Jag sitter i min säng och tårarna rinner. Jag har haft tre ångestattacker idag och drabbades av orkeslöshet när jag var hundvakt. Det känns som att allt börjar om på nytt. Ångesten, depressionen, sömnlösa nätter och lögner. Lögnerna jag slänger ur mig istället för att säga som det är. Min depression börjar få fäste igen. Jag klarar inte av det. Jag behöver en paus, eller en kompromiss. Jag behöver få andas ut, vara glad. Vara lycklig. Men även få vara ifred.

 

Men nej. Jag ljuger. Säger att jag har feber. Jag kan inte komma idag. Magsjuk. Egentligen har jag suttit uppe hela natten. Gråtit en del, försökt peppa. Hamnat i fosterställning och funderat, hoppats på att eländet skulle ta slut. "Hur mår du?", "Jo, jag mår bra. Själv då?". Alltid lögner en slänger ur sig i farten. För hur skulle de reagera om de visste att jag för några minuter sen funderade på att göra mig illa? På att jag plågade mig mentalt för att göra de lugna och kunna fortsätta med sin dag. Hur skulle de reagera om jag sa att min självmordsbenägenhet kommit tillbaka och gör mig distraherad och att det kanske är bäst för mig ifall jag vilar lite?

 

Jag mår inte bra, men jag har det bra. Min depression är inte något som har ett alltför stort fäste. Den kommer och går och jag kan enkelt rikta bort den. Ignorera den. Men den finns där. I mörkret. Jag kompromissar för min skull. För gör jag något jag inte tycker om för mycket kommer den tillbaka och låser mig. Jag blir fast med tankarna och självhatet. Feg. Jobbig. Ignorant. Korkad. Milda ord för vissa, ett knivsår i magen för andra.

Jag har det ändå bra. Jag vet om de som har det värre. Som är djupare inne i depressionen än jag. Jag vet det. Men det kan inte hjälpas. Jag mår inte bra och jag har rätt till att inte alltid må bra. Oavsett depression eller inte.

 

Trots detta flyger lögnerna ur mig innan jag ens hinner tänka. Jag har träningsvärk. Huvudvärk. Magsmärtor. Jag har försökt vara ärlig, men jag är alltid vag med vad jag menar. För hur kan en lugnt och sansat berätta om sitt inre hat som förlamar en alltför ofta? Hur kan en se någon i ögonen och undvika att bryta ihop när en bara vill skrika ut sin smärta, sina osäkerheter, sitt psykiska tillstånd. Att säga att en är "psykiskt instabil" räcker inte som förklaring. Det är ingen tillräckligt viktig förklaring till varför en helt plötsligt inte kan stiga upp ur sängen, komma upp från golvet där en legat hela natten för en kände sig värdelös.

 

Jag försöker. Jag ger er mitt yttersta. Över 100%, jag anpassar mig. Jag driver mig själv till kanten, för er. Men när jag begär något i utbyte, en gest. En hjälpande hand. Får jag arga toner och irritation tillbaka. Jag kan inte rå för att jag mår dåligt. Vill ni undvika det, anpassa er. Fråga mig vad som behövs för att jag ska trivas, vad ni kan göra för att avbelasta mig. För att ta hand om varandra, visa en gnutta medmänsklighet.

 

Men jag ljuger. En lögn om att mamma sa nej, att jag behövs här hemma. Det är tillvisso sant. Jag har också ett liv. Jag vill vara hemma där jag kan ligga i min säng och gråta fritt och hoppas att det snart går över så jag kan distrahera mig. Lägga depressionen till sömns. Låta den sova tills allt blir lättare. Men jag ljuger. En lögn om att jag mår bra, att allt är bra. Trots att jag bakom stängda dörrar blir förtvivlad och förvirrad över vart jag ska ta vägen för att få allt att sluta plåga mig.