Jag minns hur jag levde i en lögn i rädsla av att öppna upp mig. Så fort någon sa något om sina mörkaste tankar spottade folk ur sig dessa kommentarer och började skrämma in sig i rädslor för sina tankar, få en att skämmas och intala sig själv att det man tänker är endast inuti ens huvud, det finns inte på riktigt.

 

Man pratar inte om det. Det är inte socialt acceptabelt att prata om det mörkaste hos oss, men kanske man borde prata om det? Informera folk och kunna bli av med det vi måste bära inom oss. Det där svarta hålet som äter upp all livsglädje som finns inom oss. Kanske man behöver venta ibland lite öppet så folk kan välja själva att avstå från att bry sig eller inte. Kunna venta utan att tynga ner någons axlar med sina problem.

 

Jag tror att det var lögnen och rädslan av att öppna upp mig som gjorde att jag fann tillsfredsställelse i att skada mig själv fysiskt och psykiskt, vilket inte heller är något man pratar om för det är både triggande och oacceptabelt, men kanske det är värt att prata om det för beviset finns med mig överallt. Rädslan matade ångesten och ångesten gjorde endast de svarta hålet ännu större.

 

Det krävdes endast en månad för att jag skulla hamna i en hemskt hatande av mig själv, ett avsky som inget kunde bota. Trodde jag. När jag började gymnasiet tog jag kontakt med skolkuratorn och pratade lite lätt med henne om mina problem. Nu pratar jag med henne varje vecka när jag går i skolan, en gång varannan vecka träffar jag en psykiatriker och jag ska påbörja en psykisk utvärdering om nån vecka och sen när jag fyllt år ska en remiss skickas för att påbörja en könsutredning. Allt detta började med endast ett samtal varje vecka med skolkuratorn.

 

Trots denna framgång är ärren fortfarande med mig från den där månaden av matande till det svarta hålet. Jag känner mig dysfunktionell i detta samhälle. Jag tror inte på mig själv för fem öre och jag ser inte någon ljus framtid. Men jag kämpar, en del av det kämpar jag för att kunna prata ut med någon om det varje vecka, för att ha någon som lyssnar och kanske kommer med råd, men som mest försöker jag sluta tänka framåt och stressa mig över det och istället bara leva i nuet för det är endast det jag kan påverka och förändra.

 

Ibland undrar jag dock, ifall jag hade varit modig, ifall jag hade tagit klivet jag inte vågade ta den där månaden och bara öppnat upp mig. Prata om mitt liv offentligt, om mina tankar, letat efter tröst hos främmande personer, hade det gått såhär långt då? Hade jag kunnat känna mig funktionell i samhället, hade jag trott mer på mig själv och framförallt hade jag sett någon ljus framtid för mig?

 

Det vet jag inte, men jag tror definitivt att jag hade haft det enklare ifall jag hade sökt hjälp eller pratat ut om det innan det blev för allvarligt. För det krävs inte lång tid för att hela ditt liv konsumeras av självhat och dysfunktionalitet i samhället. Och när du inte längre känner dig funktionell i samhället, t.ex. du har problem i stora folksamlingar, kan inte åka tåg, beställa mat osv, då bör du söka hjälp för det är endast då du kan jobba på att må bättre, om inte för dig själv åtminstone gör det för dina vänner, din familj, ditt husdjur. För du kommer alltid vara betydelsefull för någon oavsett om ni inte har någon kontakt längre. Du är och kommer alltid att vara älskad av någon.