När jag kom ut i början och påbörjade min livslånga kamp mot min rätt i samhället, så sa folk att jag var modig. Att jag var stark och en inspiration för andra. Jag kunde aldrig sätta fingret på det, men jag tyckte det inte kändes rätt att bli kallad "modig" eller "stark" eller ens en "inspiration för andra". Det sistnämnda gör mig fortfarande glad över att jag kan inspirera andra, men det känns ändå inte rätt.

 

Det var inte förrän idag då jag läste en artikel om funkofobisom jag insåg varför. Folk tittar bort från själva problemet. Istället för att reagera på att en trans*person (eller vilken person som helst som inte passar in i normen) blir attackerad av främlingar, anonymt hat och massa sådant så prisar man trans*personen för att man är "modig" som vågar sticka ut nacken sådär.

 

Jag är inte modig. Jag är inte stark. Jag är bara jag och jag är jävligt trött på att bli behandlad som luft för att jag är annorlunda. Eller nej, jag är inte annorlunda. Jag är en människa precis som alla andra. För ingen jävla människa är lik den andra. Det är därför vi kallas för individer. Vi har vår egna personlighet, könstillhörighet, läggning och troligen en massa andra saker med. Vi har säkert olika mycket testosteron och östrogen hormoner också, ifall vi ska slänga in lite biologi för er alla som älskar att använda det som motargument emot mig.

 

Tänk om, dock, tänk om alla som kallade mig modig och stark egentligen såg sanningen. Att jag blir felbehandlad. Det är inte modigt att stå upp mot det. Det är bara fel. Ifall ingen straight cisperson blir kallad modig för att de vågar vara det de är, så är inte jag modig för att jag är det.

 

Så snälla, istället för att kalla personer som inte passar in i normen för modiga, hjältar eller en inspiration för andra, notera istället varför du säger det. För att du märker att de blir felbehandlade. Att folk kallar dem för namn, är elaka mot dem och behandlar dem som om att de inte betydde något. Notera det och börja göra något åt saken. Lev det liv vi lever. Rätta folk, reagera på deras sätt att använda sig av nedsättande ord på kostnaden av andra, se hur lite samhället bryr sig om de som inte passar in och sprid detta vidare.

Samhället är vi och vi kan göra skillnad genom att få folk att reagera. Genom att informera och skapa diskussioner, genom att berätta vad vi vet är sant. En person kan göra skillnad ifall alla andra lyssnar. Vi alla finns på samma jord.

 

 

Jag är en ångestfylld tidsbomb. Jag är dysfunktionell, jag kämpar med att ta mig igenom varje dag. De finns de som kämpar ännu mer än vad jag gör, självfallet, och jag kan lätt gå runt i samhället utan att bemöta större problem. Men tro inte för en sekund att jag inte kämpar för att kunna hålla mig lugn och anpassa mig till samhället.

 

Detta kanske kommer låter barnsligt, men för att vara ärlig bryr jag mig inte. Det gör ont inom mig ändå. Min lillebror har varit sjuk i två veckor med ett magvirus. Han har blivit bättre. Nu håller alla på att curla honom. Ge honom uppmärksamhet och presenter för att han är så "modig" och "kämpat" igenom dessa två veckor.

 

Missförstå mig inte, jag vill inte ha presenter eller att någon ska ge mig en klapp på axeln för att jag kämpar. Jag vill bara att någon ska se att jag kämpar också. Ska veta hur mycket som dras av min energi för att kunna planera och tänka ut hur jag ska ta mig igenom dagen.

 

Bara för att man inte ser att jag kämpar, ser hur mycket jag lider när inget går som det ska, ser hur många gånger jag bryter ihop på en dag, betyder det inte att jag inte kämpar. Att jag också haft, och har, det jobbigt, svårt att få allting att gå ihop.

 

Jag är så trött på att nätt och ständigt bli lämnad utanför för att jag inte är som alla andra. För att jag är trans*, för att jag har dysfunktionella tankar och kan inte fungera som en vanlig människa bör kunna. Jag är trött på att de som kämpar fysiskt men inte psykiskt blir omhändertagna medan vi som lever med alla dessa demoner i våra tankar blir lämnade ensamma och blir tillsagda att "det är bara att rycka upp dig!".

 

Jag skakar, jag gråter och jag hyperventilerar. Men trots det ska jag rycka upp mig. Jag har inget att vara "ledsen" över. Jag har inte levt livet än. För mitt beteende är inte rationellt. För att man inte kan se att jag kämpar så kämpar jag troligtvis inte. "Det jag inte kan se finns inte".

 

Jag vill bli sedd och jag vill bli behandlad som alla andra. Men jag vill också att alla förstår att jag har det förjävligt svårt för mig att anpassa mig. Jag har svårt för mig att kunna leva spontant. För tillfället måste allting vara planerat för att jag ska kunna hålla mig lugn. Jag kämpar för att kunna anpassa mig, men som sagt är jag en ångestfylld tidsbomb. Jag klarar inte alltid av att kunna planera att hålla ångesten borta. Ibland kommer den spontant och förvärrar hela tillvaron för mig.

 

Jag kämpar för att kunna leva mitt liv som alla andra, för att kunna leva ett liv efter samhällets ideal. Glöm inte bort mig och mina kamper endast för att du inte kan se dem.

Jag är ganska besviken på folk just nu. I snart ett eller två år har jag suttit och haft fejk konversationer i mitt huvud över vad jag gör på min fritid och ändå har jag inte fått frågan en enda gång! Besvikelsen är för enorm för att kunna sätta ord på det! Fy skäms!

 

Nejmen, ja. Jag har ett sådant sorgligt liv att jag måste förbereda mig för sådana frågor. Så eftersom att ingen tagit intiativet att fråga mig dessa frågor så antar jag att det är upp till mig att upplysa er vad det är jag gör på min fritid!

 

Det är egentligen ingen direkt nyhet att jag absolut aldrig lämnar mitt rum om det nu är så att jag måste (pls människor, tvinga ut mig i det vilda! Vill slåss mot tigrar och sånt). Så vad är det jag gör i min instängda lilla värld?

 

Kollar på serier. Det är typ det jag gör som mest. Sitter på netflix och kollar på serier tills jag blir en klump av fakta och viskar med en grov röst "vad gör jag med mitt liv?". Nejmen, typ.

 

Förutom att kolla på serier så spelar jag också. Vad är det jag spelar? LoL. Jag mötte någon jag kände för ett tag sen som frågade vad jag skulle göra när jag kom hem. Jag sa spela. Då sa hen "Ah, LoL eller? Ska du hem och powna några noobs eller?", självklart sa jag ja... I själva verket är det jag som är nooben dock. Jag spelar det för att slippa allt ansvar i verkligheten, inte för att vara ett pro.

 

Om inte spel och serier lockar, vad gör jag då? Jo, jag sitter i min säng och har ångest över att jag inte gör något och bara slösar tid och rum... Låter väl kul? Absolut inte.

 

Sen så sitter jag ju självklart och pratar med vänner och diskuterar allting that comes across our minds.. Egentligen är det jag som sitter och diskuterar med mig själv och sedan sitter och bara "ska jag skriva det till hen med? Skulle hen uppskatta det?".

 

Så ja... Det är vad jag gör på min fritid... Inte undra på att ingen jävel vill fråga mig vad jag gör... Oh well...

 

Jag har suttit i min säng böjd framför datorn i två timmar! Varför? Jo, för jag kände att idag var dagen då designen uppdaterades.

 

Ifall ni bara visste vad jag gick igenom för denna design. Inte för att någon skulle bry sig, men att sitta och sudda ut pixlar är fan i mig det värsta jag gjort. Brukar aldrig vara så noga med en design men eftersom att jag valde att ha en svart bakgrund så var det nästan ett måste när man hade en sådan ljus bild.

 

Sedan ska vi inte ens gå in på bilden. TROLLSTAVEN VAR UTE UR BILD! Jag tog runt 4 foton, 2 var suddig och den andra bilden så stod jag för när kameran så mina proportioner var helt in åt helvete. Så det fick bli den DÄR TROLLSTAVEN VAR UTE UR BILD! Kan inte beskriv hur irriterande det var. Nu ser den jätteliten ut när den i själva verket är lagom lång.

 

Sen ska vi inte ens tala om toffsarna på bokmärket och fezen. Jag brukar oftast skita i att ha med dem för att slippa sitta i photoshop i 150 år och redigera bort allt som inte ska vara där. Men idag kände jag att det var viktigt att ha med dem. Det ser i alla fall lite bra ut.

 

Nästa gång jag gör en sådan detaljerad design får banne mig vara när jag sitter vid skrivbordet och kan luta mig bakåt.

 

Jag är åtminstone nöjd med resultatet. Jag vet inte om ni märkt det men så fort jag gör en design försöker jag alltid ta med mina fandoms. Bara så att ni vet så är superntural med bara det att mitt armband inte syntes på bilden med mitt pentagram. Men den finns med.

 

Här är i varje fall lite bilder because why not?

 

 

Jag har tänkt väldigt mycket. Jag gör det ibland, jag tänker och jag funderar, och som den psykologi person jag är där jag tror att alla människor formas mest utav samhället och hur de bemöter människor så kommer jag fram till vissa slutsatser som får mig att tänka till.

 

Jag har levt efter en regel i mitt liv. "Behandla andra så som du blir behandlad" vilket basically betyder "visar du respekt gentemot mig visar jag respekt gentemot dig". Jag personligen tycker det är en ganska bra regel. Eller, jag tyckte det tills jag började tänka till.

 

Det finns minoriteter här i Sverige, och jag tillhör några utav dem dock kan jag dölja min "minoritet utsatthet" eller hur man nu ska förklara det, det kan däremot inte vissa andra. För andra blir de placerade i minoriteterna endast på grund av deras utseende. De jag talar om är invandrarna eller de med utländsk bakgrund.

 

Vart vill jag komma med detta? Jo, jag har mött folk som varit elaka mot mig personligen endast på grund utav jag är ljushyad och därav lever med privilegier. Detta är något jag absolut förstår, men just då kände jag mig väldigt utsatt då jag inte förstod mig på det.

 

Inte för att dra alla över en kam utan endast för att betona stereotypen. Enligt alla så är alla med utländsk bakgrund problem. Problem för allt och alla. De tar våra jobb, våra barn, våran kultur och allt sådant. Det är väl det vi får lära oss? Vi med svensk bakgrund, eller snarare nordisk bakgrund, vi får lära oss att akta oss eller något sådant.

 

Tänk då er alla dessa människor med utländsk bakgrund. Hur tror ni att de uppfattar oss med nordisk? Hur känner de sig att de måste förhålla sig till oss? Vissa kanske tänker att de måste motbevisa oss, vara artiga och trevliga och ge oss en chock. Majroiteten, tror jag, går in i försvars tillstånd. De bygger upp en attityd för att skydda sig själva. De blir informade i en stereotyp byggd på fördomar. Att oavsett vad de gör så blir de alltid dömda på grund av det.

 

Hur skulle du förhålla dig till personer som jämt dömer dig? Som ser dig som ett problem bara för att du existerar? Jag vet att det kanske inte riktigt är så tydligt, men jag tror ändå att dessa människor känner det längs nackhåren hur folk dömer en på grund av ens utseende. Över något man absolut inte har kontroll över.

 

Så vem är det egentligen som är problemet? Det är VI. Vi som lyssnar på att människor föds som problem. Vi som är så blinda över att inse att mer arbetskraft ger mer jobb. Vi som tror att kulturen är bra som den är. Vi som dömer hunden efter håren.

 

Hur kan vi ändra detta? Genom att ändra oss själva. Genom att vara the bigger person och inse att folk, såsom SD eller den äldre generationen som var uppväxta på ett annat sätt, har fel. De vet inte allt. De tror endast på blinda siffror. Bara för att de har en högre position än oss ungdomar betyder det inte att de har rätt. Behandla alla personer på samma sätt. Särbehandla ingen.

 

 

 

Jag bara ryser i hela kroppen av att tänka på vad folk kanske säger bakom min rygg. Eller ännu värre - vad folk antar om mig. Även fast jag vet att troligen ingen bryr sig mer eller mindre om vart jag är och varför så känns det ändå så otroligt jobbigt att folk inte vet utan bara kan hoppa till antaganden utan någon som helst guidning.

 

Jag önskar att jag kunde berätta för mina lärare och vänner. Vara öppen med att jag mår sämst, är självmordbenägen och ibland bara behöver get my shit together. Men nej. Sådant får man inte prata om. Man får inte heller humanisera elever för annars blir det ju svårt att betygsätta dem.

 

Jag vill bara berätta för dem så att de vet att jag försöker mitt allra bästa, att jag inte är borta för att jag skolkar utan för att jag ibland vaknar upp med panik och ångest så jag knappt kan tänka klart. Att min hjärna fungerar på ett sådant sätt att jag inte vågar gå till skolan på grund utav den tror att alla lärare kommer att trycka in mig i ett hörn och tvinga mig att arbeta tills jag blir utbränd samt förvärra min ångest situation.

 

Ifall bara alla visste hur otroligt mycket jag försöker och hur mycket jag kämpar för att kunna leva ett normalt liv under samma villkor som psykiskt stabila människor lever. Ibland går det bra och ibland går det inte alls.

 

Jag skulle vilja vara så mycket mer öppen om detta för att faktiskt visa alla att jag inte bara latar mig, tar snapchat bilder och kollar på serier. Utan att jag faktiskt ligger i sängen och försöker ta mig samman. Försöker så otroligt mycket med att försöka ta hand om mig psykiskt samtidigt som jag försöker att ta hand om skolsaker. Hitta motivation och så.

 

Men det jag vill mest av allt är att folk ska förstå. Jag vill inte att folk ska anta att jag berättar allt för att få ett fripass utan för att jag vill att folk ska förstå hur jävla mycket jag kämpar med att orka. Jag vill bara att alla runt omkring mig ska förstå att jag mår så jävla dåligt psykiskt men jag kämpar för att kunna leva med samma villkor som alla andra.

 

Det är utmattande, det är frustrerande och det tar så jäkla mycket av min energi att jag inte alltid kan keep up med alla andra för jag måste kämpa på en helt annan nivå. När vissa talar om ångest över klädval eller skola så kanske det är en ångest som snabbt går över. Min ångest är, vad jag tror, kanske 10 gånger värre och kommer upp flera gånger per dag av olika anledningar

 

Så jag ber om ursäkt ifall jag tar lite tid off ibland för att fokusera på ämnen jag är efter i istället för att fokusera på det jag borde fokusera på för framtida projekt. Jag ber om ursäkt ifall min ångest gör så att jag kanske får ett dåligt betyg på grund av att jag inte kan presentera något muntligt utan att må så otroligt dåligt att tårar börjar rinna ner. Jag ber om ursäkt ifall min ångest gör så att jag ibland bara ger upp på allt.

 

Jag ber om ursäkt för allt mina ångest kan åstadkomma men mest av allt ber jag om ursäkt för att ni inte vet ett skit om detta och därav inte kan ta hänsyn till det.