Jag kommer från en familj där mina föräldrar tycker att man ska respektera dem för att de är ens föräldrar samt för att de är äldre och mer erfarna. Man ska alltid respektera de äldre, för de vet bäst.

 

Som ung ville jag vara allas favorit, vilket ledde till rollkonflikter - jag ville vara allas bästis, men visste inte hur jag skulle bete mig för att bli socialt accepterad. Jag ville vara min dagmammas favoritbarn, jag gjorde som hon sa och höll mig alltid nära. Jag vill även vara favoriteleven - jag var tyst och lyssnade, gjorde för det mesta som jag skulle. Jag ville att mina syskon skulle välja mig först, att de skulle föredra mig framför mina andra syskon men framförallt ville jag vara mina föräldrars favorit. Alla dessa roller krokades eftersom alla förväntade sig olika, vilket troligen gjorde så att jag vart så förvirrad av allt och bara drog undan.

 

Det var inte förrän i sexan/sjuan jag vågade ta den plats jag ville. Då jag vågade gå emot mina föräldrar och göra som jag själv ville. Mina föräldrar ville bara mitt bästa - att jag skulle vara normal och passa in, inte dra någon uppmärksamhet som provocerade andra. Det var när jag gick emot dem som jag fann det roliga i att testa alla möjliga olika saker.

 

Jag har prövat på alla möjliga stilar. Jag har prövat på att vara normal, fjortis, scene, goth, visual kei, feminint, maskulint osv.

 

Enda sedan den dagen jag testade runt allt detta, trotsade mina föräldrar, åkte till skolan med fejkblod kletat i ansiktet, linser och peruker, blodiga tröjor, koppel, handklovar och allt möjligt, nästan. Enda sedan den dagen har det bara blivit lättare för mig att hitta mig själv.

 

Jag, personligen, tror att ifall man trotsar föräldrar som är väldigt beskyddande av sig, som endast vill ens bästa, det är då man kan börja leva livet. Jag är fortfarande paranoid och väldigt osäker i folkmassor på grund av att de var så beskyddande, men jag är åtminstone mig själv. Jag vågar numera färga mitt hår hursomhelst utan att be om lov. Jag vågar åka in till stan/närmaste centrum och köpa linser, trots att de är emot det. Jag vågar gå runt i cosplays utan att bry mig om vad mina föräldrar tycker om det. Jag vågar leva mitt liv efter mina egna villkor.

 

Jag säger inte att man alltid ska vara rebell eller vara uppkäftig mot sina föräldrar, bara att man ska leva sitt liv efter sina egna villkor. Inte låta någon annan sätta gränserna för att det är säkrast så (fast man kanske inte direkt ska vara för badass och bara skaffa en tatuering eller något, utan ta småsteg mot ett mer individuellt liv).

 

Snart börjar julfirandet och många kan knappt vänta med att lägga upp bilder på saker de fått och julpyntet som pyntats. Jag tänkte därför påminna alla om att under dessa tider är det vissa som lever i hemska förhållanden. Så innan ni ivrig lägger upp bilder på alla era presenter och julpynt skulle jag vilja ber er att tänka på vilka som kan komma åt dessa bilder om du postar upp dem på nätet.

 

Det finns många som inte har den lyxen att kunna få så många presenter eller dyra gåvor, ännu mindre de som kan fira det med sin familj. Så låt oss inte, som har den lyxen, skryta om det. Låt oss njuta av julfirandet med vår familj, vänner och partners och låt minnet leva kvar med endast de som var närvarande.

 

Jag kommer att göra som förra året och endast kommentera om de böcker jag får, då böcker är mitt liv och jag älskar att skriva ut om min kärlek för dem. Jag ska endast lägga ut bilder på min juldekoration i mitt rum, eftersom det är min fristad precis som denna blogg. Ifall någon tycker det är jobbigt eller något, så är det bara att kontakta mig.

 

Glöm inte att respektera varandra.

Jag är lättstött. Det betyder inte att jag kommer börja gråta för att du anonymt skickar "du ser ut som en bajskorv" eller "ingen gillar dig, lol". Det betyder inte att jag kommer börja gråta ifall du bara pratar med mig.

 

När jag säger att jag är lättstött betyder det att jag kommer börja gråta av ren raseri på grund av att du är otroligt trångsynt. Trots att jag lägger fram fakta efter fakta med trovärdiga källor så håller du dig kvar till din åsikt.

Med åsikt menar jag inte ifall du sitter och tycker ett plagg är fint medan jag tycker det är fult. Nej. Med åsikt menar jag betydande åsikter, såsom politiska åsikter.

 

Tro nu inte att jag sitter och gråter för att ni skickar saker på ask angående politik, sådant ger mig ingen effekt. Det som ger mig en snabb effekt är ifall jag har en intensiv diskussion om till exempel feminism. Ifall någon är så stolt inne i sin bubbla och tror det inte är någon som helst ojämställdhet i Sverige kommer jag bli så sur och irriterad att jag kan börja gråta om hen vägrar lyssna på mig.

 

Detta sker också om ämnen som transfobi och rasism. Ifall folk sitter så nöjda och glada i sin bubbla och vägrar inse att det är ett problem och vägrar lyssna på ens argument kommer jag börja explodera på grund av att jag är så emotionell (tumblr har inte hjälpt mig på den punkten) att jag kommer börja gråta medan jag skriker och kastar ur mig skällsord.

 

Så, ni kanske undrar; hur fan ska du hantera en lättstött person?

Du kan börja med att inte ifrågasätta varför in i helvete man gråter. Det är som om att jag skulle fråga varför du skrek till/börja gråta för att du bröt tån, och jo, jag kan faktsikt jämföra lättstötthet med en bruten tå.

 

För det andra, anta aldrig att man är svag för att man gråter. Du ska bara vara glad över att alla de där tårarna inte förvandlades till adrenalin, vilket det kanske gör en dag och du kommer ångra dig den dagen du trodde tårar var ett bevis på att du "vann".

 

För det tredje, tro inte du vunnit för att du fick någon att gråta. De där tårarna kom fram för att du betedde dig enligt den personen otroligt korkat, så det de där tårarna egentligen skriker (vilket personen i fråga också kanske skriker) är att du är så korkad och lever i en lögn att personen i fråga tycker synd om dig.

 

Så, vad kan vi lära oss av lättstötta? Jo, nämligen missta aldrig tårar för svaghet. Ifall du får någon att gråta i en diskussion betyder det att du är så korkad att man blir riktigt jävla förbannad på dig och man önskar man kunde få dig att förstå det, men man kan inte och därför gråter man för man tycker så synd om dig.

 

Så alla som tror att de är bättre för att de fått en lättstött person att gråta - kindly go and get your close minded ass to sleep and never go public with your opnion again. Thanks.