Jag var verkligen inte på ett bra humör nu när jag skulle åka hem. Det började väl med Farsta Strand tunnelbanan. Den var lika full som den brukar vara runt fyra tiden, trots det orkade jag inte vänta på nästa och jag visste ändå hur det skulle bli.

 

Jag är ingen person som trivs i trängsel, faktum är att det är en trigger för mig, jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Det är människor, dofter och ljud överallt och det är så stressande för mig eftersom att en utav mina rädslor är att inte kunna gå av vid min station. Även fast jag vet att jag skulle lika gärna kunna åka till Farsta Strand och ta tåget, så är det ändå en rädsla jag har. Jag vet inte varför.

 

Som tur var så kom jag ut ur mitt lilla hörn och paniken utbyttes mot ren irritation. Istället för att lugna ner mig retade jag upp mig ännu mer på alla människor som var i vägen, som också skulle åka hem just när jag ska åka hem! När jag väntade på bussen orkade jag inte bry mig om något (inte ens det faktumet att min mage troligen gjorde enorma läten för att tala om för folket att jag var hungrig) utan bara fokusera på min musik. Sen kom bussen sent, det var blött på marken så jag kunde inte sätta ner min väska som vägde sitt vanliga ton och började mer och mer göra mig medveten om dess vikt.

 

Väl inne på bussen bestämde jag mig för att åka till centrum för att köpa lite saker som kan ge lite energi då jag dygnat inatt och kände mig lite halv vimsig och trött. Så jag satte mig långt fram, något jag inte brukar göra, och naturligtvis valde jag en skit plats där golvet var som en ruschkana så jag kunde inte naturligt stödja mina fötter mot golvet utan var tvungen att spänna för att få något stöd.

 

Sen så skedde det värsta - någon satte sig bredvid mig! I vanliga fall brukar jag inte bry mig för jag går av vid typ slutstationen men när jag skulle av om fyra stationer kändes det inte okej för mig att den personen tog platsen just bredvid mig. Men jag stod ut, och slumrade till de första minutrarna av bussresan då vi stod i kö.

 

När det väl var min station tog jag tag i axelbandet till min väska, kollade efter stoppknappen i taket och reste mig upp för att trycka. Och inte fan fungerade den knappen! Det är nog det värsta som finns på bussar - knappar som inte funkar! Så paniken började bubbla, jag reser mig upp för att gå till närmsta stoppknapp, personen som sitter bredvid mig är seg som attans, jag går till stoppknappen - men nej! Busschauffören har åkt förbi hållplatsen och nästa hållplats är långt borta.

 

Så jag stod kvar precis vid dörren och kände hur ilskan bubblade inom mig. Det regna, jag hade inte klätt mig för detta väder, jag har mina glasögon så de kommer få massa droppar på sig (som tur var kunde jag fortfarande se genom dropparna) och jag ville inte gå omvägar p.g.a. byggarbete och trafik. Jag var så extremt förbannad. Jag planerade hur jag skulle skita i att vara social när jag kom hem, jag skulle vara otrevlig, jag skulle skrika, jag skulle klaga på hur mycket alla låter - ja, jag skulle göra det ett helvete för alla andra för att varför ska de få ha det bra när jag bara mår piss?!

 

Men sen så kom jag till centrumet, muttrade lite tyst på rullbandet på väg upp mot övervåningen, gick in till akademibokhandeln och lugnade ner mig lite vid doften av de ljuvliga böckerna. Jag gick runt och kollade på böckerna. Tänkte halvt köpa en Henrik Fexeus bok men insåg att jag inte ens har läst "Konsten att läsa tankar" och kände att jag borde läsa den först innan jag köper alla andra böcker på en gång.

Jag stannade dock inte länge på akademibokhandeln för jag ville hem. Så jag gick runt och tittade, hittade en bok jag måste läsa, köpte en penna eftersom att mina svarta pennor har tagit slut och den jag använder nu har alldeles för tjock udd. Sen gick jag till hemköp och köpte lite energiska saker och sen åkte jag hem.

 

Och nu sitter jag här och återberättar de senaste timmarna när jag egentligen borde söka upp vad diskurs är och lyssna på tonsatta dikter av Gustaf Fröding. Procrastination på hög nivå (eller inte).