Jag har kommit in i en period av mitt liv där allt känns meningslöst och orken finns inte. Det går sådär i skolan, för det mesta går jag dit för att kunna kontrollera det destruktiva som skriker efter uppmärksamhet. Jag har få personer jag kan tala öppet med om mitt mående och de som jag borde prata med vill jag inte ens höra ordet av. Mina tankegångar går ner mer och mer till ett mörker jag ej ännu har upplevt. Ett mörker jag tvivlar på att jag kan ta mig ur.

 

Trots att mina tankar är konstant i detta mörker, i denna känsla av att inte orka mer eller viljan till att dö, så vill jag samtidigt inte. För ifall en ger upp, bara sådär, hur ska en då lära sig allt en vill kunna? Hur ska jag någonsin kunna förstå begreppet diskurs och kunna tillämpa det på rätt sätt? Hur ska jag någonsin kunna ingå ett partnerskap endast baserat på romantik och ge alla ett stort jävla finger för de trodde det var omöjligt? Hur ska jag kunna utbilda detta tvåsynta samhälle och kunna kämpa emot den felaktiga rasismen, queerfobin, kvinnoförtryck och denna snäva bild på vad som är normalt? Är det verkligen värt att ge upp nu när allt är som värst?

 

Jag vet inte. Jag vet dock att jag inte orkar och jag vet inte vad jag ska göra åt den känslan. Jag funderar, lite sådär halvt, på att gå till krogar och starta slagsmål med alkoholpåverkade personer och hamna på akuten eller något. Bara något sådär drastiskt och som gör att jag kan fokusera på något annat. Däremot skulle jag aldrig göra det. Dels på grund av min sociala ångest men mest på grund utav denna våldtäktskultur som verkar vara återkommande hos vita heterosexuella cismänniskor, det känns inte riktigt säkert för en transperson som mig själv.

 

Jag vet inte riktigt hur jag vill agera efter dessa tankar som uppstår. Jag vet att jag borde kämpa emot dem men dessvärre har jag redan givit upp att kämpa emot gällande en tanke och det skrämmande är att jag tyckte det var en bra lösning. 

 

Så en så länge får jag nog stå ut med dessa tankar tills jag har en lösning som är bättre. Vem vet? Kanske gör jag något drastiskt eller så hittar jag en sundare lösning. En kan ju hoppas på det sistnämnda.