Jag känner en enorm tyngd på min bröstkorg och det gör fysiskt och psykiskt ont att vara medveten om den. Jag bryter ihop och vet inte vad det är som händer. Min självdestruktivitet börjar skrika om att bli hörd. Jag vill så gärna skada mig själv för att skifta fokus, för att ta bort denna enorma tyngd som skadar mig.

 

Men jag vill inte. Jag vill inte skada mig själv. Jag har lovat så många att sluta med det, att leta efter andra vägar. Det gör dock så ont, jag känner av varje tanke av självhat och dödslängtan runt min bröstkorg. Det är ingen vanlig känsla, det är ingen tanke som triggats igång för något nån sa eller gjorde, utan den kom från ingenstans. Ingen av mina strategier kan få den att försvinna. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

 

Tankarna åker runt som en virvel i hvudet. Ska jag filma? Prata ut om detta? Ska jag resa mig upp och hämta datorn? Nej. Reser jag på mig kan jag lika gärna hämta det andra. Det jag inte vill hämta. Borde jag skriva en halvskämtande status på Facebook frågandes om råd gällande vad en bör göra när ens självdestruktivitet skriker högre än ens motvilja? Skicka en bild på mig i panik på Snapchat? Vad kan jag göra för att få ur dessa tankar, återfå kontrollen och lugna ner mig igen?

 

Jag har paddan bredvid mig. Jag kan ta upp den och skriva på bloggen, den enda platsen som känns som ett bra ställe att skriva av sig på. Jag vet inte vem det är som ser och läser det jag skriver och allt känns anonymt. Jag behöver inte ta större hänsyn till vem det är som läser, ifall min familj hittar det eller inte. Om de som tror jag är på bättringsvägen hittar det eller inte. På denna blogg finns bara jag och mina tankar.

 

Det hjälper att skriva av sig. Greppet som var kring min bröstkorg har lyft sig och jag kan andas igen. Jag känner av en lust att sätta på ett youtube klipp som kan få mig på bättre tankar, och jag känner mig säker nog att våga resa mig upp ur sängen. 

 

Jag hatar att jag är självdestruktiv, jag hatar att känna av känslan av min depression. Den som jag oftast kan ha under kontroll, men som då och då hjälper att mata min självdestruktivitet. Allt ska vara så hysch hysch också, känner jag av en okontrollerbar attack av ångest så måste jag vara noga med att inte go public med det utan jag måste rådfråga någon privat. En dag så önskar jag att en kan rådfråga någon öppet om vad en kan göra när sådant här inträffar. Tänk så många liv en skulle kunna rädda.

 

Just nu är jag i varje fall glad över att jag kunde skriva av mig av min ångest och att den försvann. Jag hoppas att den håller sig borta.