Alla har hört det någon gång. Vi alla är olika, och det är det som gör oss så speciella. Vi försöker få våra olikheter att bli något bra, för att vi ska trivas med att inte vara som alla andra, men ibland går det lite för långt.

 

Jag tror att när vi skapar sådana uppmuntrande meningar som "Alla är olika, och det är det som gör oss speciella" så skapar det en tanke inom oss. Att vi vill vara olika, men ändå lika. Jag har upptäckt så mycket olikheter bland oss, och vi uppmuntrar dessa olikheter, vilket gör oss rädda för att likna varandra. Som könen, vi vill inte att de ska smälta ihop, så att man inte kan se vem som är vem. Olika, men ändå lika så länge man liknar andra från samma kön.

 

Olikheter är okej, men likheter är inte okej det är åtminstone det budskapet jag får fram. Jag kan överanalyserar något så simpelt, men jag tror inte att jag kan vara ensam om att tänka om sådant. Jag tror vi alla är rädda för att erkänna likheterna som finns mellan alla människor.

 

Missförstå mig inte, jag har inget emot olikheter för att vi är alla olika i grund och botten, men det är aldrig fel heller att erkänna att man har likheter med andra personer till och med djur. Ifall man både kan acceptera allas olikheter och likheter med en själv kanske man kan lära sig att förstå både människor och sig själv bättre.

 

Jag kanske är helt ute och cyklar, men det är själva tanken som är fascinerande. En enda uppmuntrande mening kan få oss att avböja oss från det som är egentligen helt uppenbart.

Så nu sitter jag i "stora" stugan och läser min bok. Är helt uppslukad av den och vill inget hellre än att läsa till slutet.

Detta inlägg låter så formellt... Oh well. Ha det gött.

Jag känner mig ung igen!

 

I helgen (tror jag) så hittade jag och mina bröder (egentligen jag) gamla underlägg med dinosaurier på, på baksidan stod det vad de hette, hur långa och höga de var, vilket årtal (krita, jura och trias), hur mycket de vägde (ibland) och ifall de var kött- eller växtätare. Så jag och mina bröder (egentligen mina bröder) gjorde en lek. Vi skulle försöka gissa vilken dinosaurie det var, hur lång och bred den var, vilket årtal den levde i, hur mycket den vägde (om det stod) och ifall de var kött- eller växtätare.

 

Så efter den helgen så har mitt enorma obsession jag en gång i tiden haft, vaknat till liv igen. Mamma hittade min gamla dinosaurie bok och jag hittade en filmserie, ish, som heter "Förhistoriska Parken" och det är typ den bästa filmen/serien jag någonsin sett. Det är en kunskaps film där de beskriver förhistoriska djur och varför man tror de dog ut. Min kärlek till den filmen är enorm.

 

Så tack vare detta obsession går jag runt och säger typ hela tiden "Mamma, vet du vad jag vill ha? En dinosaurie! Fatta vad grymt!" sen så går jag till min bok och försöker välja en dinosaurie jag verkligen vill ha, för det finns rätt många att välja mellan.

 

 

Ska börja andra ring i höst och här sitter jag nu med min dinosaurie bok bredvid mig och försöker lista ut vilken dinosaurie jag vill ha mest... Jag kunde inte vara stoltare över mig själv. Det var ett enormt misstag att släppa denna obsession. Ifall ni ursäktar ska jag försöka hitta en cool dinosaurie som kan äta upp alla mina fiender.

 

Det har snart gått två veckor in på sommarlovet och jag klagar redan. Jag gnäller och klagar på att det är sommarlov. Att vakna upp på morgonen för att gå till skolan var med i min rutin och nu är det sommarlov. Jag har så mycket tid men vet inte hur jag ska spendera den.

 

Ugh. Jag hatar verkligen sommarlov. Det känns bara som att jag existerar men finns inte. Jag känner mig rastlös men har ingen motivation till att göra något för jag kan lika gärna göra det imorgon. Det är så himla trist och idiotiskt och jag saknar verkligen skolan. Då jag fick vara social, känna mig behövd och hade något att tänka på.

 

Är det därför folk söker till att sommarjobba? Eller är det för pengarnas skulle? Eller kanske båda?

 

Det enda produktiva jag gör nu när jag har ledigt är att jag löser Sudoku, men det gör jag mest för att hålla sinnet alert och för att inte somna.

 

Jag förstår verkligen inte meningen med sommarlovet, egentligen. Jag vill gå i skolan, lära mig saker, inse meningen med livet och finna det ljuva med att gå ut. På sommarlovet blir jag bara så isolerad, som en skygg hamster inne i sitt bo och är rädd för omgivningen. Bara ligga i sängen och kollar på serier och fräser åt det sociala livet.

 

Ibland undrar jag varför jag bloggar egentligen. Det känns ibland inte som en stor motivation att skriva. Liksom, hur skriver man ens? Jag kan inte riktigt öppna upp mig heller eftersom att mina tankar är något jag är livrädd över.

 

Så varför bloggar jag egentligen? Vad driver mig till att hålla min blogg uppdaterad? För att vara ärlig så tror jag det är mest html koderna som håller mig motiverad. Att sitta i timmar att sitta och designa en blogg som ska representera mig. Hur jag är, vad jag står för och vad som intresserar mig. Det är inte så lätt som man tror.

 

Det är i alla fall den teorin jag har till att jag bloggar, sen får jag sådana här kommentarer och min teori ändras: