"Ett enda misstag. Ett enda ord. Ett enda fel och man börjar tänka för mycket. ”Vad gjorde jag fel?”, ”Jag skulle inte valt de där kläderna, var säkert därför”, ”Hade jag fel hållning?”, ”Jag skulle ha skuggat bättre”, ”Är det verkligen så tydligt?”, alla dessa frågor och det finns inget svar. Ångesten kommer krypandes, man skyndar sig hem för att granska sin kropp i den stora spegeln. Hatet sprider sig, man bara önskar att det inte syntes. Att alla inte såg de små detaljerna som avslöjade allt.

Fast oavsett hur mycket man önskade och sminkade sig och försökte, så såg alla det ändå. Alla såg ens biologiska kön. Överallt hörde man det. Det där ordet man ville begrava djupt under sig, just det ordet som man hatade mest av allt. Varje dag man hörde det ordet vart ångesten grov. Tårarna rann, man sprang in på toaletten för att gråta, för att leta efter detaljerna som avslöjade ens kön, men de hittades aldrig.

Att få en kniv i ryggen skulle vara bekvämare än att höra det där hemska ordet varje gång någon pratade om en i tredje person. Ändå förstår folk inte det, oavsett hur många gånger man rättar eller hur många gånger man förklarar, så förstår ingen hur ont det gör. Självhatet stiger, man önskar att man kunde vara tydligare med hur man ser på sig själv. Hur man vill bli sedd av andra i samhället. Att ha det skrivet i pannan skulle inte hjälpa.

Varje gång man säger att man är könsneutral och säger att man föredrar pronomenet hen så genomgås samma visa om igen. Någon drar ett skämt om hönor, andra säger att det inte går att se sig själv som en hen och sen har vi de som påstår att de accepterar det men egentligen skiter i det, och alltid går man igenom samma sak. Man skrattar lite, försöker dölja den oändliga smärtan i bröstet och försöker trycka undan tårarna.

Tröttsamt, uttjatat och enorma skador mot sig själv, både psykiskt och fysiskt, endast för att folk är trångsynta. År 2013 och ingen respekt gentemot trans*människor visas. Är detta ett drömsamhälle? Där folk inte klarar av att lyssna efter en persons önskningar på grund av att det låter för fult? Är det verkligen så svårt att acceptera ett tredje alternativ?

Folk försöker varje dag att kämpa för sin rätt i samhället till att både få finnas och bli accepterade så som de föddes, men de blir nekade dagligen av folket. Den kämparglöden man hade från början, kan släckas väldigt fort och när den glöden släcks, så släcks även livslusten lika snabbt. En enda gest kan rädda ett liv. Vad är då viktigast, ett liv eller att stå vid sin åsikt?"

En text jag skrev till en uppgift i skolan, då ångesten var som värst. Trots det så läser jag denna text nu, då jag inte har lika mycket ångest, men känner ändå igen mig. Känner ändå samma sak varje dag.

Det mest HBT-vänliga landet in my ass!