Ibland saknar jag närhet av en partner. Det känns konstigt att erkänna det ibland, speciellt för mig då det känns som om att jag har ingen rätt till att säga så. Jag menar, jag är så antisocial. Jag umgås inte alls med folk förutom i omgivningar där jag måste.

 

Det kanske är därför jag just saknar närheten av en partner? Då spelar liksom inte umgänget av andra någon roll för man har varandra och det är det enda som man bryr sig om. Jag vet inte, jag bara saknar den längtan av en annan person, att ha någon där det känns värt att kämpa igenom det värsta, där det känns som att allt är möjligt.

 

Det känns som en absurd sak att medge, något som är väldigt personligt och nästan som något man inte får längta efter. För man ska nöja sig med det man har. Vilket jag kanske gör till viss del, men jag kan inte låta bli att längta ändå.

 

Jag vet inte om det är för att jag konstant intalar mig själv att det är en dröm jag måste ge upp för att jag är som jag är. Det låter så sorgligt och korkat, men att vara antisocial och vilja ha en partner får jag inte att gå ihop i mitt huvud. Det är inte så att en person helt plötsligt kommer att dyka upp från tomma intet en dag som kommer vara någon som älskar mig lika mycket som jag älskar hen.

 

Jag kan helt enkelt inte hjälpa mig själv än att sakna det jag vill ha. Att alla böcker och serier också handlar om kärlek och romantik hjälper inte heller. Fast jag borde inte jämföra mitt liv med en värld som är enklare att kontrollera med hjälp av kombinationer av bokstäver.

 

Fast kanske livet är lite som the Sims ibland. Man måste först avsluta sitt kapitel innan man kan börja "vi" kapitlet. Jag tror jag skulle vilja hitta mig själv först innan jag hittade en person jag vill dela det med. Min personlighet är fortfarande väldigt pendlande, jag vet inte riktigt vad det är jag vill göra eller vem jag vill vara. Även fast jag skulle vilja ha någon jag kan dela dessa tankar med, bolla det fram och tillbaka samtidigt som man har en viss partnerskap där allt inte spelar någon roll så länge man har varandra, så vill jag ändå vara bara jag tills det känns bättre att vara ett "vi" istället.

 

Jag vet inte ens vart detta inlägg är på väg. Kanske är det som mest en övertalning för mig själv eller ett sätt att få ur mig det jag aldrig riktigt vågar erkänna. Idk. För det mesta låter allt detta bara så klyschigt, men det är väl så livet är ibland. Bara en stor boll av klyschor

Jag har haft framtidsångest kontinuerligt i ungefär 3 års tid nu. Jag börjar känna paniken öka för varje timma som går och lärarna gör det inte heller bättre med att konstant påminna en om att det är sista året på gymnasiet nu. Yes, thank you, I can count, now let me just lie down and have an existential crisis right over there, in that corner.

 

Jag har upptäckt, speciellt nu när myndighets åren närmar sig, att jag blivit mer vaksam över vad som gäller och inte gäller. Jag vet till exempel att när jag fyller 18 år så har inte mina föräldrar tillgång till min bank längre och jag får egen post. Jag får också välja själv om jag vill gå ensam eller inte på utvecklingssamtal.

 

Jag vet också att mina föräldrar kan inte kräva av mig att jag ska betala hyra och mat så länge jag fortfarande går på gymnasiet, när jag gått ut kan de göra det. De kan heller inte kasta ut mig ifall jag fortfarande pluggar. Jag vet också, av ren nyfikenhet, att om jag skulle betala hyra för de 18år jag inte betalat hyra (tekniskt sätt har jag det pga barnbidrag) så skulle jag betala 1 080 000kr. Det kan också vara ett argument till varför man bör gå igenom ens ekonomi innan man skaffar barn.

 

Jag vet dessa konstiga, lite oviktiga, saker för att jag är livrädd över att bli vuxen och ha mer ansvar över mig själv än vad jag känner att jag psykiskt klarar av i dagsläget. Jag är livrädd över att jag måste ha hand om min ekonomi själv när jag inte ens kan förmå mig till att söka jobb pga könsdysfori och ångest jag fortfarande inte vet hur fan jag bör hantera.

 

Jag bryter ihop lite då och då när jag tänker på allt detta. Jag känner mig dum, jag känner mig lat, jag känner mig korkad och jag hatar mig själv mer och mer för att jag är så komplicerad. Att jag inte heller kan överföra denna oro till någon utan att de ska komma med omöjliga förslag eller självklar fakta gör så att jag bara spinner i all oändlighet på denna jobbiga oro.

För hur kan man formulera sin oro som bäst när man sitter med gråten i halsen och hatet i bröstet?

 

Det var inte förrän idag som någon faktiskt lugnade min oro, som fick mig att kunna andas och känna mig mindre ängslig över detta oundvikliga öde. Det var inte förrän när pappa fick höra om min oro och valde varsamt ut sina ord för att få allt att bli en aning enklare. "Vi kommer att hjälpa och finnas här för dig. Det behöver inte ändras något alls när du fyller arton om du inte vill det".

 

För vilken människa som helst är detta en självklarhet. Det är sällan så att så fort man fyllt 18 så är det adjöss mor och far och hello självständighet! Jag visste troligen också detta, visste om dess självklarhet. Men när man sen 13 år fått höra om att när man är 18 blir man självständig och all skit som medföljer, då blir man tveksam. Man blir paranoid och får panik över sin livssituation. I varje fall fick jag det.

 

Sedan att alla glatt försöker sälja in siffran 18 som en bra ålder med sina misslyckande försök till att generalisera tonåringar och tro att alla skulle vilja bli självständiga och dricka alkohol på krogen, det gör inte det hela bättre. Så sitter man där, med stressen och paniken som stiger, och rabblar upp alla nackdelar man kan komma på med att vara 18 år och självständig. Så får man den där blicken som säger "shit, försökte bra muntra upp dig, bitterskrälle".

 

Nej, min intelligens och ångest går inte alltid hand i hand med varandra. Vilket är något som man inte borde förvänta sig. Jag bara tackar alla gudar för att det finns människor i min närhet som fortfarande orkar med min irrationella oro och som är extremt bra på att lugna ner den.

Jag har börjat inse att jag kan dejta 20åringar utan att det är något big woop. Det känns så bisarrt för mig att inse. För jag är så inställd på att 20åringar är de där vuxna. De som är 20 har korsat den där linjen och de betalar räkningar och kan handla mat och åka buss hem utan problem, eller något.

 

Att det då skiljer snart 2 år mellan mig och en tjugoåring finns knappt på min världskarta. För i mitt sinne är jag fortfarande 15 och alla min vänner är typ 13-17 år gamla och min lillebror är fortfarande 5 år och går i ettan. Trots att de flesta av mina vänner kanske är 15-20 nu och min lillebror är 12 år. Det känns så sjukt fel för mig. Jag får det knappt att gå ihop.

 

Det känns som om att det bara var förra månaden vi firade min kusins 40års dag och jag och en av mina bröder hade en diskussion om han såg ut som 20 eller 40. Nu är han tydligen 48år? När hände det?

 

Tid och rum är ingenting som make sense i mitt huvud. Kanske är det för att jag sällan firar alla vartenda år som går eller för att jag inte märker av en större förändring att jag inte noterar att tiden går?

 

Jag vet inte, jag vet bara att jag blir lika förvånad varje gång jag påminns om att jag åldras. Och med åldringen medföljer ett stort ansvar. So wish me and everyone out ther good luck on their quest.

Jag har upptäckt mig själv vara vaken vid dessa tider med alla dessa funderingar inuti mitt huvud. Alla dessa idéer och tankar. Jag har sagt många gånger till alla inom hörsel avstånd från mig att jag vill röntga min hjärna, en sådan där röntgen som kostar flera tusen endast för att se hur man reagerar på vissa bilder (min läkare skojade om en sådan röntgen och fick upp mina förhoppningar...).

 

Hjärnan är verkligen ett intressant organ. Troligen det organet som man behövs som mest (finns säkert någon som finner något annat organ viktigare), det där organet som kontrollerar allt. Det som är dödligt fascinerande.

 

Jag brukar ofta tänka på min hjärna. Jag brukar se den som en speciell liten del av mig. Den där delen som med hjälp av samhälletsstruktur hjälper mig i vardagen, som har lärt sig att avkoda sociala beteenden och svartgråa krumelurer på ett papper. Som får mig att förstå och tolka saker, med hjälp av samhälletsstrukturer - förstås.

 

Men min hjärna har även hjälpt mig att hamna i total misär. I de där stunderna då allt faller ihop. Som om att någon varit inne i arkivet och bytt plats på filerna och till och med strimlat några av de viktigaste. Det jag älskar med min hjärna är också det jag hatar.

 

Jag hatar det faktum att jag har en sådan enorm empati att jag kan fysiskt och psykiskt sätta mig in i folks situationer ifall jag får tillräckligt med information. Jag hatar att jag så enkelt blir stött av vissa kommentarer även fast det är meningen att det ska vara "bra kritik". Jag hatar som mest mina tankar som uppstår nån gång i månaden och jag kan bara tala om det för ca 3 personer. Men samtidigt så älskar jag det.

 

Jag använder mig av det jag drabbas av, det jag känner och det jag upplever, i hopp om att hjälpa andra. Jag använder mig av min enorma empati förmåga (/egenskap?) genom att försöka använda mig av metaforer för att beskriva situationen för ignoranta. Jag använder mig av min kunskap för att kunna hjälpa mig själv till att hjälpa andra, if that now make any sense at all.

 

Men ibland så önskar jag så otroligt mycket att jag bara kunde vara jag igen. Jag vet inte riktigt vad det är jag menar med det. Jag tror jag menar det på samma sätt när jag säger att jag vill hem trots att jag är hemma. Jag vill ha känslan av mig själv igen. Jag ärinte min psykiska tillställning. Precis som jag är inte hemma förrän jag känner mig trygg, säker och bekväm.

 

Jag är så otroligt trött på mina tankar. Speciellt just nu. Jag känner mig inte kapabel till något. Allt jag vill göra är att distrahera mig själv och jag gör det på det enda sättet jag vet hur - jag spelar spel. Det är inte förrän när jag reflekterar dagen, eller är på psykologi lektionerna som det slår mig hur borta jag verkligen är.

 

Folk skulle kalla mig lat, lite av en person som skjuter upp saker i sista minuten, men jag vet inte ens om det handlar om det. Jag vill bara bedöva mig själv genom att mentalt vara någon annanstans, i någon annan värld. Jag vill bara kunna slippa tänka på allt, allt som existerar i mitt huvud - hur samhället är uppbyggt, hur man är konstruerad efter samhällets boxar och hur man måste ta sig ut ur boxen!

 

Jag kankse är korkad, helt ute och cyklar. För man behöver ju faktiskt inte tolka det så bokstavligt. Men hur ska jag kunna unsee the things I see? Att jag redan är utanför boxen hjälper ju inte heller, för alla andra är ju innanför och jag kan inte nå dem utan att uppfattas som en galning eller som en åsna som går på två ben.

 

Jag vill bara koppla av. Sitta på mitt rum och gråta, läsa, sova, spela och plugga i min ensamhet där det är socialt acceptabelt att brista ut i gråt, dra sig själv i håret och skrika för att få ur sig några av sina känslor. Men jag är aldrig ensam. Alltid är det någon som är där, någon som hindrar mig från att släppa på gasen. När inget av det jag känner får pysa ut så blir det så att jag blir energilös. Det enda som motiverar mig att gå upp från sängen basically är känslan av att vara ansvarig för någon annans problem och behov än ens egna.

 

Ibland vill jag bara kunna öppet säga allt detta. Jag skämtar ibland om att inte ha någon livslust bara för att få det sagt. För jag orkar snart inte ens stiga upp ur sängen, jag ser ingen anledning till det. Jag har inte kvar samma känsla jag hade förra året. Jag känner mig bara så trött och vissen och vill bara ta en paus. En paus från livet, en paus från mina tankar som ovilligt börjar få kontroll.

 

Jag minns hur jag levde i en lögn i rädsla av att öppna upp mig. Så fort någon sa något om sina mörkaste tankar spottade folk ur sig dessa kommentarer och började skrämma in sig i rädslor för sina tankar, få en att skämmas och intala sig själv att det man tänker är endast inuti ens huvud, det finns inte på riktigt.

 

Man pratar inte om det. Det är inte socialt acceptabelt att prata om det mörkaste hos oss, men kanske man borde prata om det? Informera folk och kunna bli av med det vi måste bära inom oss. Det där svarta hålet som äter upp all livsglädje som finns inom oss. Kanske man behöver venta ibland lite öppet så folk kan välja själva att avstå från att bry sig eller inte. Kunna venta utan att tynga ner någons axlar med sina problem.

 

Jag tror att det var lögnen och rädslan av att öppna upp mig som gjorde att jag fann tillsfredsställelse i att skada mig själv fysiskt och psykiskt, vilket inte heller är något man pratar om för det är både triggande och oacceptabelt, men kanske det är värt att prata om det för beviset finns med mig överallt. Rädslan matade ångesten och ångesten gjorde endast de svarta hålet ännu större.

 

Det krävdes endast en månad för att jag skulla hamna i en hemskt hatande av mig själv, ett avsky som inget kunde bota. Trodde jag. När jag började gymnasiet tog jag kontakt med skolkuratorn och pratade lite lätt med henne om mina problem. Nu pratar jag med henne varje vecka när jag går i skolan, en gång varannan vecka träffar jag en psykiatriker och jag ska påbörja en psykisk utvärdering om nån vecka och sen när jag fyllt år ska en remiss skickas för att påbörja en könsutredning. Allt detta började med endast ett samtal varje vecka med skolkuratorn.

 

Trots denna framgång är ärren fortfarande med mig från den där månaden av matande till det svarta hålet. Jag känner mig dysfunktionell i detta samhälle. Jag tror inte på mig själv för fem öre och jag ser inte någon ljus framtid. Men jag kämpar, en del av det kämpar jag för att kunna prata ut med någon om det varje vecka, för att ha någon som lyssnar och kanske kommer med råd, men som mest försöker jag sluta tänka framåt och stressa mig över det och istället bara leva i nuet för det är endast det jag kan påverka och förändra.

 

Ibland undrar jag dock, ifall jag hade varit modig, ifall jag hade tagit klivet jag inte vågade ta den där månaden och bara öppnat upp mig. Prata om mitt liv offentligt, om mina tankar, letat efter tröst hos främmande personer, hade det gått såhär långt då? Hade jag kunnat känna mig funktionell i samhället, hade jag trott mer på mig själv och framförallt hade jag sett någon ljus framtid för mig?

 

Det vet jag inte, men jag tror definitivt att jag hade haft det enklare ifall jag hade sökt hjälp eller pratat ut om det innan det blev för allvarligt. För det krävs inte lång tid för att hela ditt liv konsumeras av självhat och dysfunktionalitet i samhället. Och när du inte längre känner dig funktionell i samhället, t.ex. du har problem i stora folksamlingar, kan inte åka tåg, beställa mat osv, då bör du söka hjälp för det är endast då du kan jobba på att må bättre, om inte för dig själv åtminstone gör det för dina vänner, din familj, ditt husdjur. För du kommer alltid vara betydelsefull för någon oavsett om ni inte har någon kontakt längre. Du är och kommer alltid att vara älskad av någon.

Jag är fantastisk. Jag är den personen jag vill vara, mer eller mindre. Jag önskar dock jag kanske var lite mer åt pluggisen än "let's have a fucking marathon until my brain falls out!", men overall är jag otroligt nöjd med mig själv.

 

Visst, det skulle inte skada ifall jag hade något form av grepp hur jag skulle vilja uttrycka mig, för alltså, jag kan gå från finkläder, till casual och sen hemma slappt klädd på bara några timmar. Det vore fint ifall jag kanske hade någon form av idé över hur jag vill uttrycka mig, klädsvis. Däremot är det helt irrelevant, men det vore bara trevligt.

 

Förutom det, och alla andra kodningar i samhället som har med ytligheten att göra, så är jag väldigt nöjd med mig själv. Jag har en törst av kunskap och det är det vackraste jag någonsin har upplevt. Att finna allt mellan himmel och jord fascinerande gör mig motiverad, fyller mig med energi och wonders one can only dream of!

 

Jag har ett öppet sinne och välkomnar allt jag kan få tag på. All fakta, all kunskap, all skrot ingen bryr sig om för jag bryr mig. Det är fantastiskt. Att bara leva av lyckan att man har så mycket i sitt huvud är fantastiskt!

 

Att vara smart, intelligent, intellektuellt begåvad eller bara otroligt jävla hög på all freaking kunskap som finns är det absolut vackraste som finns samtidigt som det ibland skapar total misär för att det finns så många som inte ser allt detta! Det är därför kunskap är viktigt. Det är viktigt att utbilda andra och lära sig att vara bättre, påläst och tro på sig själv ifall man vill få en chans till en bättre värld.

 

Kunskap är det starkaste vapnet en person kan bära. Med kunskapen om kroppens fysik, kan man lära känna sin kropp på ett sätt man inte trodde var möjligt no matter längd, kroppsvikt, styrka och allt sådant irrelevant. Med kunskap om kommunikation kan man lära sig att hitta lögnare, opålitliga personer och aggressivitet. Med kunskap om matematik kan man basically lösa alla världens mysterium (hur coolt är inte det!!). Med kunskap om massor med saker finns det ingen limit för vad man kan uppnå, man kan lära sig att manipulera eller övertyga folk som inte förstår allvaret i vissa ämnen som är så otroligt viktiga!

 

Med kunskap kommer man långt! Det är det mest fantastiska med att ha tillgång till ett sådant vapen. Men ett vapen bör inte användas till att skapa ännu mer skit runt omkring sig, det är till för att fixa det som behövs fixas med fakta och inte våld.

 

Jag är så excited över all kunskap som finns i världen och att jag endast behöver sträcka ut en hand för att nå det (typ), det är det mest fantastiska som finns och folk inser det inte ens. Människans sätt att hantera fakta och logik (vilket är inlärt, men shh) är fantastiskt och ändå uppmuntrar folk till våld. Att något så fantastiskt kan vara dödligt är ingen nyhet, men det gör det inte mindre sorgligt.

Jag har varit mobbad, utfryst och verbalt påhoppad, och det är något som ofta förföljer mig. Inte nog med att vi får massa uppgifter i sociologi och psykologi om att "vad är det som har format oss till den vi är idag" och psykiatrikern som försöker få ett grepp om varför man mår som man mår, men också utav personlig nyfikenhet. Varför just jag?

 

Jag tror som mest att det var för att jag ville passa in och det syntes så tydligt att det var så lätt att peka ut det och använda det emot mig. Jag vågade inte riktigt sticka ut, jag ville inte synas, jag vill bara vara en i mängden. I dagens läge orkar jag inte vara en i mängden. Nej, jag vill sticka ut så mycket att man ska märka mig på en mils avstånd, men bara av de som letar. Jag tycker inte om känslan att vara som alla andra.

 

Nu är det säkert någon som tycker hen är smart och lägger ihop två och två och tror det är därför "jag är trans". Nej, kära vän, jag är inte öppet trans* för att det sticker ut från mängden, jag är öppet trans* för att jag är trött på kränkningar och för att visa och utbilda andra till att man inte behöver leva efter normer.

 

Det är den bästa egenskapen hos mig - att jag vågar sticka ut. Eller vågar och vågar, jag vågar i en kontrollerad miljö. Men jag vill också sticka ut från samhällets förväntningar på mig. Jag håller sällan på med mobilen på allmän plats, jag är nykterist och festar inte (although beror det på grund av försiktighet men jag skyltar med det pga är stolt över att jag inte är som "dagens ungdomar"), jag älskar poesi, historia och matematik. The list could go on forever.

 

Det enda jobbiga är att jag segregerar mig från "dagens ungdomar". Jag lyfter mig själv för att jag personligen tycker att jag är mer intelligentare och bättre än alla andra för att jag inte är som alla andra - och det, mina kära vänner, är fel. Jag är inte bättre eller intelligentare än någon annan för att jag undviker "dagens ungdomar"-aktiviteter. Om ens något kanske gör jag mig en aning dummare. Jag bryr mig så mycket om vad folk tycker om mig, jag vill att folk ska tycka att jag är unik och en inspiration.

 

Jag kanske är en inspiration i och med att jag kämpar för min plats i samhället som trans* och asexuell, men mer än det så är jag bara ett litet barn som vill ha uppmärksamhet för att jag är intelligentare än de andra i min ålder. Vi alla har nog haft en Sheldon Cooper i vårat liv.

 

Men jag vill påpeka att även fast mitt tankesätt är fel, så har jag aldrig riktigt sagt att jag är bättre än någon annan... I verkligheten. Jag har inte varit arrogant på det sättet, tror jag i varje fall inte. Never the less, I am a work in progress. Jag försöker bättra mig, sluta försöka se mig själv som bättre än alla andra för att jag inte förstår deras livsval. Ingen förtjänar att bli sedd ner på, oavsett anledning. Ska börja se alla som jämlikar och bara inse att jag inte håller med dem, eller inte förstår dem, istället för att direkt se ner på personen.

 

Ah, personlighetsutveckling är alltid trevligt att dokumentera. Detta känns bra.

Det finns många sätt att se på samhället. Några kanske tycker samhället är bra såsom det är, andra ser de flesta felen med hur samhället är uppbyggt. Vissa hetsar kring jobb och bostäder medan andra hetsar kring jämställdhetsfrågor och likabehandlingsplaner. Politik, politik, politik.

 

Ifall ni skulle fråga mig vad jag vill se för förändring i samhället så skulle jag svara dig "folket". För mig verkar det största problemet vara folket. Visserligen kan man forma in folket efter hur samhället är uppbyggt, såsom med lagar och sådant, men tyvärr så är personligheten fortfarande kvar och man hör de jämt klaga på tunnelbanor och bussar.

 

För mig så skulle, i ett idealt samhälle, alla människor respektera varandra och framförallt visa lite medmänsklighet. Sluta se folk som parasiter i samhället och istället se dem som den möjlighet de är. Sluta vara så forta med att döma någon och ge alla en ärlig chans. Få sina prioriteringar rätt.

 

Missförstå mig icke, jag menar inte att jobb och bostäder är en fel prioritering eller jämställdhetsfrågor och likabehandlingsplaner, men ifall vi skulle fråga en person vad de skulle göra för en miljon svenska kronor så skulle nästan alla göra vad som helst. Att prioritera pengar är inte helt fel i sig då det är trevligt att kunna ha oändligt med tillgång till tjänster och varor men att prioritera pengar framför en människa är ganska så fucked up.

 

Ännu värre är när folk inte ser möjligheten till att utvidga sin kunskapsbubbla när de möter på något de inte förstår sig på så de väljer istället att förneka det och vara ignoranta istället. Folk kan vara arga över saker de inte har men ifall samhället var idealt så skulle medmänniskorna hjälpa dem på traven. För vi alla behöver en liten knuff ibland.

Jag är en ångestfylld tidsbomb. Jag är dysfunktionell, jag kämpar med att ta mig igenom varje dag. De finns de som kämpar ännu mer än vad jag gör, självfallet, och jag kan lätt gå runt i samhället utan att bemöta större problem. Men tro inte för en sekund att jag inte kämpar för att kunna hålla mig lugn och anpassa mig till samhället.

 

Detta kanske kommer låter barnsligt, men för att vara ärlig bryr jag mig inte. Det gör ont inom mig ändå. Min lillebror har varit sjuk i två veckor med ett magvirus. Han har blivit bättre. Nu håller alla på att curla honom. Ge honom uppmärksamhet och presenter för att han är så "modig" och "kämpat" igenom dessa två veckor.

 

Missförstå mig inte, jag vill inte ha presenter eller att någon ska ge mig en klapp på axeln för att jag kämpar. Jag vill bara att någon ska se att jag kämpar också. Ska veta hur mycket som dras av min energi för att kunna planera och tänka ut hur jag ska ta mig igenom dagen.

 

Bara för att man inte ser att jag kämpar, ser hur mycket jag lider när inget går som det ska, ser hur många gånger jag bryter ihop på en dag, betyder det inte att jag inte kämpar. Att jag också haft, och har, det jobbigt, svårt att få allting att gå ihop.

 

Jag är så trött på att nätt och ständigt bli lämnad utanför för att jag inte är som alla andra. För att jag är trans*, för att jag har dysfunktionella tankar och kan inte fungera som en vanlig människa bör kunna. Jag är trött på att de som kämpar fysiskt men inte psykiskt blir omhändertagna medan vi som lever med alla dessa demoner i våra tankar blir lämnade ensamma och blir tillsagda att "det är bara att rycka upp dig!".

 

Jag skakar, jag gråter och jag hyperventilerar. Men trots det ska jag rycka upp mig. Jag har inget att vara "ledsen" över. Jag har inte levt livet än. För mitt beteende är inte rationellt. För att man inte kan se att jag kämpar så kämpar jag troligtvis inte. "Det jag inte kan se finns inte".

 

Jag vill bli sedd och jag vill bli behandlad som alla andra. Men jag vill också att alla förstår att jag har det förjävligt svårt för mig att anpassa mig. Jag har svårt för mig att kunna leva spontant. För tillfället måste allting vara planerat för att jag ska kunna hålla mig lugn. Jag kämpar för att kunna anpassa mig, men som sagt är jag en ångestfylld tidsbomb. Jag klarar inte alltid av att kunna planera att hålla ångesten borta. Ibland kommer den spontant och förvärrar hela tillvaron för mig.

 

Jag kämpar för att kunna leva mitt liv som alla andra, för att kunna leva ett liv efter samhällets ideal. Glöm inte bort mig och mina kamper endast för att du inte kan se dem.

Jag bara ryser i hela kroppen av att tänka på vad folk kanske säger bakom min rygg. Eller ännu värre - vad folk antar om mig. Även fast jag vet att troligen ingen bryr sig mer eller mindre om vart jag är och varför så känns det ändå så otroligt jobbigt att folk inte vet utan bara kan hoppa till antaganden utan någon som helst guidning.

 

Jag önskar att jag kunde berätta för mina lärare och vänner. Vara öppen med att jag mår sämst, är självmordbenägen och ibland bara behöver get my shit together. Men nej. Sådant får man inte prata om. Man får inte heller humanisera elever för annars blir det ju svårt att betygsätta dem.

 

Jag vill bara berätta för dem så att de vet att jag försöker mitt allra bästa, att jag inte är borta för att jag skolkar utan för att jag ibland vaknar upp med panik och ångest så jag knappt kan tänka klart. Att min hjärna fungerar på ett sådant sätt att jag inte vågar gå till skolan på grund utav den tror att alla lärare kommer att trycka in mig i ett hörn och tvinga mig att arbeta tills jag blir utbränd samt förvärra min ångest situation.

 

Ifall bara alla visste hur otroligt mycket jag försöker och hur mycket jag kämpar för att kunna leva ett normalt liv under samma villkor som psykiskt stabila människor lever. Ibland går det bra och ibland går det inte alls.

 

Jag skulle vilja vara så mycket mer öppen om detta för att faktiskt visa alla att jag inte bara latar mig, tar snapchat bilder och kollar på serier. Utan att jag faktiskt ligger i sängen och försöker ta mig samman. Försöker så otroligt mycket med att försöka ta hand om mig psykiskt samtidigt som jag försöker att ta hand om skolsaker. Hitta motivation och så.

 

Men det jag vill mest av allt är att folk ska förstå. Jag vill inte att folk ska anta att jag berättar allt för att få ett fripass utan för att jag vill att folk ska förstå hur jävla mycket jag kämpar med att orka. Jag vill bara att alla runt omkring mig ska förstå att jag mår så jävla dåligt psykiskt men jag kämpar för att kunna leva med samma villkor som alla andra.

 

Det är utmattande, det är frustrerande och det tar så jäkla mycket av min energi att jag inte alltid kan keep up med alla andra för jag måste kämpa på en helt annan nivå. När vissa talar om ångest över klädval eller skola så kanske det är en ångest som snabbt går över. Min ångest är, vad jag tror, kanske 10 gånger värre och kommer upp flera gånger per dag av olika anledningar

 

Så jag ber om ursäkt ifall jag tar lite tid off ibland för att fokusera på ämnen jag är efter i istället för att fokusera på det jag borde fokusera på för framtida projekt. Jag ber om ursäkt ifall min ångest gör så att jag kanske får ett dåligt betyg på grund av att jag inte kan presentera något muntligt utan att må så otroligt dåligt att tårar börjar rinna ner. Jag ber om ursäkt ifall min ångest gör så att jag ibland bara ger upp på allt.

 

Jag ber om ursäkt för allt mina ångest kan åstadkomma men mest av allt ber jag om ursäkt för att ni inte vet ett skit om detta och därav inte kan ta hänsyn till det.

Jag saknar dig, min käre bror, något enormt. Du var min enda bästa vän. Jag kunde prata om saker du inte brydde dig ett enda dugg om men ändå lyssnade du. Jag kunde prata i timmar och my chemical romance, Gerard Way eller Tom Hiddleston och du lyssnade, och skrattade lite då och då. I gengäld lyssnade jag på dig.

 

Det är inte förrän nu jag inser att du hjälpte mig så mycket. Genom att låta mig prata om saker du inte kunde bry dig mindre om så hjälpte du mig att lätta på allt jag annars höll för mig själv.

 

Jag minns när allt började bli wibbly-wobbly för dig. Du var lycklig men ingen tänkte på det, inte ens jag. Jag minns hur vi pratade om dina konstiga vanor och även jag gjorde det. Jag skäms så otroligt mycket över det. Vi alla tyckte att du var galen, men trots det så lyssnade jag på dig. Jag lät dig visa att du var lycklig och när du pratade om det blev jag lika lycklig. Det var så underbart att se din fascination. Jag saknar det...

 

Jag minns också när jag inte riktigt identifierade mig som gender fluid och berättade för dig att jag var i ett förhållande med en samkönad person. Jag glömmer aldrig vad du sa: "Jag gillar dig, Loki. Du bara kör ditt eget race och bryr dig inte om vad andra tycker." jag minns att jag blev så glad när du sa det. Än idag är det min största motivation för mig.

 

Du har inspirerat mig något otroligt, käre bror. Jag har aldrig sagt det till dig och jag vill så gärna säga det. Det finns så mycket jag vill berätta för dig, hur jag mår, hur mycket du betyder för mig, hur gärna jag vill träffa dig mer. Jag saknar dig så otroligt mycket. Jag går på brädspelskvällarna i hopp om att få träffa dig igen. Se dig vara lycklig för nuet, göra något roligt. För jag saknar dig.

 

Jag vill också be om ursäkt. När jag tog alla 2L color och chips så skyllde jag på dig för jag klarade inte av att få skäll. Jag vill också säga förlåt för att jag inte stod upp mer för dig, för jag vet hur jobbigt allt var och hur förjävligt alla behandlade dig, inklusive jag.

 

Käre bror, kom till brädspelskvällarna så jag får krama dig igen. Låt mig få be om ursäkt för att jag varit en idiot, låt mig få berätta allt detta för dig och mycket mer. Jag älskar dig, käre bror.

Jag tror folk inte vet hur ofta jag drabbas av panikångest. Jag vet inte riktigt ifall det är rätt ord, men liksom jag drabbas av panik och ångest samtidigt så det låter liksom rätt. Det kan också vara en panikattack, jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag får helt plötsligt panik av något sedan vet jag inte hur jag ska göra för att få det att försvinna.

 

Förr skedde det av mer "seriösa" saker. Typ som framtiden och sådant. Men på senaste har det skett för de mest konstigaste sakerna. Senaste gången var idag då jag höll i min telefon och så började jag få panik, jag fick andnöd och började gråta och skaka för att jag insåg hur mycket jag håller på med min mobil utan att jag ens behöver det. Den liksom bara existerar vid min sida och kan göra mig så otroligt nedstämd.

 

Så jag började gråta, hyperventilera och skaka och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte ha telefonen. Jag ville kasta ut den, bara få den att försvinna, men jag visste att jag inte kunde göra så för det är en dyr produkt. Så jag gömde den. Jag gick till min garderob, gömde den bland mina halsdukar och stängde. Sen satte jag mig ner och försökte lugna ner mig.

 

Det låter så sjukt att jag fick panik av en sådan liten sak, men det liksom händer alltför ofta. Jag tror två personer har vittnat då jag gömt min telefon i min garderob för den slutade inte vara tyst och det gjorde mig både stressad och jag kände mig oförskämd.

 

Jag tror att folk inte inser att jag kan få panik för sådana saker, alltså få riktig panik. Ibland får jag bara en sådana realisations och de skrämmer mig så jag får konstiga impulser eller "måsten". Dessa sker alltför ofta och just över sådana här småsaker. Värst är det när jag känner att jag inte gör något. Jag måste alltid göra något annars får jag panik över att jag slösar tid.

 

Det känns så löjligt men det är mitt vardagsliv och jag tror inte någon någonsin har förstått hur jobbigt det kan vara för mig att leva så. För i min värld är det inte "tillåtet" att göra något spontant, typ. Allting måste vara planerat till en viss gräns. Jag måste veta vad jag ska göra, när jag ska göra det. Det enda som får vara spontant är att jag ändrar schemat för att jag hitta något bättre att göra som kan göra mig gladare.

 

Det är väldigt påfrestande att leva mitt liv, dag ut och dag in. Ni bör skatta er lyckliga om ni inte har denna stress och bestämdhet över er hela dagarna.

För ungefär två veckor sen, tror jag, så började jag gå till en BUP liknande mottagning för att få hjälp med mitt självdestruktiva beteende och för att kunna påbörja en könsutredning eftersom jag mår så psykiskt dåligt på grund av mig själv.

 

Idag hade jag ett sådant möte med en läkare som skulle fastställa ifall jag var deprimerad eller inte och hur "vi" skulle gå till väga för att "bota" mig.

 

Denna mottagning är uppbyggd genom att föräldrarna är medvetna om det hela. För att få en tid så måste liksom föräldrarna godkänna det och jag hade liksom inga problem med det eftersom jag kan liksom prata med min mamma om det. But little did I know att de faktsikt ville att föräldrarna skulle vara med i princip under hela processen.

 

Jag är 17 år, fyller 18 den 11 december och jag är den som tagit hand om mitt psykiska mående ända sedan det blivit sämre, jag var den som bad min skolkurator att kontakta denna mottagning INTE mina föräldrar! Visst, jag erkänner att jag varit klantig som låtit det gå såhär långt innan jag tog en "direkt" kontakt med en "professionell" hjälp men jag har mina anledning och jag tar mitt ansvar nu.

 

Det som gör mig så frustrerad med denna mottagning är att de vill att min mamma ska vara med på vartenda möte. Som tur är så kunde inte min mamma det andra mötet med min psykiatriker (tyvärr så har min psykiatriker varit sjuk nu så jag har inte kunnat ha detta privata möte med henom) men nu under läkarbesöket så insåg jag hur sjukt fucked denna mottagning är uppbyggd.

 

Min läkare föredrog min mammas åsikt framför min. Alltså, sure, jag är minderårig och jag bor med mina föräldrar men när någon säger "det är ju ändå mamma som bestämmer" så blir jag so pissed att jag kunde mörda någon ifall det inte var för mitt enorma överjag!

 

Jag är en egen individ och det faktum att det är mindre än ett år tills jag faktiskt blir sedd som en egen individ betyder något för mig. Det faktum att min mamma bestämmer över min egna psykiska hälsa när hon inte ens vet hälften av vad som försiggår bakom stängda dörrar är så förjävligt att jag vill slå någon med en rutten fisk!

 

JAG är den som tog ansvar över mitt beteende. Jag är den som bad min kurator att skicka en remiss och bad min mor att godkänna den. Jag är den som insåg att jag behöver hjälp, att jag behöver få hjälp och jag kan inte få den hjälp jag behöver ifall min mamma ska få reda på allt när hon inte ens förstår hur förjävligt det är för mig.

 

Jag har sett till så att jag klarar mig. Jag har hittat ett sätt för mig att orka fortsätta. INGEN annan har hjälpt mig med det! Därför är det inte rätt att min mor är den som ska sätta käppar i hjulen för mig. Göra så att jag mår ännu sämre och tysta ner mig.

 

Jag älskar min mor, men när det kommer till mitt liv har hon ingen rätt att ingripa i det. Ingen annan än jag ska ha rätt till att få uttrycka en åsikt om att hjälpa mitt psyke för det är ändå jag som har bäst inblick över hur jag mår.

Kära lärare, jag vet inte vad ni tror om mig, men ni alla måste ju tro att min tystnad är ett rop på hjälp från er, att ni ska säga mitt namn och hoppas på att all kunskap ni hör komma ut från min mun då och då bara bubblar inom mig och behöver komma ut. Jag är bara för blyg för att prata inför hela klassen. Jag vet inte om det än, men ni hjälper mig. Det måste ju vara det ni tror, men ack så fel man kan ha.

 

Jag har en utav de största komplexen någonsin och mina lärare verkar alltid se till så att jag måste bli påmind om det varenda jävla lektion. Jag har enorma komplex över min röst. Det faktum att jag inte kunnat spela in en video på länge just på grund av det borde ge en en viss ögonblick hur stort komplexet är (speciellt med tanke på att jag velat spela in en video i snart ett halvår).

 

Jag räcker inte upp handen i klassen, även fast jag vet svaret eller kan säga något intellektuellt kring ämnet. Varför jag inte räcker upp handen kanske har en liten del att göra med att jag är blyg, men mest har det att göra med över mitt komplex över min röst. Gissa hur många gånger mina lärare så gärna vill att jag ska prata på lektionstid, inför klassen, speciellt när min ångest är som värst? Ifall du gissade "alla gånger?" så gissa du rätt.

 

Jag vill mer än gärna informera mina lärare om detta komplex, men inte nog med att jag måste komma ut inför alla, måste jag också säga "snälla, tvinga mig inte att tala inför klassen endast för att jag viskar svaret och inte räcker upp handen"? Snälla ni, det finns en anledning till varför jag har handen nere och inte räcker upp den.

 

Det finns nog ingen som förstår hur jobbigt det är att ha komplex över sin egna röst. Min röst får mig på riktigt att börja gråta ibland. Jag vet inte riktigt varför jag har komplex över den, I just have och jag försöker hitta sätt att komma över det men jag är så trött och utmattad av att jämt anstränga mig för att trivas med mig själv. Det känns bara så jobbigt och får mig alltid mer nedstämd för att det känns som om att jag alltid måste anstränga mig för att trivas och det känns bara inte rätt.

 

Missförstå mig nu inte, jag jobbar faktiskt med att komma över detta "löjliga" komplex men under tiden skulle det uppskattas om inte lärare fick för sig att min tystnad är en hemlig kod för att jag vill så gärna prata inför klassen och dela med mig av min kunskap! För det är den inte. Det är en kod för att jag vill verkligen inte prata inför klassen för jag har komplex och är inte redo för att gå tillbaka till square one.

 

Det finns mycket folk inte vet om mig. Som jag inte riktigt berättat för någon, som jag inte riktigt reflekterat över heller. Men jag tänkte "varför inte bidra med ett gott exempel och berätta lite?". Jag vet att det är svårt att berätta saker man skäms över och jag skäms så mycket över allt jag gjort, men såsom jag ser det kan man antingen dölja det och hoppas att ingen får reda på det. Eller så kan man embrace it och bara erkänna - utan dessa händelser skulle inte jag vara jag.

 

Det är ingen nyhet att jag varit mobbad, vet inte hur många gånger jag tagit upp det och jag kommer troligen aldrig sluta berätta om det. Det är en sak jag aldrig kommer gömma. Jag har varit mobbad och för att vara ärlig är jag riktigt glad över det. Utan mobbningen skulle jag bara försöka passa in, inte våga sticka ut. Mobbningen bara bevisade att jag var annorlund och folk var rädda för det, men varken jag eller de kunde ändra på det faktumet.

 

En sak folk däremot inte vet, och en sak jag inte tänkt på förrän de senaste veckorna, är att jag också har mobbat. Jag var desperat efter gemenskap och var beredd att gå så långt som det bara gick. Mobbningen var väldigt grov för personen, hen hade dock modet att anmäla våra påhopp. Jag hade dock bett om ursäkt dagen innan, tror jag, och kom undan utan några konsekvenser. Vilket gjorde så att alla hatade mig. Jag vill bara påpeka att jag inte hade någon aning om anmälningen men jag mådde så dåligt av att vi mobbade henom så groteskt. Det var inte schysst. Så jag bad om ursäkt och jag är glad över att jag gjorde det för ingen förtjänar att bli mobbad och det förstärkte mig själv och mina gränser. Vänskap är ingen vänskap om man bara går på någon.

 

Jag bytte skola, vilket troligen alla också redan vet? Ingen aning om jag nämnt det, troligen, för det var den bästa förändringen i mitt liv. Jag umgick med personer som var annorlunda och det var det bästa med dem. Det som var hemskt dock var att alla snackade skit om varandra, basically. Det var också ett krav, kändes det som, att vara smart och kunna allt. Jag var aldrig en sådan person och efter ett tag när två av de bästa i den gruppen slutade så började jag tröttna lite och började umgås med några andra.

 

De var så kallade "fjortisar". Den förra gruppen snackade skit om dem pga deras fåfänga. Jag kan hålla med om att jag kände likadant, men när jag väl började umgås med dem var jag så avundsjuk. Dessa personer, förutom en, var pluggisar. Det enda jag verkligen älskar, att kunna plugga med vänner var typ min dröm (jag var sjuk redan från början...) och de hade det. Däremot kände jag mig aldrig hemma. De pratade om saker jag inte förstod mig på, trots att jag älskade de faktum att de pluggade föredrog jag mina andra vänner än att vara i en grupp jag aldrig trivdes i.

 

Jag tänker inte gå mer in på detalj i allt bråk, skitsnack och skvaller som pågår i skolor ibland. Utan jag tänker istället prata om det faktum att jag skolkade över 50% av skoltiden. Det började redan i tvåan då jag var hemma för att jag var sjuk och sen ville jag bara fortsätta vara hemma. Jag hatade skolan, så varför ska jag behöva gå dit? Skolkningen blev grövre och grövre. I sjuan åkte jag till och med in till stan för att jag inte orkade med skolan. Det var på grund av mobbningen, skolaktiviteter, skolan i sig och en massa sådant som jag inte klarade av. Mobbningen var värst.

 

När jag bytte skola skolkade jag också. Då var det inte på grund av mobbningen utan för att det kändes bara som slöseri av tid. Samt att jag inte hade lust att sitta i workshop och försöka plugga i en miljö där folk pratade omkring mig eller med mig om helt unrelated stuff för att de hade motivationen och självdiciplinen till att plugga hemma medan jag inte hade det.

 

Jag skolkade även i början av ettan i gymnasiet för att jag inte orkade och ibland till och med bara inte ville gå på en lektion.

 

Förutom skolkning har jag även gjort så att jag hamnat i trubbel av den mest fånigaste anledningen någonsin - fejkblod. Jag och mina kompisar i min nya skola i sjuan till nian älskade att cosplaya och vi cosplayade på skoltid. Det var när vi började använda fejkblod som vardagssmink som biträdande rektorn förbjöd oss att använda det på grund av att vårt sätt att express ourself distraherade de andra elverna för de kollade på oss istället för att fokusera på skolan. Ifall vi gick till skolan i fejkblod igen så skulle hen ringa våra föräldrar.

 

Än idag skrattar jag enormt över det hotet och den anledningen till varför hen förbjöd oss. Oh, good times...

 

Okej, allt detta handlar om skolan men jag har gjort saker utanför skolan också. Jag hade två vänner. En av dem var från förskolan (although vi blev vänner senare) och den andra kände jag genom den vännen. Jag kallar dem piff och puff för orkar inte hänga ut folk. Piff är skolvännen och Puff den andre. Piff och Puff var ovänner ett tag. Varför minns jag inte, säkert något drama över något eller sånt, idk. Piff ville i varje fall att jag skulle spionera på Puff åt henom och jag tänkte varför not go both ways och spionera åt båda. Jag vet inte ens varför jag gjorde så, jag tror jag bara ville ha vänner och det var ganska kul att leka spion. När de snackade skit om varandra spred jag informationen vidare till båda. Det grövre skitsnacket höll jag för mig själv.

 

Som ni ser i dessa sanningar (wtf did I do while I grew up???) har jag inte alltid varit en trevlig person. Inte för att jag påstår att jag är trevlig nu men jag var grov förr. Vissa utav dessa historier har inget att göra med hur hemsk jag varit, utan för att mer strukturera upp mitt liv och bevisa för mig själv och kanske till och med er att allt detta (och mer) har format mig till den människan jag är idag. Det finns fler händelser och erfarenheter jag kommer få uppleva som kommer att utveckla mig ännu mer men alla dessa hemskheter har gjort att jag vet nu vem jag är och ungefär vart mina gränser går.

 

Jag har gjort fler saker jag skäms över, då jag varit påverkad av grupptryck eller endast av en person, men de är för grova för mig att ens medge att jag gjort dem. Jag tror de händelserna tar jag med mig till graven.

Det bara känns så fruktansvärt ensamt ibland. Det känns som om att jag har ingen jag kan vända mig till, jag kan bara tala med mig själv, dela med mig av mina erfarenheter och hoppas att det kanske hjälper någon. Kanske ger någon modet, kanske ger någon en inblick, kanske till och med upplyser någon. Vem vet.

 

Men jag känner mig ensam. Inte nog med att min könsidentitet är ovanlig så är även min "sexuella" läggning så ovanlig att det gör ont inom mig när folk placerar mig i fel "fack". Jag bara hoppas ibland att säga att man är demiromantisk ska automatiskt göra så att folk förknippar det med att man är asexuell men jag vet ändå innerst inne att det inte är så.

 

Varför det inte är så är för att man kan ha en annan romantisk attraktion än ens sexuella attraktion, vilket gör att man tekniskt sätt måste spell it all out.

 

Jag skäms inte för den jag är, det har jag aldrig gjort. Jag "gillar" att vara annorlunda för att jag kan hjälpa så många andra människor och det liksom slår ut alla nackdelar, tycker jag (eller så kanske jag inbillar mig det) men jag tycker ändå att det är så jobbigt att behöva komma ut hela tiden för annars bara antar folk saker om en. Ett ideal skulle vara att folk som kände mig kom ut åt mig eller typ "WOAH! Woah, woah! Hen är gender fluid, respektera hens pronomen och hen är asexuell, så anpassa samtalsämnet efter det"... typ? Det perfekta idealet vore ju att folk bara frågade.

 

Allt är bara så komplicerat och jag känner mig ofta utanför. Jag förstår mig inte på när folk talar om samlag, även fast jag är fascinerad av the whole point with it eftersom jag själv inte förstår mig på det, så tycker jag samtidigt att det är väldigt obehagligt att man kan vara så öppen med det. Missförstå mig inte, jag är all for it att normalisera det och inte göra det som en skam sak, men jag tycker det inte är något man direkt skriker om i klassrummet eller korridoren. But hey, what do I know?

 

Okej, jag ska inte suger coat it, det värsta är inte klasskamrater som upplever saker jag inte upplever (och baserat på historierna de berättar - thank god!... no offense) utan det faktum att mina föräldrar inte kan ta in det. De är helt accepterande, liksom det är mitt liv och de kan inte styra vem jag är. Men jag känner mig så extremt utanför när ingen tar intresse i mina förhållanden. Ifall jag har en partner och berättar för mamma endast för att se hennes reaktion så säger hon bara "jaha" och det är inget mer med det. Jag vet, det är väl det som är drömmen, men inte för mig. Jag vill bli behandlad likgiltigt med mina andra syskon. Jag vill inte att bara för att jag är asexuell och demiromantisk så ska mina förhållanden tystas ner för det är inget som de vill tala om eller intressera sig i men så fort någon utav mina andra syskon berättar om sina förhållanden vaknar ett intresse och man vill veta allt.

 

Allt bara känns så orättvist. Jag känner mig orättvist behandlad, som att min röst tystas ner för det är inget man vill tala om. Jag vill kunna prata med mina föräldrar om sånt, men de vill inte veta av det. Jag bara vill ha samma behandling som alla andra, varför måste det vara något jag måste begära för att det ska ske?

Ibland vet jag verkligen inte. Allt bara känns så.. oklart? För att vara helt ärlig finns det verkligen stunder då jag hatar mig själv, hur jag fungerar. Jag önskar att jag kunde förklara det på ett logiskt sätt, psykoanalysera mig själv och bara använda alla möjliga termer och teorier, men liksom... Det känns inte som att det går. Människans hjärna och tankesätt är för komplicerad att förklara på ett sådant simpelt sätt. Att bara säga att orsaken till allt är på grund av ett tidigare event eller något sådant. Allting bara... är. Det går liksom inte att förklara, det bara är så.

 

För att förklara det hela simpelt nog (om det nu ens är möjligt) så är hela jag bara så otroligen komplicerat kluven. Jag vet liksom inte vart det är jag vill, riktigt. Det känns som om att just nu existerar jag bara för mig själv, och jag är helt okej med det, men det känns som om att jag ändå missar så mycket.

 

This probably makes no sense för er som inte är medveten om mitt sätt att uttrycka mig och tänka och koda saker för att dölja alla mina innersta känslor och låta mer "intellektuell" skriftligt. Men för att tala ert språk känner jag mig helt enkelt ensam och utanför. Som sagt - det är inget fel med det och jag trivs lite med att vara för mig själv. Jag slipper alla konflikter och missförstånd. Men jag önskar ändå att jag upplevde mer.

 

Det finns säkert folk som känner mig och tänker "men duuuuuuude, du kan ju bara kontakta mig så kan vi hänga!" och det vet jag mycket väl, men det är inte lika lätt för mig att ta det intiativet. På senaste har det blivit ganska ångest framkallande för mig. Jag skapar alla möjliga negativa scenarios i mitt huvud och bara lyckas på ett eller annat sätt förvärra allting för mig. En sak som är så simpel blir helt omöjligt för mig. Sen hjälper det ju inte heller att jag försöker cheer me up genom att tänka "äh, I don't need somebody! I'm better off on my own!".

 

Allt bara blir så komplicerat. Jag älskar att slösa tiden för mig själv, jag får göra saker jag tycker om och prata med mina apparater och multitaska och styla för mig själv. Det är helt underbart. MEN jag vill ändå ha någon form av två kommunikation med någon som inte är min familj that don't give a rat shit about my interests. Jag vill ha någon att uppleva saker med, ya know?

 

Det jobbigaste är nog att folk inte märker att man känner sig ensam och utanför (shh, people that know me, I am not reffering to you). Det är troligen mitt fel också för jag får mig själv att framstå som om att jag är helt okej med att vara ensam och jag tar aldrig intiativet till att försöka ändra på det, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så socialt handikappad och instängd i min ångest när folk talar om deras sociala upplevelser. Klasskompisar som sover över hos varandra! Ni förstår inte hur avundsjuk jag är på folk som klarar av det! Jag grips av panik av själva tanken och ifall ingen motiverar mig, skapar positiva scenarios istället för mina negativa kommer jag inte kunna göra en sådan sak.

 

Det låter som om att jag sätter allt ansvar på människor runt mig, och jag ber så mycket om ursäkt för det, men det är så min hjärna fungerar för tillfället. Det är helvete att bara försöka göra en dag möjlig för mig om jag inte vaknar med en bra attityd. Jag måste tänka igenom vartenda litet steg från när jag ska gå upp ur sängen och ut till världen sen går allt per automatik. No turning back.

 

Jag vill bara fungera som man ska. Kunna ha roligt, vara spontan och inte tänka på allt som skulle kunna hända och bara låta det hända. Fuck the odds, liksom. Men jag kan verkligen inte. Ugh. Ska i alla fall försöka gå på ett event som är i april och i stan. Förhoppningsvis lyckas jag pallra mig dit, ska försöka hitta någon form av motivation som gör att allt blir lite bättre. Det är dock långt tills dess så kommer säkert lyckas hitta ett loop med både positiva och negativa "men tänk om..." scenarios. Jag får bara hoppas att när datumet närmar sig så är det ett positivt scenario som spelas.

 

Dra åt helvetet! Försvinn! Jag orkar inte! Jag är trött, jag är arg och jag orkar seriöst inte mer!

 

Vadfan är detta? Överallt. Jag trodde jag var säker. Säker i min bubbla. Jag tänkte: "en liten titt borde inte skada". Ack så fel man kan ha! Hat. Överallt. Det går inte att undkomma. Så många tankar och så många känslor rusar runt i mitt huvud. Jag orkar inte. Jag kan inte stoppa det.

 

Det finns inget värre än människor med makten, möjligheten och kunskapen till att göra något stort kastar bort det på att använda sociala medier för trakassera folk. DU HAR FUCKING TILLGÅNG TILL INTERNET! Du kan göra så mycket! Varfår, åh, varför kasta bort det på att göra så många i din omgivning ledsna, osäkra och självdestruktiva?!

 

Jag borde inte bli påverkad. Det angår inte mig, det är någon annan som blir utsatt. Inte jag. Eller?

Jo. Det angår mig. För varje dag som någon blir trakasserad, påhoppad, attackerad så angår det mig. Det är människor, samma rovdjur som attackerar varandra. Vi ska vara den "intelligenta rasen", högst upp i näringskedjan, ändå fattar inte majoriteten skillnaden mellan kritik och hat!

 

Jag är så arg och frustrerad! Alla har potential men är fast i denna jävla låda som tvingar in oss i hur vi ska vara och ingen har orken till att gå ut ur lådan för då blir man ensam. Men åh, vilken värld man missar!

 

Vi har testat. Vi har testat att lösa våld med våld. Vart har det lett oss? Massa hämndlysta människor och makt över folkmassor som är rädda. Varför inte testa en ny strategi? Forma människor med belöningar istället för bestraffningar?

 

Fast vad vet jag? Jag är en person som är så full med hat hela tiden, är enormt självdestruktiv, rädd, konflikträdd och har enorma drömmar om dagar då jag slipper bemötas med så mycket hat i min vardag. Jag kanske har fel och tar på mig för mycket, men tänk om jag har rätt men ingen orkar lyssna för det är inte mitt krig att bekämpa?