Jag börjar samla på mig mer och mer vuxenpoäng ju äldre jag blir samtidigt så ökar även delen av mig som tvivlar på det mesta. Ångesten ökar mer och mer och jag vet inte riktigt vad som är värst. Att jag håller på att "växa upp" och tar ansvar över mitt liv eller att jag långsamt överanalyserar allt och gör mig otroligt nervös och ångestfylld.

 

Det hemska i det hela kanske är min egna okunskap gällande allt. Min plan var att jag skulle plugga vidare och sedan söka jobb som lärare (vart en liten vändning i vad jag ville bli) men istället så vart det en miss i och med att jag hade glömt att göra något för idrotten som gjorde att jag inte vart högskoleförberedande. Jag har absolut inga kunskaper om att söka jobb eller vad som krävs av mig och den saknaden av kunskap kommer nog främst från att jag absolut inte hade planerat att det skulle bli såhär eller att jag skulle ha kommit såhär långt i mitt liv.

 

Det är en sjukt obehaglig känsla att gå in i det okända och jag har absolut ingen aning om vad jag kan förvänta mig på andra sidan. Jag tvivlar på att jag kommer får någon som kommer att hålla mig i handen och se till så att allt går bra, men jag hoppas på att det inte är för naivt av mig att tro att jag kommer få någon guidning i det jag saknar kunskaper i.

 

Jag är även medveten om att folk är sjukt arga på mig för att jag inte alls har kunskaper om något så uppenbart som att överleva i dagens samhälle, men låt mig tillägga att jag är en väldigt ångestfylld person som undviker det som ger mig ångest, aka framtiden. Det känns som något som alla borde ha koll på och att jag är väldigt ansvarslös som har valt att vara ignorant när det kommer till den frågan, vilket jag också har varit. Jag har väldigt sällan tagit min roll som en del av samhälle särskilt seriöst, det är inget som kommer från dålig uppfostran eller bortskämdhet utan från den enkla anledningen att jag aldrig känt mig som en del av samhället utan alltid som att jag har varit utanför på kanten. Inte som att jag inte behöver bidra till samhället utan bara att jag inte får vara med. Vart den känslan kommer ifrån kan jag inte svara på, ifall den kommer från mobbning, spel, filmer eller liknande är svårt att svara på. Den känslan kanske alltid bara har varit där. Men nu har jag bestämt mig för att försöka komma ikapp i det jag missat och faktiskt försöka bidra till samhället, eller åtminstone vara delaktig.

 

Jag är dock fortfarande enormt nervös inför detta. Att ta ansvar har alltid varit något som skrämmer mig för det känns som om att jag då måste vara helt ensam i det hela och att jag inte får be om hjälp, även fast jag vet att det inte riktigt är så. Däremot har det alltid varit en svaghet hos mig att be om hjälp eftersom det känns som att varje gång jag ber om hjälp så tycker folk att det jag frågar om är en självklarhet och därav tycker att en måste dumförklara mig för att få den känslan igenom. Vilket inte är något som är optimalt för mig som vill kunna allt och tycker illa om mig själv när jag inte kan allt (otroligt orealtistiska förväntningar på sig själv men det är något jag har väldigt svårt med att skaka av). Jag hoppas åtminstone att jag inte kommer bli fnyst åt från personer som ska hjälpa mig i detta och jag möts av personer som förstår och kan räcka fram en hjälpande hand så jag inte är helt ensam i detta.

Under veckans gång har jag ställts inför ett svårt val. Ett val som är, för mig, en fråga om jag ska ta bekvämligheten före säkerheten. Det är nämligen så att jag ska vara hundvakt åt min systers hund tills ganska sent på kvällen. Jag har fått två val, att antingen sova över eller ta en taxi hem.

 

Detta kanske inte känns som något en behöver fundera så mycket på, men för mig så är det två saker jag inte riktigt är bekväm med. Att sova över hos ett syskon hade inte vart några problem om det inte var för att hon bor med sin partner. Jag tycker inte illa om någon utav dem men det är de sociala koderna jag har någorlunda problem med. Jag vet inte riktigt vad som är tillåtet eller inte tillåtet, hur länge jag får stanna, får jag göra frukost innan de vaknar eller ska jag vänta, är jag där som hundvakt eller ett syskon? Det är väldigt många frågor och normer jag måste ta hänsyn till vilket kan göra mig lite obekväm för jag vet inte riktigt vad min roll är i det sammanhanget.

 

Sedan är det valet med taxin. Det valet känner jag mig otroligt obekväm med. Det kanske lite är av min paranoia som bidrar till det men jag känner mig inte bekväm med att åka i en taxi ensam eller att en främling får reda på vart jag bor. Jag vet inte heller vad som är de sociala koderna i den situationen. Ska en vara pratsam och försöka lära känna sin chaufför? Ska en vara nonchalant och hålla på med mobilen? Jag har ingen aning. Sedan känner jag mig också mer utsatt i dessa situationer eftersom jag är icke-binär och asexuell. Även fast det inte är något jag behöver skylta med så är det en omedveten känsla av utsatthet som jag drabbas av när jag ensam med någon jag inte känner. Det känns som att jag hamnar i underläge, på samma sätt som ett barn kanske känner när de är i ett rum full med vuxna (vilket också är något jag känner för att jag inte känner mig vuxen).

 

Trots detta så har jag bestämt mig för att sova över. Jag vill helst inte utsätta mig för något som jag inte känner mig alls bekväm med. Att sova över och ta kollektivtrafiken hem är något jag åtminstone kan stå ut med även fast jag inte vet vad de sociala koderna är eller vad min roll är (är jag ett syskon, hundvakt, gäst?) så är jag ändå rätt säker på att det kommer lösa sig och att de kommer hjälpa mig att lista ut vad de sociala koderna är.

Jag har verkligen svårt med det här att sköta en blogg. Jag har även svårt att välja vilken stil jag vill ha på bloggen. Vill jag att den ska handla om att fota saker? Om min vardag? Om politik? Jag vet inte. På senaste har jag varit mer politik intresserad och det är ett enklare ämne att ta upp och hålla koll på än att skriva, i min mening, ett relativt meningslöst inlägg om mitt liv då jag inte gör så mycket mer än att sitta och spela och kolla på videos.

 

Samtidigt känns det som en enorm kontrast mellan inläggen ifall jag blandar in fotografi och vardag med politik. Men för att vara helt ärlig är det ungefär så mina tankar fladdrar runt i mitt huvud och jag tycker på ett sätt väldigt mycket om den kontrasten just för att det är så livet är för de flesta. Ena sekunden är en väldigt självmedveten om sina egna privilegier och försöker komma på olika sätt hur en kan utnyttja detta för att hjälpa andra, och i nästa sekund är en ganska självupptagen i sin egen vardag (vilket också är ett privilegium).

 

Hur som haver så skulle jag vilja ge bloggandet ett nytt försök för att lätta på mina statusar på facebook och filosofera mer djupgående här istället, även fast det är en mindre sannolikhet att diskussioner dyker upp här (fast även det kan vara ett plus när en bara vill rensa tankarna).

 

Så yeah. Let's try this blog thing for the 100th time... Yay!

Igår sattes en ny säson av Let's Dance igång. Som vanligt såg jag en del av det på grund av dumburken som finns i köket och som oftast är påslagen när en ska äta. Jag blir lika irriterad för varje gång som jag ser på det. Jag har aldrig riktigt kunna sätta ordet på vad det är som irriterar mig som mest, ifall det är att det jämt är motsatta kön som måste dansa med varandra eller om det bara är något annat. Det var inte förrän jag såg Nyhetsmorgons kommentar med en utav deltagarna imorse.

 

Innan jag kommer till det dock vill jag betona att jag verkligen älskar dans som en konst i sig. Det finns inget jag faktiskt tycker är vackrare än att kunna se smidigtheten som finns när människor dansar. Jag tycker även att själva idén om att låta personer som inte alls är vana vid att dansa tävla mot varandra och visa vad de går för är en ganska okej idé. Jag personligen kanske inte finner det lika underhållande eller så men det är en intressant idé och jag förstår varför folk tycker det är något sevärt. Däremot finns det många problem med själva begreppen de använder i programmet.

 

Nu i Nyhetsmorgon så pratade de med en utav deltagarna, jag tror att hon var en programledare men eftersom att underhållningen som tv tablån erbjuder inte lockar mig alls längre så har jag ingen aning om vem personen är. När de pratade om själva dansen så använde de sig utav ett ord som fick min genusmedvetenhet att reagera och fick mig att vilja skrika av frustration. De använde sig nämligen av ordet "kvinnlighet" för att beskriva hur programledaren rörde sig fram på dansgolvet och att hon måste utstråla "kvinnlighet".

 

Varför stör jag mig så mycket på ett ord som "kvinnlighet"? Det är väl inget att reagera över, eller? Jo, i min mening är det det. Framförallt eftersom att jag i mitt gymnasiearbete konstant jobbar med just genus. Varför ord som "kvinnlighet" är ett ganska så farligt begrepp att använda när en talar om mjuka och graciösa rörelser är för att det förknippas med könet kvinna. Ett alternativ ord en istället skulle kunna använda är "feminin" men även det ordet är lite riskabelt för att det också förknippas med kön, men det ordet är mer genuskorrekt. Däremot ifall en använder sig utav det ordet tycker jag att en ska kunna använda både maskulint och feminint för att beskriva båda könens rörelser. Ifall mannen rör sig graciöst ska en kunna säga "och han hade så feminina rörelser att han satte varenda steg" utan att det betraktas som en förolämpning eller något dåligt.

 

Det är viktigt med vilka ord en använder för att beskriva olika saker just för att det är det som formar oss människor och oftast gör att många börjar må dåligt över vilka de är. Ifall en kvinna inte är "kvinnlig" anses som något okej men ändå som något konstigt, som om att en måste ha några kvinnliga drag. Ifall en man inte är "manlig" så anses det bara som något dåligt och personen försöker att bevisa för sig själv att han kan vara "manlig" trots att det inte är något som definierar honom som person. Dessa normer är extremt viktiga att bryta och där en kan göra som störst inverkan är just i teve. Ifall juryn slutade använda ord som "du rörde dig väldigt kvinnligt uppe på dansgolvet och en såg verkligen din kvinnlighet lysa igenom" (jag har för mig att jag hört någon säga detta nån gång) och istället började använda sig av ord som maskulin och feminin för att beskriva personers rörelser vore det perfekt.

 

Jag måste dock betona att en inte då ska använda feminin för att beskriva kvinnornas danssteg och maskulin för att beskriva männens danssteg. Det hela beror på dansen. Ifall en tar tango som exempel så skulle jag personligen tolka den som en mer maskulin dans ifall en utgår från maskulina attribut medan vals är en dans jag skulle tolka som en mer feminin dans med feminina attribut. Det kan vara problematiskt att jag kallar dessa danser för feminina och maskulina men ifall en utgår från att personerna som dansar dessa danser ska ha en maskulin och feminin inställning så blir det en helt annan sak. Så ifall en jury säger till en kvinnlig deltagare "du hade alldeles för feminina rörelser till denna maskulina dans, tänk på att vara mer bestämd i dina rörelser" så upplyser de både det feminina och maskulina i dansen. Ifall de då också säger till en manlig deltagare "när det kommer till vals så behöver en ha feminina rörelser för att få dansen att fungera men dina var alldeles för maskulina för att uppskatta dansen i sig". Denna respons gör så att personerna blir medvetna om vad de måste göra för att förbättra sin dansteknik för det är en mer konstruktiv kritik men också ger det dem och tittarna tillåtelse att ta fram både sina maskulina och feminina sidor som alla bär med sig.

De flesta danser har dock en kombination av både feminina och maskulina rörelser kombinerat för båda parterna, så det borde vara något som juryn borde upplysa mer när de ger kritik, tycker jag.

 

Detta tror jag skulle göra Let's Dance mycket roligare att kolla på, speciellt för de som är genusmedvetna och kanske framförallt för människor som är medvetna om sina femina och maskulina sidor. Detta kan hjälpa samhällets syn på människor lika mycket som det kan hjälpa dansarna att förbättra sin dans.

Däremot så vore det 100 % bättre om det var samkönade par som dansade, men det kommer nog i sinom tid....

 

Det är typ två dagar kvar av sportlovet men jag känner ändå att detta inlägg behöver skrivas. Jag hatar lov! I alla fall sådana här onödiga lov där inte ens lärarna får det ledigt. Liksom, wow. En veckas lov! Nu jävlar kan vi elever ligga hemma och bara känna hur alla skolarbeten inte blir gjorda!

 

Det känns så otroligt onödigt med en veckas lov. Jag försökte faktiskt lite smidigt byta ut mitt lov med en lärare, jag tyckte att de faktiskt förtjänade lite tid ledigt trots allt med tanke på all idioti de måste stå ut med, dessvärre valde jag fel lärare eftersom han tyckte att en ska ta all frihet från skolan en kan få. Jag hann inte fråga någon annan.. Till påsken kanske.

 

Nejmen, på riktigt. en veckas ledighet är typ det mest stressframkallande som finns. I alla fall för en person som mig. Jag hade ett system. Stanna kvar i skolan för att göra klart arbeten och det funkade kanon! Och nu! Nu har jag haft typ 3 dagar av ledighet till att göra gymnasiearbete och alla andra ämnen. Vad har jag gjort då? Spelat! Jag har suttit och spelat eller på något vis fixat så jag kan besöka folk.

 

Fy fan vad jag hatar ledighet. Usch. Jag vill kunna sitta och plugga men jag kan inte. I mitt rum har jag knappt någon plats och liksom, hur kan jag motstå frestelsen av att sätta på en serie när det är så extremt tyst i mitt rum? När jag har vårat internet och inte skolans? Liksom, hur kan jag motstå det? Nere i köket sitter alla andra och vi alla är nog bekanta med min tolerens av ljudnivå samt idioti i ett och samma rum. För att inte tala om min kära lillebror som inte kan lämna mig ifred för ens en sekund. Sen får vi inte glömma dumburken som är på 24/7 någonstans i huset. Sjukt irriterande.

 

Jag skulle ju kunna åka till biblioteket eller försöka skaffa en pluggkompis men alltså, det brukar oftast sluta med att mitt sätt att procrastinate är att göra kompisens arbete åt hen. Det är liksom så min hjärna funkar. Är det inte något som jag blir bedömd i då kan jag mer än gärna försöka fixa ett A till denna människa. När det gäller mitt egna arbete dock sitter jag i timmar bara för att få en mening att låta rätt.

 

Men men. När jag kommer tillbaka till skolan kan jag förhoppningsvis (om bussen inte tagits bort än) sitta och jobba ikapp till kl 18.00 varje dag. Det vore livet ändå. Jag ska även se om jag inte kan skälla på läraren som inte ville byta för en vecka. Jag måste ju få någon form av uppföljning till att han tyckte att jag borde upptäcka Stockholm under lovet. Sen är det alltid kul att låta överdramatisk.

 

Nu ska jag i varje fall göra ett femte försök till att bli klar med denna oerhört envisa analys av eleverna i årskurs nio.

Allt känns bara så extremt absurt just nu. För en vecka sen mådde jag skit. Jag orkade ingenting och jag funderade till och med på att göra något drastiskt åt den hemska känslan jag konstant kände. Jag kände mig ganska döenda, för att vara ärlig.

 

Och nu! Nu är allt förändrat. För första gången på ganska länge så skrattade jag av ren lycka idag. Jag känner mig på riktigt, just i detta nu, extremt lycklig. Varför jag är lycklig är den mest konstiga anledningen någonsin, men det är för att jag fick göra det mest komplicerade någonsin på en uppgift och det gjorde mig så lycklig. Jag sitter just nu och bara är så himla lycklig över just det.

 

Denna kontrast som skett på en vecka känns så extremt absurt i mitt huvud. För en vecka sen ville jag dö för jag orkade inte längre och det kändes som om att min hjärna hade ruttnat och jag kände av det. Men nu, NU sitter jag här och ler och är alldeles till mig. Jag vet inte vad som hänt knappt. Kan det ha varit för att jag har suttit kvar i skolan och pluggat de senaste dagarna? Kan det har varit för att jag sluppit dumburkens eviga tjat på länge? Kan det vara för att jag (äntligen) kommit igång med mitt gymnasiearbete och troligen inte behöver göra en prövning i det? Idk. Jag vet bara att just i detta nu är jag lycklig och jag vill njuta av denna känsla för en vet aldrig när den tas ifrån en igen.

 

 

 

Idag är jag vaken denna natt där jag mycket gärna skulle vilja ligga till sängs och sussa så sött. Däremot är det bortslutet eftersom jag både har tyska hörförståelse kl 08.30 imorgon som jag inte får försova mig till och sen så ska en svenska uppgift in i morgon 23.59 och jag känner lite att jag verkligen inte pallar.

 

Så jag sitter här och handskriver ner ett tal till svenskan som jag ska analysera sådär fint. Själva uppgiften i sig verkar inte så extremt svår det är dock detta själva analyserandet av kroppspråk, patos, logos och etos. ansiktsuttryck och betoningar samt bryta ner talet och leta stilfigurer som min hjärna säger emot. Speciellt såhär sent på natten. Det är egentligen mitt fel för att jag har bort prioriterat denna uppgift. Jag skulle mer än gärna vilja skita i denna uppgift, göra klart den i helgen och sen skicka in den men samtidigt uppstår den vanliga konflikten i min hjärna som skriker "MEN DU KAN JU DETTA!!!".

 

Så, naturligt som det är för en elev som mig, sitter jag och pendlar mellan Etnicitet och Kulturmöten uppgiften (som ska in om en månad, vi har inte ens fått själva  uppgiften än) och sociologin (som ska in om tre veckor). Jag sitter och skriver av manuset medan mina tankar omedvetet "smygkikar" lite på de andra ämnena. Hur jag ska analysera dem, hur uppsatsen ska vara uppbyggd, vad jag ska ställa för frågor till läraren, osv. Tankarna smyger sig även in i mitt fritidsintresse (som uppstått i takt med EoK kursen) att försöka definiera olika "kulturer" i ett samhälle och tankarna har just nu stannat upp vid "kulturen" som finns inom byggarbetsyrken.

 

Så jag sitter här, extremt trött, mitt i natten och försöker hålla allt mitt fokus på en sak men istället delar upp det till att fokusera på flera saker samtidigt. Vilket är frustrerande för jag vill ärligt talat bara bli klar med denna uppgift så att jag kan börja resonera kring EoK uppgiften (vadå att jag älskar den kursen? pfffft) samt leta upp intressant fakta kring ämnet.

 

Det är nästan så att jag vill fråga min lärare om jag antingen kan göra denna uppgift muntligt eller lämna in den senare på grund utav allt jag varit tvungen att göra. Det känns lite så att lärarna lätt glömmer bort att vi också måste hålla på med gymnasiearbetet som ska lämnas in snart samt att vi har andra kurser. Jag själv läser just nu runt 11 kurser där jag har ganska höga krav på mig. Det är lite extra energikrävande för mig också eftersom det tar extremt mycker energi för mig att vara delaktig i en lektion samt att formulera meningar och strukturera upp tankar samt anpassa mig till omgivningen. Det tar lite mer tid för mig att omstrukturera, speciellt nu när jag mår dåligt och jag klankar ner på mig själv. Oftast när jag kommer hem är både fysiskt och psykiskt utmattad och behöver en paus.

 

Detta är dock inget lärare tänker på om en inte pekar ut det för dem. Så jag venne, jag orkar bara inte fokusera eller vara uppe hela nätter endast för ett arbete. Det känns bara så ovärt det hela. Men samtidigt är det, i alla fall just nu, försent att gå och lägga sig eftersom jag har absolut ingen energi till något och för att återhämta den energin behöver jag sova ganska länge.

 

Så jag vet inte hur det blir idag. Om jag försöker ta en kopp cappuccino och bara bita ihop eller om jag försöker varva ner lite och vila istället för att sova. Tror jag kommer göra det sistnämnda för annars kommer jag inte orka skoldagen imorgon.

 

 Jag ber om ursäkt för alla videos som spammats här på bloggen, men jag känner att detta är något som måste delas med överallt. Något som borde höras för det ger en mycket bättre inlevelse, speciellt i tider som dessa. Sen så är hon jättehärlig att lyssna på. Jag tipsar även hennes böcker som vi läst några få utdrag från som "That thing around your neck", de är extremt bra.

 

Igår på min lediga dag fick jag det lite tråkigt och bestämde mig därför att göra det berömda brödet lembas! Eftersom jag gjort detta bröd ca 2-3 gånger så är det ju lite långtråkigt att bara baka för bakningens skull så jag bestämde mig, igen, att dokumentera detta! Det jobbiga med detta är dock att jag nu inte kan tvinga folk att komma hem till mig för att äta lembas för nu kommer ju alla att kunna göra det... Men men.

 

Inte nog med att detta är den första videon jag gjort på länge (ca ett halvår och lite till, eller hur?) utan det är första videofilmen jag filmar med Alfred! Eller, ja. I alla fall den första videofilmen jag lägger upp som är filmad med Alfred!.... Och Nevada.... Men mest Alfred!

 

Så, eh, ja. Njut av denna töntiga lilla video av mitt försök till att seriöst baka lembas (but let's get real, since when have I ever been able to be serious irl??).

Jag (mamma) läste artikeln jag hade skickat in i fredags, ni vet den där som vi hade haft ca 3-4 månader på oss att skriva? Det visade sig att jag hade begått det grövsta brottet man kan begå i skolarbeten - grammatiska fel!

 

Jag erkänner att jag absolut inte är bra på svensk grammatik men oj, detta var så otroligt korkat formulerat att jag känner att jag måste personligen be om ursäkt till min lärare och skicka in en renskriven artikel istället. Jag hade ofullständiga meningar, korkade formuleringar jag skulle skrivit om, jag hade glömt att ta bort en rubrik (jag använder words rubriker för att lättare kunna fokusera på ett stycke istället för att bara se the amount of letters) där det stod "skriv om", jag använde fel ord vid fel tillfällen och jag vet inte vad.

 

Jag skäms något otroligt och speceillt eftersom att detta ska vara en artikel! Detta ska kunna gå att publiceras i tidningar. Jag skulle lätt kunna säga att det var för att jag var stressad men jag tror att felet ligger i att jag inte riktigt hade fokus på artikeln. Just när jag knöt ihop allt så satt jag mitt uppe i en extremt intressant diskussion om just statistik på våldsbrott och kopplingar till invandrare vilket var något jag inte kunde motstå att sätta mig in i och vara mitt vanliga "detta är länkar och fakta på att jag har rätt, vart är dina källor??". Visserligen handlade diskussionen om det jag hade lärt mig under kursen men det är inget min lärare kunde se och bedömma mig i.

 

Jag känner bara som mest att jag måste verkligen be om ursäkt för detta skräp jag skickat in. För att inte tala om grammatiken var mina källor helt åt skogen. Jag hade givetvis kollat upp det som sas i källorna men jag tycker ändå inte det är en ursäkt till att jag använda artiklar som källor till vissa saker. Jag vet ändå bättre än så! Speciellt när det gäller källkritik. Det hade varit mycket bättre om jag bara hade refererat till riksbanken och scb istället för att länka till en artikel direkt bara för att den sammanfattar allt jag vill säga så att jag kan spara tecken.

 

Jag är bara så extremt besviken på mig själv just nu och jag tror jag kommer att bli förbannad om min lärare skulle påstå att det jag skrivit har varit bra (fast nej, jag skulle bli förvånad och fråga om han är säker). Jag vet inte ens vad det är jag vill göra åt saken. Som mest skulle jag vilja renskriva artikeln och skicka den i ett mejl med en ursäkt för mitt klantiga jag, men samtidigt känns inte det okej för att "gjort är gjort" och det skulle inte gynna mig att renskriva den mer än att jag försökt rättfärdiga mitt fel. Jag tvivlar starkt på att han skulle läsa igenom en renskriven artikel endast för att jag bad om ursäkt. Jag vet inte om jag vill få en chans att visa att jag inte alls är så korkad som jag uttryckt mig i artikeln eller om jag bara har ett tvång av att rätta mina fel och klaga på mig själv. Det är ett mysterium jag inte kan lösa.

 

Jag vet inte ens om han skulle kunna bortse mina grammatiska fel. Jag vet att det inte är poängen med uppgiften men det är samtidigt en artikel som man skulle skicka in och i en artikel där ofullständiga meningar existerar känns inte som att den kommer överleva kriterierna. Jag har däremot haft fel förr. Jag tror ändå jag måste be om ursäkt för att utsätta min lärare för en sådan tortyr och hemska grammatik fel. Kanske kan göra det på fredag eller skicka ett meddelande på schoolsoft. Kanske till och med skriva ett handskrivet brev att lägga i hans fack. Bara göra något för att visa hur ledsen jag är över detta.

 

Denna vecka har varit väldigt stressig och jag har verkligen känt av det. Jag har haft två inlämningar som skulle in denna vecka och jag hade inte kommit långt på någon utav dem, sen hade jag ett möte med psykologen, jag hade också prov i torsdags som jag inte hade pluggat till och prövning i engelska 6, sen var det brädspelskväll och nu på måndag har jag tyska prov, så det har känts extremt stressande.

 

Däremot har jag inte riktigt känt av stressen på så vis att jag velat stänga ner mig själv och bara strunta i allt så jag kunde ta det lugnt och samla mig. Jag har faktiskt hanterat denna stressande vecka otroligt bra. Jag vart klar med svenska talmanuset, som var en utav inlämningarna, på svenska lektionen trots att jag hade kommit sent på grund utav mitt möte med psykologen.

 

Jag gjorde även klart den största inlämningen som vi haft ca 3-4 månader på oss att göra och jag, som vanligt, hade knappt börjat. Jag hade gjort läxorna (som var att kolla på nyheter och läsa artiklar som var relevant för ämnet) men jag hade inte börjat på själva uppgiften. Så nu sista veckan satt jag och gjorde hela uppgiften på ca 2 dagar. Jag är väldigt glad över att jag hade en sådan bra vecka att jag kände mig motiverad till att ta hand om så många uppgifter. Dessvärre tog det hela eftermiddagen från när jag kom hem i onsdags att bli klar med den inlämningsuppgiften att jag hann bara göra flashcards till provet jag skulle ha dagen därefter. Däremot klarade jag de flesta uppgifterna på provet bara att jag blandade ihop begreppen i en teori, men jag tror det gick rätt bra ändå.

 

Med engelska 6 prövningen känns det väldigt stressigt för jag tror inte jag gjorde en enda uppgift förra uppgift eftersom jag mådde relativt dåligt och kände mig en aning stressad att jag bort prioriterade det. Jag är tyvärr relativt arrogant när det kommer till ämnen jag känner att jag kan tillräckligt bra. Däremot så kanske det går bra att kombinera prövningen med engelska 7 som jag läser samtidigt, så då kanske det inte känns lika stressande.

 

Däremot var det avkopplande att spela brädspelskväll på kvällen sen med mina bröder och en utav deras vänner (han trodde han kunde psyka mig, HAHA! Borde ha berättat att jag är beteende elev men that's not fun). Däremot lite jobbigt att bli felkönad och det triggade igång min könsdysfori. Så nästa gång kommer jag nog ha min pronomen skylt pga passiv aggression!

 

Vi spelade dock till 00:00 så för mig som ska vakna 05:00 för att hinna äta frukost och åka till skolan var det inte så bra. Speciellt eftersom jag är en tungsovare och därför har svårt att vakna till mitt alarm. Så jag försovde mig och valde att frånvaroanmäla mig den första lektionen så jag hann äta frukost. Sen åkte jag till skolan och min könsdysfori dämpade när min kompis och en klasskamrat använde rätt pronomen när det pratade om mig och jag kunde prata om min könsdysfori lite till min kompis också. Så det kändes bra. Sen så pratade vi även om patriarkat och vad maktstrukturer gör mot människor under lektionen så det gjorde det gjorde mig på bättre humör också för det är något som är viktigt att kunna prata om.

 

Under veckan så fick jag även reda på att mamma beställt Egalias Döttrar till mig och det gjorde mig väldigt glad också. Däremot var jag tvungen att hämta ut den hos Akademibokhandeln och det tog mig hela bussresan dit att förbereda mig för det. Idk, det kändes bara väldigt jobbigt och jag hade ingen aning om hur jag skulle formulera det jag var ute efter. Däremot gick det väldigt bra ändå så det var bra.

 

Men detta har varit min vecka, hittills. För det mesta i varje fall. I och för sig så krävde facebook att bekräfta min identitet och det störde mig nåogt extremt dels för att det är extremt okänsligt mot transpersoner men mest för att jag var mitt uppe i en extremt intressant diskussion och nu är det försent för att gå tillbaka till den. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Så nu sitter jag och väntar på att de ska godkänna de "dokument" jag skickat in som bevis för att jag är jag. Om de inte godkänner det så flyttar jag till USA, blir medborgare där och stämmer facebook. För jag behöver kunna diskutera politik på artiklar, det är vad jag brinner för!

 

Annars har det inte hänt så mycket mer, nu ska jag försöka slita mig ifrån youtube och plugga till tyska provet. För det låter produktivt och viktigt för min utbildning.

Så igår köpte jag en väska till skolan... Igen. Jag tror faktiskt jag har köpt fem väskor som jag hade hoppats leva upp till de förväntningarna jag har till en skolväska. Antingen är den för smal på djupet eller saknar alldeles för många fack.

 

Så igår när jag letade väskor var detta just vad jag var ute efter. Eftersom jag tycker det är obehagligt att ha ryggsäckar pga jag inte känner om någon öppnar den eller inte, så letade jag efter en axelremsväska med ett fack på locket eftersom en utav de bästa väskorna jag haft genom åren i gymnasiet var den som hade ett fack på locket. Så jag hittade en väska som fyllde kritirierna och som hade bra reviewer.

 

Så nu sitter jag i väntan på att den ska komma så jag kan sätta den på prov och om den är så rymlig som jag trott! Jag längtar också på den eftersom just nu har jag en träningsväska som skolväska och tro det eller ej men en dator och en massa skolböcker som ligger vågrätt ner väger lite extra mycket än allt sådant som ligger lodrätt, logiskt nog.

 

Detta har i varje fall varit ett efterlängtat inköp, om det var ett bra ett återstår att se. Men frakten var ju fri så det är ju alltid något. Nästa inköp tror jag faktiskt blir en vinterjacka då jag verkligen inte har en bra vinterjacka alls, utan alla jackor jag har är så små om jag stänger dem (förståeligt eftersom jag fick dem när jag var typ 12???) förutom min kappa men den är jobbig att ha hela tiden. Så det är bara att spara i två, tre månader sen har jag nog råd med det.

 

Idag börjar skolan och jag har senare idag ett prov/förhör i filosofi som jag skulle ha pluggat till under lovet... Det gick sådär. Faktum är att hela lovet har jag bara tramsat mig och jag vet knappt vad jag har gjort. Jag minns i varje fall att jag umgåtts med två personer under lovet samt varit ute och handlat lite då och då.

 

Jag hade planerat i varje fall att jag skulle plugga den här veckan så att allt är färskt i mitt huvud. Vad går jag och gör då? Jo, först ser jag till att komma vidare i Starfox Adventures; Dinosaur Planet så jag har fastnat i det spelet lite tills jag nu kommit till en asjobbig bana som känns omöjlig. Så då går jag och köper Skyrim Elder Scrolls online och nu har det varit mitt nya beroende i en dag (det tog typ 5 timmar att installera skiten). Jag känner att jag börjar bli bra på det här med att procrastinate. Så jag får plugga in allt skit när min bror går och lägger sig eftersom konsollen jag spelar på är i hans rum.

 

Jag har i alla fall äntligen fått smaka på att spela Skyrim efter att ha velat spela det i typ 1 år. Even though online spelet inte riktigt är som skyrim så känns det ändå som en rolig start. Jag tycker det är roligt att spela det och enligt folks kritik så är inte online spelet lika kul som riktiga skyrim så jag kan knappt bärga mig förrän jag får tag på ett "riktigt" skyrim spel! Den svåra frågan är dock till vilken konsoll man ska köpa spelet till...

 

Under lovet har jag även fått en till konsoll till mitt rum så nu har jag tre konsoller totalt. Ett xbox 360 som inte fungerar som det ska efter att en av bröderna har vält det i frustration, ett playstation två jag nappa åt mig från en av bröderna som inte bor här längre och ett gamecube. Jag kan verkligen känna efter hur jobbigt jag kommer ha det med skolan i år. Får hoppas att jag kan få något gjort i skolan då eller så. Får kanske börja gå på resurstider eller plugga från klockan fem då jag ska vakna och kanske plugga en timma efter jag kommit hem.

 

Jag får nog komma på något och kanske förstärka min självdiciplin så jag inte hamnar i ett nytt spelberoende.

De senaste fyra dagarna har jag haft en jobbig dygnrytm där jag lagt mig runt 09:00 och sovit tills 22:00. Jag har försökt ändra det genom att dygna men det går verkligen inte! Det har blivit svårare och svårare att dygna ju äldre man blir, när jag var 12 var det lätt som en plätt men nu är det fanimej svårt.

 

Men idag känns det bra. Även fast igår så gick jag och la mig runt 12 så känns det ändå som att idag kommer jag lyckas! Jag har bäddat sängen och den är nu full med saker så det finns nog ingen chans att jag går och lägger mig där. Persiennerna är uppdragna och fyller rummet med dagsljus och jag har redan tagit en timmas promenad i kylan, vilket var väldigt uppfriskande och jag halkade bara en gång!

 

Jag har även en kompisträff däremot om den blir av är svårt att säga eftersom mitt busskort inte fungerar på helger men det återstår att se. Tills dess ska jag vänta tills alla är vakna för då ska jag börja skriva på skrivmaskinen vi har och som jag får använda. Ska försöka skriva videomanus med den. Ifall det går bra återstår att se.

 

Så idag ser förutsättningarna till att jag ska hålla mig vaken tills läggdags väldigt bra ut. Ingen säng att tröttsamt bädda sig in i, inget evigt mörker i rummet som gör en ännu tröttare, inte bara serier planerade på sin to-do-list. Det låter tillräckligt för att kunna hålla mig vaken! Ska även sitta och lösa lite sudoku för att hålla hjärnan igång lite extra. By the end of the day så har jag förhoppningsvis inte precis vaknat efter att ha gått och lagt mig runt tolv tiden eller så.

 

Jag tror att det var 2015 som mitt nyårslöfte var att jag skulle försöka må bättre, eller prioritera mitt mående åtminstone. Jag fick också för mig att jag skrev det på bloggen men jag kan inte hitta det alls, jag bakade antagligen in det i ett inlägg och jag orkar verkligen inte leta igenom de inlägg jag skrivit.

 

Men nu är det nytt år och nya löften. För att vara ärlig har jag aldrig förstått grejen med nyårslöften men på senare tid har jag funnit dem lite mer intressant för mig själv. Ett sätt att liksom lova sig själva något i början av ett nytt kapitel.

 

Mina nyårslöften i år är som följer

• Jag ska ha en hårfärg i ett helt år
• Jag ska hålla en budget och inte ta pengar från mitt sparkonto
• Jag ska ta en selfie varje dag
• Jag ska gå till skolan varje dag