Igår sattes en ny säson av Let's Dance igång. Som vanligt såg jag en del av det på grund av dumburken som finns i köket och som oftast är påslagen när en ska äta. Jag blir lika irriterad för varje gång som jag ser på det. Jag har aldrig riktigt kunna sätta ordet på vad det är som irriterar mig som mest, ifall det är att det jämt är motsatta kön som måste dansa med varandra eller om det bara är något annat. Det var inte förrän jag såg Nyhetsmorgons kommentar med en utav deltagarna imorse.

 

Innan jag kommer till det dock vill jag betona att jag verkligen älskar dans som en konst i sig. Det finns inget jag faktiskt tycker är vackrare än att kunna se smidigtheten som finns när människor dansar. Jag tycker även att själva idén om att låta personer som inte alls är vana vid att dansa tävla mot varandra och visa vad de går för är en ganska okej idé. Jag personligen kanske inte finner det lika underhållande eller så men det är en intressant idé och jag förstår varför folk tycker det är något sevärt. Däremot finns det många problem med själva begreppen de använder i programmet.

 

Nu i Nyhetsmorgon så pratade de med en utav deltagarna, jag tror att hon var en programledare men eftersom att underhållningen som tv tablån erbjuder inte lockar mig alls längre så har jag ingen aning om vem personen är. När de pratade om själva dansen så använde de sig utav ett ord som fick min genusmedvetenhet att reagera och fick mig att vilja skrika av frustration. De använde sig nämligen av ordet "kvinnlighet" för att beskriva hur programledaren rörde sig fram på dansgolvet och att hon måste utstråla "kvinnlighet".

 

Varför stör jag mig så mycket på ett ord som "kvinnlighet"? Det är väl inget att reagera över, eller? Jo, i min mening är det det. Framförallt eftersom att jag i mitt gymnasiearbete konstant jobbar med just genus. Varför ord som "kvinnlighet" är ett ganska så farligt begrepp att använda när en talar om mjuka och graciösa rörelser är för att det förknippas med könet kvinna. Ett alternativ ord en istället skulle kunna använda är "feminin" men även det ordet är lite riskabelt för att det också förknippas med kön, men det ordet är mer genuskorrekt. Däremot ifall en använder sig utav det ordet tycker jag att en ska kunna använda både maskulint och feminint för att beskriva båda könens rörelser. Ifall mannen rör sig graciöst ska en kunna säga "och han hade så feminina rörelser att han satte varenda steg" utan att det betraktas som en förolämpning eller något dåligt.

 

Det är viktigt med vilka ord en använder för att beskriva olika saker just för att det är det som formar oss människor och oftast gör att många börjar må dåligt över vilka de är. Ifall en kvinna inte är "kvinnlig" anses som något okej men ändå som något konstigt, som om att en måste ha några kvinnliga drag. Ifall en man inte är "manlig" så anses det bara som något dåligt och personen försöker att bevisa för sig själv att han kan vara "manlig" trots att det inte är något som definierar honom som person. Dessa normer är extremt viktiga att bryta och där en kan göra som störst inverkan är just i teve. Ifall juryn slutade använda ord som "du rörde dig väldigt kvinnligt uppe på dansgolvet och en såg verkligen din kvinnlighet lysa igenom" (jag har för mig att jag hört någon säga detta nån gång) och istället började använda sig av ord som maskulin och feminin för att beskriva personers rörelser vore det perfekt.

 

Jag måste dock betona att en inte då ska använda feminin för att beskriva kvinnornas danssteg och maskulin för att beskriva männens danssteg. Det hela beror på dansen. Ifall en tar tango som exempel så skulle jag personligen tolka den som en mer maskulin dans ifall en utgår från maskulina attribut medan vals är en dans jag skulle tolka som en mer feminin dans med feminina attribut. Det kan vara problematiskt att jag kallar dessa danser för feminina och maskulina men ifall en utgår från att personerna som dansar dessa danser ska ha en maskulin och feminin inställning så blir det en helt annan sak. Så ifall en jury säger till en kvinnlig deltagare "du hade alldeles för feminina rörelser till denna maskulina dans, tänk på att vara mer bestämd i dina rörelser" så upplyser de både det feminina och maskulina i dansen. Ifall de då också säger till en manlig deltagare "när det kommer till vals så behöver en ha feminina rörelser för att få dansen att fungera men dina var alldeles för maskulina för att uppskatta dansen i sig". Denna respons gör så att personerna blir medvetna om vad de måste göra för att förbättra sin dansteknik för det är en mer konstruktiv kritik men också ger det dem och tittarna tillåtelse att ta fram både sina maskulina och feminina sidor som alla bär med sig.

De flesta danser har dock en kombination av både feminina och maskulina rörelser kombinerat för båda parterna, så det borde vara något som juryn borde upplysa mer när de ger kritik, tycker jag.

 

Detta tror jag skulle göra Let's Dance mycket roligare att kolla på, speciellt för de som är genusmedvetna och kanske framförallt för människor som är medvetna om sina femina och maskulina sidor. Detta kan hjälpa samhällets syn på människor lika mycket som det kan hjälpa dansarna att förbättra sin dans.

Däremot så vore det 100 % bättre om det var samkönade par som dansade, men det kommer nog i sinom tid....

 

Det finns inget jag egentligen hatar mer än min pronomenskylt. Jag älskar det den gör åt mig, den gör så att jag slipper konstant "komma ut" eller rätta folk. För där sitter den och påminner alla. Men samtidigt så känns det bara så jobbigt. Som en enorm klump i magen att ha den där lappen sittandes i kläderna. Ha den där skylten på konstant display.

 

Jag tog bort pronomenskylten ett tag. Jag var trött på att ha den och jag var samtidigt livrädd för mitt liv. Det kanske låter överdramatiskt men det är en svår känsla att undvika när en läser så mycket statistik samt gått på skolor där slagsmål var vardag. Jag vet dock att jag troligtsvis är lite säkrare på Cybergymnasiet, men som sagt är det en svår känsla att undgå. Jag tog även bort pronomenskylten för att jag kände mig jobbig. Som en konstant kritiker till allt och alla. Jag tyckte inte om den känslan så jag slutade använda den och nu känns det som om att felköningarna bara blivit värre.

 

Jag säger inte att alla felkönar. Jag har två fantastiska vänner som inte felkönar men dessvärre så gör inte det så att andra slutar felköna. Jag har dessutom börjat gå till brädspelskvällarna och deras konstanta felkönande gör så att allt bara känns piss. Speciellt eftersom jag ändå kommit så långt. Från att ha gått tre år hos olika kuratorer, psykiatriker och terapi (typ?) och nu är min psykiska utvärdering klar och jag ska få en remiss skickad för att påbörja en utredning. Jag har kommit så långt men ändå känns det som om att jag står och stampar på samma ställe hela tiden.

 

Trots att det är en enormt lättnad att ha pronomenskylten för att den rättar så att jag slipper så känns det egentligen bara så extremt sjukt att jag måste ha en överhuvudtaget. "Måste" må låta som en överdrift men det är så det känns. För hur annars ska jag kunna får känna mig en del av samhället? Jag vet inte om andra märker det lika tydligt som jag, men har ni tänkt på att det inte finns ett ljud som trans*personer typ alls? Jag känner mig så extremt ensam konstant på grund av det. Överallt där jag går verkar det endast finnas cispersoner, och jag säger inte att det är något fel med det, men det känns bara så... ensamt. Ibland känner en sig bara som den enda i ett hav av cis.

 

Det vore trevligt att ha en konversation om sin könsdysfori till en person som inte sitter där och bara "jag kan inte relatera alls till det du pratar om". Det handlar även i sammanhang som när en är hos en psykiatriker eller psykolog eller kurator. Det känns som om att en kommer ingenstans när en försöker att förklara hur det känns för en person som bara kan gissa sig fram. Det är som om att en person skulle rådfråga mig om sex och så sitter jag där och bara försöker förstå sammanhanget och personens känslor. Det går men det vore mycket enklare om de pratade med någon som faktiskt kunde relatera än till någon som inte kan det överhuvudtaget.

 

Det felet många också gör är att tro att transsexuella och ickebinära är två könsidentitetsstörningar som är "lika". Personligen tycker jag inte det. Jag har väldigt svårt för att prata om min könsdysfori till transsexuella för att det känns svårt att förklara hur en själv upplever sin könsidentitetsstörning till en person som har helt andra upplevelser. Visserligen beror det från person till person och jag säger inte att transsexuella är dåliga på att förstå eller något sådant, men det är bara svårt att jämföra upplevelser och erfarenheter. Transsexuella har åtminstone fått komma in i samhället lite medan det känns som ickebinära ligger fortfarande utanför normgränsen. Detta är dock mina egna upplevelser och tankar, jag har inget emot att bara få prata med någon om min könsdysfori men det vore trevligt att få prata med någon som har liknande upplevelser.

 

Förhoppningsvis så lär väl pronomenskylten göra någon inverkan och få lärare och diverse att sluta könsgruppera mig i grupper som jag inte alls tillhör. Visserligen skulle jag nog behöva skyltar där det står "nykterist", "asexuell" och "introvert" på också men just nu är det för det mesta min könsidentitet som tynger mig när det kommer till grupperingar. En kan bara hoppas att jag slipper denna skylt inom kort.

Det är typ två dagar kvar av sportlovet men jag känner ändå att detta inlägg behöver skrivas. Jag hatar lov! I alla fall sådana här onödiga lov där inte ens lärarna får det ledigt. Liksom, wow. En veckas lov! Nu jävlar kan vi elever ligga hemma och bara känna hur alla skolarbeten inte blir gjorda!

 

Det känns så otroligt onödigt med en veckas lov. Jag försökte faktiskt lite smidigt byta ut mitt lov med en lärare, jag tyckte att de faktiskt förtjänade lite tid ledigt trots allt med tanke på all idioti de måste stå ut med, dessvärre valde jag fel lärare eftersom han tyckte att en ska ta all frihet från skolan en kan få. Jag hann inte fråga någon annan.. Till påsken kanske.

 

Nejmen, på riktigt. en veckas ledighet är typ det mest stressframkallande som finns. I alla fall för en person som mig. Jag hade ett system. Stanna kvar i skolan för att göra klart arbeten och det funkade kanon! Och nu! Nu har jag haft typ 3 dagar av ledighet till att göra gymnasiearbete och alla andra ämnen. Vad har jag gjort då? Spelat! Jag har suttit och spelat eller på något vis fixat så jag kan besöka folk.

 

Fy fan vad jag hatar ledighet. Usch. Jag vill kunna sitta och plugga men jag kan inte. I mitt rum har jag knappt någon plats och liksom, hur kan jag motstå frestelsen av att sätta på en serie när det är så extremt tyst i mitt rum? När jag har vårat internet och inte skolans? Liksom, hur kan jag motstå det? Nere i köket sitter alla andra och vi alla är nog bekanta med min tolerens av ljudnivå samt idioti i ett och samma rum. För att inte tala om min kära lillebror som inte kan lämna mig ifred för ens en sekund. Sen får vi inte glömma dumburken som är på 24/7 någonstans i huset. Sjukt irriterande.

 

Jag skulle ju kunna åka till biblioteket eller försöka skaffa en pluggkompis men alltså, det brukar oftast sluta med att mitt sätt att procrastinate är att göra kompisens arbete åt hen. Det är liksom så min hjärna funkar. Är det inte något som jag blir bedömd i då kan jag mer än gärna försöka fixa ett A till denna människa. När det gäller mitt egna arbete dock sitter jag i timmar bara för att få en mening att låta rätt.

 

Men men. När jag kommer tillbaka till skolan kan jag förhoppningsvis (om bussen inte tagits bort än) sitta och jobba ikapp till kl 18.00 varje dag. Det vore livet ändå. Jag ska även se om jag inte kan skälla på läraren som inte ville byta för en vecka. Jag måste ju få någon form av uppföljning till att han tyckte att jag borde upptäcka Stockholm under lovet. Sen är det alltid kul att låta överdramatisk.

 

Nu ska jag i varje fall göra ett femte försök till att bli klar med denna oerhört envisa analys av eleverna i årskurs nio.