Jag undrar om det finns folk som minns när mitt instagramnamn var "lesbiskpojke". Det var ett inside joke mellan mig och mina vänner angående the acronym för SWAG. Jag gillade hur namnet rullade av tungan och hur it made no sense så jag började använda mig av det som namn på sociala medier.

 

Efter några månader så fick jag ett argt meddelande på ask.fm om att jag osynliggjorde lesbiska kvinnor med det namnet och att det gjorde more harm than good, även fast det gav mig och några andra a few laughs och tyckte it made sense in some weird way, så skadade det även indirekt en utsatt grupp. Eftersom jag inte hade tolkningsförträde och jag insåg efter några dagar/vecka att det var ett problematiskt uttryck så ändrade jag mitt instagram och ask.fm namn och det var det.

 

Jag har nu upptäckt att det är ett vanligt fenomen inom HBTQA+ att kapa andra begrepp för att få de att passa in på sig själv. Jag har sett folk som beskrivit definitionen av pansexualitet och påstått att det är bisexualitet, och jag har sett folk som beskriver ickebinära som transsexuella. Allt känns som om att världen är upp och ned ibland när det kommer till identiering och definitioner av ord. Det är inte så konstigt att personer som följer normen inte hänger med när det kommer till HBTQA+ gemenskapen, när inte ens HBTQA+ gemenskapen hänger med.

 

Så som jag har förstått det så verkar folk ha blandat ihop defintioner av ord, alltså vad vissa begrepp betyder, med vad en identifierar sig med. Jag själv har upplevt samma problem, men jag har också en stor rädsla av att använda ord fel så jag tar definitioner av ord väldigt bokstavligt och lämnar sällan utrymme för definitionen att vara flexibel. Varför? Jo, för flexibilitet i definitioner av ord gör det svårt att definiera vad ett begrepp betyder. 

 

Så, per definition betyder bisexualitet att en endast är attraherad till två kön. Bi står för binär, och binär står för två, så det är inte svårt att förstå att bisexualitet står för attraktion till två kön. Dessa två kön kan bestå av män (personer som identifierar sig som män) och kvinnor (personer som identifierar sig som kvinnor), men också en blandning av män och ickebinära (vet dock inte om en bör vara mer specifik då "ickebinär" är ett samlingsgrepp för flera olika könsidentiteter bortom det binära, eller om ickebinär fungerar just för att det finns så många olika könsidentiteter, men det är nog upp till personer själva att bestämma) eller kvinnor och ickebinära.

 

Pansexualitet står för att en är attraherad till någon oavsett kön. Så det inkluderar män, kvinnor och ickebinära. De brukar se sig själva som att "de inte ser kön" (ett problematiskt uttryck i många sammanhang men sums it up pretty good i detta sammanhang). Jag vet inte vart ordet kommer ifrån men detta inkluderar alla kön.

 

Många har ett problem med att se skillnad på dessa två då pansexualitet uppkom från bisexualitet termen. Den beskrivs som en "bredare form" av bisexualitet. I min mening tycker jag inte det då bisexualitet står för attraktion till två kön, och eftersom vi på senare år har fastställt att det finns mer än två kön så känns det mer rimligt att pansexualitet är en helt egen sexuell läggning och inte en bredare form av bisexualitet.

 

När det kommer till ickebinära och transsexuella så är det en ganska enkel definition som kan vara förvirrande. Ickebinära personer är de som identifierar sig mellan eller bortom de binära könen man eller kvinna, medan transsexuella personer är de som har en könsidentitet som är motsatsen till deras juridiska och kroppsliga kön. Dessa personer är de som identifierar sig med ett av de binära könen.

 

Jag förstår att vissa kan bli förvirrade av vissa definitioner och många vill hitta ställen en kan connecta med personer. Jag själv var så i flera år, ett försök till att passa in, både som kille och tjej men också som homosexuell, bisexuell, pansexuell och så, innan jag faktiskt hittade asexualitet och transgemenskapen.

 

Jag kan även förstå att det är frustrerande när det inte finns några definitioner en kan connecta med, för vad är en om en är ickebinär men bara attraheras till ett av de binära könen? Kan en vara homosexuell som ickebinär, och vart går då gränsen där? Är en attraherad av de som identifierar sig på samma sätt som en själv, t.ex agenders attraheras till agenders och genderfluids till genderfluids, eller gäller hela spektrumet där med? Och ifall en är ickebinär och attraheras bara till de binära könen är en heterosexuell eller bisexuell då, för hetero betyder att en attraheras till de av motsatt kön så per definition är det de binära könen.

 

Det finns många frågor som inte har ett svar ännu och det måste vara sjukt svårt att hitta vilken definition som passar in på en själv när en inte är lika bred i sina attraktioner som jag själv är. Men jag tror det viktigaste är att rama in hur en själv känner och se ifall en hittar attraktioner som stämmer överens med det (till exempel så kan de som är genderfluid vara novosexuella, vilket betyder att både ens könsidentitet och sexuella läggning är flytande, så ens sexuella läggning "anpassar sig" efter ens könsidentitet), annars kanske en bör fråga personer och fråga om de upplever liknande för att kunna se om det kanske är något begrepp som borde finnas. 

 

Vi lever in i en helt perfekt och färdigutvecklad värld. Det finns fortfarande plats för improvements och tillägg för människor som blivit utelämnade genom historien. 

 Flera timmar senare efter uppladdning kommer inlägget... I suck at this, tbh

 

Så jag har bestämt mig för att jag skulle vilja dokumentera min könsutredningsresa, mest på grund utav mitt egna intresse av att kunna minnas detta "korrekt" och inte skapa falska minnen, men också för att det kan vara intressant för folk som vill genomgå samma resa och ta reda på hur bemötandet är inom transvården och hurdant processen går till. Det mesta är nog individualiserat, men på ett ungefär kanske en kan fastställa hur mötena kommer gå till.

 

Jag kommer för det mesta fokusera på hur jag blir bemött och hurdant jag själv upplever det, men en får mer än gärna kommentera om en vill veta något om processen så ska jag försöka svara på det. Annars kommer jag utgå från mina egna tankar och funderingar.

 

Tanken med det hela är i varje fall att jag ska dokumentera efter varje möte (när jag kommer hem, det vill säga) och försöka ladda upp samma dag. Det kan dock bli strul med det beroende på hur jag mår och vad som behövs göras, men jag ska försöka i alla fall.

Tre år av att ha kunnat namnge min könsidentitet och jag har kommit så långt ändå. Det hade naturligtvis inte skett om det inte var för stödet från min familj, och kanske ännu mer från mina vänner och skolan. Jag har haft ett sådant fantastiskt stöd från alla som betyder något och det har gett mig styrkan och orken till att orka fortsätta kampen. Jag hoppas bara att den hemska kampen mot mig själv tar slut med ANOVA och jag får den hjälp jag behöver.

De senaste månaderna har jag kommit fram till att början av mitt "utbrott", eller vad en ska kalla det, av min psykiska instabilitet har varit könsdysforin. Jag har nog alltid haft ett relativt skört psyke, men det började inte bli ett vardagsproblem förrän jag vart medveten om min könsidentitet och började kämpa dag ut och dag in för att bli accepterad för den jag är.

 

Jag skulle säga att jag alltid haft en viss tendens till att finna trygghet i tanken om att jag kan välja att avsluta mitt liv, det har varit en viss trygghet att jag åtminstone har den typen av kontroll över mitt liv. Däremot har dessa just varit tankar, en påminnelse om att jag har makten om åtminstone en sak i mitt liv, men det var inte förrän slutet av sommaren 2013 (ungefär 4-5 månader efter jag hade hittat min identitet) som de slutade vara tankar om en påminnelse utan istället vart det tankar som började påverkade mig mer och mer psykiskt och fysiskt i och med att jag verkligen inte orkade med att kämpa för att få existera.

 

Jag har alltid varit mobbad för mitt utseende och varit utfryst för att jag varit konstig och annorlunda, men jag har kunnat hantera det för jag haft min familj och andra vänner. Som transperson är det dock lite jobbigare att hitta stöd för majoriteten utav tiden känns det som om att jag inte existerar eller kan få respekten som en person utan jag finns bara inte. Det är också väldigt svårt att hitta liksinnade personer att tala med som förstår en och vad en går igenom.

 

Detta har utvecklat en könsdysfori hos mig själv och det har verkligen begränsat mig som person. Som bieffekt av att jag sällan känner mig accepterad eller bekräftad som en individ så har det lett till att jag också utvecklat depression och social ångest. Jag har till exempel väldigt svårt för att gå ut och umgås ibland, jag kan helt plötsligt från ingenstans bli osäker med mig själv och min kropp som i sin tur utlöser en panik- och ångestattack, jag måste förbereda mig i flera dagar för att hålla en redovisning och det tar extremt mycket energi och kraft att efter en redovisning kan jag känna mig helt utmattad, jag har ett både psykiskt och fysiskt destruktivt beteende mot mig själv, osv.

 

Vissa dagar kan jag hantera min könsdysfori, depression och social ångest väldigt bra och det som ofta hjälper mig när jag mår väldigt dåligt är att interagera med andra människor på ett positivt sätt. Det vill säga genom att prata om intressen, skämta, sjunga, stoja och skoja och sådant, det som oftast signalerar bekräftelse och gemenskap. Speciellt med människor som även bekräftar mig som person, en individ, och accepterar och respekterar mig. Men andra dagar fungerar det inte lika bra. Då kan det vara en utmaning att bara ta mig upp ur sängen. Då jag bara inte orkar kämpa igenom ignorans, felköningar och den konstanta känslan om att jag är ensam. Det är oftast de dagarna jag är som mest medveten om hur avvikande jag är från alla och fokuserar ännu mer på just det.

 

Det är jobbigt att något som jag inte har någon kontroll över ska kunna styra mitt liv så pass mycket. Jag skulle vilja kunna göra vissa saker som att gå till ett gym och träna, börja dansa balett, steppa, dansa, gå med i en kör eller teater - något som pushar ut mig ur min comfortzone och där jag kan känna att jag hör hemma. Men min könsdysfori, min rädsla för att bli felkönad, känna av en konstant förminskelse bland cispersoner, begränsar mig. Det gör mig feg och konflikträdd. Då sitter jag hellre instängd i hemmet och bara hoppas att nån dag så ska jag kunna vara tillräckligt säker i mig själv för att kunna göra det jag vill och inte låta det binära samhället hålla mig tillbaka.

Det finns inget jag egentligen hatar mer än min pronomenskylt. Jag älskar det den gör åt mig, den gör så att jag slipper konstant "komma ut" eller rätta folk. För där sitter den och påminner alla. Men samtidigt så känns det bara så jobbigt. Som en enorm klump i magen att ha den där lappen sittandes i kläderna. Ha den där skylten på konstant display.

 

Jag tog bort pronomenskylten ett tag. Jag var trött på att ha den och jag var samtidigt livrädd för mitt liv. Det kanske låter överdramatiskt men det är en svår känsla att undvika när en läser så mycket statistik samt gått på skolor där slagsmål var vardag. Jag vet dock att jag troligtsvis är lite säkrare på Cybergymnasiet, men som sagt är det en svår känsla att undgå. Jag tog även bort pronomenskylten för att jag kände mig jobbig. Som en konstant kritiker till allt och alla. Jag tyckte inte om den känslan så jag slutade använda den och nu känns det som om att felköningarna bara blivit värre.

 

Jag säger inte att alla felkönar. Jag har två fantastiska vänner som inte felkönar men dessvärre så gör inte det så att andra slutar felköna. Jag har dessutom börjat gå till brädspelskvällarna och deras konstanta felkönande gör så att allt bara känns piss. Speciellt eftersom jag ändå kommit så långt. Från att ha gått tre år hos olika kuratorer, psykiatriker och terapi (typ?) och nu är min psykiska utvärdering klar och jag ska få en remiss skickad för att påbörja en utredning. Jag har kommit så långt men ändå känns det som om att jag står och stampar på samma ställe hela tiden.

 

Trots att det är en enormt lättnad att ha pronomenskylten för att den rättar så att jag slipper så känns det egentligen bara så extremt sjukt att jag måste ha en överhuvudtaget. "Måste" må låta som en överdrift men det är så det känns. För hur annars ska jag kunna får känna mig en del av samhället? Jag vet inte om andra märker det lika tydligt som jag, men har ni tänkt på att det inte finns ett ljud som trans*personer typ alls? Jag känner mig så extremt ensam konstant på grund av det. Överallt där jag går verkar det endast finnas cispersoner, och jag säger inte att det är något fel med det, men det känns bara så... ensamt. Ibland känner en sig bara som den enda i ett hav av cis.

 

Det vore trevligt att ha en konversation om sin könsdysfori till en person som inte sitter där och bara "jag kan inte relatera alls till det du pratar om". Det handlar även i sammanhang som när en är hos en psykiatriker eller psykolog eller kurator. Det känns som om att en kommer ingenstans när en försöker att förklara hur det känns för en person som bara kan gissa sig fram. Det är som om att en person skulle rådfråga mig om sex och så sitter jag där och bara försöker förstå sammanhanget och personens känslor. Det går men det vore mycket enklare om de pratade med någon som faktiskt kunde relatera än till någon som inte kan det överhuvudtaget.

 

Det felet många också gör är att tro att transsexuella och ickebinära är två könsidentitetsstörningar som är "lika". Personligen tycker jag inte det. Jag har väldigt svårt för att prata om min könsdysfori till transsexuella för att det känns svårt att förklara hur en själv upplever sin könsidentitetsstörning till en person som har helt andra upplevelser. Visserligen beror det från person till person och jag säger inte att transsexuella är dåliga på att förstå eller något sådant, men det är bara svårt att jämföra upplevelser och erfarenheter. Transsexuella har åtminstone fått komma in i samhället lite medan det känns som ickebinära ligger fortfarande utanför normgränsen. Detta är dock mina egna upplevelser och tankar, jag har inget emot att bara få prata med någon om min könsdysfori men det vore trevligt att få prata med någon som har liknande upplevelser.

 

Förhoppningsvis så lär väl pronomenskylten göra någon inverkan och få lärare och diverse att sluta könsgruppera mig i grupper som jag inte alls tillhör. Visserligen skulle jag nog behöva skyltar där det står "nykterist", "asexuell" och "introvert" på också men just nu är det för det mesta min könsidentitet som tynger mig när det kommer till grupperingar. En kan bara hoppas att jag slipper denna skylt inom kort.

Det är ingen nyhet om att det finns personer som förgiftar sociala nätverk, det är ingen nyhet att man inte riktigt kan vara sig själv utan att någon ifrågasätter det. Utan att någon får för sig att förminska en. Göra en till ett enda stort skämt. Tvinga in en i ett hörn. Men jag har tröttnat, så detta är min version. Jag har hört alldeles för ofta om folk som pratar om saker som är trendigt, saker som faktiskt inte är trendigt utan endast fått en röst som blivit hörd. Den saken som jag tänker ta upp som påstås vara en trend är trans*.

 

För cirka tre år sen när jag kom ut offentligt som icke binär blev jag bemött med positiv respons. När jag talade om för min familj så fick jag stöd men de saknade kunskap. Min skola gav en helt underbar respons och jag har verkligen kämpat och stått upp för mig själv för att få den skolan mer trans*vänlig, vilket jag tror har gett resultat. Jag har fått otroligt mycket stöd, men det går inte en dag utan att jag är medveten om riskerna.

 

Folk pratar om trender, berömmelse och popularitet som om att det är det enda viktiga. För vissa är det på så vis, absolut, men jag tvivlar på att det är vanligt att man skulle påstå att vara något som rör HBTQA bara för att. Inte för att det är något fel, utan för att det medför risker. Det finns en anledning till att många inte vill tillhöra minoriteter och tar bästa möjliga chans att få identifiera sig med en majoritet, och att folk ens har mage att påstå att en person som är öppen med att vara sig själv endast gör det för popularitet gör mig genuint äcklad.

 

Jag har blivit bemött på ett bra sätt, såsom man borde bli bemött, men andra har inte haft den turen. Många har blivit utkastade från sina hem, misshandlade, trakasserade och värre. Jag tvivlar på att vid glesbefolkade orter är man lika accepterande ifall man kollar på statistiken. Det finns personer som mår så jävla dåligt för att de blir tvingade till att hålla sin identitet hemlig att det förstör dem helt och hållet.

Det faktum att majoriteten av transpersoner har någon gång övervägt att ta sitt egna liv.

 

Jag är trans*. Jag har blivit anklagad för att endast söka uppmärksamhet, jag har blivit diskriminerad alldeles för många gånger, blivit ifrågasadd och utfrågad av personer som är anonyma på nätet. De som sitter tryggt bakom en skärm och tycker det är rättvist att fråga om saker som man aldrig skulle fråga en cisperson. Jag har mått sämst på grund utav hur jag blir bemött av samhället. Jag har inte velat leva för att jag är så himla trött på att bli ifrågasagd och förhörd om saker som inte angår någon annan än mig själv. Jag har haft alla möjliga utfall av ångest- och panikattacker på grund utav att jag är jag och ingen verkar kunna förstå vem jag är.

 

Att offentligt tala om vem man är, är inget man väljer på grund utav popularitet. Det är något man väljer för att tillföra sin röst i massan. För att visa samhället att man finns, att man har känslor som kan bli sårade och att detta är inget som är okej eller borde vara en norm! Så sluta lek med andras liv, hänga ut människor, döma dem för det som inte angår en själv. För så länge du inte behöver oroa dig för att bli mördad, trakasserad, misshandlad eller värre, så har du ingen rätt att tolka vår situation åt oss.

Det var inte förrän idag jag tänkte på det. Det där som jämt gnager i mig då och då. Det där som kan göra mig till en exploderande bomb, det där som får mig att spänna käkarna av ilska, det där som får mig att undra - skulle de göra samma sak?

 

Jag satt och gick igenom ett formulär jag fick från BUP, eftersom att skolan hade fått en kopia också av formuläret tänkte jag att det kanske var lika bra att jag gick igenom och läste vad det var mina lärare skulle läsa. Jag garvade lite tyst för mig själv över ordet "barnets" och tänkte mig lärarnas position i det, det kändes inte direkt som den lärar-elev rollen vilket jag fann roande.

 

Sedan såg jag det som fick mig att känna mig exkluderad. Det stod "han/hon". De flesta kanske inte skulle märka det, eller kanske inte tänka så mycket på det, men för mig känns det som ännu ett hinder för att jag ska kunna få existera som en jämlike och inte som någon mystisk varelse. Så jag gick igenom hela formuläret, strök han/hon och skrev hen istället.

 

Det fick mig att undra - skulle en cisperson gjort likadant? Hur reagerade mina lärare? Tänkte de inte på det? Är detta endast en tydlig gest som trans*personer känner? Eller kanske det bara är jag?

 

Jag undrar ifall personer tänker på samma saker jag jämt tänker på. Hur olika folk förhåller sig till en beroende på kön, hur många gånger någon säger rätt pronomen på en dag (har inte kommit över 10 än) eller hur fan man kan bli uppfattad som neutral när ett enda felsteg i sin gångstil får folk att gå "AHA!".

 

Jag brukar undra ibland ifall folk rättar andra när någon säger fel, ifall folk pratar om mig genom att använda rätt pronomen eller ifall de bara shrug it off som om att det inte vore något. Jag undrar ifall folk står upp för en när någon felkönar, oavsett om man är i närheten eller inte. Men mest av allt av alla mina funderingar så undrar jag ifall personen jag pratar med ser mig som ett kön eller en person.

Det jobbigaste med att bli felkönad är inte det faktum att folk antar något utav ens utseende, röst och utrstrålning, utan det faktum att alla har den här mallen inuti deras huvud. Den där stereotypiska mallen som säger vilka egenskaper ett kön har och så fort man hamnar i den mallen är man inte längre den där människan man var för 5 sekunder sen, utan man är tjej eller kille.

 

Jag tror seriöst att det är därför alla är så livrädda för trans*personer, för hur fan förhåller man sig till en människa som man har ingen stereotypsik mall man kan vända sig till?! För att lära känna en person tar alldeles för lång tid, eller hur?

 

Något som min lärare sa var "det är inte förrän någon definierar dig med ord som du är det, innan dess var du endast en människa" (han pratade dock om rasism men jag tycker att hans ord ändå kan passa in i vilket sammanhang som helst där man blir definierad som något man inte känner att man är). Det är inte själva könet jag har problem med att bli refererad till, utan stereotypen som följer den.

 

Jag hatar verkligen när folk väljer ut sina ord mer varsamt beroende på könet, när folk slänger ur sig sexsitiska kommentarer utan att de ens märker det, att folk förhåller sig på helt andra sätt beroende helt på vad de tror man har gömt under byxan! Det går inte att formulera den frustation jag känner när jag ser eller utsätts för detta.

 

Jag är fortfarande jag oavsett vad jag har under mina fantastiska kläder, hur mitt skelett är uppbyggt och ifall jag har större risk att drabbas av vissa sjukdomar eller inte. Jag är fortfarande en individ med en unik och egen personlighet som man, tyvärr, måste prata med mig i mer än två minuter för att lära känna.

 

Jag är ingen person du kan sätta in i ett fack eller utgå från en mall du lärt och utvecklat under årets gång. Jag är ingen person du kan inkludera i dina sätt att upprätthålla könsnormer med meningar som "du kastar/slåss/går/whatever som en tjej" som om det skulle vara en förolämpning, och "det där gjorde du som en karl!" som om att det skulle vara en komplimang? Varför inte vara mer personlig och bara "såhär kan du göra för att kasta/slåss/gå/whatever bättre" ifall du vet det är något personen vill träna på, eller "det där gjorde du bättre än någon jag nånsin sätt!"? DET är en komplimang!

 

Det är faktiskt helt sjukt hur många gånger jag fått frågan om vad jag har gömd under byxorna. Det är ännu sjukare att folk faktiskt går så långt som att känna på främmande personers bröstkorg och/eller skrev. Du har ingen som helst bussiness av vad som är under mina byxor ifall du inte planerar att ingå ett förhållande med mig (and tbh, you don't have any bussiness to know even then). Det som är ännu värre är när folk får deras såkallade "aha"-moments och säger "DU SA SÅHÄR SÅ DET BETYDER ATT DU ÄR DET HÄR!" - nej, ditt övermogna päron, jag är det jag säger att jag är! Sluta försöka definiera mig inom den ram du lever efter.

 

Jag är, och kommer alltid att vara, Loki - en ickebinär person med pronomenet hen och det är bara två saker du behöver minnas om mig - Jag har alltid rätt, även när jag har fel så har jag rätt.

Så jag tänkte göra ett litet skriftligt inlägg om det jag tog upp ganska kort i min video angående regnbågsbilderna på facebook.

 

Jag är för att folk som supportar HBTQA att ha regnbågsbilder på facebook. Sen så finns det de som inte ens vet vad fan HBTQA står för.

När jag kom ut i början och påbörjade min livslånga kamp mot min rätt i samhället, så sa folk att jag var modig. Att jag var stark och en inspiration för andra. Jag kunde aldrig sätta fingret på det, men jag tyckte det inte kändes rätt att bli kallad "modig" eller "stark" eller ens en "inspiration för andra". Det sistnämnda gör mig fortfarande glad över att jag kan inspirera andra, men det känns ändå inte rätt.

 

Det var inte förrän idag då jag läste en artikel om funkofobisom jag insåg varför. Folk tittar bort från själva problemet. Istället för att reagera på att en trans*person (eller vilken person som helst som inte passar in i normen) blir attackerad av främlingar, anonymt hat och massa sådant så prisar man trans*personen för att man är "modig" som vågar sticka ut nacken sådär.

 

Jag är inte modig. Jag är inte stark. Jag är bara jag och jag är jävligt trött på att bli behandlad som luft för att jag är annorlunda. Eller nej, jag är inte annorlunda. Jag är en människa precis som alla andra. För ingen jävla människa är lik den andra. Det är därför vi kallas för individer. Vi har vår egna personlighet, könstillhörighet, läggning och troligen en massa andra saker med. Vi har säkert olika mycket testosteron och östrogen hormoner också, ifall vi ska slänga in lite biologi för er alla som älskar att använda det som motargument emot mig.

 

Tänk om, dock, tänk om alla som kallade mig modig och stark egentligen såg sanningen. Att jag blir felbehandlad. Det är inte modigt att stå upp mot det. Det är bara fel. Ifall ingen straight cisperson blir kallad modig för att de vågar vara det de är, så är inte jag modig för att jag är det.

 

Så snälla, istället för att kalla personer som inte passar in i normen för modiga, hjältar eller en inspiration för andra, notera istället varför du säger det. För att du märker att de blir felbehandlade. Att folk kallar dem för namn, är elaka mot dem och behandlar dem som om att de inte betydde något. Notera det och börja göra något åt saken. Lev det liv vi lever. Rätta folk, reagera på deras sätt att använda sig av nedsättande ord på kostnaden av andra, se hur lite samhället bryr sig om de som inte passar in och sprid detta vidare.

Samhället är vi och vi kan göra skillnad genom att få folk att reagera. Genom att informera och skapa diskussioner, genom att berätta vad vi vet är sant. En person kan göra skillnad ifall alla andra lyssnar. Vi alla finns på samma jord.

 

En sak som jag har upptäckt, oavsett om man kommer ut som homosexuell eller trans*, så undrar folk alltid samma sak: "Hur har du sex?"

 

Jag har fått denna fråga både anonymt på ask, av vänner i min ålder (runt 13-15år typ) och faktiskt från en vuxen person som jobbar på en skola (tänker inte säga hens titel pga jag är cruel men inte that cruel).

 

Min första spontana tanke är "är alla verkligen så outbildade?" men sen så tänker jag efter lite och tror faktiskt att det kan vara så att antagligen är jag överutbildad på grund av att när jag inte riktigt förstår något så försöker jag lära mig det så att jag kan förstå vad folk snackar om (tänk om alla var som jag... aldrig mer skulle HBTQA personer drabbas av respektlösa frågor... så underbart).

 

Jag må vara asexuell men jag har troligen mer (psykologisk) kunskap om vad sex handlar om. Sen så kan ju jag ha helt fel, men liksom, I don't know and sometimes I don't even care.

 

Såvitt jag förstår det hela handlar ju sex om att "lära känna varandra mer intimt" eller vara mer intim med den personen man älskar (är idealet, kan också vara någon man gillar men vill älska? idk) detta är i alla fall hela idén med det, tror jag. Sen så handlar det ju om det fysiska. Där handlar det ju om att få sin partner att få en orgasm eller njuta (tror de går hand i hand, men jag vet inte) av det som sker, eller hur man nu ska uttrycka det.

 

Så ifall jag får frågan "hur har du sex?" tror jag inte riktigt du fattat poängen med det hela. För mig känns detta ändå som basic knowledge, men är sexualkunskapen verkligen så tunn? Det enda jag minns från den var att vi skulle kunna namnge olika saker och att vi fick se hur ett barn utvecklades.

 

Sen så kan det ju vara så att ingen vill lyssna för att de känner typ "we know! omg, shut up" men liksom, vet du inte den fysiska anledningen till varför man har sex så vet du ingenting.

 

But then again - jag vet egentligen ingenting om detta. I've just done some skrivbordsundersökningar för att få en överblick över what the fuzz all about. Det kan ju vara något helt annorlunda än det jag fått fram.

 

Men seriöst dock. Varför är det första folk tänker på "hur har man sex om man är [HBTQ]?", liksom, man har chansen att fråga en person som kommit ut till en eller så och det är den första frågan man vill fråga? I mean, come on! Det måste väl finnas något roligare man undrar över? Ifall man märker någon skillnad i förhållanden eller bemötanden? Något? Det är liksom inte så svårt att hitta en mindre personlig fråga man kan ställa.

Det finns inte många som vet detta, men ibland när jag är ensam, osäker och basically har tråkigt så startar jag konversationer i mitt huvud. Det brukar oftast handla om frågor som kan ställas till mig anonymt på nätet eller intervju frågor (yes, I do daydream about that... Don't know why, tho'....) och just nu har jag hamnat i ett evigt loop med samma fråga och olika detaljerade svar som jag bara behöver få ur mig.

 

Jag minns på riktigt inte ens vad frågorna var, utan endast att jag alltid på något sätt hamnade i en evig diskussion om what I was born into... Basically.

 

Jag har skrivit enormt långa inlägg om hur det är att vara trans* (typ) men knappt något om hur det är att faktiskt vara asexuell. Det kanske känns fånigt, I mean, what can you really say about it? Men det påverkar mig något enormt och det kan faktsikt really bring me down.

 

Jag är otroligt öppen med att jag är asexuell och det är inte för att jag är stolt över att jag är det eller något sådant, utan för att det känns som om att jag måste ta upp det. För jag är så rädd att folk ska få känslor för mig, känslor jag kanske inte riktigt kan besvara, eller hur man nu ska uttrycka det sådär fint utan att göra så att jag hamnar i en obekväm situation.

 

Men det är inte bara rädslan för det utan också för att folk inte ska missplacera mig. Anta saker endast för att det är en norm. Eller fråga mig obekväma frågor jag inte riktigt kan svara på.

 

Jag tror även att det är viktigt att folk förstår att jag är lika clueless över hur sexuella relationer fungerar som andra kanske är över hur asexuella relationer fungerar. Detta är dock väldigt individuellt. Det jag säger gäller inte för alla asexuella personer. Utan detta är endast från mitt perspektiv.

 

Det är också viktigt att tillägga att asexuella personer kan ha sexuella relationer bara det att de känner inget need for it, eller hur man nu ska uttrycka sig... Jag behöver verkligen lära mig om saker som är normativt för jag har ingen aning om det jag vet ens är rätt...

 

För att vara helt ärlig hatar jag det faktum att jag är asexuell. Det är inte bara det faktum att jag känner mig ännu mer utanför i sociala sammanhang utan för att jag är så livrädd över att jag aldrig kommer att hitta någon person som antingen är asexuell eller kan leva med att jag är det. Varför det är så viktigt för mig är för att jag tror inte jag kan klara av att kämpa varenda dag utan någon som stöttar och älskar mig oavsett. It may sound stupid, romantic, cheesy or whatever but it's the truth... at least in this very moment it is.

 

Det känns som om att jag öppnar upp mig för mycket men det är något som tynger ner mig och ifall detta används emot mig får jag bara ett perfekt tillfälle att visa upp fina citat från Chris Colfer.

 

Det är ganska intressant dock för när jag är intresserad av någon så nämner jag ganska ofta att jag är asexuell endast för att förtydliggöra det. Jag tror jag nämner det till både personen samt överallt på alla sociala medier. Eller så kanske det bara är en illusion jag har. Jag kanske bara tror att jag säger "jag är asexuell" överallt men egentligen sitter jag och tänker på att jag är det för att man vet aldrig om personen man pratar med är tankeläsare, am I right?

Jag kommer troligen uttrycka mig på ett sätt som antingen kommer göra folkmassor upprörda eller få folk att tro att jag är otroligt korkad och därav förstör allting jag sagt eftersom jag alltid använder mig av min intelligens. Jag ska försöka uttrycka mig på ett sätt som får en att se det från mitt perspektiv, men kommer troligen misslyckas ganska grovt. Därav tycker jag att ni borde testa er att sätta er in i en transpersons skor för att på riktigt kunna förstå denna text.

 

På grund av skolans (och statens?) utbildningsprogram så tror jag på vetenskap. Jag har blivit formad och påtvingad till att tro på det men ton av bevis för att göra det ännu troligare. Däremot, som en psykologifanatiker och transperosn, har jag svårare att tro på biologin.

 

Missförstå mig inte, jag tror självfallet på biologin. Det jag däremot har svårt för är när folk säger "enligt biologin så är män starkare" och så vidare. Jag pratar givetsvis om fysiska aktiviteter. Jag vet att mitt uttalande just nu kommer att göra folk upprörda och troligen hitta massa wikipedia sidor de kan länka till mig för att motbevisa mig, but hear me out.

 

Enligt biologin så är män och kvinnor uppbyggt olika och därav har olika limits of what they can do. I min mening känns det som bullshit. Jag vet, "men bioloooogin, Loki! Du kan inte bara bestämma dig att fakta är felaktigt, vad fan!". Det är inte riktigt min vinkel.

 

Jag personligen klarar inte av att höra "män kan göra si och kvinnor så pga biologi" för det låter som att man sätter käppar i hjulen. Man minskar någons mål på grund av en persons uppbyggnad. För mig som studerar psykologi tror mer på det. Jag tror inte att en persons fysiska aktiviteter begränsas av biologin utan av psykologin. Ifall man tror på sig själv och har ett klart mål så tror jag att man kan klara det.

 

Varför jag tror på detta mer än biologin är på grund utav jag är en transperson. Jag känner mig begränsad till vad jag kan och inte kan göra för att biologin säger att tjejer är bättre på balans än killar. Killar kan bygga upp mer muskelmassa än vad tjejer kan och killar är mer uttåliga än tjejer.

 

Jag är väl medveten om att det jag säger låter helt ologiskt för man har ju "bevis" på att biologin är korrekt. Men för mig, som ändå är multireligiös och måste i varje uppsats ifrågasätta allt jag vet, så låter det inte så logiskt. Människan har makt och intelligens för att ändra på fakta. Människan är manipulativ och därför kan jag inte lita på allt som sägs och framförs av alla. Jag tror mer på individen än på biologin.

 

 

Vad hände med den där intellektuella biten som folk var så stolta att flasha med förr? Försvann den?

Nu är det ju nästan en ny tävling. Flasha idiotin! Den nya trenden!

No offense, of course, men jag blir så chockad. Varför inte bara daska till låren, sådär energiskt och motiverande, slå upp datorn och ta upp Google! Utbildning ger intelligens och det var väl något man ville vara stolt över, eller hur?

Istället för att sitta där och fråga en person, som är psykiskt trött på att agera ordbok, och flasha den där idiotin?

Tro mig, det finns inget mer satisfying än att ställa rätt frågor. Som istället för att fråga:

Sedan respektera att alla inte är bekväma med att vara det levande lexikonet. Det är verkligen inte så svårt att ta reda på faktan själv! Erfarenhet giver lärdom lika mycket som misstag. Däremot gör aldrig det misstaget och tro du är bättre än alla andra!

Nu ska jag återgå till pluggandet! Varväl och njut av åtlöjet av normativa människor!

Ibland blir jag så aggressiv, eller snarar så finns det så mycket konstiga saker som triggar igång min aggression och den aggressionen bara fylls på mer och mer eftersom att fler bortträngda konflikter kommer fram.

 

Det är oftast vid tunnelbanan dette sker. Folk går mitt framför en med sitt mål i sikte, eller bara tänker på sig själva (OBS! Jag gör likadant, men som jag skrev i förrgår, det hindrar mig inte från att bli irriterad på andra som gör likadant) och från den punkten sitter (står) jag och muttrar i mina tankar, biter ihop käkarna och har en konversation i mitt huvud om hur mycket jag hatar allt och alla.

 

Denna aggression riktar sig först mot främlingar - personer som inte ens jag har talat med. Men aggressionen skiftar beroende på hur konversationen i mitt huvud och hur mycket av de bortträngda konflikter som kommer fram. Oftast brukar all aggression som bubblar inom mig rikta sig mot alla felköningar.

 

Jag kan verkligen inte förklara alla känslor som kommer upp inom mig när någon felkönar. Jag blir bara så arg och sedan skuldbelägger jag mig själv eftersom att alla jävlar som felkönat och sedan skuldbelagt mig när jag rättat (eller inte kunnat rätta). Liksom, wtf?

 

Nej, jag vet mycket väl att alla inte är tankeläsare, kan tyda kroppspråk eller se någons hopp fly från ens ögon. MEN det ger ingen ett fri pass från att ha förolämpat mig så grovt. Jag vet att hen är ett "nytt" pronomen och att det är svårt att få in det i en mening, men det gör inte att jag känner mig mindre förolämpad, osynliggjord, bortglömd och det tar absolut inte bort min största rädsla om att jag kommer aldrig få uppleva att en främling säger rätt pronomen.

 

Jag förstår att folk vill bortförklara sig, jag vet att inte alla vill mig ont och jag vet också att väldigt många använder det som en försvarsmekanism när en känner sig attackerad. Jag vet detta alltför väl och jag vet också att jag inte kan kontrollera människor i min omgiving. Jag vet din situation, men du har ingen aning om hur min situation är.

 

Jag blir dagligen felkönad. Jag vet att alla inte menar det och att alla inte vet men det finns en gräns. Jag torterar mig mentalt varje gång jag blir felkönad och bryter ner all mitt självförtroende jag hade när jag vaknade. Tänk att göra det ung. 50 ggr per dag i fem dagar. Det är 250ggr jag utsätter mig själv (/blir utsatt för) mental tortyr (jag använder ordet tortyr eftersom att det är så det känns, ifall ni blir offended av det, tell me).

 

Just nu kan jag komma på flera tusen motargument som folk skulle kunna slänga ur sig med denna fakta jag giver er och de flesta av de argumenten är densamma folk slänger ur sig när man öppnar upp sig och berättar om hur jobbigt allt är. De argumenten vänder sig till att skuldbelägga offret. Därför känner jag att detta behövs tydliggöras.

 

JAG kan inte kontrollera mina tankar, det är bara en viss del av ens tankar som är medvetna resten blir oftast triggade fram då ens försvarsmekanismer (som ska hindra en från att få ångest) inte kan hålla tillbaka den tanken.

JAG kan inte bara "leva efter normerna" eftersom att det är psykologisk tortyr att förneka sig själv och leder väldigt ofta till självmord (eller självdestruktiva beteenden)

JAG kan inte bara rätta varje gång för att påminna. Det tär väldigt mycket för mig att behöva ansvara för någons felsägningar samt avbryta en person för att rätta. Jag kan inte ens rätta min egna familj.
JAG har inte valt att leva detta liv. Det enda jag valde var att sluta leva efter allas bekvämligheter. Nu är det andras tur att anpassa sig efter mina bekvämligheter (ifall någon kan kräva av mig att anpassa mig efter deras bekvämlighet så kan jag kräva av dem att anpassa sig efter min bekvämlighet)

 

Jag kan bara se framför mig hur folk kommer klaga om detta inlägg men jag orkar inte. Det är dags att låta ilskan komma ut från rätt ände för en gångs skull. (Bara för att jag förväntar mig att folk kommer att kritisera och bryta ner detta inlägg så kommer säkert ingen göra det, men det är alltid bra att vara förberedd för sådant.)

Nu är ordet fritt för er att kritisera, hålla med eller helt enkelt bara sitta där som ett frågetecken och undra vad fan detta ens handlar om.Det finns säkert fler alternativ on how to process this inlägg, men för att inte knyta säcken för hårt så avslutar vi inlägget med detta.

 

Ha en trevlig fortsatt dag!

 

Det var ju ett litet tag sen jag skrev, märkte jag idag. Jag ber om ursäkt...

 

Så vad har hänt i mitt liv den senaste tiden då da?

Egentligen inte så mycket som jag kan avslöja... Det jag kan avslöja är att jag har börjat bli väldigt aggressiv och "lätt att tända stubinen", typ. Jag kanske har blivit lite överkänslig. Jag har dock mina anledningar. Det är väldigt jobbigt att vara jag ibland...

 

Men jag tänkte dela med mig av mina tankar ändå, trots att detta är så uttjatat på denna blogg...

Pronomen! Yay, det har vi inte hört förr... Okej, hear me out, kära medmänniskor. Det jag har tänkt på är att jag ibland känner att det är obehagligt att rätta och jag tycker att jag har all rätt till att känna så. För tänk på det - hur många gånger har ni cis människor behövt rätta personen du kommunicerar med? Aldrig? Kanske någon gång ibland? Precis.

 

Att vara trans* är inte lätt, speciellt inte när man känner att det är så grymt sjukt att man måste rätta varje gång någon säger fel medan alla andra slipper. Innan någon hoppar på mig med "men du har ju valt själv att vara trans* och hen är ju ändå ett nytt ord", sätt dig ner och tänk igenom det du säger.

 

Det enda jag har valt är att vara grymt öppen med att jag är trans* och varför jag är så öppen med det är för att jag vill bli respekterad av människor samt utbilda de som har frågor och vill lära sig. Jag gillar inte alltid att vara en öppen uppslagsbok men ibland kan jag vara helt okej med det så länge det inte är typ "Vilken toa går du på och hur pissar du?" eller liknande.

 

Jag har fått påståenden om att jag kräver för mycket när det jag frågar om är att sluta placera in mig i ett kön jag inte kan relatera till och begär att bli respekterad av min omgivning. Jag ber inte om för mycket, det är endast min omgivning som har svårt för att respektera det de inte förstår.

 

"Just because you don't understand it doesn't mean it isn't so" - Lemony Snicket

 

Så låt mig testa att beskriva hur det känns igen. Däremot är detta inte mina egna ord utan någon jag följer på twitter, och som följer mig tillbaka, skrev såhär till mitt tweet:

SD hade 12.9% röster. Ungefär 800 000 människor röstade på SD, varav 46 800 bor i Stockholm. 46 800 i min omgivning vill ta bort min rättighet till att existera... Det känns så personligt och jag kan inte hantera det.

Jag skakar av rädsla och frustration. Hur kunde detta ske?! Vart är Sverige påväg och hur kan människor känna sig säkra med den ökningen de fick?

Jag tar nog detta mer personligare än jag borde, men det är väl ändå klart att man blir rädd för sin omgivning med den vetskapen i huvudet?

Sedan fick jag reda på att i skolvalet så fick SD 17% (tror jag), i varje fall i min skola. Jag hoppas att de flesta skämtade med sin röst på dem även fast det inte är något man borde skämta om på det sättet.

Ugh. Jag är så himla irriterad. Att få reda på att så många är emot folks existens på det sätter är skrämmande...

 

Idag tänkte jag ge lite tips för er som lever ett liv kontrollerad av er ångest. Mina tips kanske inte fungerar för er, men de fungerade för mig, men jag tänkte att det kanske var dags för lite tips om saker som kan hjälpa mot viss ångest. Detta är dock inga sådana här "hemkurer" som typ "gå och titta på en film tills världen inte existerar längre och sedan sov" utan det är mer vad du nästan bör göra tips... typ...

 

När jag bytte skola ville jag börja om. Jag kom ut och var en mer öppen trans*person. Jag började senare upptäcka att min ångest växte sig starkare, så jag tänkte att det kanske var något som borde tas tag i. Jag mejlade kuratorn i skräck på grund av alla historier jag hade hört om personer vars liv hade gått i tusenbitar av deras kuratorbesök. Jag tänkte på mina som jag tvingades in i på grund av fel information av min dåvarande förra lärare (jag kommer aldrig förlåta dig för det, du har traumatiserat mitt liv) och så vidare.

 

Jag mejlade, fick en tid och började gå till henne varje vecka. Jag öppnade upp mig, pratade om min ångest och mina problem. Det var väldigt bra, hon tipsade mig att gå på Transit möten (en jättebra grupp för trans* människor i Stockholm, tipsar verkligen den till er alla som vill ha svar på vissa frågor, kan göra ett enskilt inlägg om den ifall folk önskar) och hon läste verkligen mycket på om trans*människor för min skull, då det var grunden till min ångest.

 

Efter ett tag hade hon tipsat mig till en utbildad HBTQ kurator inte så långt bort från skolan. Tyvärr gick det inte så bra att kommunicera med denna kurator då hen ringde vid fel tillfällen, använde dolt nummer och jag hade inga övriga kontakt uppgifter. Så det gick ungefär ett halvår utan kurator. Sedan orkade jag inte längre leva i min värld utan att få svar på vissa frågor eller leva i min ångest heller, för den delen. Jag kontakta en HBTQ kurator som var relativt nära mitt hem och det är till hen jag går till en gång i veckan numera.

 

Att få en dag att prata ut i en gång i veckan är otroligt bra, i varje fall för mig. Det finns inte så mycket positiv respons från de som bett om hjälpt från en professionell person. Jag hade turen med mig att hitta två kuratorer som är jättebra på sitt jobb och verkligen lyssnar på det jag har att säga. Det behöver inte vara så att just den kuratoren du hittar är dålig, och om den är det så bör du byta, men försök åtminstone be om hjälp när det kommer till din ångest. Jag vill inte att någon här i världen ska leva i det där mörka rummet som blir bara mörkare och mindre.

 

Jag vet inte om mina tips var bra, eller ifall jag bar utnyttjade denna möjlighet att tala om mina egna problem... Allt jag försöker säga är - ta hand om er! Ni alla förtjänar det.
Kram.

Vi alla måste ha det där snacket. Det där snacket som skolor inte lär ut eftersom det inte tillhör "normen".

 

I mina fyra år av att vara omgiven av dessa normbrytande människor och blivit mer och mer involverad i internet världen har jag stött på alldeles för många korkade frågor att jag får huvudvärk. Detta är inte specifikt intriktat mot er, kära människor som stalkar min blogg, utan för de människor som faktiskt inte vet om hur saker fungerar utanför normen.

 

Det är inte erat fel att ni inte vet om dessa uppenbara saker, jag skyller på skolans dåliga utblidning av vad HBTQ innebär och liknande. Jag menar, jag minns inget av den sexualkunskapen jag hade i sjuan.

 

Okej, till saken nu då. Det vi måste tala om är homosexuella förhållanden. Den frågan jag blir jämt trött av att höra angående homosexuella förhållanden är "Vem är mannen och kvinnan i ert förhållande?".

 

Jag vet inte hur jag ska förklara detta simpelt nog, men vi tar det från början. Ordet homosexuell kommer från det latinska ordet "homo" vilket betyder lika, eftersom det är två av samma kön i det förhållandet. Jag vet inte ifall du/ni förstår vad kön är, så lika bra att gå in på det också.

 

Det finns två biologiska kön och flera tusentals psykologiska (tekniskt sett tre, egentligen, men eftersom att det finns flera olika inriktningar i det tredjekönet, räknar jag dem hellre som en enskild kategori... förstår ni hur jag menar?) men vi ska fokusera oss på de biologiska eftersom att det är de könen det handlar om i ett homosexuellt förhållande (jag räknar transsexuella som biologiskt och inte psykiskt, ifall ni undrar + räknas trans* personer med samma identitet som ett homosexuellt par?)... okej jag krånglade till det för mig, moving on.

 

I ett homosexuellt förhållande är det i varje fall två av samma kön, oavsett om det är man, kvinna eller trans*personer med samma könsidentitet (really though, vad tror/vet ni? please let me know) så betyder det helt enkelt att det inte finns en man eller kvinna, utan det finns man och man, kvinna och kvinna, trans*person och trans*person (kanske?). Allt du lärt dig om normativa heteroförhållanden, behöver inte gälla alla jävla förhållanden!

Vem är mannen och kvinnan i ert förhållande har många olika betydelser och jag tror faktiskt folk inte ens själva vet vad det är de frågar. När jag ser den frågan tänker jag det "Vem är dominant och inte dominant i erat förhållande?" eller "Vem är top och vem är bottom i erat förhållande?" eller "Vem är seme och uke i erat förhållande?" (alla tre betyder samma sak, och tvåan och den sista betyder exakt samma sak, men... heh, whatever...) Denna stereotypsika/normativa uppdelningen av ett förhållande gäller inte alla förhållanden! Inte ens alla heterosexuella förhållanden följer den mallen.

 

Snälla, innan vi frågar en fråga borde vi fråga oss själva "låter denna fråga logisk? och kan jag egentligen redan svaret på denna fråga?"....

 

Jag borde egentligen köra liknande frågeställningar innan jag gör ett inlägg, men jag kände för att dela med mig av mina åsikter lite kort och korkat. Ifall du vill säga emot det jag har att säga - lämna en kommentar vart du än kan hitta mig och jag tänker glatt igenom vad du har sagt innan jag påstår något annat.

Farväl.