Jag tror alla vet vad klaustrofobi är. Rädslan av att bli instängd i ett trångt utrymme. Jag vet inte riktigt om det jag har liknar klaustrofobi, eller till och med är klaustrofobi, eller har ett annat namn, och för att vara helt uppriktig kunde jag inte bry mig mindre.

 

När jag inte kan röra mig fritt, i mitt sinne, så grips jag av panik. Jag kan inte andas, känner mig grymt obekväm och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag brukar gå runt i mitt rum helt osäker på vad jag ska göra, så fort jag lämnar rummet kan jag börja gråta för att jag känner mig så instängd. Det är inte själva utrymmet utanför rummet, utan att alla rum som jag besöker alltid är upptagna. Köket, vardagsrummet, toaletterna, hallen - alla rum är upptagna av min familj.

 

Min skräck låter helt ologiskt, varför få panik endast för att ens syskon eller föräldrar fyller rummen man är i? Jag kan inte riktigt förklara det på något logiskt sätt. Bara irritationen av att det är ljust runt omkring mig för att min syster är mörkrädd, irritationen av att mamma pratar hela tiden och irritationen av att min far har ett konstant beroende av att kolla på teven gör mig nervös och panikslagen. Jag vill kunna vara ensam, göra saker jag tycker om i min ensamhet utan att bli störd av andra som inte tycker om det jag tycker om.

 

Jag vill kunna sitta och äta ifred, gör iordning mat ifred utan att bli störd av någon annan eller ha någon annan ivägen för mig. Jag vill kunna sitta och läsa någon annanstans än i mitt instängda rum, där jag kan tänka, filosofera och lära mig världens alla under. Men jag kan inte. För att vart jag än går som är utanför mitt rum grips jag av total panik jag inte kan förklara för någon eftersom att ingen i detta hus förstår hur det känns att känna sig så instängd av sin egna familj. Så fort jag försöker förklara förolämpar jag någon.

 

Därför är jag uppe på nätterna. För jag kan göra saker jag tycker om utan att störa någon. Jag kan laga mat mitt i natten, kolla på serier mitt i natten, läsa mitt i natten - utan att någon stör mig eller vise versa. Jag känner mig fri, som om att jag har tillgång till allt i hemmet. Jag får göra vad jag vill utan att någon kunde care less. Det enda problemet är att det bara varar i några få timmar, sedan vaknar alla upp igen och gör ifrån sig hemska ljud jag inte kan stå ut med.

 

Jag blir instängd igen, som en liten fågel i en bur. Jag vill vara fri, men jag hittar inte friheten någonstans förrän mörkret kommer och skymmer burens galler. Då glömmer jag fångenskapen och känner mig fri...

Jag måste verkligen sluta med denna självtortyr. Jag har varit vaken hela natten. Tror det är för att det är bara då jag får vara ensam. Så fort jag vaknar är alla andra vakna och jag känner mig instängd. När jag kommer hem är folk hemma och det känns bara svårt att andas. Jag kan inte röra mig fritt utan att stöta på någon. Hitta något att störa mig på.

 

Det är ganska så otroligt irriterande. Men jag förhoppningsvis behöver jag inte stå ut med det så länge, eller så kanske jag vänjer mig.

 

Hoppas det sker snart för jag saknar sömn samt känslan av att man har ett privatliv, då jag kan går runt i en oversized tröja kl fem på morgonen och läsa.

 

Ugh.

 

Woho! Plus poäng till mig där, nu är äntligen designen uppdaterad med håret och min nuvarande stil! Yay till mig!

 

Tycker heltklar jag fångade hela min personlighet i den bilden faktiskt. En person som läser mycket och samtidigt är inne på datorn. Lite slarvig men mysig känsla. Helt fantastiskt! Det enda som saknas är en pizzabit i handen, men vem kan ta en bild på en pizzabit i handen och inte gluffsa i sig den innan utlösarn hinner ta ett kort?

 

Använde mig av två vinklar dock. En med Chiloma (för Telepta svek mig så mycket genom att ta suddiga bilder... Hon är inte bra med porträtt...) och den andra med Beelzebub. Beelzebub vinkeln fick vara den som hamna på headern. Resten utav bilderna får hamna i detta inlägg, i hopp om att när jag tittar tillbaka en dag så minns jag vilken design det var jag skapade!

 

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga att man har ett litet ordförråd för att man svär. Det är i ren bullshit. Jag själv har ett ganska så stort ordförråd, men bara för det spottar jag inte ur mig ren aggressiv poesi när jag är arg. Jag spottar ur mig svordomar för de är enklare att säga när man är rent utsagt skitförbannad.

 

Jag skulle säkert kunna spotta ur mig poesi istället för svordomar när jag är arg, men varför skulle jag? Slår jag i tån svär jag. Är jag arg och vill betona aggressionen så svär jag osv. Det är bara enklare för människan att koppla till än poesi. Det betyder inte att jag har ett litet ordförråd, det betyder endast att jag är en jävligt observant person.

 

Jag svär för att betona mina känslor. Ifall jag däremot är i bråk med någon är det sällan jag spottar ur mig skällsord vilket är något, i min mening, som borde kopplas till ett litet ordförråd. Jag har haft stunder då jag inte vet vad jag ska ge för respons tillbaka då jag slängt ur mig skällord, vilket också kopplas till litet ordförråd. Facts cannot be offensive.

Jag är ganska trött på att svordomar inte riktigt är accepterat. Jag vet att de är fula ord och verkligen inte ett "bra" sätt att uttrycka sig på, men ändå är det de? Jag minns att jag läste en artikel förut att svordomar kan sänka ens blodtryck eller något och har inte vi alla någon gång varit så jävla förbannade och varit i så mycket smärta att bara skrika ut alla svordomar man kan faktiskt lindrade det hela och gjorde en lugn?

 

Visst, svordomar har sina nackdelar, men de har också sina fördelar. Precis som allt annat här i världen. Inget är så enkelt som ont eller gott, det finns inte ens något som är mittemllan de två sakerna. Det finns bara det som är accepterat och det som inte är det. Sedan är det bara upp till oss själva hur vi vill se på saken och vad vi vill associera till dessa saker.

 

Sedan kanske jag är helt ute och cyklar med mina tankar med tanke på allt jag läser och tar in och drar egna slutsatser och så vidare. Men man vet aldrig. För mig själv så är mina egna tankar det enda logiska jag vet numera. Allt annat känns bara som rubbish.

Hur många gånger har jag inte klargjort för världen att pizza är mitt liv? Hur många gånger har jag inte gått in i en random konversation endast för att säga  "jag är sugen på pizza"? Och hur många gåner har jag inte börjat gråta av själva tanken av pizza?

 

Vad är då problemet? Ångest.

 

Jag tror inte riktigt folk förstår mig när jag säger ångest. Det känns som en missförståelse i kommunikationen. För det jag menar när jag säger ångest är hjärtat dunkar så  högt att jag knappt hör något annat och det enda jag kan tänka på är "säg inte fel, säg inte fel, säg inte fel, säg inte fel, säg inte fel..." samt att hela jag vill lägga mig ner på golvet och störtgråta. Varför? Jo, för att jag klarar inte av att beställa mat.

 

Eller jo, jag klarar mig galant på McDonald's för där är det en sådan rush och de är så snabba med maten så jag behöver inte vänta så länge på den, så jag hinner inte tänka till. Men just när det kommer till pizza, då jag måste beställa på plats och dessutom vänta på pizzan. Jag vill gå hem medan jag väntar för att jag klarar inte av det för det känns som att pizzabagarna dömer mig, trots att de troligen bara försöker minnas min beställning och göra klart maten fort.

 

Jag höll faktiskt på att gå hem en gång då jag väntade på pizza för jag mådde rent allmänt ganska dåligt men ville verkligen ha pizza för att pigga upp mig själv. Ifall det inte var för att min kompis uppmuntrade och peppade mig hade jag gått hem och gömt mig under tecket och ångrat min existens.

 

Ugh. Ångest är min värsta fiende. Jag vill bara att den ska försvinna och låta mig beställa all pizza i världen utan att må skit precis innan jag ens fått själva pizzan. För pizza är min andra källa till lycka. Serier och pizza, med den kombinationen är jag som lyckligast.

 

Önskar verkligen att andra förstod själva upplevelsen med att beställa eller bara lämna huset när man bara vill gömma sig från allt ansvar, för det skulle vara så mycket lättare att ha en relation till sina föräldrar eller skolan om de bara förstod hur jobbigt det var.

 

Ugh.

Att blogga om intressanta saker är otroligt svårt och eftersom jag personligen finner det tråkigt att skriva om mitt personliga liv så kanske jag borde skriva upp idéer oftare..

 

Men eftersom jag har bloggtorka och det ändå hänt lite saker i mitt liv - varför inte dela med mig medan jag fortfarande är vid medvetandet?

 

Well - först och främst har jag pendlat mellan hårfärger. För ögonblicket är jag svarthårig och jag tror jag kommer stanna svarthårig på grund av att jag börjar bli extremt tunnhårig på högersida att jag faktiskt har en så kallad flint. Ganska charmigt, eller något. Står absolut inte vid spegeln på morgonen med en blomspruta och kam i händerna för att fösöka dölja den... Pfft....

 

Skolvis har det väl hänt en del. Nytt år nya kurser. Psykologi och religion är de nya kurserna. Hade psykologi i tisdags och alla älskade det. Ingen märkte av att tiden gick och det var så avslappnande att se alla ha en öppen diskussion och inte konstant frågade när det var rast. Helt fantastiskt!

 

På film- och tvproduktionen så har jag fått roll som rekvisitör vilket jag tar på så löjligt stort allvar. Jag har i princip kört över min partner och bestämt att jag ska ta hand om allt. Så i princip står jag för all rekvisita, jag är så löjlig ibland... Jag tog på mig äran att frakta dit allt till skolan och jag tackar gudarna för att min käre far ville hjälpa mig med lådorna som vi skall använda till en filmning imorgon. Hade börjat gråta om jag inte kunde hålla mig till det ansvaret. Nu är det bara damm kvar som behövs fixas, vilket jag tror jag vet hur jag ska lösa det problemet. Jag hoppas det i alla fall.

 

Mer än så har inte skett i mitt lilla liv. Eller i alla fall inte om man räknar mitt rekord med att kolla klart på tre serier. Haha. Nejmen typ. Although jag är inte riktigt klar med Torchwood, men den kunde lika gärna ha slutat där as far as I am concerned. Queer as Folk, In the Flesh, Shameless och typ Torchwood. Första säsongen av nya Doctor Who (fick den på dvd) och första säsongen av Star Trek the next generation är också klar sedda. Jag tipsar alla att kolla på dessa serier!

 

För att inte tala om att jag skärpt till mig och kollat ikapp de serier jag följer. Alla utom Doctor Who då jag fortfarande är i förnekelse om Elevens avgång. Men det lär väl ta denna helg som kommer sedan har jag sett ikapp den med.

 

Jag kanske borde göra en serie blogg med tanke på hur många serier jag följer och kollar om på... Fast ändå inte jag skulle råka spoila eller vara så rädd att min tolkning är fel tolkat. One day maybe.

 

Nu skall jag packa för morgondagens filmning sedan gå till sängs. Varväl.

Sista lediga dagen idag. Känns ganska jobbigt att gå tillbaka till skolan. Speciellt med min dygnsrytm då jag är klarvaken ett tag och sedan faller jag ihop och somnar. Känns även jobbigt att jag inte kan sitta i pyjamas och kolla på serier, vara uppe halva (hela) nätterna och sova bort dagarna, men det känns samtidigt bra.

 

De senaste dagarna har jag pluggat lite på grund av tumblr och Shameless gjorde mig på det humöret (how is that even possible??) och det kändes bra att sitta och dra mig själv i håret, inte förstå riktigt och twittra ut min frustration och sedan inte ge upp. Jag gav upp några gånger för bara några få minuter, men sedan löste jag det. Fick upp motivationen, trodde på mig själv! Och det kändes fantastiskt.

 

Förutom att suttit och pluggat de senaste dagarna på lovet så har jag varit på min dagliga berg-o-dalbana. Jag mår inte riktigt som jag ska och min medicin mot det har varit att kolla på serier. Jag har kollat ikapp Supernatural, American Horror Story (okej jag var typ 1 episod försenad..), börjat kolla på Torchwood (kom till säsong 3 sen gav jag upp pga feels), Shamless, In the Flesh och troligen någon mer som jag inte minns...

Alla serier har hjälpt mig må någorlunda bättre men den som fungerat bäst var In the Flesh. Jag är förälskad i den serien och kollar om på den hela tiden, vilket är enormt jobbigt för mina föräldrar och syskon som måste stå ut med mitt oändliga gråtande och klagande av hur världen är hemsk.

 

Jag ser verkligen inte emot att gå tillbaka till skolan men samtidigt gör jag det ändå. Jag saknar att vara utomhus, omgiven av andra människor och vara social. Min familj kan inte ge mig den sociala kommunikationen jag letar efter. Jag vill kunna prata med folk som förstår mitt obsession med fandoms och varför jag reagerar som jag gör. Jag behöver kunna prata med folk jag kan dela teorier med och som förstår vad det är jag menar. Det är något jag verkligen har saknat.

 

Jag ser framemot den sociala kommunikationen, förhoppningsvis kanske jag ser framemot mer efter skolan har börjat.