De senaste månaderna har jag kommit fram till att början av mitt "utbrott", eller vad en ska kalla det, av min psykiska instabilitet har varit könsdysforin. Jag har nog alltid haft ett relativt skört psyke, men det började inte bli ett vardagsproblem förrän jag vart medveten om min könsidentitet och började kämpa dag ut och dag in för att bli accepterad för den jag är.

 

Jag skulle säga att jag alltid haft en viss tendens till att finna trygghet i tanken om att jag kan välja att avsluta mitt liv, det har varit en viss trygghet att jag åtminstone har den typen av kontroll över mitt liv. Däremot har dessa just varit tankar, en påminnelse om att jag har makten om åtminstone en sak i mitt liv, men det var inte förrän slutet av sommaren 2013 (ungefär 4-5 månader efter jag hade hittat min identitet) som de slutade vara tankar om en påminnelse utan istället vart det tankar som började påverkade mig mer och mer psykiskt och fysiskt i och med att jag verkligen inte orkade med att kämpa för att få existera.

 

Jag har alltid varit mobbad för mitt utseende och varit utfryst för att jag varit konstig och annorlunda, men jag har kunnat hantera det för jag haft min familj och andra vänner. Som transperson är det dock lite jobbigare att hitta stöd för majoriteten utav tiden känns det som om att jag inte existerar eller kan få respekten som en person utan jag finns bara inte. Det är också väldigt svårt att hitta liksinnade personer att tala med som förstår en och vad en går igenom.

 

Detta har utvecklat en könsdysfori hos mig själv och det har verkligen begränsat mig som person. Som bieffekt av att jag sällan känner mig accepterad eller bekräftad som en individ så har det lett till att jag också utvecklat depression och social ångest. Jag har till exempel väldigt svårt för att gå ut och umgås ibland, jag kan helt plötsligt från ingenstans bli osäker med mig själv och min kropp som i sin tur utlöser en panik- och ångestattack, jag måste förbereda mig i flera dagar för att hålla en redovisning och det tar extremt mycket energi och kraft att efter en redovisning kan jag känna mig helt utmattad, jag har ett både psykiskt och fysiskt destruktivt beteende mot mig själv, osv.

 

Vissa dagar kan jag hantera min könsdysfori, depression och social ångest väldigt bra och det som ofta hjälper mig när jag mår väldigt dåligt är att interagera med andra människor på ett positivt sätt. Det vill säga genom att prata om intressen, skämta, sjunga, stoja och skoja och sådant, det som oftast signalerar bekräftelse och gemenskap. Speciellt med människor som även bekräftar mig som person, en individ, och accepterar och respekterar mig. Men andra dagar fungerar det inte lika bra. Då kan det vara en utmaning att bara ta mig upp ur sängen. Då jag bara inte orkar kämpa igenom ignorans, felköningar och den konstanta känslan om att jag är ensam. Det är oftast de dagarna jag är som mest medveten om hur avvikande jag är från alla och fokuserar ännu mer på just det.

 

Det är jobbigt att något som jag inte har någon kontroll över ska kunna styra mitt liv så pass mycket. Jag skulle vilja kunna göra vissa saker som att gå till ett gym och träna, börja dansa balett, steppa, dansa, gå med i en kör eller teater - något som pushar ut mig ur min comfortzone och där jag kan känna att jag hör hemma. Men min könsdysfori, min rädsla för att bli felkönad, känna av en konstant förminskelse bland cispersoner, begränsar mig. Det gör mig feg och konflikträdd. Då sitter jag hellre instängd i hemmet och bara hoppas att nån dag så ska jag kunna vara tillräckligt säker i mig själv för att kunna göra det jag vill och inte låta det binära samhället hålla mig tillbaka.