Det finns mycket folk inte vet om mig. Som jag inte riktigt berättat för någon, som jag inte riktigt reflekterat över heller. Men jag tänkte "varför inte bidra med ett gott exempel och berätta lite?". Jag vet att det är svårt att berätta saker man skäms över och jag skäms så mycket över allt jag gjort, men såsom jag ser det kan man antingen dölja det och hoppas att ingen får reda på det. Eller så kan man embrace it och bara erkänna - utan dessa händelser skulle inte jag vara jag.

 

Det är ingen nyhet att jag varit mobbad, vet inte hur många gånger jag tagit upp det och jag kommer troligen aldrig sluta berätta om det. Det är en sak jag aldrig kommer gömma. Jag har varit mobbad och för att vara ärlig är jag riktigt glad över det. Utan mobbningen skulle jag bara försöka passa in, inte våga sticka ut. Mobbningen bara bevisade att jag var annorlund och folk var rädda för det, men varken jag eller de kunde ändra på det faktumet.

 

En sak folk däremot inte vet, och en sak jag inte tänkt på förrän de senaste veckorna, är att jag också har mobbat. Jag var desperat efter gemenskap och var beredd att gå så långt som det bara gick. Mobbningen var väldigt grov för personen, hen hade dock modet att anmäla våra påhopp. Jag hade dock bett om ursäkt dagen innan, tror jag, och kom undan utan några konsekvenser. Vilket gjorde så att alla hatade mig. Jag vill bara påpeka att jag inte hade någon aning om anmälningen men jag mådde så dåligt av att vi mobbade henom så groteskt. Det var inte schysst. Så jag bad om ursäkt och jag är glad över att jag gjorde det för ingen förtjänar att bli mobbad och det förstärkte mig själv och mina gränser. Vänskap är ingen vänskap om man bara går på någon.

 

Jag bytte skola, vilket troligen alla också redan vet? Ingen aning om jag nämnt det, troligen, för det var den bästa förändringen i mitt liv. Jag umgick med personer som var annorlunda och det var det bästa med dem. Det som var hemskt dock var att alla snackade skit om varandra, basically. Det var också ett krav, kändes det som, att vara smart och kunna allt. Jag var aldrig en sådan person och efter ett tag när två av de bästa i den gruppen slutade så började jag tröttna lite och började umgås med några andra.

 

De var så kallade "fjortisar". Den förra gruppen snackade skit om dem pga deras fåfänga. Jag kan hålla med om att jag kände likadant, men när jag väl började umgås med dem var jag så avundsjuk. Dessa personer, förutom en, var pluggisar. Det enda jag verkligen älskar, att kunna plugga med vänner var typ min dröm (jag var sjuk redan från början...) och de hade det. Däremot kände jag mig aldrig hemma. De pratade om saker jag inte förstod mig på, trots att jag älskade de faktum att de pluggade föredrog jag mina andra vänner än att vara i en grupp jag aldrig trivdes i.

 

Jag tänker inte gå mer in på detalj i allt bråk, skitsnack och skvaller som pågår i skolor ibland. Utan jag tänker istället prata om det faktum att jag skolkade över 50% av skoltiden. Det började redan i tvåan då jag var hemma för att jag var sjuk och sen ville jag bara fortsätta vara hemma. Jag hatade skolan, så varför ska jag behöva gå dit? Skolkningen blev grövre och grövre. I sjuan åkte jag till och med in till stan för att jag inte orkade med skolan. Det var på grund av mobbningen, skolaktiviteter, skolan i sig och en massa sådant som jag inte klarade av. Mobbningen var värst.

 

När jag bytte skola skolkade jag också. Då var det inte på grund av mobbningen utan för att det kändes bara som slöseri av tid. Samt att jag inte hade lust att sitta i workshop och försöka plugga i en miljö där folk pratade omkring mig eller med mig om helt unrelated stuff för att de hade motivationen och självdiciplinen till att plugga hemma medan jag inte hade det.

 

Jag skolkade även i början av ettan i gymnasiet för att jag inte orkade och ibland till och med bara inte ville gå på en lektion.

 

Förutom skolkning har jag även gjort så att jag hamnat i trubbel av den mest fånigaste anledningen någonsin - fejkblod. Jag och mina kompisar i min nya skola i sjuan till nian älskade att cosplaya och vi cosplayade på skoltid. Det var när vi började använda fejkblod som vardagssmink som biträdande rektorn förbjöd oss att använda det på grund av att vårt sätt att express ourself distraherade de andra elverna för de kollade på oss istället för att fokusera på skolan. Ifall vi gick till skolan i fejkblod igen så skulle hen ringa våra föräldrar.

 

Än idag skrattar jag enormt över det hotet och den anledningen till varför hen förbjöd oss. Oh, good times...

 

Okej, allt detta handlar om skolan men jag har gjort saker utanför skolan också. Jag hade två vänner. En av dem var från förskolan (although vi blev vänner senare) och den andra kände jag genom den vännen. Jag kallar dem piff och puff för orkar inte hänga ut folk. Piff är skolvännen och Puff den andre. Piff och Puff var ovänner ett tag. Varför minns jag inte, säkert något drama över något eller sånt, idk. Piff ville i varje fall att jag skulle spionera på Puff åt henom och jag tänkte varför not go both ways och spionera åt båda. Jag vet inte ens varför jag gjorde så, jag tror jag bara ville ha vänner och det var ganska kul att leka spion. När de snackade skit om varandra spred jag informationen vidare till båda. Det grövre skitsnacket höll jag för mig själv.

 

Som ni ser i dessa sanningar (wtf did I do while I grew up???) har jag inte alltid varit en trevlig person. Inte för att jag påstår att jag är trevlig nu men jag var grov förr. Vissa utav dessa historier har inget att göra med hur hemsk jag varit, utan för att mer strukturera upp mitt liv och bevisa för mig själv och kanske till och med er att allt detta (och mer) har format mig till den människan jag är idag. Det finns fler händelser och erfarenheter jag kommer få uppleva som kommer att utveckla mig ännu mer men alla dessa hemskheter har gjort att jag vet nu vem jag är och ungefär vart mina gränser går.

 

Jag har gjort fler saker jag skäms över, då jag varit påverkad av grupptryck eller endast av en person, men de är för grova för mig att ens medge att jag gjort dem. Jag tror de händelserna tar jag med mig till graven.