Jag fick en uppenbarelse igår. Okej, egentligen inte men jag skrev världens underbaraste sak som svar på en kommentar jag fick på en bild, och OMG! Det var det bästa jag någonsin skrivit.

 

Så jag först skrev "Everything I tell you may be a lie. Do you still trust me?" (notera att jag markerade "may" eftersom alla missade det) sedan var det någon som kommenterade "If everything you tell me is lies, how could you inform me about it? Or is that also a lie?" och då svarade jag (helvete vad kenpigt det är att återupprepa en händelse) "The thing about knowing if it is a lie or not is all about trust. So the questions is, do you trust me enough to believe my lie isn't actually a lie?"

 

Det är så sant också. För att veta om någon ljuger, eller lita på att någon berättar sanningen, så måste man lita på personen. Alla människor ljuger, försök inte att förneka det. Vissa ljuger värre än andra, vissa berättar sådana remarkable stories att det är svårt att se lögnen i det hela.

 

Allting i helhet handlar på hur mycket man litar på något. Speciellt när det kommer till lögner. Därför ska man aldrig lita blint på något/någon. Fast jag tror ändå att det är i människans natur att lita på något/någon blint, eftersom de vill ha något de kan känna sig säkra med. Det är därför jag har lite blandade åsikte angående vissa saker. Speciellt när det kommer till tro.

 

Jag tror på en del av Asatron, en del från kristendomen, och en del från vetenskapen. Fast jag tror även på att alla gudar som nämnts i historien, nuet och framtiden finns. Det kanske är därför jag är lite galen, men galet är bra. För utan galningar skulle utvecklingen av människan inte gå framåt.

 

Men återigen till tillit. I skolan så ska vi lära oss om källkritik. Skeptisk som jag är litar jag inte på något. Men där måste man förklara varför man "litar" på källan och tror på det som står där. Det är svårt att säga att man litar på en serie eftersom att den låter logisk...

 

Tillit är egentligen en illusion av något vi människor har skapat för att det ska vara enklare för oss att må bra. Tillit är något vackert, men det är inget som man bör sträva efter hos varje person. Bara bekvämlighet hos personen bör vara något som får en att vilja behålla personen som vän, partner, fiende, osv. Tänk på det lite. 

Jag kan knappt förstå de orden. "Your English is excellent." Det är typ den finaste kommentaren om min engelska någonsin! Att det kommer från en lärare får mig att gråta tårar. Mina tidigare lärare brukar jämt säga "Your English is... mweh. It's good but you need to think about this, and that, and I'm just trying to be nice, your English suck." typ... Men min nuvarande typ satt in amasement och läste det jag hade skrivit och typ viskade för sig själv "Your English is excellent" som om att hon gjorde en side note till sig själv att dyrka mig.

 

Okej, kanske inte. Men de orden har typ haft mitt humör uppe... tills jag kommer hem och upptäcker att jag läst fel på min NO uppgift så jag fick göra om den och nu sitter jag här och har panikångest för den ska in idag/imorgon innan 08.20 och min motivation försvann tillsammans med uppgiften. D: Jag hatar min NO lärare ibland. Mitt skolhäfte håller på och ta slut nu också så jag är inte ens pepp på något längre.

 

Varför ska livet vara så orättvist när man tror att något känns bra? Oh well. Jag har bara ca 100 sidor kvar i Sherlock också! Jag är fett pepp, för ifall jag har tur och ork, kanske jag läst ut den tills imorgon. Och då ska jag börja med Egalias döttrar, pga lånat den från min historia lärare och haft den i ca 2 månader... Men efter Egalias döttrar så kan jag läsa WILLIAM SHAKESPEARE!!!!!! Aghhh! Snart får jag absorbera the nerdyness everyone is feeling! Fuck yeah! Kommer vara ett helvete att läsa, men yolo. Klarar jag Sherlock klarar jag Shakespeare... Hoppas jag... Annars får jag låna mammas lexikon eller något...

 

Men när jag är klar med Sherlock tänkte jag göra en video rescension typ? På grund av uttråkad och det tog sådan tid för mig att läsa, så det kanske är något roligt att göra, idk. Kanske, kanske inte.

 

Men nu måste jag försöka återta min motivation till att vara en duktig elev. Farväl.

Tom Hiddleston är min största inspirationskälla. När jag känner mig osäker eller mår helt skit brukar jag lyssna på intervjuer med honom eller bara kolla på bilder på honom. Han är en utav de få saker som ger mig motivation här i livet, och det gör mig lycklig. Att bara lyssna på hur han lever sitt liv, om hans passioner, hans otroligt nördiga sida gör mig så glad och motiverad till att försöka lyckas med allt.

 

Tom är en helt underbar människa. Han har lärt mig så mycket, inte bara genom att prata ut om sina kunskaper och erfarenheter, utan också om hur viktig varje individ är i sig själv. Man behöver inte göra sig hörd och sedd eller sätta på sig en maks man kan gömma sig bakom, för så länge man gillar sig själv och inte tänker på vad alla andra ska tycka, så gillar alla andra en också.

 

Att vara sig själv, helt enkelt. Det är egentligen en hemsk mening, i alla fall för mig för jag har haft så svårt med att bilda mitt egna jag. Men allt känns bättre när jag gör saker på mitt sätt. När jag går fram såsom jag själv väljer att gå fram som. Jag är jag och det är ingen annans rätt att ändra på mig. Att forma mig efter deras skönhetsideal.

 

Lyckan som uppstår när jag har dessa stunder för mig själv som jag kan spendera på att lyssna och njuta av intelligens på en helt ny nivå och samtidigt kunna hamna i en trans där allt känns möjligt. Där alla frågor blir besvarade på ett logiskt men ändå ologiskt sätt. Det är så mysigt och lugnande. Vem behöver terapi när man kan lyssna på Tom Hiddleston eller Neil Gaimen eller Benedict Cumberbatch? Lugna fina röster som inte har ett hårt tonfall, brytande stämma eller tecken på lögn i rösten. Bara lugn, mjuk stämma med lugna, intelligenta och ytterst vackra ordval som bildar underbara meningar.

 

Fast nu ska jag sova, för jag är trött och lugn. UwU Godnatt.

 

Jag kommer äta upp mig själv, for real, ifall någon gör något för att försämra mitt psyke jag stadigt med osäkert försöker bygga upp med hjälp av Sherlock. Just so everybody knows. Och nej! Ni ska inte oroa er, kolla till mig, fråga hur jag mår etc. för jag kommer bara bli sur och tappa några bitar av det jag bygger upp mitt psyke med, så ifall ni känner att ni inte kan umgås med mig eller prata med mig utan att ständigt tänka på detta, är du inget bra sällskap för mig.

 

Detta är vad jag oftast får läsa när jag loggar in på mina sociala nätverk, och nej., jag ska inte håna dessa människor. Det känns som om att sen min isolation har alla hittat sin andra halva. Sen så sitter jag där med mina böcker och spel och bara "jag är lycklig med mina tusen bitar som är my true love <33".

 

För att vara ärlig är kärlek inget jag direkt letar efter just nu, dock känns det som det är något folk vill att man ska hitta. "You don't know true happiness until you find love", för att vara ärlig, igen, så har mina böcker gett mig mycket kärlek och gjort mig glad när jag inte orkat tänka på livet eller ens något. Varför ska kärlek vara något man måste hitta i en person? Räcker inte min kärlek för böcker?

 

Det känns ibland som om att folk förväntar sig hela tiden att man ska ha en crush i alla och att det är normalt. Men när man varit isolerad från människor ett rätt bra tag orkar man inte ens tänka på kärlek... Tills man kollar på serier... Så ifall ni inte pallar med kärlek, kolla inte på serier, läs inga romantiska böcker och för guds skull umgås inte med människor. Okej, jag skämta. Ni får göra som ni vill.

 

Ibland vill jag bara gå runt och säga att jag har en crush i någon för då kommer alla läskiga/roliga människorna som är beredda på att göra vad som helst för att ta reda på vem det är man har en crush i. Det skulle vara rätt roligt att skratta åt...

 

Okej, det jag ville säga var att bara för att man inte har "sin andra halva" betyder det inte att man inte är lycklig. Bara för att man inte hittat sin soulmate, betyder det inte att man aldrig kommer hitta den (dina böcker är dina soulmates) och bara för att man tar en paus från kärleken betyder det inte att man aldrig kommer hitta den igen.

 

Sen så ville jag bara säga förlåt till alla som har en crush i mig och förväntade sig att jag skulle ha en crush tillbaka, för tyvärr är jag inte aktiv i mitt kärleksliv? (jag pratar om mina böcker om inga personer som har en crush i mig existerar...)

Jag vet att många älskar att skämma bort mig med kommentarer som att jag alltid är fin och söt och underbar etc. Men nej. Detta är något jag inte klarar av längre att ta emot.

 

Jag vet att jag själv är långt ifrån att vara perfekt. Visst, jag må vara klok och ha helt marvelous idéer, men till och med jag har fel. Jag hatar när folk öser ur sig kommentare som att jag är perfekt och fin och så, för att jag vet att jag är långt ifrån att vara det. Detta handlar inte bara om hur jag själv ser på mig själv (Jo, lite kanske) utan hur ni får inblicken av mig.

 

Alla har fel, alla dömer alla för något. Det kan vara något som har att göra med ens acneproblem, gula tänder, tjocka lår, osymmetriskt ansikte, idk men det finns alltid något man kan peka ut. Så kan alla bara testa radikal ärlighet för en sekund och sluta ösa ur sig kommentarer som hyllar mig. 

 

Att folk ska gilla en är en människas största dröm, men min största dröm är att alla slutade blunda för felen som finns och vara ärliga? Mina åsikter är helt fucked up ibland. Mina val är helt absurt dumma och jag är inte perfekt. Sluta hylla mig, jag blir bara irriterad.

 

Lögner må vara fina och helt underbara, men små lögner, eller vita lögner som de kallas, är något utav det vidrigaste jag vet. I alla fall när det handlar om mig. Jag är inte perfekt. Det är okej att peka ut mina brister, jag mår bara bra av det. Jag kommer inte gilla er om ni bara hyllar mig, utan peka ut mina brister också. Tack.

 

Älskar er, puss.

Jag tyckte det var dags för en video. Jag ångrar att jag ens gjorde den för jag kan inte prata eller redigera med moviemaker, men ni får en video ändå och hoppas ni förstår något utav det jag säger.

 

 

Jag ska skriva en bok rapport, eller recension idk?, till boken Sherlock Holmes, och jag sitter och försöker motstå frestelsen till att skrika "I FUCKING LOVE SHERLOCK BECAUSE IT'S A FREAKING WONDERFUL BOOK WITH SO FREAKING WONDERFUL VIEW OF HUMANS THAT I DON'T EVEN KNOW LIKE TAKE ME TO THAT BOOK AND LET ME LOVE SHERLOCK!" men än så länge har jag fått en rätt bra book report... Bara det att den ska vara tre sidor lång och jag har inte ens fyllt en sida för att jag försöker hålla mig kortfattad på grund av att hon har gett oss 6 frågor vi ska svara på och jag försöker få in dem i en flytande text som en recention för att det ser så fult ut när det är punktvis. Det jobbiga är att den ska vara inne idag och jag bara "NEJ GÅ OCH LÄGG DIG JAG VILL LÄSA MIN BOK!"

 

Imorgon, då jag slutar tidigt för att jag är så bajsig att jag fortfarande inte kan gå på idrotten, ska jag åtminstone gå till ett bibliotek. Kanske inte stadsbiblioteket då det är fullt och allt känns så värdefullt där att jag inte ens vågar andas nära en bok, men något mysigt bibliotek. Kanske ett nära där jag bor, det enda jag är rädd för är att det kommer vara stökigt där. För min trakt är inte känd för att vara tysta och lugna... Men man kan alltid testa. Jag kanske finner någon form av arbetsro. Allt detta är för att jag inte ska frestas av att sätta mig vid min vanliga dator och spela spel.

 

Men men, nu ska jag packa för snart skall jag åka och läsa och hoppas att det blir snö kaos så tågen inte går och jag kan ringa till min mor som i sin tur ringer skolan och berättar om denna tragiska händelse. Ibland önskar jag att drömmar kunde slå in...

Jag har känt mig som ett totalt vidrigt barn som inte kan göra annat än att misslyckas. Det är i alla fall det som uppmärksammas mest bland mina föräldrar. Det känns som om att de har gett upp hoppet om mig och gått över till min lillebror istället och bara ser det dåliga med mig. De ser inte hur mycket jag försöker, när jag försöker få beröm för något hittar de något de kan klaga på mig istället. Det tar verkligen på själen att försöka se på mig själv från deras ögon.

 

Det är troligen därför jag endast tror att jag förstör för dem genom min existens. Det gör ont i mig varenda gång att bli påmind om hur jobbig jag egentligen är. Det känns som om att mina föräldrar skäms över mig mer än vad de är stolta. Det är faktiskt något jag skulle kunna önska höra från mina föräldrar utan att jag ska behöva peka ut det. "Jag är stolt över dig." Men det lär väl aldrig ske. Det enda jag får nöja mig med är väl att alltid höra deras sarkastiska röster varje gång jag gjort något bra ifrån mig.

 

Jag längtar verkligen tills jag kan flytta hemmifrån för jag orkar verkligen inte. Ju mer jag får höra hur misslyckad jag är, ju mer hamnar jag så jävla djupt ner i min skit att tillslut kommer allting gå åt helvetet.

 

Usch, detta är verkligen inget man ska lägga upp på sin blogg, men jag orkar inte längre med att hålla detta inom mig. Min blogg är ändå här för att vara min dagbok som folk öppet kan läsa. Nu ska jag dränka mig själv i spelande och hoppas att folk slutar störa mig.

Nu vet ni hur det gick för min redovisning, nu till något helt annat. Igår när jag var i skolan fick vi ett grupparbete i Svenskan. Jag vart placerad med två killar från min klass och eftersom endast jag är aktiv i arbetet så satt de och snackade om deras lov. Jag vart förvånad när en av dem berättade hur han hade festat och supit sig full och vaknat tidigt på grund av bakfylla, för jag är så instängd i min egna värld att jag inte inser hur abnormalt mitt liv egentligen är. Att folk faktiskt går ut och festar och dricker är något som sker bland "vanliga" tonåringar och att det inte bara är i filmer sådant sker. Det är så stort för mig att inse och jag gråter inombords när jag hör hur folk kastar bort sitt liv.

 

Dock så ska ju jag inte egentligen säga något. Att vara isolerad i två veckor med endast Sherlock, ask, World of Warcraft och familj som sällskap låter inte särskilt nyttigt och det låter ju mer som ett bortkastning av sitt liv. Jag blir fortfarande så förvånad av att folk faktiskt vill dricka och gå på fester och ha samlag med folk. Det är bortom min världsbild. Jag förstår inte hur sånt går till, jag har bara det jag får från filmer och böcker om hur fester går till. Jag förstår samlag och dess vackerhet, men jag förstår inte fyllesamlags vackerhet? Det låter som bara okontrollerad lust som sedan fylls med ångest och illamående? Fast det kanske bara är jag?

 

Nej, jag skulle välja mitt liv så som det är just nu. Vem behöver vänner man kan umgås med dagligen när man har böcker, spel/speltid och roliga frågor på ask? Usch, nej. Mitt liv som en asexuell nykterist med svårigheter till att umgås med folk är något jag kan njuta av varje dag. Ni får dock gärna förklara för mig vad poängen är med fester mer än socialt umgänge, samt vad som är så vackert med att bli full och ha samlag när man är full (om det nu sker, vad vet jag?), är ytterst tacksam för svar.

 

Puss.

Vad ska jag göra idag? Jo, jag ska nämligen åka till skolan med äcklig ångest, troligen bryta ihop mitt i skolan, må illa och få kväljningar, göra bort mig inför massa människor jag verkligen hatar och känner mig enormt obekväm med, troligen bryta ihop mitt under min redovisning, åka hem, bryta ihop på tåget, hatar livet och sedan isolera mig från världen och aldrig mer vilja lämna mitt rum. (:

 

Jag hatar muntlig redovisning. Inte för att jag är en dålig talare (okej, jo, det är jag) utan för att jag måste stå bland massa människor jag avskyr, att jag måste stå och prata om något som har varit ett sådant allvarligt problem för mig under hela min uppväxt och sedan försöka få in detta i trögsinnade människor. Jag vill inte. Skjut mig nu, eller något.

Jag är en asexuell, panromantisk intergender som är feminist. Jag är inte feminist för att jag fått för lite kuk/fitta. Jag är inte feminist för att jag har en utvigad sexuell läggning och jag är inte feminist på grund av min könsidentitet. Jag är feminist för att även jag har ett dröm samhälle om jämställdighet. Jag vill inte leva i ett samhälle där saker avgörs beroende på vilket kön man har, utan på sin kompetens.

 

Jag tror på jämställdighet, och det är vad feminism står för, ett mer jämställdt samhälle. Det gäller ej bara för kvinnor, utan för alla kön. Att kalla sig själv för jämställdist är fel, då feminism står för exakt samma punkter. Det handlar absolut inte bara om att höja kvinnornas rätt i samhället, utan även männens. Män och kvinnor ska ha samma rättigheter här i samhället. Oavsett om det gäller jobb eller skola, alla ska ha samma rätt.

 

Jag tycker inte bara synd om ett kön, jag tycker synd om alla. Jag ser hur män blir behandlade på jobb, skolor och av föräldrar. Jag ser hur folk använder feminina pronomen för att förnedra männen, men vart finns förnedringen till att visa känslor? Vart finns förnedringen till att kunna göra hushållssysslor? Det finns ingen förnedring endast extremt överdrivna könsroller vi tillåter finnas kvar i vårat samhälle.

 

Jag står för att sätta stopp för förnedringen av männen genom att använda feminina pronomen. Jag står för att en människa ska bli behandlad som en människa, inte på grund av dess könsorgan. Jag står för att få ordning i vårat fucked up samhälle. Jag står för att sätta stopp för kvinnoskämt såsom "kvinnor ska stå i köket och laga mat". Jag står för att jag är feminist och jag står för ett mer jämställdt samhälle!

 

 

 

Den frågan är så bred att jag kräks. Jag hatar att få den frågan för jag vet aldrig vad jag ska svara. Jag måste tänka i några sekunder för att försöka förstå hur jag mår och vad de menar. Menar de generellt eller för stunden? Hur jag mår när jag är ensam eller bara hur jag mått? Har de läst vad jag har skrivit och dragit slutsatser om att jag är ett enormt vrak som kommer skjunka när somhelst? Försöker de bara vara artiga?

 

I don't even know. Det enda jag vet är att den är kuslig och folk förväntar sig ett svar. Jag borde någon gång lämna den frågan svarslös för att se ifall folk verkligen bryr sig. Det hade varit ett roligt experiment.

 

Fast vad menar folk egentligen när man säger "hur mår du?", vill de ha ett ärligt svar eller bara se om man är på "bättringsvägen"? Folk borde vara lite mer speicifika när de frågar frågan. "Hur är det du mår idag, rent generellt?", "Hur mås det för stunden?", "Har du haft en bra dag idag?", "Är livet bättre än det var igår, om icke, frukta ej för jag är här för att göra den till en bättre dag!" (skulle literally gråta om någon sa det till mig)

 

Blöh. Hur mår du är ett sådant äckligt uttryck, eller fråga? Eller kanske snarare en slapp fråga som äcklar en något enormt. Euw. Vill inte få den frågan mer, vill snarare få den där fina saken jag skrev sist.

Jag vill skriva en djup text om illusioner (skrev faktiskt två rätt långa texter men kom på att de var äckliga och korkade) så jag tänker bara lämna dessa meningar:

 

Illusioner är något vi skapar dagligen. Du kan påstå att du mår dåligt, men säg aldrig att det aldrig kan bli bättre. När du umgås med människor du gillar skapar du illusionen av att du mår bra. Låt ingen ta bort din illusion av att du mår bra, inte ens du själv ska få ha den makten att ta den illusionen ifrån dig!

 

Nu ska jag halsa ner min cola och dränka mig i WoW spelande. God morgon på er!

Jag ska börja leva som om att det inte fanns någon morgondag. Ta chanser jag annars inte vågar ta. Gå till bibliotek för att läsa eller plugga. Sluta tänka på konsekvenserna och ta risker!

 

Och nej, jag ska fortfarande vara laglig eftersom det är mitt motto. Att visa att man inte behöver trotsa lagen för att vara rebellisk, att man inte behöver trotsa lagen för att ha roligt. Sen så ska jag officiellt sluta vara inne på facebook lika ofta! Jag tänker endast svara på meddelanden för jag är så jävla trött på allt och alla. Det känns bra att ha tagit dessa beslut och jag känns mig osäker på ifall jag kommer hålla dem men jag klarar mig! Hoppas jag...

 

Annars ska jag väl uppdatera twitter och bloggen lite mer med mina tankar och funderingar.

 

Jag känner mig redo för att ta hand om livet.

Förövrigt vill jag börja dansa lite såhär random, det känns så elegant och underbart mysigt. Fast vill också gå på kampsport och gymma. Livet är emot en ibland... Men ska försöka ta hand om mig utan dessa hjälpmedel, sen får vi se ifall jag fortfarande vill eller känner ett behov av att gå på något av det.

Min stora passion är att fotografera. Speciellt när jag är motivet. Genom att ta foton på mig själv kan jag enkelt bestämma hur jag ska se ut, vilken känsla jag vill framföra och vilken illusion jag väljer att skapa av mig själv. Jag har upptäckt att genom fotografi kan jag skapa illusionen av min version av perfektion. Jag kan få mig att se ut hur jag vill.

 

Jag kan få illusionen av att jag är lång, eller kort, att jag har perfekta kindben eller perfekta händer. Att jag är stark eller svag, manlig eller feminin. Jag kan få mig att framstå som vilken karaktär jag vill. Det enda jobbiga är att jag är en sådan stor kamerawhore att jag vill vara med på varje foto som tas och det ger mig den svagheten att jag inte får välja vilket foto som ska vara kvar och vilket foto som inte ska vara det.

 

Att jag lider av något enormt stort självhat är ingen nyhet. Jag gillar inte mig själv, men ifall jag får fotografera mig själv får jag den möjligheten att bli den personen jag älskar. Bli den personen jag ser upp till. Det är detsamma med smink, jag får det ansiktet, de konturerna jag vill ha för att kunna bli perfekt (därför är det lite störande av min avsaknad av make up brushes, men de är så äckligt dyra att jag nöjer mig ändå).

 

MEN de kameror jag äger är appar på min mobil och en digital kamera. De tar väldigt simpla bilder vilket jag "äcklas" av. Jag föredrar fokus, inställningar och ta en massa olika expriment bilder med olika inställningar för sånt gillar jag att fördriva tiden med. Men med simpla kameror som jag har kan jag inte göra annat än att hoppas att minnet räcker. Så därför är ännu ett nyårslöfte: SPARA TILL EN SYSTEMKAMERA!! Ska nog skita i min idé till att spara till namnbyte (har för mig att det kostar?? idk) och göra om det till spara till systemkamera! Woop.

 

Här får ni några av mina favort bilder av mig själv just nu.