Idag är det halloween! Den bästa högtiden som finns, i min åsikt. Den tiden på året då det är socialt acceptabelt att klä ut sig läskigt och jag får använda min tröja med blodiga handavtryck på! Tror dock att idag är en sån dag då jag hellre vill gå runt i pyjamas och en filt om axlarna och lyssna på The Nightmare before Christmas eller Sweeney Todd som jag funderar på att låta gå i bakgrunden.

 

Det var inte förrän idag jag tänkte på det. Det där som jämt gnager i mig då och då. Det där som kan göra mig till en exploderande bomb, det där som får mig att spänna käkarna av ilska, det där som får mig att undra - skulle de göra samma sak?

 

Jag satt och gick igenom ett formulär jag fick från BUP, eftersom att skolan hade fått en kopia också av formuläret tänkte jag att det kanske var lika bra att jag gick igenom och läste vad det var mina lärare skulle läsa. Jag garvade lite tyst för mig själv över ordet "barnets" och tänkte mig lärarnas position i det, det kändes inte direkt som den lärar-elev rollen vilket jag fann roande.

 

Sedan såg jag det som fick mig att känna mig exkluderad. Det stod "han/hon". De flesta kanske inte skulle märka det, eller kanske inte tänka så mycket på det, men för mig känns det som ännu ett hinder för att jag ska kunna få existera som en jämlike och inte som någon mystisk varelse. Så jag gick igenom hela formuläret, strök han/hon och skrev hen istället.

 

Det fick mig att undra - skulle en cisperson gjort likadant? Hur reagerade mina lärare? Tänkte de inte på det? Är detta endast en tydlig gest som trans*personer känner? Eller kanske det bara är jag?

 

Jag undrar ifall personer tänker på samma saker jag jämt tänker på. Hur olika folk förhåller sig till en beroende på kön, hur många gånger någon säger rätt pronomen på en dag (har inte kommit över 10 än) eller hur fan man kan bli uppfattad som neutral när ett enda felsteg i sin gångstil får folk att gå "AHA!".

 

Jag brukar undra ibland ifall folk rättar andra när någon säger fel, ifall folk pratar om mig genom att använda rätt pronomen eller ifall de bara shrug it off som om att det inte vore något. Jag undrar ifall folk står upp för en när någon felkönar, oavsett om man är i närheten eller inte. Men mest av allt av alla mina funderingar så undrar jag ifall personen jag pratar med ser mig som ett kön eller en person.

Det jobbigaste med att bli felkönad är inte det faktum att folk antar något utav ens utseende, röst och utrstrålning, utan det faktum att alla har den här mallen inuti deras huvud. Den där stereotypiska mallen som säger vilka egenskaper ett kön har och så fort man hamnar i den mallen är man inte längre den där människan man var för 5 sekunder sen, utan man är tjej eller kille.

 

Jag tror seriöst att det är därför alla är så livrädda för trans*personer, för hur fan förhåller man sig till en människa som man har ingen stereotypsik mall man kan vända sig till?! För att lära känna en person tar alldeles för lång tid, eller hur?

 

Något som min lärare sa var "det är inte förrän någon definierar dig med ord som du är det, innan dess var du endast en människa" (han pratade dock om rasism men jag tycker att hans ord ändå kan passa in i vilket sammanhang som helst där man blir definierad som något man inte känner att man är). Det är inte själva könet jag har problem med att bli refererad till, utan stereotypen som följer den.

 

Jag hatar verkligen när folk väljer ut sina ord mer varsamt beroende på könet, när folk slänger ur sig sexsitiska kommentarer utan att de ens märker det, att folk förhåller sig på helt andra sätt beroende helt på vad de tror man har gömt under byxan! Det går inte att formulera den frustation jag känner när jag ser eller utsätts för detta.

 

Jag är fortfarande jag oavsett vad jag har under mina fantastiska kläder, hur mitt skelett är uppbyggt och ifall jag har större risk att drabbas av vissa sjukdomar eller inte. Jag är fortfarande en individ med en unik och egen personlighet som man, tyvärr, måste prata med mig i mer än två minuter för att lära känna.

 

Jag är ingen person du kan sätta in i ett fack eller utgå från en mall du lärt och utvecklat under årets gång. Jag är ingen person du kan inkludera i dina sätt att upprätthålla könsnormer med meningar som "du kastar/slåss/går/whatever som en tjej" som om det skulle vara en förolämpning, och "det där gjorde du som en karl!" som om att det skulle vara en komplimang? Varför inte vara mer personlig och bara "såhär kan du göra för att kasta/slåss/gå/whatever bättre" ifall du vet det är något personen vill träna på, eller "det där gjorde du bättre än någon jag nånsin sätt!"? DET är en komplimang!

 

Det är faktiskt helt sjukt hur många gånger jag fått frågan om vad jag har gömd under byxorna. Det är ännu sjukare att folk faktiskt går så långt som att känna på främmande personers bröstkorg och/eller skrev. Du har ingen som helst bussiness av vad som är under mina byxor ifall du inte planerar att ingå ett förhållande med mig (and tbh, you don't have any bussiness to know even then). Det som är ännu värre är när folk får deras såkallade "aha"-moments och säger "DU SA SÅHÄR SÅ DET BETYDER ATT DU ÄR DET HÄR!" - nej, ditt övermogna päron, jag är det jag säger att jag är! Sluta försöka definiera mig inom den ram du lever efter.

 

Jag är, och kommer alltid att vara, Loki - en ickebinär person med pronomenet hen och det är bara två saker du behöver minnas om mig - Jag har alltid rätt, även när jag har fel så har jag rätt.

 

När du hör ordet terrorism, vad tänker du på då? Jag tvivlar på att när folk hör ordet terrorism tänker de på definitionen av begreppet (”våldshandlingar som är politiskt betingat och syftar till att påverka samhället”, NE) utan istället kopplar ordet till extremister inom islam.  Man kanske till och med tänker på terrorist dåd som t.ex. 9/11. Då är min nästa fråga – vad hette de som styrde planen?

 

Ifall du googlar den frågan så kommer det upp artiklar där de refererar piloterna som ”han som styrde planet”, terroristerna och att de tillhörde terroristgruppen Al-Qaida. De två piloterna nämns inte med namn. Ifall man söker runt lite mer än vad jag har gjort kanske namnen dyker upp.

 

Jag tänkte söka på Google ”vad heter han som sköt 69 personer på ön Utøya” men det räckte med ”vad heter han som sköt i Norge” för att få upp artiklar och wikipedia sidor och allt sådant med Anders Breiviks namn. För att få upp Anton Petterssons namn skrev jag endast ”snubben med svärd i skola”, dock kom inte seriösa svar upp, men det var inte poängen.

 

Poängen är den att dessa två terrorister nämns med namn, istället för att referera dem som terrorister så blir de refererade som individer. De blir även behandlade som individer – man går in på orsaker istället för att stanna vid handlingen som man gör så fort det handlar om någon med en annan religion eller bakgrund. Man tar sin tid med att börja referera dem som terrorister för man vill först se till så att de inte har någon psykisk störning, man vill hitta en ursäkt till varför dessa vita personer agerade som de gjorde.

 

Detta om något illustrerar hur mycket makt ens hudfärg har. Ifall en muslim hade utfört ett terrordåd så tvivlar jag starkt på att personens namn ens skulle ha nämnts. Man skulle inte ens behandla hen som en individ. Man skulle inte undersöka ifall hen var psykiskt sjuk, ifall hens val av filmer eller tv spel kanske hade något att göra med hens agerande. Det man skulle ha gjort skulle troligen vara att skylla på islam, man skulle prata om ”vi” och ”dem”.

 

Jag försvarar inte terrorister, det jag försvarar är människors värde. Man säger att alla människor är lika värda men det märks så uppenbart att så inte är fallet när man ser denna typ av handling behandlas olika baserat på personens hudfärg. Extremister representerar inte gruppen, jag tror knappt någon (förutom typ andra extremister) som är politiskt höger känner att Anton Pettersson representerar deras politiska åsikter, så varför tror vi att extremister inom islam representera alla muslimer?

Nu är designen klar! Wow, aldrig varit nöjdare! Älskar hela konceptet designen för med sig! Jag älskar det fakum att jag faktiskt tagit mig tid på att fixa och trixa med den här designen för det blev verkligen kanonbra!

 

And yes, the people of my people, I've gone back to when all of us were like five (or twelve) and decorated my blog with Halloween stuff! I'm bringing that shit back! Nejmen, jag gillar tanken av att ha en header som matchar the season.. Jag kommer troligen göra som jag gjort med mina halloween dekorationer i mitt rum, nämligen aldrig ta ner eller ändra. Don't fix something that isn't broken, right?

 

Men för att få fram design känslan så gick jag ut och fotograferade! Så här kommer en rad med enorma bilder så man verkligen kan se och uppskatta konsten en aning bättre.

 

Jag var verkligen inte på ett bra humör nu när jag skulle åka hem. Det började väl med Farsta Strand tunnelbanan. Den var lika full som den brukar vara runt fyra tiden, trots det orkade jag inte vänta på nästa och jag visste ändå hur det skulle bli.

 

Jag är ingen person som trivs i trängsel, faktum är att det är en trigger för mig, jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Det är människor, dofter och ljud överallt och det är så stressande för mig eftersom att en utav mina rädslor är att inte kunna gå av vid min station. Även fast jag vet att jag skulle lika gärna kunna åka till Farsta Strand och ta tåget, så är det ändå en rädsla jag har. Jag vet inte varför.

 

Som tur var så kom jag ut ur mitt lilla hörn och paniken utbyttes mot ren irritation. Istället för att lugna ner mig retade jag upp mig ännu mer på alla människor som var i vägen, som också skulle åka hem just när jag ska åka hem! När jag väntade på bussen orkade jag inte bry mig om något (inte ens det faktumet att min mage troligen gjorde enorma läten för att tala om för folket att jag var hungrig) utan bara fokusera på min musik. Sen kom bussen sent, det var blött på marken så jag kunde inte sätta ner min väska som vägde sitt vanliga ton och började mer och mer göra mig medveten om dess vikt.

 

Väl inne på bussen bestämde jag mig för att åka till centrum för att köpa lite saker som kan ge lite energi då jag dygnat inatt och kände mig lite halv vimsig och trött. Så jag satte mig långt fram, något jag inte brukar göra, och naturligtvis valde jag en skit plats där golvet var som en ruschkana så jag kunde inte naturligt stödja mina fötter mot golvet utan var tvungen att spänna för att få något stöd.

 

Sen så skedde det värsta - någon satte sig bredvid mig! I vanliga fall brukar jag inte bry mig för jag går av vid typ slutstationen men när jag skulle av om fyra stationer kändes det inte okej för mig att den personen tog platsen just bredvid mig. Men jag stod ut, och slumrade till de första minutrarna av bussresan då vi stod i kö.

 

När det väl var min station tog jag tag i axelbandet till min väska, kollade efter stoppknappen i taket och reste mig upp för att trycka. Och inte fan fungerade den knappen! Det är nog det värsta som finns på bussar - knappar som inte funkar! Så paniken började bubbla, jag reser mig upp för att gå till närmsta stoppknapp, personen som sitter bredvid mig är seg som attans, jag går till stoppknappen - men nej! Busschauffören har åkt förbi hållplatsen och nästa hållplats är långt borta.

 

Så jag stod kvar precis vid dörren och kände hur ilskan bubblade inom mig. Det regna, jag hade inte klätt mig för detta väder, jag har mina glasögon så de kommer få massa droppar på sig (som tur var kunde jag fortfarande se genom dropparna) och jag ville inte gå omvägar p.g.a. byggarbete och trafik. Jag var så extremt förbannad. Jag planerade hur jag skulle skita i att vara social när jag kom hem, jag skulle vara otrevlig, jag skulle skrika, jag skulle klaga på hur mycket alla låter - ja, jag skulle göra det ett helvete för alla andra för att varför ska de få ha det bra när jag bara mår piss?!

 

Men sen så kom jag till centrumet, muttrade lite tyst på rullbandet på väg upp mot övervåningen, gick in till akademibokhandeln och lugnade ner mig lite vid doften av de ljuvliga böckerna. Jag gick runt och kollade på böckerna. Tänkte halvt köpa en Henrik Fexeus bok men insåg att jag inte ens har läst "Konsten att läsa tankar" och kände att jag borde läsa den först innan jag köper alla andra böcker på en gång.

Jag stannade dock inte länge på akademibokhandeln för jag ville hem. Så jag gick runt och tittade, hittade en bok jag måste läsa, köpte en penna eftersom att mina svarta pennor har tagit slut och den jag använder nu har alldeles för tjock udd. Sen gick jag till hemköp och köpte lite energiska saker och sen åkte jag hem.

 

Och nu sitter jag här och återberättar de senaste timmarna när jag egentligen borde söka upp vad diskurs är och lyssna på tonsatta dikter av Gustaf Fröding. Procrastination på hög nivå (eller inte).

Ibland när jag vill skriva något men mina tankar vandrar bort så brukar jag gå in på andras bloggar, och wow. Det är typ världens misstag man kan göra. Man får inspiration men det får en att känna sig sämst för att man inte har den där grammatiken eller kameran/ljuset för att kunna ta de där fantastiska bilderna alla kan ta! Så man sitter där, extremt avundsjuk, och känner "jag ska aldrig blogga igen förrän jag kan erbjuda lika bra material".

 

Jag tappar all inspiration och fokus när jag går in på sådana bloggar ibland. Det känns lite halvjobbigt, för jag vill så gärna bara kunna öppna upp mig, vara jag - en person som inte är perfekt på allt jag gör. Som har flaws! Så fuck it, jag lägger upp bilder där jag tycker ser lite halvsjabblig ut, där jag bara velat få fram bilder utan att riktigt feel the pictures. Men de har sin charm i sig för de är spontana! Ibland får man vara lite vågad.

 

Klockan elva bestämde jag mig för att gå upp och göra iordning för nattens sömn. Jag flyttade sakerna på sängen till fåtöljen, packade om väskan, tränade/stretchade axlarna (förhoppningsvis kanske det hjälper väskbärandet?), släckte ner överallt och la mig ner för att sova.

 

Efter ca 5 minuter av totalmörker och försök till att sova så gav jag upp och satte på datorn för att kolla på en film på netflix i hopp om att sömnen kommer lättare ifall jag har något som låter i bakgrunden. Det funkade rätt bra i typ en kvart sen slog jag upp ögonen och satte mig in i filmen. När filmen väl var slut så ville jag inte längre sova. Jag ville sätta mig upp och plugga matematik! Kanske komma ikapp lite i skolarbeten, äta choklad och dricka allt möjligt med koffein! Men samtidigt ville en del av mig ligga kvar i sängen, den delen påminde mig om varför jag behöver sömn, att det än inte var försent.

 

Så jag låg i sängen, i mörkret, sökte lite slöigt efter en tråkig film att kolla på. Någon drama eller romantisk film för de är så klychiga och lätta att förutse slutet på. Men istället låg jag där och hade den där konversationen i mitt huvud "det är inte försent än", "men jag kan hinna med så mycket mer ifall jag är vaken!", "du kommer somna  på bussen hem!", "jag kan köpa en kaffe och träna på mina rädslor!" osv.

 

Och nu sitter jag här, med lampan tänd och en cola bredvid mig. Det blir en dygndag idag. Jag kommer troligen somna av utmattning någon gång under bussresorna. Men mina förhoppningar är att mina planeringar kommer hindra det ödet. Jag har nämligen planerat att göra saker efter skolan - jag har planerat att åka till centrum och köpa en bok (kanske en fotoram också), skaffa ett bibliotekskort och låna en lättläst tyska bok så jag kan träna på tyskan.

 

Förhoppningvis är detta det som händer och inte att jag somnar påvägen. Men jag borde inte göra det ifall jag minns att äta och dricka kaffe så lär det nog hålla mig vaken tills jag ska gå och sova.

 

Så nu gäller det att jag minns att äta, dricka koffein, peppa mig själv och massa sådant! Så bör jag nog klara mig med den sömn jag fick igår.

Att göra designer känns som min specialitet. Inte för att det blir bra, utan för att jag kan sitta i timmar bara för att bli klar på en och samma dag.

 

Denna design vart jag nöjd med men samtidigt inte. Det känns som om att något saknas. Något viktigt. Jag har aldrig gjort en design på detta vis. Jag brukar alltid ägna dagarna åt att fota mig själv i olika positioner och sen sitta och föra ihop det till en design. Men idag ville jag testa något annorlunda. En bokhylla fyllda med saker jag tycker om och gör mig lycklig, en bakgrund som är ljus och har kaffefläckar på sig. Jag brukar alltid ha mörka eller skrikiga färger, men jag tänkte testa att fylla det med lite ljus för sakens skull. Känns som om att det kommer framföra lite mer lugn och glada tankar medan man bläddrar genom bloggen.

 

Profilbilden som är just nu är bara tillfällig. Ville bara inte ha kvar den förra. Var missnöjd med den redan från början på grund utav ljuset och missen av att orka göra det bra. Sen så har jag ju färgat håret så den kändes inte lika relevant längre.

 

Jag vet dock inte ifall jag gillar headern. Jag gillade idén med bokhyllan men det känns inte riktigt bra. Jag gillar den samtidigt som jag inte gillar den... Kanske bara känns lite ovant att inte se mitt ansikte så fort man klickar in på bloggen. Förhoppningsvis vänjer jag mig, annars blir det jobbigt när jag suttit i tre timmar och varit "nogrann" med att fixa allt så det ska bli bra. Fast i och för sig har jag aldrig brytt mig om att slösa tid på saker jag tycker känns som en bra idé, för man vet aldrig ifall det är en bra idé eller inte förrän man testat.

 

Oh well, jag lär nog vänja mig. Börjar faktiskt redan nu finna det charmigt trots att det fortfarande stör mig på något vis... Hmm... Vi får se hur det blir.

Wow, igen. Flera dagar, eller veckor, sen jag sist skrev. Varför är jag så dålig på detta? Jo, för att jag är jag och det går inte att vara jag utan att vara komplicerad på ett eller flera olika sätt.

 

Nejmen, det är ganska svårt att veta vad man ska blogga om när man knappt kan få sin vardag ihop... Igen. För det mesta var det pga Harry Potter eftersom jag inte ville skiljas från dessa böcker men nu när den bokserien är klarläst är det ganska tomt och man vet inte hur man ska gå vidare. Hoppas dock att jag har lösningen nu!

 

Jag tror jag ska testa att försöka blogga mer över saker som gör mig lycklig. Lite oförklarliga bilder, faktiskt bli klar med Prag kategorien(!) och lite svammel. Får nog börja skriva upp idéer så att jag faktsikt kan uppdatera detta.

 

Vi får se ifall detta funkar, känns som om att jag försökt många gånger till att få allt detta att fungera tillsammans med min hjärna och skolarbete. Men ifall jag känner mig rätt kommer jag inte prioritera skolarbete förrän jag känner att it make sense to do so eller det intresserar mig. We've all been there, more or less.

 

Until we meet next time!