Ibland så orkar jag inte. Jag har känt så ganska länge den senaste tiden. Jag orkar knappt längre stå upp mot den konstanta diskrimineringen jag stöter på. Den konstanta ignoransen. Jag vill orka, jag vill orka kämpa för mina rättigheter, men på senaste har det känts som "what's the point?".

 

Jag har länge kämpat i skolan med att lärare och elever ska få reda på min könsidentitet och mitt pronomen. Men just nu orkar jag inte längre kämpa emot det. Jag orkar inte rätta så fort en lärare eller elev säger fel. Det känns som att det spelar ingen roll för de kommer ändå aldrig förstå hur jobbigt det är för mig. De kommer aldrig förstå hur mycket det skadar mig att bli felkönad. Hur mycket deras sätt att uttrycka sig på är som rena tortyren inuti mig.

 

För nån vecka sen tyckte jag att jag fick värsta snilleblixten och kanske bara skulle skita i allt. För det spelar ändå ingen roll vad jag gör, hur mycket jag visar att jag blir torterad, hur mycket jag försöker anpassa mig eller hur jävla mycket kunskap jag besitter - för ingen kommer ändå orka lyssna på mig försöka förklara. Ingen kommer orka försöka anpassa sig. För det är ju jobbigt för de som måste anpassa sig efter mig, också... Eller?

 

Jag vet inte heller vad jag kan göra. Det känns som om att jag har inget stöd i skolan. Det är inte så att mina vänner skulle orka rätta alla andra som säger fel, även fast de själva är extremt duktiga på att inte felköna så hjälper det inte när det kommer till andra. När lärare könar och jag blir helt förvirrad om det gäller mig eller om jag inte blir inräknad. När lärare slänger ut sig kön hit och dit som om att det inte gjorde något. Som om att det inte påverkade andras tänkande eller framför allt trans*personers inkluderande.

 

Jag vet så mycket, jag har sådana enorma kunskaper som få besitter. Men vad är det för en match mot folk som inte känner av den konstanta tortyren jag genomgår så fort folk antar sig veta bättre? Jag orkar inte kämpa självmant. Jag orkar inte vara den enda rösten som hörs i en folkmassa av ignorans. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger till, hur många gånger någon ber om ursäkt och gör samma misstag några sekunder senare, hur många gånger folk försöker förklara att det är svårt för dem också - för jag är helt slut.

 

Jag orkar inte utsätta mig själv för samma återupprepande hela tiden. Det blir tjatigt och det känns som om att det jag säger ändå aldrig går in. Så vad kan en ensam trans*person göra i ett hav av cismänniskor? Hur kan jag förklara hur jävla jobbigt det är att konstant bli felkönad? Hur kan jag förklara att jag mer än gärna vill genomgå alla sorters medeltida tortyr än att bli exkluderad, felkönad, diskriminerad, underskattad och känna en konstant känsla av att jag inte finns? Kan någon förklara för mig vad jag kan göra för att bli mer inkluderad i detta cisnormativa samhälle där jag inte finns över huvud taget? För jag har fått slut på idéer och orken.

 

(Observera denna fascinerande pendling från humöret jag hade igår kväll tills idag eftermiddag. Kan ni, cis människor som tycker det är jobbigt för er, då förstå hur hemskt det är att återuppleva samma ignorans på nytt hela tiden? Hur viktigt det kan vara att få stöd i denna eviga kamp mot ignoransen? Ni har varandra, men jag har ingen, så snälla. Hjälp mig när jag blir felkönad, när jag blir bemött av ignorans, när ingen annan lyssnar. Snälla...)