Jag minns när jag var mindre och jag gick till dagmamman. Vi kom in på samtalsämnet att städa sitt rum och jag brast ut i ren stolthet "jag tänker inte städa förrän jag är sjutton år!". För mig som 4-6 åring kändes det som en lång tid famåt och jag skulle säkert finna glädje i att städa rummet då. Ifall bara lilla jag visste hur rätt jag kunde ha.

 

I sex timmar har jag städat fram och tillbaka i mitt rum. Jag möblerade om också för att verkligen se till att jag städade eftersom jag måste rensa bort skiten från golvet och sen så är det ingen återvändo ifall jag vill sova i sängen. Har samma möblering jag hade i julas dels för att den möbleringen var smidig och bra sen så för att jag saknar julen otroligt mycket av någon anledning...

 

Jag har i alla fall "stor städat". Jag rensade en del av bokhyllan (två hyllor) och hutchen (3 lådor) samt gjorde rent bordet så det slutade lukta kaffe... Hoppas att det inte gör det längre. Sen så har jag för det mesta dammat av och bytt plats på saker och ting. Det känns så otroligt underbart att ha ett dammfritt och städat rum! Här är i alla fall bilder på hur det ser ut nu.

 

Jag har gjort en till blogg.

 

Jag, för runt två timmar sen, försökte hitta en bra blogg om asexuella personer och läsa om deras liv. Surprise, surprise så verkade det endast finnas bloggar som var aktiva från 1-5 år tillbaka. På grund utav att jag hatar att skriva bloggar med en inriktning för jag är jämt rädd för att säga fel, så har jag aldrig gjort någon. Men för en gångs skull tänkte jag "varför inte?".

 

Så detta är hur jag tänkt mig: Jag ska skriva det mesta HBTQA relaterat här (kommer finnas länk under länkar) och sedan börja skriva om min vardag här, för att jag själv älskar dessa vardagsinlägg och det är alltid kul att läsa om någons vardag. Sen så ifall ni gillar't eller inte, det lär jag få reda på via statistiken, förhoppningsvis.

 

Hoppas att alla blir glad över denna lösning jag kommit på. Jag själv är riktigt nöjd.

 

Vart jag än vänder mig är det där. Alla sitter och delar och skriver om att inte lita på någon, för basically så är alla kallhjärtade lögnare som bara vill förstöra ens liv. Så är det bara. .... Eller?

 

Självfallet inte, däremot har folk fått allt om bakfoten, enligt mig. Det känns som om att alla tar allting för personligt. Visst, de finns de som ljuger och förstör ens liv, men jag tror att majoriteten bryr sig om mottagaren. Vissa klarar inte av hela sanningar, och jag menar inte sanningar som i "ser jag bra ut i det här?" utan mer "tror du att *någon* tycker illa om mig?" kind of things. Se det från alla perspektiv istället för bara ditt egna.

 

När det kommer till tillit så förväxlar folk det med ärlighet. Att lita på någon är helt upp till en själv och som i någon serie jag kolla på så sa de att tillit handlar om att ge och ge tillbaka. Sen väljer man själv hur mycket information man vill ge till en person. Vissa kanske bara spiller ur sig allt möjligt för de kan inte bära det inombords (skulle hänvisa er till någon som har tystnadsplikt och inte till en vän, men det är bara vad jag skulle göra) men andra väljer själva hur mycket information mottagaren får.

 

Livet är inte ett strategispel där man måste spela ut varandra. Där reglerna är "trust no one" och alla bara vill förstöra ens liv för en. Vissa personer ser livet på det viset, och ju mer som ser det på det viset desto mer och mer blir det faktiskt ett strategispel. Själv är jag den som springer runt på spelplan och bryter mot alla regler för jag orkar inte sitta och ifrågasätta allt varje person säger. Jag föredrar att sitta och njuta av lite konversation även fast det ryker bullshit om det. Så varför inte bara njuta av lite sällskap.

 

Och till personer som tycker det är kul att förstöra andras liv - Varför? Du hade potential till att bli vän med den personen och om du inte ville vara vänner, varför inte bara säga det? Det är inte svårare än så. Att förstöra någons liv tar bara så otroligt mycket energi... Allas liv har något som är fucked, varför inte samlas och tala om det. Ta turer runt lägerelden och dela med oss av den mest hemskaste perioden i sitt liv. Eller bara sluta, snälla söta rara människor, ge en en enormt huvudvärk av att försöka sprida obvious fakta om människans natur i detta samhälle.

 

Alla ljuger och man kan inte lita blint på någon. Man jobbar sig upp mot det, är det inte därför vi har vänner? Eller har jag missat poängen med att ha vänner? Trodde människor fick den rangen/titeln när de earned our trust?

Sure, vänner kan bedra en but again, kanske man borde berätta heavy stuff till någon med tystnadsplikt och inte till en vän?

 

Jag vet inte. Jag vet inte ifall folk försöker sprida uppenbar fakta eller erfarenheter för att varna andra, vad det än är de gör så förstår jag det inte. Däremot finns det mycket jag inte förstår och det gör inte heller att det jag säger är korrekt, detta är endast hur jag ser på det medan vissa inte alls ser det på samma sätt. Men men.

Ända sedan jag började i gymnasiet har mitt mående försämrats en aning. Jag var förvirrad över min könsidentitet (jag visste att jag var ickebinär men visste inte hur jag ville bli bemött riktigt) och hade (har) en sådan otrolig framtidsångest. Jag var väldigt psykiskt instabil och jag visste inte hur jag skulle bemöta det då jag inte var van vid att må så otroligt dåligt.

 

Jag var tvungen att ta kontakt med kuratorn när jag väl började eftersom att jag behövde hjälp med hur jag skulle gå tillväga med min könsidentitet och så vidare (dvs olika personliga anledningar ang. min könsidentiet och hur jag vill bli bemött osv). Efter en månad eller så bestämde jag ännu ett möte med kuratorn för att tala om min ångest då jag inte kunde kontrollera den och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Kuratorn hjälpte mig till att söka till en Transit-grupp (ett tips till alla som är trans* och behöver hjälp att få reda på sina tankar) och jag fick även hjälp med att prata ut om min dysfori.

 

Det är inte bara kuratorn som hjälpt mig utan även lärare. Kort efter att blivit felkönad otroligt många gånger skickade jag ut ett mejl till alla lärare om vad som är mitt pronomen och att man fick tilltala mig som tredjeperson om det kändes bättre. De flesta lärare fick jag bra respons av och det kändes bra. Vissa lite mindre (tror till och med att en inte tog åt sig av det, men hen var en bra lärare och rolig att irritera så det vägde upp det lite för mig).

 

Jag har haft många upp och nedgångar med lärare angående mitt pronomen. Det har varit svårt för mig speciellt i språk där det är väldigt könat och det har varit jobbigt att ha en stor klump i magen varje gång. Jag har gått till kurator för att prata ut och tillsammans komma på olika strategier för att fixa de kränkningar jag utsattes för. Jag och kuratorn har informerat lärare, vissa lärare har pratat med mig efter lektionen för att få hjälp med hur de kan lära sig pronomenet lättare och så.

 

Lärare, kuratorer och rektorer har lyssnat och hjälpt mig med att trivas på skolan och jag har hjälpt dem med hur de kan uppnå det.

 

Inte nog med att de hjälpt mig att trivas, lärarna är helt fantastiska. De lärare jag har haft har varit otroligt roliga och fått undervisningen att fastna. Jag har till exempelt fått en stor fascination av matematik på grund av min lärare i matte och har till och med valt matte 3 som individuellt val. På grund av mitt psykiska tillstånd har jag också fått inlämningar anpassade efter hur jag mår eftersom jag blir lätt stressad och får panik och därav släpper allt.

 

Under mina två år på gymnasiet har jag mått sämst på grund av olika psykiska problem och oro. Däremot, tack vare skolan, har det också varit det bästa. Bara för att de lyssnar och förstår har det fått mig att älska skolan. Jag är visserligen rädd för vissa lärare och har panik inför vissa ämnen, men tack vare att lärarna vet om min situation och förstår så lättar det något enormt.

 

Cybergymnasiet har fått mig intresserad av skolan och viljan till att fylla mitt huvud med så mycket kunskap som bara går. Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta inlägg mer än att jag tycker verkligen att omvärlden bör få reda på att det är en fantastisk skola med fantastisk personal och jag aldrig varit såhär glad över att få gå på en skola eller fått intresse över ämnen jag inte tyckt så värst mycket om.

 

 

Jag älskar skolan. En byggnad fylld med olika kunskaper. I varje rum så delar de äldre med sig av sin kunskap med de yngre. På rasterna delar folk med sig av olika erfarenheter, inte alltid den kunskap jag prioriterar men ändå kunskap. En byggnad fylld med olika visa människor, även fylld med ovisa människor men som har chansen till att bli visa ifall de vill.

 

Men någonstans gick det fel. Någonstans på vägen till en helt underbar idé, en vision, så gick det fel. Man blandade ihop prestationer med kunskap. Man började mäta någons kunskap efter en mall, när alla egentligen vet att kunskap är något individuellt och därav inte går att mätas på det sättet. Man lär sig att världen inte är så simpel som att något är "rätt eller fel" ändå blir vi betygsatta på ett liknande sätt.

 

Jag prioriterar kunskap, jag vill fylla mitt huvud med så mycket kunskap som det bara går. Det är mitt mål för nuet. Att lära mig så mycket jag kan, låta andra lära mig och bara absorbera så mycket jag kan. Däremot kan jag inte prestera lika bra det jag kan. Några skulle ta det som ett bevis på att jag inte kan det jag lär mig, men icke då. Det är för att jag inte kan leva efter en mall. Jag är inte en person som kan arbeta efter en mall, som kan förstå meningen med att dela med mig av det jag kan på ett speciellt sätt för att människor ska kunna mäta min kunskap efter deras speciella mall.

 

Jag förstår själva anledningen till varför, jag förstår varför det är uppbyggt på det sättet men jag blir irriterad av att de utgår från ens prestationer när jag personligen känner att det vore mycket bättre ifall de utgick från vad man lärde sig. Visserligen så kan prestationer visa det, men de mäter inte ens prestationer på det sättet, de mäter det efter sin mall för att kunna sätta en bokstav på ens kunskap.

 

Jag vet inte om det kanske är så att jag har annorlunda prioriteringar än skolan, de vill att jag ska klara av skolan efter deras mall medan jag vill lära mig allt jag kan tänkas lära mig. Så vad skulle ske ifall man istället utgick efter denna uppsatta mall, utan utgick från ens utveckling? Mina lärare har märkt en utveckling på senaste, så man kan se en utveckling. Det finns väldigt många ämnen som upprepar sig själva, så varför inte se utvecklingen och istället för att skriva omdömen varje termin så berättar man ens utveckling. Motiverar dem på det sättet istället för att mäta ens förmåga till att prestera sina kunskaper för dem och sedan i slutet berätta vilket betyg man får.

 

Eller är det bara något jag skulle må mycket bättre av?

Jag har sett många skriva på olika sociala medier hur lite de tror på att promenader lugnar ner en. Jag personligen har aldrig någonsin hört någon säga till mig "men shit, lugna ner dig. Ta en promenad" men det verkar som många andra har det och tycker det låter som ett korkat förslag.

 

Så, istället för att utbilda dessa personer i fråga tänkte jag istället skriva ett inlägg om det eftersom jag är konflikträdd. Jag tänker börja med - promenader hjälper faktiskt med att lugna ner en.

 

Jag tror knappast jag behöver ta upp det faktum att människan är ett rovdjur som egentligen ska vara ute i naturen och jaga och inte leva i ett civiliserat samhälle. När man blir arg, ledsen eller får ångest (även stress) så utsöndras hormoner ut i kroppen. Adrenalin och noradrenaling är två utav dem.

 

Eftersom alla inte vet vad adrenalin och noradrenalin gör så säger jag bara att det gör så att blodet pumpas till antingen ben eller armar beroende på hur man uppfattar faran. Det ska göra så att man blir "starkare" i antingen ben eller armar, man får en högre smärtgräns (för stunden) osv. för att kunna skydda sig ifall något fara sker.

 

Däremot utsöndras även dessa hormoner i vårt civiliserade samhälle där vi inte kan agera ut riktigt dessa hormoner. Detta gör då att vi mår sämre.

 

Så att ta en promenad när man mår dåligt är bra för att dessa hormoner som utsöndrats sig i din kropp får en chans to wear off. Vilket gör så att du mår mycket bättre psykologiskt. Så när någon säg att du borde ta en promenad, bli inte förolämpad som om att någon precis sagt något som sårat dig. Promenader hjälper. För att inte ens tala om hur underbart det är att kunna andas frisk luft.