Jag är en ångestfylld tidsbomb. Jag är dysfunktionell, jag kämpar med att ta mig igenom varje dag. De finns de som kämpar ännu mer än vad jag gör, självfallet, och jag kan lätt gå runt i samhället utan att bemöta större problem. Men tro inte för en sekund att jag inte kämpar för att kunna hålla mig lugn och anpassa mig till samhället.

 

Detta kanske kommer låter barnsligt, men för att vara ärlig bryr jag mig inte. Det gör ont inom mig ändå. Min lillebror har varit sjuk i två veckor med ett magvirus. Han har blivit bättre. Nu håller alla på att curla honom. Ge honom uppmärksamhet och presenter för att han är så "modig" och "kämpat" igenom dessa två veckor.

 

Missförstå mig inte, jag vill inte ha presenter eller att någon ska ge mig en klapp på axeln för att jag kämpar. Jag vill bara att någon ska se att jag kämpar också. Ska veta hur mycket som dras av min energi för att kunna planera och tänka ut hur jag ska ta mig igenom dagen.

 

Bara för att man inte ser att jag kämpar, ser hur mycket jag lider när inget går som det ska, ser hur många gånger jag bryter ihop på en dag, betyder det inte att jag inte kämpar. Att jag också haft, och har, det jobbigt, svårt att få allting att gå ihop.

 

Jag är så trött på att nätt och ständigt bli lämnad utanför för att jag inte är som alla andra. För att jag är trans*, för att jag har dysfunktionella tankar och kan inte fungera som en vanlig människa bör kunna. Jag är trött på att de som kämpar fysiskt men inte psykiskt blir omhändertagna medan vi som lever med alla dessa demoner i våra tankar blir lämnade ensamma och blir tillsagda att "det är bara att rycka upp dig!".

 

Jag skakar, jag gråter och jag hyperventilerar. Men trots det ska jag rycka upp mig. Jag har inget att vara "ledsen" över. Jag har inte levt livet än. För mitt beteende är inte rationellt. För att man inte kan se att jag kämpar så kämpar jag troligtvis inte. "Det jag inte kan se finns inte".

 

Jag vill bli sedd och jag vill bli behandlad som alla andra. Men jag vill också att alla förstår att jag har det förjävligt svårt för mig att anpassa mig. Jag har svårt för mig att kunna leva spontant. För tillfället måste allting vara planerat för att jag ska kunna hålla mig lugn. Jag kämpar för att kunna anpassa mig, men som sagt är jag en ångestfylld tidsbomb. Jag klarar inte alltid av att kunna planera att hålla ångesten borta. Ibland kommer den spontant och förvärrar hela tillvaron för mig.

 

Jag kämpar för att kunna leva mitt liv som alla andra, för att kunna leva ett liv efter samhällets ideal. Glöm inte bort mig och mina kamper endast för att du inte kan se dem.