Jag har upptäckt mig själv vara vaken vid dessa tider med alla dessa funderingar inuti mitt huvud. Alla dessa idéer och tankar. Jag har sagt många gånger till alla inom hörsel avstånd från mig att jag vill röntga min hjärna, en sådan där röntgen som kostar flera tusen endast för att se hur man reagerar på vissa bilder (min läkare skojade om en sådan röntgen och fick upp mina förhoppningar...).

 

Hjärnan är verkligen ett intressant organ. Troligen det organet som man behövs som mest (finns säkert någon som finner något annat organ viktigare), det där organet som kontrollerar allt. Det som är dödligt fascinerande.

 

Jag brukar ofta tänka på min hjärna. Jag brukar se den som en speciell liten del av mig. Den där delen som med hjälp av samhälletsstruktur hjälper mig i vardagen, som har lärt sig att avkoda sociala beteenden och svartgråa krumelurer på ett papper. Som får mig att förstå och tolka saker, med hjälp av samhälletsstrukturer - förstås.

 

Men min hjärna har även hjälpt mig att hamna i total misär. I de där stunderna då allt faller ihop. Som om att någon varit inne i arkivet och bytt plats på filerna och till och med strimlat några av de viktigaste. Det jag älskar med min hjärna är också det jag hatar.

 

Jag hatar det faktum att jag har en sådan enorm empati att jag kan fysiskt och psykiskt sätta mig in i folks situationer ifall jag får tillräckligt med information. Jag hatar att jag så enkelt blir stött av vissa kommentarer även fast det är meningen att det ska vara "bra kritik". Jag hatar som mest mina tankar som uppstår nån gång i månaden och jag kan bara tala om det för ca 3 personer. Men samtidigt så älskar jag det.

 

Jag använder mig av det jag drabbas av, det jag känner och det jag upplever, i hopp om att hjälpa andra. Jag använder mig av min enorma empati förmåga (/egenskap?) genom att försöka använda mig av metaforer för att beskriva situationen för ignoranta. Jag använder mig av min kunskap för att kunna hjälpa mig själv till att hjälpa andra, if that now make any sense at all.

 

Men ibland så önskar jag så otroligt mycket att jag bara kunde vara jag igen. Jag vet inte riktigt vad det är jag menar med det. Jag tror jag menar det på samma sätt när jag säger att jag vill hem trots att jag är hemma. Jag vill ha känslan av mig själv igen. Jag ärinte min psykiska tillställning. Precis som jag är inte hemma förrän jag känner mig trygg, säker och bekväm.

 

Jag är så otroligt trött på mina tankar. Speciellt just nu. Jag känner mig inte kapabel till något. Allt jag vill göra är att distrahera mig själv och jag gör det på det enda sättet jag vet hur - jag spelar spel. Det är inte förrän när jag reflekterar dagen, eller är på psykologi lektionerna som det slår mig hur borta jag verkligen är.

 

Folk skulle kalla mig lat, lite av en person som skjuter upp saker i sista minuten, men jag vet inte ens om det handlar om det. Jag vill bara bedöva mig själv genom att mentalt vara någon annanstans, i någon annan värld. Jag vill bara kunna slippa tänka på allt, allt som existerar i mitt huvud - hur samhället är uppbyggt, hur man är konstruerad efter samhällets boxar och hur man måste ta sig ut ur boxen!

 

Jag kankse är korkad, helt ute och cyklar. För man behöver ju faktiskt inte tolka det så bokstavligt. Men hur ska jag kunna unsee the things I see? Att jag redan är utanför boxen hjälper ju inte heller, för alla andra är ju innanför och jag kan inte nå dem utan att uppfattas som en galning eller som en åsna som går på två ben.

 

Jag vill bara koppla av. Sitta på mitt rum och gråta, läsa, sova, spela och plugga i min ensamhet där det är socialt acceptabelt att brista ut i gråt, dra sig själv i håret och skrika för att få ur sig några av sina känslor. Men jag är aldrig ensam. Alltid är det någon som är där, någon som hindrar mig från att släppa på gasen. När inget av det jag känner får pysa ut så blir det så att jag blir energilös. Det enda som motiverar mig att gå upp från sängen basically är känslan av att vara ansvarig för någon annans problem och behov än ens egna.

 

Ibland vill jag bara kunna öppet säga allt detta. Jag skämtar ibland om att inte ha någon livslust bara för att få det sagt. För jag orkar snart inte ens stiga upp ur sängen, jag ser ingen anledning till det. Jag har inte kvar samma känsla jag hade förra året. Jag känner mig bara så trött och vissen och vill bara ta en paus. En paus från livet, en paus från mina tankar som ovilligt börjar få kontroll.