Jag sitter i min säng och tårarna rinner. Jag har haft tre ångestattacker idag och drabbades av orkeslöshet när jag var hundvakt. Det känns som att allt börjar om på nytt. Ångesten, depressionen, sömnlösa nätter och lögner. Lögnerna jag slänger ur mig istället för att säga som det är. Min depression börjar få fäste igen. Jag klarar inte av det. Jag behöver en paus, eller en kompromiss. Jag behöver få andas ut, vara glad. Vara lycklig. Men även få vara ifred.

 

Men nej. Jag ljuger. Säger att jag har feber. Jag kan inte komma idag. Magsjuk. Egentligen har jag suttit uppe hela natten. Gråtit en del, försökt peppa. Hamnat i fosterställning och funderat, hoppats på att eländet skulle ta slut. "Hur mår du?", "Jo, jag mår bra. Själv då?". Alltid lögner en slänger ur sig i farten. För hur skulle de reagera om de visste att jag för några minuter sen funderade på att göra mig illa? På att jag plågade mig mentalt för att göra de lugna och kunna fortsätta med sin dag. Hur skulle de reagera om jag sa att min självmordsbenägenhet kommit tillbaka och gör mig distraherad och att det kanske är bäst för mig ifall jag vilar lite?

 

Jag mår inte bra, men jag har det bra. Min depression är inte något som har ett alltför stort fäste. Den kommer och går och jag kan enkelt rikta bort den. Ignorera den. Men den finns där. I mörkret. Jag kompromissar för min skull. För gör jag något jag inte tycker om för mycket kommer den tillbaka och låser mig. Jag blir fast med tankarna och självhatet. Feg. Jobbig. Ignorant. Korkad. Milda ord för vissa, ett knivsår i magen för andra.

Jag har det ändå bra. Jag vet om de som har det värre. Som är djupare inne i depressionen än jag. Jag vet det. Men det kan inte hjälpas. Jag mår inte bra och jag har rätt till att inte alltid må bra. Oavsett depression eller inte.

 

Trots detta flyger lögnerna ur mig innan jag ens hinner tänka. Jag har träningsvärk. Huvudvärk. Magsmärtor. Jag har försökt vara ärlig, men jag är alltid vag med vad jag menar. För hur kan en lugnt och sansat berätta om sitt inre hat som förlamar en alltför ofta? Hur kan en se någon i ögonen och undvika att bryta ihop när en bara vill skrika ut sin smärta, sina osäkerheter, sitt psykiska tillstånd. Att säga att en är "psykiskt instabil" räcker inte som förklaring. Det är ingen tillräckligt viktig förklaring till varför en helt plötsligt inte kan stiga upp ur sängen, komma upp från golvet där en legat hela natten för en kände sig värdelös.

 

Jag försöker. Jag ger er mitt yttersta. Över 100%, jag anpassar mig. Jag driver mig själv till kanten, för er. Men när jag begär något i utbyte, en gest. En hjälpande hand. Får jag arga toner och irritation tillbaka. Jag kan inte rå för att jag mår dåligt. Vill ni undvika det, anpassa er. Fråga mig vad som behövs för att jag ska trivas, vad ni kan göra för att avbelasta mig. För att ta hand om varandra, visa en gnutta medmänsklighet.

 

Men jag ljuger. En lögn om att mamma sa nej, att jag behövs här hemma. Det är tillvisso sant. Jag har också ett liv. Jag vill vara hemma där jag kan ligga i min säng och gråta fritt och hoppas att det snart går över så jag kan distrahera mig. Lägga depressionen till sömns. Låta den sova tills allt blir lättare. Men jag ljuger. En lögn om att jag mår bra, att allt är bra. Trots att jag bakom stängda dörrar blir förtvivlad och förvirrad över vart jag ska ta vägen för att få allt att sluta plåga mig.

Klockan är runt halv tre på morgonen/natten och jag sitter uppe och äter nudlar. Det är alltför ofta jag hittar mig själv i dessa situationer när jag ska göra något dagen efter jag varit "ledig". Senare idag ska jag återigen vara hundvakt efter att ha varit för sjuk för att orka lämna hemmet och från träningsvärk efter att ha huggit ved med yxa i helgen. Så naturligtvis ska jag bli stressad över det faktumet att jag är en sjusovare och har lätt för att försova mig. Som lösning på det hela får jag för mig att jag absolut inte får, under några omständigheter, sova eftersom att jag då minskar risken för att försova mig.

 

Det stora problemet med denna (så kallade) logik är att jag ökar chanserna för att jag kommer sova på vägen dit eller på vägen hem, att jag somnar medan jag är hundvakt eller kommer hem helt utslagen och trött. Vilket inte är det optimala för mig själv. Så dagens agenda är att helt enkelt försöka överleva dagen.

Är det något som fångar min uppmärksamhet när jag är inne på sociala medier så är det när folk upplever sig själva som ensamma. Att skämta om att en inte har några vänner har blivit lite av en grej, och är också något jag själv använder mig av men samtidigt blir jag någorlunda förvirrad när det visar sig att vissa har ett socialt liv. Det känns som en oväntad kontrast, i alla fall i jämförelse med mitt liv.

 

Jag personligen har inga problem med att vara ensam. Det kan ha något att göra med att jag är uppväxt med 8 syskon och det gör att ensamheten blir lite av en lyx, trots att det numera bara är två syskon jag ser dagligen. Som alla människor så gillar jag även att kunna ha en igenkänningsfaktor med andra människor vilket gör att när folk säger att de typ inte har några vänner gör att jag känner att jag kan relatera.

 

Dock är jag väldigt orättvis just nu, för jag har vänner. Helt fantastiska vänner. Men jag har inga vänner som jag ser dagligen. Jag själv upplever det som att jag inte har några vänner som känner ett behov av att se mig, det räcker bara med att veta att jag finns via sociala medier. Återigen är det inget enormt bekymmer för mig. Jag tycker om att vara ensam och kunna planera utifrån det, så att säga. Men det är lite av igenkänningsfaktorn jag saknar och att det känns som att jag är den enda i hela världen som inte har ett socialt liv med vänner utan bara familjen. Det gör att en känner sig lite ensam och för annorlunda.

 

Jag vet dock inte om jag vill ändra på detta. Om jag skulle vilja vara mer social eller inte. Jag har testat att utmana mig själv med att vara mer social och så men efter ett tag så tröttnar jag av att hålla igång all kontakt. Det känns helt enkelt bara enklare att bara träffa vissa personer då och då och att vara ensam i långa perioder. Jag får ändå det sociala sällskapet jag behöver från min familj där jag kan diskutera allt från mina spelintressen till politik.

 

Det känns bara konstigt och som att jag är utstött när det enda sociala sällskapet jag har är min familj. När jag gick i skolan var det inte så mycket ett problem att mina klasskamrater hade ett socialt liv för jag fick min dagliga dos av att vara social i skolan. Men nu när jag inte har det känns det bara ännu mer som att jag utstött. Trots att det inte är verkligheten så är det svårt att skaka av den känslan. Jag är även medveten om att eftersom jag har så många syskon har jag den sociala lyxen som många andra inte har. Att jag även har en bra relation med majoriteten av mina syskon är ännu en lyx som andra inte har. Trots denna medvetenhet så vill en ändå kunna relatera till sina vänner, eller åtminstone någon. 

 

Att vara fysiskt ensam är inget jag har problem med utan är något jag verkligen uppskattar, men att psykiskt känna sig ensam och utstött från "normen kring ensamhet" är något jag inte tycker om att kännas av vid. Dock är det också något jag borde jobba på att få ut ur mitt huvud, för att en måste inte vara som alla andra för att må bra. Ibland måste en också lyssna på vad en själv trivs med och om det räcker med att vara social bara någon gång ibland så är det okej.

De senaste tre dagarna har jag drabbas av en ganska plötslig förkylning och även lite feber. Vilket inte är det roligaste en kan råka ut för men det förändrar inte så mycket i min vardag mer än att jag blir latare än vanligt. Dessutom hjälpte det mig att inse mina begränsningar, för envis som jag är så var jag hundvakt den dagen då förkylningen bröt ut. Jag och vovven sov för det mesta, så det var rätt härligt men när jag skulle ta mig hem så kände jag mig otroligt yr och svor åt min egna envishet eftersom det kändes som att jag skulle falla ihop vilken sekund som helst. En otroligt obehaglig känsla att ha när en ska åka kollektivt hem. Men jag kom hem utan att ha svimmat och bestämde mig för att sova hela den dagen, vilket var ett bra val.

 

Men trots att jag varit sjuk har jag gjort lite saker i mitt rum. Jag har sagt adjö till mitt enorma skrivbord och bytt det till ett mindre skrivbord med lådor, för är det något jag älskar mer än doften av böcker så är det förvaringsställen. Det gör mitt behov av organisation och speciella ställen för allt jag äger väldigt tillfredsställt. Jag har även i tre veckors tid (det tog lång tid för att jag var hundvakt på vardagarna och var utmattad när jag kom hem) rensat en del av min garderob. Vilket har känt behövligt ganska länge och jag slängde även saker jag absolut inte använder eller har användning för men som jag haft kvar för deras nostalgiska värde. Dock kände jag att det nostalgiska värdet på mina gamla leksaker inte vägde upp till platsen som dem tog upp, so they had to go. Det kändes dock som en befrielse att släppa taget om det. Som att jag höll fast i ett falskt hopp om att jag en dag skulle sätta mig ner och leka med dem igen. Det kanske låter hemskt att släppa taget om det hoppet, men vissa saker måste en bara släppa ibland för sig själv och förstå vad det är en verkligen behöver.

 

Trots att jag har rensat garderoben har jag dock inte rensat hela garderoben. Jag har fortfarande en stor hylla där jag har lagt upp saker jag velat gömma eller saker jag inte haft plats att ha i mitt rum. Jag vill rensa den hyllan så fort som möjligt för att kunna använda den på ett bättre sätt, kanske till ett ställe med förvaringlådor med gosedjur och kuddar som jag har överallt i mitt rum men som jag sällan använder? Dock så tror jag inte mina föräldrar skulle uppskatta ännu mer sopsäckar och frågor om vart jag ska göra mig av med saker jag inte längre vill ha kvar. I varje fall inte just nu. Som tur i oturen så har jag ont i ryggen efter att ha hjälpt till att bära ner skrivbordet till mitt rum så jag skulle inte kunna rensa den hyllan just nu även om jag skulle vilja.

 

Förutom att ha rensat garderoben så har jag köpt ramar till mina teckningar jag haft uppsatta på väggen med nålar. Det vart oerhört bra och jag är väldigt fascinerad över hur ramar kan få något som jag själv har gjort att se professionellt ut. Det är något som verkligen boostar mitt självförtroende, att få se något jag gjort se bra ut. Däremot finns det en liten nackdel med det för nu när jag ser en del av mina tomma väggar så vill jag inget hellre än att fylla dessa tomrum med ännu fler inramade teckningar. Men en måste hålla ifrån sig lite från sina impulser, däremot har jag planer på att köpa en A5 ram till en teckning jag har som jag tänker färglägga, eftersom jag har en liten lucka mellan väggen och en teckning (eller är det en tavla nu?) eftersom att en teckning som är ovanför den andra är i A3 format och den andra i A4 format.

 

Jag hade tänkt att fota till detta inlägg för referenser till det jag skriver, men jag hade problem med speglingen av fönstet på en tavla och eftersom jag fortfarande inte känner mig klar så tänkte jag vänta med det till senare, så att en får helheten på en gång. Då kanske en också kan fota den mer organiserade garderoben också. Det finns dock inget härligare än ett rum som börjar få ordning och reda och som gör en fokuserad och motiverad till att hålla i ordning. Jag längtar så tills allt känns hundra i mitt rum. Det kommer vara så underbart.