Det finns inget jag egentligen hatar mer än min pronomenskylt. Jag älskar det den gör åt mig, den gör så att jag slipper konstant "komma ut" eller rätta folk. För där sitter den och påminner alla. Men samtidigt så känns det bara så jobbigt. Som en enorm klump i magen att ha den där lappen sittandes i kläderna. Ha den där skylten på konstant display.

 

Jag tog bort pronomenskylten ett tag. Jag var trött på att ha den och jag var samtidigt livrädd för mitt liv. Det kanske låter överdramatiskt men det är en svår känsla att undvika när en läser så mycket statistik samt gått på skolor där slagsmål var vardag. Jag vet dock att jag troligtsvis är lite säkrare på Cybergymnasiet, men som sagt är det en svår känsla att undgå. Jag tog även bort pronomenskylten för att jag kände mig jobbig. Som en konstant kritiker till allt och alla. Jag tyckte inte om den känslan så jag slutade använda den och nu känns det som om att felköningarna bara blivit värre.

 

Jag säger inte att alla felkönar. Jag har två fantastiska vänner som inte felkönar men dessvärre så gör inte det så att andra slutar felköna. Jag har dessutom börjat gå till brädspelskvällarna och deras konstanta felkönande gör så att allt bara känns piss. Speciellt eftersom jag ändå kommit så långt. Från att ha gått tre år hos olika kuratorer, psykiatriker och terapi (typ?) och nu är min psykiska utvärdering klar och jag ska få en remiss skickad för att påbörja en utredning. Jag har kommit så långt men ändå känns det som om att jag står och stampar på samma ställe hela tiden.

 

Trots att det är en enormt lättnad att ha pronomenskylten för att den rättar så att jag slipper så känns det egentligen bara så extremt sjukt att jag måste ha en överhuvudtaget. "Måste" må låta som en överdrift men det är så det känns. För hur annars ska jag kunna får känna mig en del av samhället? Jag vet inte om andra märker det lika tydligt som jag, men har ni tänkt på att det inte finns ett ljud som trans*personer typ alls? Jag känner mig så extremt ensam konstant på grund av det. Överallt där jag går verkar det endast finnas cispersoner, och jag säger inte att det är något fel med det, men det känns bara så... ensamt. Ibland känner en sig bara som den enda i ett hav av cis.

 

Det vore trevligt att ha en konversation om sin könsdysfori till en person som inte sitter där och bara "jag kan inte relatera alls till det du pratar om". Det handlar även i sammanhang som när en är hos en psykiatriker eller psykolog eller kurator. Det känns som om att en kommer ingenstans när en försöker att förklara hur det känns för en person som bara kan gissa sig fram. Det är som om att en person skulle rådfråga mig om sex och så sitter jag där och bara försöker förstå sammanhanget och personens känslor. Det går men det vore mycket enklare om de pratade med någon som faktiskt kunde relatera än till någon som inte kan det överhuvudtaget.

 

Det felet många också gör är att tro att transsexuella och ickebinära är två könsidentitetsstörningar som är "lika". Personligen tycker jag inte det. Jag har väldigt svårt för att prata om min könsdysfori till transsexuella för att det känns svårt att förklara hur en själv upplever sin könsidentitetsstörning till en person som har helt andra upplevelser. Visserligen beror det från person till person och jag säger inte att transsexuella är dåliga på att förstå eller något sådant, men det är bara svårt att jämföra upplevelser och erfarenheter. Transsexuella har åtminstone fått komma in i samhället lite medan det känns som ickebinära ligger fortfarande utanför normgränsen. Detta är dock mina egna upplevelser och tankar, jag har inget emot att bara få prata med någon om min könsdysfori men det vore trevligt att få prata med någon som har liknande upplevelser.

 

Förhoppningsvis så lär väl pronomenskylten göra någon inverkan och få lärare och diverse att sluta könsgruppera mig i grupper som jag inte alls tillhör. Visserligen skulle jag nog behöva skyltar där det står "nykterist", "asexuell" och "introvert" på också men just nu är det för det mesta min könsidentitet som tynger mig när det kommer till grupperingar. En kan bara hoppas att jag slipper denna skylt inom kort.