När man saknar det man inte har

2015-11-28 | 22:30:44
Ibland saknar jag närhet av en partner. Det känns konstigt att erkänna det ibland, speciellt för mig då det känns som om att jag har ingen rätt till att säga så. Jag menar, jag är så antisocial. Jag umgås inte alls med folk förutom i omgivningar där jag måste.
 
Det kanske är därför jag just saknar närheten av en partner? Då spelar liksom inte umgänget av andra någon roll för man har varandra och det är det enda som man bryr sig om. Jag vet inte, jag bara saknar den längtan av en annan person, att ha någon där det känns värt att kämpa igenom det värsta, där det känns som att allt är möjligt.
 
Det känns som en absurd sak att medge, något som är väldigt personligt och nästan som något man inte får längta efter. För man ska nöja sig med det man har. Vilket jag kanske gör till viss del, men jag kan inte låta bli att längta ändå.
 
Jag vet inte om det är för att jag konstant intalar mig själv att det är en dröm jag måste ge upp för att jag är som jag är. Det låter så sorgligt och korkat, men att vara antisocial och vilja ha en partner får jag inte att gå ihop i mitt huvud. Det är inte så att en person helt plötsligt kommer att dyka upp från tomma intet en dag som kommer vara någon som älskar mig lika mycket som jag älskar hen.
 
Jag kan helt enkelt inte hjälpa mig själv än att sakna det jag vill ha. Att alla böcker och serier också handlar om kärlek och romantik hjälper inte heller. Fast jag borde inte jämföra mitt liv med en värld som är enklare att kontrollera med hjälp av kombinationer av bokstäver.
 
Fast kanske livet är lite som the Sims ibland. Man måste först avsluta sitt kapitel innan man kan börja "vi" kapitlet. Jag tror jag skulle vilja hitta mig själv först innan jag hittade en person jag vill dela det med. Min personlighet är fortfarande väldigt pendlande, jag vet inte riktigt vad det är jag vill göra eller vem jag vill vara. Även fast jag skulle vilja ha någon jag kan dela dessa tankar med, bolla det fram och tillbaka samtidigt som man har en viss partnerskap där allt inte spelar någon roll så länge man har varandra, så vill jag ändå vara bara jag tills det känns bättre att vara ett "vi" istället.
 
Jag vet inte ens vart detta inlägg är på väg. Kanske är det som mest en övertalning för mig själv eller ett sätt att få ur mig det jag aldrig riktigt vågar erkänna. Idk. För det mesta låter allt detta bara så klyschigt, men det är väl så livet är ibland. Bara en stor boll av klyschor
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback