Det är ingen nyhet om att det finns personer som förgiftar sociala nätverk, det är ingen nyhet att man inte riktigt kan vara sig själv utan att någon ifrågasätter det. Utan att någon får för sig att förminska en. Göra en till ett enda stort skämt. Tvinga in en i ett hörn. Men jag har tröttnat, så detta är min version. Jag har hört alldeles för ofta om folk som pratar om saker som är trendigt, saker som faktiskt inte är trendigt utan endast fått en röst som blivit hörd. Den saken som jag tänker ta upp som påstås vara en trend är trans*.

 

För cirka tre år sen när jag kom ut offentligt som icke binär blev jag bemött med positiv respons. När jag talade om för min familj så fick jag stöd men de saknade kunskap. Min skola gav en helt underbar respons och jag har verkligen kämpat och stått upp för mig själv för att få den skolan mer trans*vänlig, vilket jag tror har gett resultat. Jag har fått otroligt mycket stöd, men det går inte en dag utan att jag är medveten om riskerna.

 

Folk pratar om trender, berömmelse och popularitet som om att det är det enda viktiga. För vissa är det på så vis, absolut, men jag tvivlar på att det är vanligt att man skulle påstå att vara något som rör HBTQA bara för att. Inte för att det är något fel, utan för att det medför risker. Det finns en anledning till att många inte vill tillhöra minoriteter och tar bästa möjliga chans att få identifiera sig med en majoritet, och att folk ens har mage att påstå att en person som är öppen med att vara sig själv endast gör det för popularitet gör mig genuint äcklad.

 

Jag har blivit bemött på ett bra sätt, såsom man borde bli bemött, men andra har inte haft den turen. Många har blivit utkastade från sina hem, misshandlade, trakasserade och värre. Jag tvivlar på att vid glesbefolkade orter är man lika accepterande ifall man kollar på statistiken. Det finns personer som mår så jävla dåligt för att de blir tvingade till att hålla sin identitet hemlig att det förstör dem helt och hållet.

Det faktum att majoriteten av transpersoner har någon gång övervägt att ta sitt egna liv.

 

Jag är trans*. Jag har blivit anklagad för att endast söka uppmärksamhet, jag har blivit diskriminerad alldeles för många gånger, blivit ifrågasadd och utfrågad av personer som är anonyma på nätet. De som sitter tryggt bakom en skärm och tycker det är rättvist att fråga om saker som man aldrig skulle fråga en cisperson. Jag har mått sämst på grund utav hur jag blir bemött av samhället. Jag har inte velat leva för att jag är så himla trött på att bli ifrågasagd och förhörd om saker som inte angår någon annan än mig själv. Jag har haft alla möjliga utfall av ångest- och panikattacker på grund utav att jag är jag och ingen verkar kunna förstå vem jag är.

 

Att offentligt tala om vem man är, är inget man väljer på grund utav popularitet. Det är något man väljer för att tillföra sin röst i massan. För att visa samhället att man finns, att man har känslor som kan bli sårade och att detta är inget som är okej eller borde vara en norm! Så sluta lek med andras liv, hänga ut människor, döma dem för det som inte angår en själv. För så länge du inte behöver oroa dig för att bli mördad, trakasserad, misshandlad eller värre, så har du ingen rätt att tolka vår situation åt oss.

De senaste åren har jag varit medveten om mina privilegier och vad det är för ett slags samhälle vi lever i. Jag är också medveten om att de privilegier jag saknar ibland är något de flesta saknar hela tiden. Men dessa privilegier har också visat mig vad det är som saknas hos de flesta.

 

Julen har alltid varit magisk för mig. Man fick presenter och sådant trams, men mest har jag tyckt om den för att alla var glada och snälla. Något som är relativt ovanligt hos en stor familj. Presenterna har oftat känt som en bonus. Personligen har jag som mest älskat presenter för dess läte de ger ifrån sig när man öppnar dem, själva saken man fick har alltid varit irrelevant för min del.

 

Något måste ju dock ha gått snett. Julen är förknippat med detta matriella samhälle vi lever i istället för att umgås med de som betyder något för en. Folk har valt att prata om sina presenter och dess värde istället för att njuta av närheten av de man älskar. Visserligen är jag privilegiad i detta också, min familj har accepterat mig så otroligt mycket, något inte alla har. Vissa är inte heller bekväma med sin familj pga vissa saker. Jag kan då förstå att det matriella blir det enda man har.

 

Jag håller med om att man inte borde skryta om vissa saker, om saker som kostat skjortan och förminskar de som inte har råd med det dyra. Det är där något går snett, när folk lägger värdet i pengarna det har kostat istället för hur mycket det betyder för personen man ger den till. Det finns hur många sådana här filmer som helst, som visar att man inte kan köpa kärlek för pengarna och allt sånt. Men ingen verkar fatta vinken.

 

Visserligen fattade väl inte jag vinken heller. Jag kände mig också speciell när jag fick mer paket än alla andra eller så. Numera blir jag dock irriterad vid jul, mest för att när folk frågar "blev det som du hade tänkt dig?" syftar de mer åt presenternas håll än över hur jag mådde när familjen var samlad. Man tar kanske vissa saker för givet.

 

Jag vet faktsikt inte vart detta inlägg är påväg. Jag är som mest sur för att folk tror att presenterna är allt men för mig känns det mer som att ha alla samlade, de som man sällan ser och får träffa, är samlade för denna dag och man får nästan visa sin uppskattning att de finns och att de bryr sig. Idk, det är amazing och för mig är det just det julen handlar om. Att få träffa farmor, de flesta utav sina bröder, brödernas sambos och så, se alla skratta och ha det roligt. Se alla bry sig om varandra, och prata med varandra. Det är det bästa som finns ändå, tycker jag.

 

För första gången på länge känner jag mig någorlunda glad. Inte glad som i att allt är bara bra, nej nej. Jag är relativt frustrerad över vårat samhälle vi lever i och så, men det går inte ut över mitt mående längre. Inte som det gjort förr i alla fall.

 

Jag vet inte om detta är en utav alla dessa få stunder jag får vara glad eller om det faktiskt börjar ta vändning nu. Det känns bara så bra. Skolan känns inte längre som ett enormt hinder utan mer som en skola. Jag drabbas inte lika mycket av panik och ångest för att jag inte gjort vissa uppgifter eller så. Jag har varit lugn och "sansad" trots att jag haft två prov jag inte pluggat till alls. Jag har känt mig stressad men inte brytt mig om det, nästan som om att det kanske var positiv stress?

 

Jag har också tvingat ut mig själv lite. Inte sådär jättemycket, men jag har börjat följa med till brädspelskvällar, trots att det bara är mina bröder och ibland någon av deras vänner så känns det ändå rätt stort för mig. Jag har också börjat prata mer med mina andra syskon. Lära känna dem lite. Det känns så absurt att jag knappt känner dem. Har till och med fått reda på allas åldrar. De är mycket äldre än vad jag minns dem att vara.

 

Det känns som en vändning, som om att jag kan andas igen. Även fast jag inte tror att det varar så är det något som åtminstone känns bra för stunden. Den största ångesten som var att fylla 18 har släppt. Det känns bra. Jag har en plan. Det enda som känns lite halvjobbigt är min könsidentitet. Snart blir det en ny skola, en ny omstart och gå igenom hela processen igen. Men ett steg i taget - just nu mår jag bra.

 

Idag är det brädspelskväll också. Då ska jag briljera. Psycha mina bröder. Att vinna är obetydligt, bara jag kan psycha mina bröder är det en vinst för mig. Bygga upp en falsk bild av mig själv, en roll som jag kliver in i, för att kunna vinna alla strategispel, mwhahahaha.

 

Nejmen, det ska bli kul att spela brädspel. Komma ut från mitt konstanta pluggande och youtube tittande och istället bara njuta av den uppfriskande promenaden och de roliga anklagelserna, såsom "du äter din pizza misstänksamt, alltså måste det betyda att DU är traitor!", sedan är det alltid roligt att träffa andra människor än de man ser varje dag.

 

Jag hoppas i varje fall att denna känsla håller i sig ett bra tag och att det inte stupar för mycket om det nu väl sker en vändning.

Igår köpte jag en ny telefon efter att ha längtat efter en i snart ett år. Jag döpt hen till Nevada. Jag brukar könsbenämna mina elektroniska ägodelar, vilket folk kan tycka är konstigt och kanske lite kränkande. Jag ber om ursäkt för det, men det är en vana jag har och som jag gillar då det känns mindre konstigt att tala med dem och eftersom jag anser att de har personligheter.

 

Hur som haver är Nevada en Sony Xperia Z5 Compact. Jag lutade först lite mot samsung men efter att bröderna praisade xperias batteritid så övertygade det mig att satsa på en xperia. För att vara den första dagen jag använder den (och jag använde den ganska mycket kan jag säga) så är jag extremt nöjd med batteritiden och funktionerna som ingår. Det tar dock ett litet tag att vänja sig.

 

Jag är dock extremt nöjd med kameran som ingick (för sådant är viktigt för varje instagrammare som vill ge appen ett nytt försök..) och att hen har en leendeavkänning, vilket är en funktion jag funnit extremt underhållande.

 

Det enda som jag är lite förvånad över är att lås och stäng av knappen är väldigt känslig. Jag råkade sätta på den flera gånger igår när jag skulle sätta in simkortet, vilket var lite störande, men det är troligen en vanesak man måste vänja sig vid. Jag har även svårt att navigera i inställningarna, men det är troligen för att jag är van vid iphones uppenbara system mer än detta organiserade systemet. Sedan kan det också vara för att jag inte förstår svenska lika bra som jag förstår engelska (ironiskt nog).

 

Annars är jag helnöjd, förutom det att Shark Tracker appen inte verkar fungera på Nevada, men det är en småsak. Den är helt underbar förutom dessa saker som beror på ovana. Fördelarna väger i alla fall ut nackdelarna (som än så länge är väldigt små). Det jag är som mest gladast över är att slippa iTunes och den korta batteritiden. Det var de sakerna som störde mig som mest med iPhones. Sedan så var min hipster sida inom mig väldigt emot det faktum att det var en apple produkt. Liksom, vem vill vara mainstream?

 

Nejmen, jag är väldigt nöjd. Kanske återkommer om en månad med fler fördelar eller nackdelar. Men för nuet är det en telefon jag inte rekommenderar eftersom att detta är min produkt, inte någon annans och ingen annan borde ha den och jag vill kunna skryta lyckligt över detta braiga inköp utan att andra köper samma! (Skämt åsido, så är det en produkt jag skulle rekomendera i nuläget).

Två dagar kvar. Det känns så absurt. Om två dagar förlorar mina föräldrar allt ansvar över mig och helt plötsligt får jag lära mig att bli vuxen. Och den spontana känslan jag har är "jag måste skaffa jobb".

 

Men samtidigt känner jag mig inte mentalt redo. Jag känner mig som en katastrof och mitt psyke är inte direkt det mest stabilaste. Som mest önskar jag bara att jag kunde slappna av mer och kanske vara mer utåtriktad. Istället är jag denna introvert som föredrar att hålla ett säkert avstånd från människor.

 

Jag skämtade med mamma och sa att jag borde sätta ut en annons som säger "psykiskt sjuk ungdom med könsdysfori söker jobb. Mejla snarast". Jag undrar ifall jag hade fått några mejl. Jag är väldigt kluven när det kommer till frågan om jobb. Jag vill jobba men samtidigt säger min ångest ifrån. Alla dessa "what if" tankar dyker upp och det går sällan att bli av med dem, det hjälper inte heller att bli attackerad med ett "alla ungdomar är så jävla lata nu för tiden och bara förväntar sig att allt blir serverat på ett silverfat" (ifall du är en sådan person, pls håll det för dig själv, jag har nog med ångest för att kunna fylla Titanic med vatten).

 

Det är lite jobbigt att fylla år. Alltid en fest, uppklädnad, sällan en fiskedamm och man ska vara fin i mun och vara tacksam över allt och inget. Den dagen då man firar sin existens genom att inte vara sig själv. Det är alltid en awkward stämning, kan jag tycka. Det enda roliga är oftast maten eller presentöppningen, men presentöppningen är så tråkig numera att man bara vill åt tårtan.

 

Det jag vill mest ha i år är nog ett keyboard (elektriskt piano, inte ett tagentbord) eller penslar och målarfärg. Jag vill vara kreativ igen och göra andra saker än att läsa och kolla på serier jämt. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill, jag saknar vägledning och jag är bara trött på att försöka hitta en. Jag vill bara vara ett litet tag och göra något där jag kan uttrycka mig själv.

 

Jag hoppas i varje fall att mina bröder kommer på fika den dagen eller under helgen. Eller åtminstone att min lärare vill diskutera politik med mig. Det är nog det jag vill som mest. Göra saker jag tycker om, umgås med människor jag sällan träffar och kanske vara lycklig i några minuter. Det vore en lyckad födelsedag (och vara frisk, för en gångs skull).

Nu har jag råkat på en förkylning. Det var för bara några få veckor sen som min syster kom hem med snuva och halsont. Sen drabbades pappa och min lillebror, och nu är det min tur. Fan också, jag som just fått tillbaka all ork och motivation till att fortsätta försöka.

 

Jag är faktiskt fortfarande i förnekelse. Jag vågar inte riktigt tro på att jag är så förkyld som jag verkar. Däremot är jag lite rädd för att gå ut för tillfället eftersom att igår när vi var i centrum och handlade julklappar så var det något som hände med mig. Jag och min lillebror stod och väntade på våra föräldrar och helt plötsligt svartnade allt för mig. Jag började må illa och kände mig jättetrött och sen så vart allt svart. Jag fick panik men jag var så trött att jag inte riktigt kunde reagera och jag hörde min lillebror som om att han endast var ett eko. Sen så kom mamma och pappa och jag tog tag i pappas jacka och började gå. Då kom synen tillbaka men jag har fortfarande lock för öronen. När vi väl kom hem så kändes det lite som om att min hjärna snurrade lite. Som när man snurrar runt och känner hur det tar ett tag för hjärnan att stanna upp. Så jag kände mig lite vimsig och trött.

 

Nu känns det dock mycket bättre. Ifall man tar bort alla nysattacker och halsont, så känner jag mig rätt klar i skallen. Jag vet fortfarande inte vad som hände igår, ifall jag fick ta en vild gissning tror jag att blodcirkulationen slutade fungera för tydligen vart jag alldeles blek. Vad som kan ha orsakat det vet jag ännu inte, men jag tror det kan ha varit något med värmen eftersom det var extremt varmt.

 

Trots denna händelse ser jag framemot att gå till skolan denna vecka som kommer. Jag är dock lite osäker med mitt besök hos min psykolog eftersom att hon varit sjuk och troligen just blivit någorlunda frisk, så det känns kanske inte helt okej att komma dit medan hennes immunförsvar försöker bygga upp sig. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska meddela att jag är sjuk och kanske inte kan komma. Det är svårt det här med att vara vuxen...

 

Sedan vill jag också gå till skolan för att diskutera politik med lärare och så. Jag vet inte varför jag tycker det är så kul, troligen för att ingen någonsin vill diskutera politik med mig och de som vill det är antingen för trångsynta och ignoranta för att kunna ha en vettig diskussion med eller så tycker de att de har rätt och vill inte diskutera det närmare.

 

Ugh. Det är jobbigt det här med att vara sjuk. För samtidigt vill jag gå till skolan för att kunna utveckla mina tankar och idéer. Men samtidigt vill jag vara hemma så jag är helt frisk tills på fredag då min matte är inställd och det är därför fritt fram att diskutera invandringspolitik med min etnicitet och kulturmöten lärare. Det är så fascinerande att diskutera det för jag tror vi båda har samma syn på det men olika lösningar samt att han troligen har mer fakta kring ämnet än vad jag har eftersom jag finner det mer intressant att finna teoretiska lösningar.

 

Jag får väl ägna dagen med att dricka massa c-vitamin, äta halstabletter, dricka citron och ingefära te och allt annat som nu ska hjälpa mot förkylningar. Kanske blir jag friskare då och orkar mer.

Efter att ha kollat om på min favoritserie In the Flesh, för säkert hundrade gången, så började jag inse något som stör mig något enormt. Det är okej att mörda ifall det är rätt person som blir mördad, rätt person som utför mordet och ifall det är i rätt situation. Faktiskt är allt som vi lärt oss är fel, är rätt om just dessa tre saker hänger ihop.

 

Varför är detta något vi är okej med? Något vi går med på och tycker låter rätt och bra? För bara om rätt person blir mördad av rätt person, då är det helt okej. Och så länge vi inte påminner oss själva om att denna person kommer någonstans ifrån, har en familj, vänner, personer hen har berört. Personer som blir drabbade av förlusten från denna människa.

 

Nejmen, det är okej. För det är något man väljer. Ifall man har valt att vara fel sorts person får man ju faktiskt skylla sig själv. Även fast man inte alltid har ett val så är det ändå ens egna fel, något man borde ha tänkt på innan. För det finns alltid vi och dem, rätt och fel. Men vad är rätt och fel? Man får ju dubbla budskap av samhället.

 

Ifall vi istället för att skapa detta "vi och dem" scenario för att rättfärdiga vissa handlingar, så kanske, bara kanske, vi faktsikt skulle komma fram till att alla personer är inte picture perfect. Alla personer har inte samma uppfattning om vad som är rätt och fel, och det hänger inte ihop med vart man har sina rötter ifrån eller hur man identifierar sig själv. Det hänger ihop med utifrån hur man är uppväxt, slutsatser från egna observationer och fördomar och en massa sådana fina ord.

 

Det finns inget "vi och dem" utan det finns bara "oss". Man blir inte speciell eller är bättre pga sina rötter eller utseende, utan man blir det efter ens handlingar. Det är vad vi borde lära ut och gå efter. Vi borde sluta rättfärdiga vissa handlingar. Kanske det är då krigen slutar. För innerst inne är vi alla rädda. Vi är rädda över det vi inte förstår, över att förlora våra liv och familjer. Nära och kära. Vi är rädda för att förlora det vi tror på och det vi vill hålla oss kvar i. Så kanske vi borde medge våra rädslor så att vi kan hjälpa varandra att övervinna dem eller kompromissa.

 

Det är okej att vara rädd, men att göra irrationella och skadliga handlingar pga rädslan är inte alltid det bästa.