Är det något som fångar min uppmärksamhet när jag är inne på sociala medier så är det när folk upplever sig själva som ensamma. Att skämta om att en inte har några vänner har blivit lite av en grej, och är också något jag själv använder mig av men samtidigt blir jag någorlunda förvirrad när det visar sig att vissa har ett socialt liv. Det känns som en oväntad kontrast, i alla fall i jämförelse med mitt liv.

 

Jag personligen har inga problem med att vara ensam. Det kan ha något att göra med att jag är uppväxt med 8 syskon och det gör att ensamheten blir lite av en lyx, trots att det numera bara är två syskon jag ser dagligen. Som alla människor så gillar jag även att kunna ha en igenkänningsfaktor med andra människor vilket gör att när folk säger att de typ inte har några vänner gör att jag känner att jag kan relatera.

 

Dock är jag väldigt orättvis just nu, för jag har vänner. Helt fantastiska vänner. Men jag har inga vänner som jag ser dagligen. Jag själv upplever det som att jag inte har några vänner som känner ett behov av att se mig, det räcker bara med att veta att jag finns via sociala medier. Återigen är det inget enormt bekymmer för mig. Jag tycker om att vara ensam och kunna planera utifrån det, så att säga. Men det är lite av igenkänningsfaktorn jag saknar och att det känns som att jag är den enda i hela världen som inte har ett socialt liv med vänner utan bara familjen. Det gör att en känner sig lite ensam och för annorlunda.

 

Jag vet dock inte om jag vill ändra på detta. Om jag skulle vilja vara mer social eller inte. Jag har testat att utmana mig själv med att vara mer social och så men efter ett tag så tröttnar jag av att hålla igång all kontakt. Det känns helt enkelt bara enklare att bara träffa vissa personer då och då och att vara ensam i långa perioder. Jag får ändå det sociala sällskapet jag behöver från min familj där jag kan diskutera allt från mina spelintressen till politik.

 

Det känns bara konstigt och som att jag är utstött när det enda sociala sällskapet jag har är min familj. När jag gick i skolan var det inte så mycket ett problem att mina klasskamrater hade ett socialt liv för jag fick min dagliga dos av att vara social i skolan. Men nu när jag inte har det känns det bara ännu mer som att jag utstött. Trots att det inte är verkligheten så är det svårt att skaka av den känslan. Jag är även medveten om att eftersom jag har så många syskon har jag den sociala lyxen som många andra inte har. Att jag även har en bra relation med majoriteten av mina syskon är ännu en lyx som andra inte har. Trots denna medvetenhet så vill en ändå kunna relatera till sina vänner, eller åtminstone någon. 

 

Att vara fysiskt ensam är inget jag har problem med utan är något jag verkligen uppskattar, men att psykiskt känna sig ensam och utstött från "normen kring ensamhet" är något jag inte tycker om att kännas av vid. Dock är det också något jag borde jobba på att få ut ur mitt huvud, för att en måste inte vara som alla andra för att må bra. Ibland måste en också lyssna på vad en själv trivs med och om det räcker med att vara social bara någon gång ibland så är det okej.