Jag börjar samla på mig mer och mer vuxenpoäng ju äldre jag blir samtidigt så ökar även delen av mig som tvivlar på det mesta. Ångesten ökar mer och mer och jag vet inte riktigt vad som är värst. Att jag håller på att "växa upp" och tar ansvar över mitt liv eller att jag långsamt överanalyserar allt och gör mig otroligt nervös och ångestfylld.

 

Det hemska i det hela kanske är min egna okunskap gällande allt. Min plan var att jag skulle plugga vidare och sedan söka jobb som lärare (vart en liten vändning i vad jag ville bli) men istället så vart det en miss i och med att jag hade glömt att göra något för idrotten som gjorde att jag inte vart högskoleförberedande. Jag har absolut inga kunskaper om att söka jobb eller vad som krävs av mig och den saknaden av kunskap kommer nog främst från att jag absolut inte hade planerat att det skulle bli såhär eller att jag skulle ha kommit såhär långt i mitt liv.

 

Det är en sjukt obehaglig känsla att gå in i det okända och jag har absolut ingen aning om vad jag kan förvänta mig på andra sidan. Jag tvivlar på att jag kommer får någon som kommer att hålla mig i handen och se till så att allt går bra, men jag hoppas på att det inte är för naivt av mig att tro att jag kommer få någon guidning i det jag saknar kunskaper i.

 

Jag är även medveten om att folk är sjukt arga på mig för att jag inte alls har kunskaper om något så uppenbart som att överleva i dagens samhälle, men låt mig tillägga att jag är en väldigt ångestfylld person som undviker det som ger mig ångest, aka framtiden. Det känns som något som alla borde ha koll på och att jag är väldigt ansvarslös som har valt att vara ignorant när det kommer till den frågan, vilket jag också har varit. Jag har väldigt sällan tagit min roll som en del av samhälle särskilt seriöst, det är inget som kommer från dålig uppfostran eller bortskämdhet utan från den enkla anledningen att jag aldrig känt mig som en del av samhället utan alltid som att jag har varit utanför på kanten. Inte som att jag inte behöver bidra till samhället utan bara att jag inte får vara med. Vart den känslan kommer ifrån kan jag inte svara på, ifall den kommer från mobbning, spel, filmer eller liknande är svårt att svara på. Den känslan kanske alltid bara har varit där. Men nu har jag bestämt mig för att försöka komma ikapp i det jag missat och faktiskt försöka bidra till samhället, eller åtminstone vara delaktig.

 

Jag är dock fortfarande enormt nervös inför detta. Att ta ansvar har alltid varit något som skrämmer mig för det känns som om att jag då måste vara helt ensam i det hela och att jag inte får be om hjälp, även fast jag vet att det inte riktigt är så. Däremot har det alltid varit en svaghet hos mig att be om hjälp eftersom det känns som att varje gång jag ber om hjälp så tycker folk att det jag frågar om är en självklarhet och därav tycker att en måste dumförklara mig för att få den känslan igenom. Vilket inte är något som är optimalt för mig som vill kunna allt och tycker illa om mig själv när jag inte kan allt (otroligt orealtistiska förväntningar på sig själv men det är något jag har väldigt svårt med att skaka av). Jag hoppas åtminstone att jag inte kommer bli fnyst åt från personer som ska hjälpa mig i detta och jag möts av personer som förstår och kan räcka fram en hjälpande hand så jag inte är helt ensam i detta.