Jag trodde på riktigt att allt kanske var på väg mot bättringsvägen. Att jag endast skulle ha det lite jobbigt i vissa situationer, att ångesten skulle komma oregelbundet istället för att alltid ligga lågt i bröstkorgen. Att mitt självdestruktiva beteende skulle kunna fortsätta vara kontrollerbart. Men jag antar att lycka sällan varar förevigt.

 

Jag har upptäckt att jag har börjat må sämre igen. Att mina tankar alltid visar spår av något självdestruktivt. Jag har fått tillbaka gropen i halsen som skriker efter att allt bara ska ta slut, det svarta hålet som tar all min energi och livlust. Den konstanta känslan av att jag antingen är nära till att bryta ihop eller att vilja försvinna föralltid.

 

Jag märker det också i mitt tänkande. För ett tag så ältade jag inte på allt jag gjorde. Jag hade slutat studera andras kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck, jag hade även slutat göra samma sak med mig själv. Jag hade slutat konstruera upp varenda mening innan jag sa den. Jag kände mig fri från min ångest och hur jag jämt såg ner på mig själv, mitt psykiska sätt att trycka ner och förminska mig själv. Men nu är det tillbaka. Jag har suttit och ältat på det jag sa till min lärare i fredags och har velat gå under på grund utav mina korkade formuleringar. Konstant känner jag att jag inte orkar längre men jag orkar inte heller göra något åt orkeslösheten. Jag bara fortsätter existera som ett skal av ångest och fortsätter trycka ner mig själv så enormt mycket.

 

Jag vill kunna prata med någon, om dessa tankar och "idéer" jag haft ända sedan jag började må på detta sätt men jag vågar inte. För det jag tänker är lika logiskt som det är ologiskt. Jag är även livrädd för reaktionerna om jag skulle ta upp det. Jag skulle vilja kunna diskutera dessa destruktiva tankar öppet men jag kan inte. För hur förklarar man denna enorma vilja och samtidigt motvilja?

 

Som det är just nu skulle jag inte vilja något hellre än att stanna hemma och glömma bort allt korkat som ens kommit ut ur min mun. Jag vill att alla ska glömma bort min existens för jag är bara så enormt trött på att vara jag just nu. Allt känns bara så otroligt fel. Jag vill bara kunna känna mig till någon nytta än att konstant känna mig som ett stort jävla misslyckande som inte kan klara av något som alla andra i min omgivning klarar av galant.

 

Jag vill bara att alla dessa tankar som far runt inom min så kallade fantastiska hjärna ska upphöra för en sekund, bara en sekund, så att jag kan hantera mitt förflutna utan att få en sådan stor ångestattack att jag inte orkar längre, men jag antar att det är för mycket att begära.