Igår kom brevet jag väntat på i ungefär 10 månader. Ett brev som skulle ha kommit 3-5 månader efter remissen skickades. Igår kom kallelsen till ANOVA, förra CASM och ENID, aka början till min könsutredning. Jag vart så lycklig, på grund av förseningarna så trodde jag att det skulle ta ungefär 2 år innan kallelsen kom. Men igår så kom den! Dock så är känslorna blandade.

 

När jag fick min diagnos könsdysfori och att en remiss skulle skickas till ANOVA så har min könsdysfori, ångest och nedstämdhet minskat brutalt. För det kändes som att jag finally made it! Trots tvivel för att folk inte ska ta en på allvar eller det jag känner och upplever ska ses som något "på låtsas", så hade jag blivit tagen på allvar och remissen var skickad för att påbörja en utredning!

 

Nu är kallelsen här och samma känsla börjar komma tillbaka. Som att jag måste göra till mig för att bli tagen på allvar. Jag har hört skräckhistorier om att en måste passa in deras mall, och eftersom jag är ickebinär är det ännu svårare för mig att få en diagnos och få den hjälp jag behöver. En vän till mig har sagt att jag inte ska vara orolig och bara säga som jag känner eftersom att de vill för det mesta bara hjälpa en på bästa sätt. Jag hoppas att min vän har rätt, men jag är ändå nervös och rädd, men samtidigt är jag glad.