 

Varför det inte är så är för att man kan ha en annan romantisk attraktion än ens sexuella attraktion, vilket gör att man tekniskt sätt måste spell it all out.

 

Jag skäms inte för den jag är, det har jag aldrig gjort. Jag "gillar" att vara annorlunda för att jag kan hjälpa så många andra människor och det liksom slår ut alla nackdelar, tycker jag (eller så kanske jag inbillar mig det) men jag tycker ändå att det är så jobbigt att behöva komma ut hela tiden för annars bara antar folk saker om en. Ett ideal skulle vara att folk som kände mig kom ut åt mig eller typ "WOAH! Woah, woah! Hen är gender fluid, respektera hens pronomen och hen är asexuell, så anpassa samtalsämnet efter det"... typ? Det perfekta idealet vore ju att folk bara frågade.

 

Allt är bara så komplicerat och jag känner mig ofta utanför. Jag förstår mig inte på när folk talar om samlag, även fast jag är fascinerad av the whole point with it eftersom jag själv inte förstår mig på det, så tycker jag samtidigt att det är väldigt obehagligt att man kan vara så öppen med det. Missförstå mig inte, jag är all for it att normalisera det och inte göra det som en skam sak, men jag tycker det inte är något man direkt skriker om i klassrummet eller korridoren. But hey, what do I know?

 

Okej, jag ska inte suger coat it, det värsta är inte klasskamrater som upplever saker jag inte upplever (och baserat på historierna de berättar - thank god!... no offense) utan det faktum att mina föräldrar inte kan ta in det. De är helt accepterande, liksom det är mitt liv och de kan inte styra vem jag är. Men jag känner mig så extremt utanför när ingen tar intresse i mina förhållanden. Ifall jag har en partner och berättar för mamma endast för att se hennes reaktion så säger hon bara "jaha" och det är inget mer med det. Jag vet, det är väl det som är drömmen, men inte för mig. Jag vill bli behandlad likgiltigt med mina andra syskon. Jag vill inte att bara för att jag är asexuell och demiromantisk så ska mina förhållanden tystas ner för det är inget som de vill tala om eller intressera sig i men så fort någon utav mina andra syskon berättar om sina förhållanden vaknar ett intresse och man vill veta allt.

 

Allt bara känns så orättvist. Jag känner mig orättvist behandlad, som att min röst tystas ner för det är inget man vill tala om. Jag vill kunna prata med mina föräldrar om sånt, men de vill inte veta av det. Jag bara vill ha samma behandling som alla andra, varför måste det vara något jag måste begära för att det ska ske?

Ibland vet jag verkligen inte. Allt bara känns så.. oklart? För att vara helt ärlig finns det verkligen stunder då jag hatar mig själv, hur jag fungerar. Jag önskar att jag kunde förklara det på ett logiskt sätt, psykoanalysera mig själv och bara använda alla möjliga termer och teorier, men liksom... Det känns inte som att det går. Människans hjärna och tankesätt är för komplicerad att förklara på ett sådant simpelt sätt. Att bara säga att orsaken till allt är på grund av ett tidigare event eller något sådant. Allting bara... är. Det går liksom inte att förklara, det bara är så.

 

För att förklara det hela simpelt nog (om det nu ens är möjligt) så är hela jag bara så otroligen komplicerat kluven. Jag vet liksom inte vart det är jag vill, riktigt. Det känns som om att just nu existerar jag bara för mig själv, och jag är helt okej med det, men det känns som om att jag ändå missar så mycket.

 

This probably makes no sense för er som inte är medveten om mitt sätt att uttrycka mig och tänka och koda saker för att dölja alla mina innersta känslor och låta mer "intellektuell" skriftligt. Men för att tala ert språk känner jag mig helt enkelt ensam och utanför. Som sagt - det är inget fel med det och jag trivs lite med att vara för mig själv. Jag slipper alla konflikter och missförstånd. Men jag önskar ändå att jag upplevde mer.

 

Det finns säkert folk som känner mig och tänker "men duuuuuuude, du kan ju bara kontakta mig så kan vi hänga!" och det vet jag mycket väl, men det är inte lika lätt för mig att ta det intiativet. På senaste har det blivit ganska ångest framkallande för mig. Jag skapar alla möjliga negativa scenarios i mitt huvud och bara lyckas på ett eller annat sätt förvärra allting för mig. En sak som är så simpel blir helt omöjligt för mig. Sen hjälper det ju inte heller att jag försöker cheer me up genom att tänka "äh, I don't need somebody! I'm better off on my own!".

 

Allt bara blir så komplicerat. Jag älskar att slösa tiden för mig själv, jag får göra saker jag tycker om och prata med mina apparater och multitaska och styla för mig själv. Det är helt underbart. MEN jag vill ändå ha någon form av två kommunikation med någon som inte är min familj that don't give a rat shit about my interests. Jag vill ha någon att uppleva saker med, ya know?

 

Det jobbigaste är nog att folk inte märker att man känner sig ensam och utanför (shh, people that know me, I am not reffering to you). Det är troligen mitt fel också för jag får mig själv att framstå som om att jag är helt okej med att vara ensam och jag tar aldrig intiativet till att försöka ändra på det, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så socialt handikappad och instängd i min ångest när folk talar om deras sociala upplevelser. Klasskompisar som sover över hos varandra! Ni förstår inte hur avundsjuk jag är på folk som klarar av det! Jag grips av panik av själva tanken och ifall ingen motiverar mig, skapar positiva scenarios istället för mina negativa kommer jag inte kunna göra en sådan sak.

 

Det låter som om att jag sätter allt ansvar på människor runt mig, och jag ber så mycket om ursäkt för det, men det är så min hjärna fungerar för tillfället. Det är helvete att bara försöka göra en dag möjlig för mig om jag inte vaknar med en bra attityd. Jag måste tänka igenom vartenda litet steg från när jag ska gå upp ur sängen och ut till världen sen går allt per automatik. No turning back.

 

Jag vill bara fungera som man ska. Kunna ha roligt, vara spontan och inte tänka på allt som skulle kunna hända och bara låta det hända. Fuck the odds, liksom. Men jag kan verkligen inte. Ugh. Ska i alla fall försöka gå på ett event som är i april och i stan. Förhoppningsvis lyckas jag pallra mig dit, ska försöka hitta någon form av motivation som gör att allt blir lite bättre. Det är dock långt tills dess så kommer säkert lyckas hitta ett loop med både positiva och negativa "men tänk om..." scenarios. Jag får bara hoppas att när datumet närmar sig så är det ett positivt scenario som spelas.

 

 

Idag såg jag en reklam som fick mig att stanna till. En reklamkampanj för botox, fillers och hårborttagning.

 

Jag vet inte varför jag reagerade så starkt, egentligen. Det gjorde mig bara så frustrerad. Okej, jag vet inte mycket om fillers (vad är det egentligen?) och hårborttagning, vad de står för osv. MEN botox gör mig ledsen.

 

Det låter helt fucked, men det gör mig på riktigt ledsen att folk skulle vilja ta bort livet i ansiktet och sudda ut alla tecken på ens upplevelser eller att man ens kopplar rynkor med ålderdom (jag är väl medveten om att botox inte alltid handlar om att förlama ansiktet, men jag antar att det var det de syftade på med reklamen). Det känns som om att folk vet så lite om människan och det är sorgligt, enligt mig.

 

Rynkor uppstår för att när man åldras så förlorar huden sin elasticitet och därav blir ens mimik rynkor, alltså de rynkor som uppstår när man gör vissa ansiktsuttryck, mer "permamenta" eller hur man nu ska säga. Vecken blir mer tydligare och tillslut bara stannar kvar för huden kan inte gå tillbaka till den släta huden alla strävar efter igen.

 

Jag vet att rynkor också uppstår på grund av att huden dagligen utsätts för påfrestningar och ju äldre man blir desto svårare gör det för huden att "hantera" alla dessa påfrestningarna. Rynkor är även ett tecken på att huden åldras.

 

DÄREMOT är det inte riktigt vad jag ska gå in på. Jag vill bara göra det klart för er att jag vet detta, men det ändrar inte min åsikt.

 

Jag älskar rynkor. För mig är det ett tecken på att man levt. Alla dessa mimik rynkor handlar om alla gånger man skrattat, gråtit, rynkat till näsan, tränat på ansiktsuttryck och massvis med saker, och jag tycker inte det är rätt att vilja ta bort dessa tecken på ens upplevelser endast för att man vill förneka ens ålder.

 

Sen så, basically, vill jag bara att folk ska sluta göra så för det minskar mina offer för de jag vill studera ansiktsuttryck på tunnelbanan och så... Så... Don't do botox.

 

 

Dra åt helvetet! Försvinn! Jag orkar inte! Jag är trött, jag är arg och jag orkar seriöst inte mer!

 

Vadfan är detta? Överallt. Jag trodde jag var säker. Säker i min bubbla. Jag tänkte: "en liten titt borde inte skada". Ack så fel man kan ha! Hat. Överallt. Det går inte att undkomma. Så många tankar och så många känslor rusar runt i mitt huvud. Jag orkar inte. Jag kan inte stoppa det.

 

Det finns inget värre än människor med makten, möjligheten och kunskapen till att göra något stort kastar bort det på att använda sociala medier för trakassera folk. DU HAR FUCKING TILLGÅNG TILL INTERNET! Du kan göra så mycket! Varfår, åh, varför kasta bort det på att göra så många i din omgivning ledsna, osäkra och självdestruktiva?!

 

Jag borde inte bli påverkad. Det angår inte mig, det är någon annan som blir utsatt. Inte jag. Eller?

Jo. Det angår mig. För varje dag som någon blir trakasserad, påhoppad, attackerad så angår det mig. Det är människor, samma rovdjur som attackerar varandra. Vi ska vara den "intelligenta rasen", högst upp i näringskedjan, ändå fattar inte majoriteten skillnaden mellan kritik och hat!

 

Jag är så arg och frustrerad! Alla har potential men är fast i denna jävla låda som tvingar in oss i hur vi ska vara och ingen har orken till att gå ut ur lådan för då blir man ensam. Men åh, vilken värld man missar!

 

Vi har testat. Vi har testat att lösa våld med våld. Vart har det lett oss? Massa hämndlysta människor och makt över folkmassor som är rädda. Varför inte testa en ny strategi? Forma människor med belöningar istället för bestraffningar?

 

Fast vad vet jag? Jag är en person som är så full med hat hela tiden, är enormt självdestruktiv, rädd, konflikträdd och har enorma drömmar om dagar då jag slipper bemötas med så mycket hat i min vardag. Jag kanske har fel och tar på mig för mycket, men tänk om jag har rätt men ingen orkar lyssna för det är inte mitt krig att bekämpa?

 

Ett hav av ord lät mycket mer poetiskare än ett hav av böcker.

 

Det är ju bokrea nu överallt och jag tror inte att det är slumpen som gjort så att de böcker jag är intresserade av finns för det första inte i dessa "små" akademibokhandlarna, utan i själva stan, och för det andra absolut inte får sättas ut på rea utan måste köpas till fullt pris. Ack och ve.

 

Däremot har jag fått böcker som varit på rea, som gjort mig glad för att jag gillar inte att få så många saker med vetskapen att de måste, rent logiskt, ha kostat över hundra kronor. Så det känns bra att få saker som är lite billigare och dessutom få mer av det!

 

Jag upptäckte även precis nyligen temat på mina nyköpta böcker. Temat är nämligen engelska. Inte en enda svensk nyköpt bok (vilket är förvånade eftersom två av dem är fakta böcker). Jag flyter längre och längre bort från den svenska kulturen. Jag lär inte gå ut med ett C i Svenska i alla fall, den saken är helt klar.

 

Den senaste boken jag införskaffade idag köpte jag med stor ångest, för att vara helt ärlig. Inte för att jag inte ville köpa den, utan för att mina pengar inte räckte till alla de tre böcker jag vill ha som jag hittade. En av de böckerna var en bok om matematiska begrepp, om jag förstod det hela rätt. Den var dock på engelska, så vem vet, det kanske var tur att den inte vann min "uteslutningslista". Den som vann den listan var "The Epigenetics Revolution" som handlar om modern biologi och genetik, sjukdomar och arv. Jag kan knappt vänta på att få sluka upp vartenda ord och berika själen med dess kunskap!

 

Nu ska jag dock berika själen med lite kaffe och kvällsstudering innan I call it a night. Jag hoppas att denna slarviga disposition i inlägget även berikat er själ.

Det finns tusen olika öppningar jag kan använda i detta inlägg - och alla låter ungefär lika töntiga ("det var året 1978, en kall vinter dag"-töntigt typ), så jag börjar med en lite seriösare öppning. Jag har varit internet beroende.

 

Inte på det sättet att jag prioriterade internet före mina vänner, för det är något jag aldrig skulle kunna göra eftersom att jag anser det vara ohövligt (undra om mamma skulle vara stolt över att höra det?) och att vara artig är något jag mer eller mindre prioriterar kring mina vänner (tyvärr inte till den punkten då det gäller att vara diskret eller prata finkänsligt typ). Så jag har aldrig använt mobilen när jag är med någon jag trivs med, förutom om de själva gör det då läser jag det som en signal om att det är okej att jag gör likadant (wow, ifall jag hamnar i slagsmål någon gång så vet ni varför. Jag följde någon annans exemplar!).

 

Men jag har varit internet beroende till det faktum att jag satt och pilla med telefonen hela tidenoch personligen tycker jag inte att det är okej men jag gjorde det ändå för jag fick uppmärksamhet. Jag vart liksom bekräftad om att jag hade vänner och det var så stort för mig. Bara att bli bekräftad med en gillning var så enormt! Ni kan ju tänka er när jag fick en kommentar, hjärtattack varje gång!

 

Nejmen. Det var verkligen stort för mig att bli bekräftad. Att ha någon att prata med, som svarade och inte ville avsluta konversationen. Känslan av att jag hade vänner. Allt blev så stort för mig att jag inte kunde sluta. Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Sen bröts det.

 

Jag vet inte om alla minns detta, eller om ens någon minns det överhuvudtaget, men jag var under "isolation" ett tag. Jag stängde av alla notis händelser på mobilen, tog bort vissa appar, ansträngde mig för att inte gå in på någon social media och försöka att inte bli påverkad av andras åsikter. Den enda sociala nätverket jag använde var youtube.

 

Anledningen till min isolation var att jag klarade inte av allas åsikter. Det skedde så mycket på en gång. Det kändes som om att jag slets hit och dit, jag var tvungen att ha en åsikt om allt. Det vart för mycket för mig to handle. Jag är lättpåverkad av personer jag bryr mig om, som betyder mycket för mig, och om de säger något negativt om en viss personlighet som delvis passar in på mig hamnar jag i total kaos i mitt huvud. Jag börjar mentalt trycka ner mig själv och så.

 

Det var mest därför jag behövde en "isolation" från nätet. Jag behövde hitta mig själv. Sluta vara beroende av andras åsikter. Hitta mina egna och börja om på nytt. Jag har alltid varit beroende av andras åsikter för jag trodde aldrig att jag var "smart nog" att förstå saker på mitt egna sätt. Att ha en egen "orginell" tanke.

 

Så tack vare denna isolation så bröt jag mig ur mitt internet beroende. Nu kan jag kontrollera mig själv till den punkten att så fort någon skriver något till mig kan jag vänta med att svara. Min mobilskärm kan lysa upp och jag kunde inte bry mig mindre. Det enda jag fortfarande har problem med är facebook. Det är den största triggern för mig. Jag kan inte gå in på facebook utan att jag får ont i magen och blir i princip gråtfärdig. Så jag håller mig borta från facebook för mitt egna bästa.

 

Ett tips från mig till er alla som är internet beroende på riktigt - ta en paus. Kanske inte i flera månader, som jag gjorde, men åtminstone i en vecka eller så. Det är så behagligt att kunna andas och ta det lugnt för ett tag.

 

Sportlovet är slut. Sista dagen på ledigheten (även fast vissa inte räknar in helgen). Vilken vecka! Jag har verkligen inte gjort ett jävla piss. Suttit med lite anteckningar och "studerat". Men som mest har jag bara kollat på serier. Same old, same old. Orkar dock, helt ärligt, inte se klart på Waterloo Road. 10 säsonger är inget jag vill sitta och kolla igenom på under vardagarna. Kanske under sommarlovet. Påminn mig om det då.

 

Har dock sett klart Supernatural!... Igen..

Fick säsong två någon gång förra veckan och säsong tre i fredags. Så de har jag sett klart!

 

Köpte dock lite skolsaker eftersom jag fick ett presentkort på akademibokhandeln för att köpa en böcker nu när det är bokrea men de hade inga böcker om vetenskap så spenderade det på memokort och märkesflikar. Jag vet, jag är fett töntig.

I fredags fick jag även en efterlängtad galaxy tröja, jag kan inte beskriva hur mycket jag dreglat över sådana på nätet, sedan hitta vi en affär i stan som sålde sådana. Den sista tröjan hann jag köpa, förlåt, jag är lycklig. Sedan fick jag även Neil Gaimans M is for Magic bok som jag också dreglat över... Jag har i och för sig dreglat över hela hans hylla på Scifi... Not literally!

 

Sedan en tyska ordbok som redan nu är böjd efter att jag letat efter ord i den till min läxa som ska in innan morgondagens lektion. Har även markerat några sidor och det ser så fint ut, agh. Jag måste sluta vara så otroligt nördig, but I can't help it.

 

Okej, nu ska jag sluta rabbla upp vad jag fick. Jag får en klump i magen av det tbh eftersom att jag tycker det låter skrytsamt men jag är egentligen bara överdrivet glad över att jag får saker eftersom det inte är alltid sådant sker.

 

Men men. Veckan har i alla fall inte gått som jag planerade. Inte lika mycket pluggande som jag hade velat. Jag hoppas att det lär mig en läxa. Man kan inte planera hela sitt liv, även fast man skulle vilja. Så nu ska jag grotta ner mig i både psykologi och tyska eftersom det ändå är de två ämnen jag vet om som jag har prov i nästa vecka. Psykologin lär nog gå galant däremot är jag väldigt tveksam angående tyskan...

 

Ha en fortsatt trevlig dag.