Ibland så orkar jag inte. Jag har känt så ganska länge den senaste tiden. Jag orkar knappt längre stå upp mot den konstanta diskrimineringen jag stöter på. Den konstanta ignoransen. Jag vill orka, jag vill orka kämpa för mina rättigheter, men på senaste har det känts som "what's the point?".

 

Jag har länge kämpat i skolan med att lärare och elever ska få reda på min könsidentitet och mitt pronomen. Men just nu orkar jag inte längre kämpa emot det. Jag orkar inte rätta så fort en lärare eller elev säger fel. Det känns som att det spelar ingen roll för de kommer ändå aldrig förstå hur jobbigt det är för mig. De kommer aldrig förstå hur mycket det skadar mig att bli felkönad. Hur mycket deras sätt att uttrycka sig på är som rena tortyren inuti mig.

 

För nån vecka sen tyckte jag att jag fick värsta snilleblixten och kanske bara skulle skita i allt. För det spelar ändå ingen roll vad jag gör, hur mycket jag visar att jag blir torterad, hur mycket jag försöker anpassa mig eller hur jävla mycket kunskap jag besitter - för ingen kommer ändå orka lyssna på mig försöka förklara. Ingen kommer orka försöka anpassa sig. För det är ju jobbigt för de som måste anpassa sig efter mig, också... Eller?

 

Jag vet inte heller vad jag kan göra. Det känns som om att jag har inget stöd i skolan. Det är inte så att mina vänner skulle orka rätta alla andra som säger fel, även fast de själva är extremt duktiga på att inte felköna så hjälper det inte när det kommer till andra. När lärare könar och jag blir helt förvirrad om det gäller mig eller om jag inte blir inräknad. När lärare slänger ut sig kön hit och dit som om att det inte gjorde något. Som om att det inte påverkade andras tänkande eller framför allt trans*personers inkluderande.

 

Jag vet så mycket, jag har sådana enorma kunskaper som få besitter. Men vad är det för en match mot folk som inte känner av den konstanta tortyren jag genomgår så fort folk antar sig veta bättre? Jag orkar inte kämpa självmant. Jag orkar inte vara den enda rösten som hörs i en folkmassa av ignorans. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger till, hur många gånger någon ber om ursäkt och gör samma misstag några sekunder senare, hur många gånger folk försöker förklara att det är svårt för dem också - för jag är helt slut.

 

Jag orkar inte utsätta mig själv för samma återupprepande hela tiden. Det blir tjatigt och det känns som om att det jag säger ändå aldrig går in. Så vad kan en ensam trans*person göra i ett hav av cismänniskor? Hur kan jag förklara hur jävla jobbigt det är att konstant bli felkönad? Hur kan jag förklara att jag mer än gärna vill genomgå alla sorters medeltida tortyr än att bli exkluderad, felkönad, diskriminerad, underskattad och känna en konstant känsla av att jag inte finns? Kan någon förklara för mig vad jag kan göra för att bli mer inkluderad i detta cisnormativa samhälle där jag inte finns över huvud taget? För jag har fått slut på idéer och orken.

 

(Observera denna fascinerande pendling från humöret jag hade igår kväll tills idag eftermiddag. Kan ni, cis människor som tycker det är jobbigt för er, då förstå hur hemskt det är att återuppleva samma ignorans på nytt hela tiden? Hur viktigt det kan vara att få stöd i denna eviga kamp mot ignoransen? Ni har varandra, men jag har ingen, så snälla. Hjälp mig när jag blir felkönad, när jag blir bemött av ignorans, när ingen annan lyssnar. Snälla...)

Allt känns bara så extremt absurt just nu. För en vecka sen mådde jag skit. Jag orkade ingenting och jag funderade till och med på att göra något drastiskt åt den hemska känslan jag konstant kände. Jag kände mig ganska döenda, för att vara ärlig.

 

Och nu! Nu är allt förändrat. För första gången på ganska länge så skrattade jag av ren lycka idag. Jag känner mig på riktigt, just i detta nu, extremt lycklig. Varför jag är lycklig är den mest konstiga anledningen någonsin, men det är för att jag fick göra det mest komplicerade någonsin på en uppgift och det gjorde mig så lycklig. Jag sitter just nu och bara är så himla lycklig över just det.

 

Denna kontrast som skett på en vecka känns så extremt absurt i mitt huvud. För en vecka sen ville jag dö för jag orkade inte längre och det kändes som om att min hjärna hade ruttnat och jag kände av det. Men nu, NU sitter jag här och ler och är alldeles till mig. Jag vet inte vad som hänt knappt. Kan det ha varit för att jag har suttit kvar i skolan och pluggat de senaste dagarna? Kan det har varit för att jag sluppit dumburkens eviga tjat på länge? Kan det vara för att jag (äntligen) kommit igång med mitt gymnasiearbete och troligen inte behöver göra en prövning i det? Idk. Jag vet bara att just i detta nu är jag lycklig och jag vill njuta av denna känsla för en vet aldrig när den tas ifrån en igen.

Jag har kommit in i en period av mitt liv där allt känns meningslöst och orken finns inte. Det går sådär i skolan, för det mesta går jag dit för att kunna kontrollera det destruktiva som skriker efter uppmärksamhet. Jag har få personer jag kan tala öppet med om mitt mående och de som jag borde prata med vill jag inte ens höra ordet av. Mina tankegångar går ner mer och mer till ett mörker jag ej ännu har upplevt. Ett mörker jag tvivlar på att jag kan ta mig ur.

 

Trots att mina tankar är konstant i detta mörker, i denna känsla av att inte orka mer eller viljan till att dö, så vill jag samtidigt inte. För ifall en ger upp, bara sådär, hur ska en då lära sig allt en vill kunna? Hur ska jag någonsin kunna förstå begreppet diskurs och kunna tillämpa det på rätt sätt? Hur ska jag någonsin kunna ingå ett partnerskap endast baserat på romantik och ge alla ett stort jävla finger för de trodde det var omöjligt? Hur ska jag kunna utbilda detta tvåsynta samhälle och kunna kämpa emot den felaktiga rasismen, queerfobin, kvinnoförtryck och denna snäva bild på vad som är normalt? Är det verkligen värt att ge upp nu när allt är som värst?

 

Jag vet inte. Jag vet dock att jag inte orkar och jag vet inte vad jag ska göra åt den känslan. Jag funderar, lite sådär halvt, på att gå till krogar och starta slagsmål med alkoholpåverkade personer och hamna på akuten eller något. Bara något sådär drastiskt och som gör att jag kan fokusera på något annat. Däremot skulle jag aldrig göra det. Dels på grund av min sociala ångest men mest på grund utav denna våldtäktskultur som verkar vara återkommande hos vita heterosexuella cismänniskor, det känns inte riktigt säkert för en transperson som mig själv.

 

Jag vet inte riktigt hur jag vill agera efter dessa tankar som uppstår. Jag vet att jag borde kämpa emot dem men dessvärre har jag redan givit upp att kämpa emot gällande en tanke och det skrämmande är att jag tyckte det var en bra lösning. 

 

Så en så länge får jag nog stå ut med dessa tankar tills jag har en lösning som är bättre. Vem vet? Kanske gör jag något drastiskt eller så hittar jag en sundare lösning. En kan ju hoppas på det sistnämnda.

 

 

 

Idag är jag vaken denna natt där jag mycket gärna skulle vilja ligga till sängs och sussa så sött. Däremot är det bortslutet eftersom jag både har tyska hörförståelse kl 08.30 imorgon som jag inte får försova mig till och sen så ska en svenska uppgift in i morgon 23.59 och jag känner lite att jag verkligen inte pallar.

 

Så jag sitter här och handskriver ner ett tal till svenskan som jag ska analysera sådär fint. Själva uppgiften i sig verkar inte så extremt svår det är dock detta själva analyserandet av kroppspråk, patos, logos och etos. ansiktsuttryck och betoningar samt bryta ner talet och leta stilfigurer som min hjärna säger emot. Speciellt såhär sent på natten. Det är egentligen mitt fel för att jag har bort prioriterat denna uppgift. Jag skulle mer än gärna vilja skita i denna uppgift, göra klart den i helgen och sen skicka in den men samtidigt uppstår den vanliga konflikten i min hjärna som skriker "MEN DU KAN JU DETTA!!!".

 

Så, naturligt som det är för en elev som mig, sitter jag och pendlar mellan Etnicitet och Kulturmöten uppgiften (som ska in om en månad, vi har inte ens fått själva  uppgiften än) och sociologin (som ska in om tre veckor). Jag sitter och skriver av manuset medan mina tankar omedvetet "smygkikar" lite på de andra ämnena. Hur jag ska analysera dem, hur uppsatsen ska vara uppbyggd, vad jag ska ställa för frågor till läraren, osv. Tankarna smyger sig även in i mitt fritidsintresse (som uppstått i takt med EoK kursen) att försöka definiera olika "kulturer" i ett samhälle och tankarna har just nu stannat upp vid "kulturen" som finns inom byggarbetsyrken.

 

Så jag sitter här, extremt trött, mitt i natten och försöker hålla allt mitt fokus på en sak men istället delar upp det till att fokusera på flera saker samtidigt. Vilket är frustrerande för jag vill ärligt talat bara bli klar med denna uppgift så att jag kan börja resonera kring EoK uppgiften (vadå att jag älskar den kursen? pfffft) samt leta upp intressant fakta kring ämnet.

 

Det är nästan så att jag vill fråga min lärare om jag antingen kan göra denna uppgift muntligt eller lämna in den senare på grund utav allt jag varit tvungen att göra. Det känns lite så att lärarna lätt glömmer bort att vi också måste hålla på med gymnasiearbetet som ska lämnas in snart samt att vi har andra kurser. Jag själv läser just nu runt 11 kurser där jag har ganska höga krav på mig. Det är lite extra energikrävande för mig också eftersom det tar extremt mycker energi för mig att vara delaktig i en lektion samt att formulera meningar och strukturera upp tankar samt anpassa mig till omgivningen. Det tar lite mer tid för mig att omstrukturera, speciellt nu när jag mår dåligt och jag klankar ner på mig själv. Oftast när jag kommer hem är både fysiskt och psykiskt utmattad och behöver en paus.

 

Detta är dock inget lärare tänker på om en inte pekar ut det för dem. Så jag venne, jag orkar bara inte fokusera eller vara uppe hela nätter endast för ett arbete. Det känns bara så ovärt det hela. Men samtidigt är det, i alla fall just nu, försent att gå och lägga sig eftersom jag har absolut ingen energi till något och för att återhämta den energin behöver jag sova ganska länge.

 

Så jag vet inte hur det blir idag. Om jag försöker ta en kopp cappuccino och bara bita ihop eller om jag försöker varva ner lite och vila istället för att sova. Tror jag kommer göra det sistnämnda för annars kommer jag inte orka skoldagen imorgon.

 

Jag trodde på riktigt att allt kanske var på väg mot bättringsvägen. Att jag endast skulle ha det lite jobbigt i vissa situationer, att ångesten skulle komma oregelbundet istället för att alltid ligga lågt i bröstkorgen. Att mitt självdestruktiva beteende skulle kunna fortsätta vara kontrollerbart. Men jag antar att lycka sällan varar förevigt.

 

Jag har upptäckt att jag har börjat må sämre igen. Att mina tankar alltid visar spår av något självdestruktivt. Jag har fått tillbaka gropen i halsen som skriker efter att allt bara ska ta slut, det svarta hålet som tar all min energi och livlust. Den konstanta känslan av att jag antingen är nära till att bryta ihop eller att vilja försvinna föralltid.

 

Jag märker det också i mitt tänkande. För ett tag så ältade jag inte på allt jag gjorde. Jag hade slutat studera andras kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck, jag hade även slutat göra samma sak med mig själv. Jag hade slutat konstruera upp varenda mening innan jag sa den. Jag kände mig fri från min ångest och hur jag jämt såg ner på mig själv, mitt psykiska sätt att trycka ner och förminska mig själv. Men nu är det tillbaka. Jag har suttit och ältat på det jag sa till min lärare i fredags och har velat gå under på grund utav mina korkade formuleringar. Konstant känner jag att jag inte orkar längre men jag orkar inte heller göra något åt orkeslösheten. Jag bara fortsätter existera som ett skal av ångest och fortsätter trycka ner mig själv så enormt mycket.

 

Jag vill kunna prata med någon, om dessa tankar och "idéer" jag haft ända sedan jag började må på detta sätt men jag vågar inte. För det jag tänker är lika logiskt som det är ologiskt. Jag är även livrädd för reaktionerna om jag skulle ta upp det. Jag skulle vilja kunna diskutera dessa destruktiva tankar öppet men jag kan inte. För hur förklarar man denna enorma vilja och samtidigt motvilja?

 

Som det är just nu skulle jag inte vilja något hellre än att stanna hemma och glömma bort allt korkat som ens kommit ut ur min mun. Jag vill att alla ska glömma bort min existens för jag är bara så enormt trött på att vara jag just nu. Allt känns bara så otroligt fel. Jag vill bara kunna känna mig till någon nytta än att konstant känna mig som ett stort jävla misslyckande som inte kan klara av något som alla andra i min omgivning klarar av galant.

 

Jag vill bara att alla dessa tankar som far runt inom min så kallade fantastiska hjärna ska upphöra för en sekund, bara en sekund, så att jag kan hantera mitt förflutna utan att få en sådan stor ångestattack att jag inte orkar längre, men jag antar att det är för mycket att begära.

Klockan är 00:03 och jag har nu försökt att sova i ca 3 timmar. Jag har vridit och vänt på mig, lyssnat på videoklippet jag har på i bakgrunden för att ha någon trygghet i mörkret som fyller rummet. Jag kan inte sova för jag har bara en sak i mitt huvud just nu - politik.

 

Överallt så pratar folk om kulturer, etnicitet och en typ av smygrasism (eventuell essentialism) och säratsfeminism. Tankarna snurrar runt i mitt huvud, kunskaper kommer fram och jag börjar en diskussion i mitt huvud. Jag vill skriva. Jag vill argumentera. Jag vill upplysa människor med fakta och mitt tänkande kring allas lika värde. Men det är svårt, speciellt med mitt facebook konto som för tillfället försöker bekräfta min identitet. Det är också svårt för att jag behöver bolla mina tankar med någon, med någon som tänker likgiltigt och delar samma värderingar men som också är kritisk.

 

Jag besitter väldigt många kunskaper, både som queerfeminist, beteende student och HBTQA gemenskapen. Jag är också väldigt intresserad eftersom att allt som är emot något avvikande drabbar på ett eller annat sätt mig. Det må låta egoistiskt men när ens överlevnadsinstinkter sätt igång så blir det den bästa motivationen till att orka fortsätta kämpa emot orättvisorna. Det är den som får en att fortsätta kämpa när alla andra ger upp.

 

Jag känner ofta frustration över folket som inte förstår innerbörden i vissa formuleringar de ofta slänger ur sig. Jag känner även frustration när många tänker endast på sin egna vinning när ens tid på jorden är begränsad till några få år medan hela människosläktet har större sannolikhet till att överleva en längre tid. Varför försvåra det för alla generationer som kommer efter vår? Varför inte bara för en gångs skull tänka lite längre fram än näsan räcker. Detta är dock något många inte håller med om, ens prioriteringar har varit sig själv och ingen annan. Kanske är även det en överlevnadsinstinkt.

 

Jag kan dock inte sova, inte när vi människor har så svårt för att kunna kalla oss för just "vi" och vill hellre säga "vi och de andra". För hur kan man få en lugn nattsömn när människor hellre skyller på någon annan än att erkänna att kanske det gick åt skogen redan innan någon annan kom in i bilden. För att inte tala om hur gärna folk tar upp problem som funnits länge så fort det finns någon annan att skylla problemet på. Sedan får man inte heller glömma alla dessa fina människor som mer än gärna tar emot vilken förklaring som helst bara de slipper ta ansvar för problemet i fråga.

 

Ja, hur ska man någonsin få tillbaka sin välbehövda sömn när ingen vill tala om det som sker.

För om inte vi, vem?