För ungefär två veckor sen, tror jag, så började jag gå till en BUP liknande mottagning för att få hjälp med mitt självdestruktiva beteende och för att kunna påbörja en könsutredning eftersom jag mår så psykiskt dåligt på grund av mig själv.

 

Idag hade jag ett sådant möte med en läkare som skulle fastställa ifall jag var deprimerad eller inte och hur "vi" skulle gå till väga för att "bota" mig.

 

Denna mottagning är uppbyggd genom att föräldrarna är medvetna om det hela. För att få en tid så måste liksom föräldrarna godkänna det och jag hade liksom inga problem med det eftersom jag kan liksom prata med min mamma om det. But little did I know att de faktsikt ville att föräldrarna skulle vara med i princip under hela processen.

 

Jag är 17 år, fyller 18 den 11 december och jag är den som tagit hand om mitt psykiska mående ända sedan det blivit sämre, jag var den som bad min skolkurator att kontakta denna mottagning INTE mina föräldrar! Visst, jag erkänner att jag varit klantig som låtit det gå såhär långt innan jag tog en "direkt" kontakt med en "professionell" hjälp men jag har mina anledning och jag tar mitt ansvar nu.

 

Det som gör mig så frustrerad med denna mottagning är att de vill att min mamma ska vara med på vartenda möte. Som tur är så kunde inte min mamma det andra mötet med min psykiatriker (tyvärr så har min psykiatriker varit sjuk nu så jag har inte kunnat ha detta privata möte med henom) men nu under läkarbesöket så insåg jag hur sjukt fucked denna mottagning är uppbyggd.

 

Min läkare föredrog min mammas åsikt framför min. Alltså, sure, jag är minderårig och jag bor med mina föräldrar men när någon säger "det är ju ändå mamma som bestämmer" så blir jag so pissed att jag kunde mörda någon ifall det inte var för mitt enorma överjag!

 

Jag är en egen individ och det faktum att det är mindre än ett år tills jag faktiskt blir sedd som en egen individ betyder något för mig. Det faktum att min mamma bestämmer över min egna psykiska hälsa när hon inte ens vet hälften av vad som försiggår bakom stängda dörrar är så förjävligt att jag vill slå någon med en rutten fisk!

 

JAG är den som tog ansvar över mitt beteende. Jag är den som bad min kurator att skicka en remiss och bad min mor att godkänna den. Jag är den som insåg att jag behöver hjälp, att jag behöver få hjälp och jag kan inte få den hjälp jag behöver ifall min mamma ska få reda på allt när hon inte ens förstår hur förjävligt det är för mig.

 

Jag har sett till så att jag klarar mig. Jag har hittat ett sätt för mig att orka fortsätta. INGEN annan har hjälpt mig med det! Därför är det inte rätt att min mor är den som ska sätta käppar i hjulen för mig. Göra så att jag mår ännu sämre och tysta ner mig.

 

Jag älskar min mor, men när det kommer till mitt liv har hon ingen rätt att ingripa i det. Ingen annan än jag ska ha rätt till att få uttrycka en åsikt om att hjälpa mitt psyke för det är ändå jag som har bäst inblick över hur jag mår.