Jag har varit mobbad, utfryst och verbalt påhoppad, och det är något som ofta förföljer mig. Inte nog med att vi får massa uppgifter i sociologi och psykologi om att "vad är det som har format oss till den vi är idag" och psykiatrikern som försöker få ett grepp om varför man mår som man mår, men också utav personlig nyfikenhet. Varför just jag?

 

Jag tror som mest att det var för att jag ville passa in och det syntes så tydligt att det var så lätt att peka ut det och använda det emot mig. Jag vågade inte riktigt sticka ut, jag ville inte synas, jag vill bara vara en i mängden. I dagens läge orkar jag inte vara en i mängden. Nej, jag vill sticka ut så mycket att man ska märka mig på en mils avstånd, men bara av de som letar. Jag tycker inte om känslan att vara som alla andra.

 

Nu är det säkert någon som tycker hen är smart och lägger ihop två och två och tror det är därför "jag är trans". Nej, kära vän, jag är inte öppet trans* för att det sticker ut från mängden, jag är öppet trans* för att jag är trött på kränkningar och för att visa och utbilda andra till att man inte behöver leva efter normer.

 

Det är den bästa egenskapen hos mig - att jag vågar sticka ut. Eller vågar och vågar, jag vågar i en kontrollerad miljö. Men jag vill också sticka ut från samhällets förväntningar på mig. Jag håller sällan på med mobilen på allmän plats, jag är nykterist och festar inte (although beror det på grund av försiktighet men jag skyltar med det pga är stolt över att jag inte är som "dagens ungdomar"), jag älskar poesi, historia och matematik. The list could go on forever.

 

Det enda jobbiga är att jag segregerar mig från "dagens ungdomar". Jag lyfter mig själv för att jag personligen tycker att jag är mer intelligentare och bättre än alla andra för att jag inte är som alla andra - och det, mina kära vänner, är fel. Jag är inte bättre eller intelligentare än någon annan för att jag undviker "dagens ungdomar"-aktiviteter. Om ens något kanske gör jag mig en aning dummare. Jag bryr mig så mycket om vad folk tycker om mig, jag vill att folk ska tycka att jag är unik och en inspiration.

 

Jag kanske är en inspiration i och med att jag kämpar för min plats i samhället som trans* och asexuell, men mer än det så är jag bara ett litet barn som vill ha uppmärksamhet för att jag är intelligentare än de andra i min ålder. Vi alla har nog haft en Sheldon Cooper i vårat liv.

 

Men jag vill påpeka att även fast mitt tankesätt är fel, så har jag aldrig riktigt sagt att jag är bättre än någon annan... I verkligheten. Jag har inte varit arrogant på det sättet, tror jag i varje fall inte. Never the less, I am a work in progress. Jag försöker bättra mig, sluta försöka se mig själv som bättre än alla andra för att jag inte förstår deras livsval. Ingen förtjänar att bli sedd ner på, oavsett anledning. Ska börja se alla som jämlikar och bara inse att jag inte håller med dem, eller inte förstår dem, istället för att direkt se ner på personen.

 

Ah, personlighetsutveckling är alltid trevligt att dokumentera. Detta känns bra.