Jag har haft framtidsångest kontinuerligt i ungefär 3 års tid nu. Jag börjar känna paniken öka för varje timma som går och lärarna gör det inte heller bättre med att konstant påminna en om att det är sista året på gymnasiet nu. Yes, thank you, I can count, now let me just lie down and have an existential crisis right over there, in that corner.

 

Jag har upptäckt, speciellt nu när myndighets åren närmar sig, att jag blivit mer vaksam över vad som gäller och inte gäller. Jag vet till exempel att när jag fyller 18 år så har inte mina föräldrar tillgång till min bank längre och jag får egen post. Jag får också välja själv om jag vill gå ensam eller inte på utvecklingssamtal.

 

Jag vet också att mina föräldrar kan inte kräva av mig att jag ska betala hyra och mat så länge jag fortfarande går på gymnasiet, när jag gått ut kan de göra det. De kan heller inte kasta ut mig ifall jag fortfarande pluggar. Jag vet också, av ren nyfikenhet, att om jag skulle betala hyra för de 18år jag inte betalat hyra (tekniskt sätt har jag det pga barnbidrag) så skulle jag betala 1 080 000kr. Det kan också vara ett argument till varför man bör gå igenom ens ekonomi innan man skaffar barn.

 

Jag vet dessa konstiga, lite oviktiga, saker för att jag är livrädd över att bli vuxen och ha mer ansvar över mig själv än vad jag känner att jag psykiskt klarar av i dagsläget. Jag är livrädd över att jag måste ha hand om min ekonomi själv när jag inte ens kan förmå mig till att söka jobb pga könsdysfori och ångest jag fortfarande inte vet hur fan jag bör hantera.

 

Jag bryter ihop lite då och då när jag tänker på allt detta. Jag känner mig dum, jag känner mig lat, jag känner mig korkad och jag hatar mig själv mer och mer för att jag är så komplicerad. Att jag inte heller kan överföra denna oro till någon utan att de ska komma med omöjliga förslag eller självklar fakta gör så att jag bara spinner i all oändlighet på denna jobbiga oro.

För hur kan man formulera sin oro som bäst när man sitter med gråten i halsen och hatet i bröstet?

 

Det var inte förrän idag som någon faktiskt lugnade min oro, som fick mig att kunna andas och känna mig mindre ängslig över detta oundvikliga öde. Det var inte förrän när pappa fick höra om min oro och valde varsamt ut sina ord för att få allt att bli en aning enklare. "Vi kommer att hjälpa och finnas här för dig. Det behöver inte ändras något alls när du fyller arton om du inte vill det".

 

För vilken människa som helst är detta en självklarhet. Det är sällan så att så fort man fyllt 18 så är det adjöss mor och far och hello självständighet! Jag visste troligen också detta, visste om dess självklarhet. Men när man sen 13 år fått höra om att när man är 18 blir man självständig och all skit som medföljer, då blir man tveksam. Man blir paranoid och får panik över sin livssituation. I varje fall fick jag det.

 

Sedan att alla glatt försöker sälja in siffran 18 som en bra ålder med sina misslyckande försök till att generalisera tonåringar och tro att alla skulle vilja bli självständiga och dricka alkohol på krogen, det gör inte det hela bättre. Så sitter man där, med stressen och paniken som stiger, och rabblar upp alla nackdelar man kan komma på med att vara 18 år och självständig. Så får man den där blicken som säger "shit, försökte bra muntra upp dig, bitterskrälle".

 

Nej, min intelligens och ångest går inte alltid hand i hand med varandra. Vilket är något som man inte borde förvänta sig. Jag bara tackar alla gudar för att det finns människor i min närhet som fortfarande orkar med min irrationella oro och som är extremt bra på att lugna ner den.