Jag bara ryser i hela kroppen av att tänka på vad folk kanske säger bakom min rygg. Eller ännu värre - vad folk antar om mig. Även fast jag vet att troligen ingen bryr sig mer eller mindre om vart jag är och varför så känns det ändå så otroligt jobbigt att folk inte vet utan bara kan hoppa till antaganden utan någon som helst guidning.

 

Jag önskar att jag kunde berätta för mina lärare och vänner. Vara öppen med att jag mår sämst, är självmordbenägen och ibland bara behöver get my shit together. Men nej. Sådant får man inte prata om. Man får inte heller humanisera elever för annars blir det ju svårt att betygsätta dem.

 

Jag vill bara berätta för dem så att de vet att jag försöker mitt allra bästa, att jag inte är borta för att jag skolkar utan för att jag ibland vaknar upp med panik och ångest så jag knappt kan tänka klart. Att min hjärna fungerar på ett sådant sätt att jag inte vågar gå till skolan på grund utav den tror att alla lärare kommer att trycka in mig i ett hörn och tvinga mig att arbeta tills jag blir utbränd samt förvärra min ångest situation.

 

Ifall bara alla visste hur otroligt mycket jag försöker och hur mycket jag kämpar för att kunna leva ett normalt liv under samma villkor som psykiskt stabila människor lever. Ibland går det bra och ibland går det inte alls.

 

Jag skulle vilja vara så mycket mer öppen om detta för att faktiskt visa alla att jag inte bara latar mig, tar snapchat bilder och kollar på serier. Utan att jag faktiskt ligger i sängen och försöker ta mig samman. Försöker så otroligt mycket med att försöka ta hand om mig psykiskt samtidigt som jag försöker att ta hand om skolsaker. Hitta motivation och så.

 

Men det jag vill mest av allt är att folk ska förstå. Jag vill inte att folk ska anta att jag berättar allt för att få ett fripass utan för att jag vill att folk ska förstå hur jävla mycket jag kämpar med att orka. Jag vill bara att alla runt omkring mig ska förstå att jag mår så jävla dåligt psykiskt men jag kämpar för att kunna leva med samma villkor som alla andra.

 

Det är utmattande, det är frustrerande och det tar så jäkla mycket av min energi att jag inte alltid kan keep up med alla andra för jag måste kämpa på en helt annan nivå. När vissa talar om ångest över klädval eller skola så kanske det är en ångest som snabbt går över. Min ångest är, vad jag tror, kanske 10 gånger värre och kommer upp flera gånger per dag av olika anledningar

 

Så jag ber om ursäkt ifall jag tar lite tid off ibland för att fokusera på ämnen jag är efter i istället för att fokusera på det jag borde fokusera på för framtida projekt. Jag ber om ursäkt ifall min ångest gör så att jag kanske får ett dåligt betyg på grund av att jag inte kan presentera något muntligt utan att må så otroligt dåligt att tårar börjar rinna ner. Jag ber om ursäkt ifall min ångest gör så att jag ibland bara ger upp på allt.

 

Jag ber om ursäkt för allt mina ångest kan åstadkomma men mest av allt ber jag om ursäkt för att ni inte vet ett skit om detta och därav inte kan ta hänsyn till det.