Idag har varit lite av en dag av förnekelse. Jag har fyllt mitt huvud med mycket annat för att fortsätta förneka något som hände igår natt. Igår natt dog vår gerbil Zorro, han hade varit märkbart dålig i en dag och imorse när jag skulle göra frukost så låg han i ett hörn och andades ej. Han verkar ha gått bort i sömnen.

 

Jag har inte riktigt gett mig chansen för att bearbeta detta och nu när jag tänker på det så börjar saknaden komma. Det är verkligen sant som ordspråket säger att en inte vet vad en saknat förrän det är borta. Zorro var mycket mer än en simpel gnagare, han var min bästa vän som hjälpte mig att genomgå vissa jobbiga perioder i mitt liv. Vilket gör det svårare för mig att inse att han är borta.

 

Trots att han må ha varit en liten gnagare så gav han oss alla mycket glädje. Jag hoppas att han inte behövde lida in mot slutet och att han har det bra där han är nu. Må han vila i frid.

Jag börjar samla på mig mer och mer vuxenpoäng ju äldre jag blir samtidigt så ökar även delen av mig som tvivlar på det mesta. Ångesten ökar mer och mer och jag vet inte riktigt vad som är värst. Att jag håller på att "växa upp" och tar ansvar över mitt liv eller att jag långsamt överanalyserar allt och gör mig otroligt nervös och ångestfylld.

 

Det hemska i det hela kanske är min egna okunskap gällande allt. Min plan var att jag skulle plugga vidare och sedan söka jobb som lärare (vart en liten vändning i vad jag ville bli) men istället så vart det en miss i och med att jag hade glömt att göra något för idrotten som gjorde att jag inte vart högskoleförberedande. Jag har absolut inga kunskaper om att söka jobb eller vad som krävs av mig och den saknaden av kunskap kommer nog främst från att jag absolut inte hade planerat att det skulle bli såhär eller att jag skulle ha kommit såhär långt i mitt liv.

 

Det är en sjukt obehaglig känsla att gå in i det okända och jag har absolut ingen aning om vad jag kan förvänta mig på andra sidan. Jag tvivlar på att jag kommer får någon som kommer att hålla mig i handen och se till så att allt går bra, men jag hoppas på att det inte är för naivt av mig att tro att jag kommer få någon guidning i det jag saknar kunskaper i.

 

Jag är även medveten om att folk är sjukt arga på mig för att jag inte alls har kunskaper om något så uppenbart som att överleva i dagens samhälle, men låt mig tillägga att jag är en väldigt ångestfylld person som undviker det som ger mig ångest, aka framtiden. Det känns som något som alla borde ha koll på och att jag är väldigt ansvarslös som har valt att vara ignorant när det kommer till den frågan, vilket jag också har varit. Jag har väldigt sällan tagit min roll som en del av samhälle särskilt seriöst, det är inget som kommer från dålig uppfostran eller bortskämdhet utan från den enkla anledningen att jag aldrig känt mig som en del av samhället utan alltid som att jag har varit utanför på kanten. Inte som att jag inte behöver bidra till samhället utan bara att jag inte får vara med. Vart den känslan kommer ifrån kan jag inte svara på, ifall den kommer från mobbning, spel, filmer eller liknande är svårt att svara på. Den känslan kanske alltid bara har varit där. Men nu har jag bestämt mig för att försöka komma ikapp i det jag missat och faktiskt försöka bidra till samhället, eller åtminstone vara delaktig.

 

Jag är dock fortfarande enormt nervös inför detta. Att ta ansvar har alltid varit något som skrämmer mig för det känns som om att jag då måste vara helt ensam i det hela och att jag inte får be om hjälp, även fast jag vet att det inte riktigt är så. Däremot har det alltid varit en svaghet hos mig att be om hjälp eftersom det känns som att varje gång jag ber om hjälp så tycker folk att det jag frågar om är en självklarhet och därav tycker att en måste dumförklara mig för att få den känslan igenom. Vilket inte är något som är optimalt för mig som vill kunna allt och tycker illa om mig själv när jag inte kan allt (otroligt orealtistiska förväntningar på sig själv men det är något jag har väldigt svårt med att skaka av). Jag hoppas åtminstone att jag inte kommer bli fnyst åt från personer som ska hjälpa mig i detta och jag möts av personer som förstår och kan räcka fram en hjälpande hand så jag inte är helt ensam i detta.

Under veckans gång har jag ställts inför ett svårt val. Ett val som är, för mig, en fråga om jag ska ta bekvämligheten före säkerheten. Det är nämligen så att jag ska vara hundvakt åt min systers hund tills ganska sent på kvällen. Jag har fått två val, att antingen sova över eller ta en taxi hem.

 

Detta kanske inte känns som något en behöver fundera så mycket på, men för mig så är det två saker jag inte riktigt är bekväm med. Att sova över hos ett syskon hade inte vart några problem om det inte var för att hon bor med sin partner. Jag tycker inte illa om någon utav dem men det är de sociala koderna jag har någorlunda problem med. Jag vet inte riktigt vad som är tillåtet eller inte tillåtet, hur länge jag får stanna, får jag göra frukost innan de vaknar eller ska jag vänta, är jag där som hundvakt eller ett syskon? Det är väldigt många frågor och normer jag måste ta hänsyn till vilket kan göra mig lite obekväm för jag vet inte riktigt vad min roll är i det sammanhanget.

 

Sedan är det valet med taxin. Det valet känner jag mig otroligt obekväm med. Det kanske lite är av min paranoia som bidrar till det men jag känner mig inte bekväm med att åka i en taxi ensam eller att en främling får reda på vart jag bor. Jag vet inte heller vad som är de sociala koderna i den situationen. Ska en vara pratsam och försöka lära känna sin chaufför? Ska en vara nonchalant och hålla på med mobilen? Jag har ingen aning. Sedan känner jag mig också mer utsatt i dessa situationer eftersom jag är icke-binär och asexuell. Även fast det inte är något jag behöver skylta med så är det en omedveten känsla av utsatthet som jag drabbas av när jag ensam med någon jag inte känner. Det känns som att jag hamnar i underläge, på samma sätt som ett barn kanske känner när de är i ett rum full med vuxna (vilket också är något jag känner för att jag inte känner mig vuxen).

 

Trots detta så har jag bestämt mig för att sova över. Jag vill helst inte utsätta mig för något som jag inte känner mig alls bekväm med. Att sova över och ta kollektivtrafiken hem är något jag åtminstone kan stå ut med även fast jag inte vet vad de sociala koderna är eller vad min roll är (är jag ett syskon, hundvakt, gäst?) så är jag ändå rätt säker på att det kommer lösa sig och att de kommer hjälpa mig att lista ut vad de sociala koderna är.