Den här boken har jag läst ut fyra gånger. Två gånger bara det senaste dygnet. Jag vet egentligen inte varför denna bok har fångat mitt intresse. Ifall det är på grund utav storyn eller för att jag har relaterat till den en gång i tiden?

 

Jag började läsa denna bok när jag var runt 11-12 år. Jag älskade att gå till biblioteket och leta efter de tjockaste böckerna och läsa dem som lät intressanta. Jag gillade tanken om att show off att jag kunde läsa de där tjocka böckerna också, att jag också var one of those cool kids jag såg upp till. Jag vet inte varför jag tyckte det var coolt att kunna läsa tjocka böcker, I just did. Det var i alla fall då jag fick syn på denna bok. Jag drogs till de varma färgerna på omslaget och ansiktet på omslaget. Jag läste baksidan och fann även det intressant.

 

Boken handlar om en tjej i sexton års åldern som heter Sanna och som ska börja på gymnasiet. Hon har levt i total ensamhet i 7 års tid, inte haft några vänner eller klasskompisar att prata med. Hon bor tillsammans med sina föräldrar och en storebror. Hennes föräldrar vill inget hellre än att hon ska få vänner och må bra, de peppar henne så gott de kan och är alltid där för henne. Hennes storebror är lite av en mobbare till henne - går jämt på ömma tår och är allmänt dryg och korkad. Är alltid där to taunt her.

När Sanna ska börja i gymnasiet förväntar hon sig ingen skillnad från livet hon har levt. Hon förväntar sig att hon fortfarande ska leva i total ensamhet - men det gör hon inte. Istället blir hon vän med alla i sin klass. Allt har förändrats, och Sanna är beredd på att göra allt för att behålla hennes vänner. Men hennes strategi är inte den bästa och tillslut går allt åt helvete.

 

Boken är bra på ett sätt samtidigt som den är dålig. Till exempel finner jag inte hennes storebror en realistisk karaktär. Hans karaktärsdrag är basically "be a douche to your sister" vilket jag finner svårt att acceptera som ett karaktärsdrag. Speciellt eftersom jag inte känner någon person som har en bror - inklusive mig själv - där de hatar en rent igenom eller tar till sig onödig våld just for the fun of it. Det är mer syskonbråk som går i perioder, men man är aldrig jämt arg eller elak mot en.

Sannas föräldrar - Eva och Frank - känner jag inte heller att de är särskilt realistiska. Jag älskar hennes föräldrar efter hur de framstås i boken men jag finner det svårt att förstå dem i vissa sammanhang. De verkar lite för mycket "I'm here for you!" men det kan vara för att jag inte är van vid den uppmärksamheten som jag tycker att det känns lite "konstgjort". Men ifall jag hade chansen att skapa de perfekta föräldrarna skulle nog jag med skapa dem på det sättet.

 

Händelserna och tonårskaraktärerna i boken är realistiska i mina ögon. Jag gillar hur karaktärerna framstås och deras "historier" och beskrivningar. Although så tror jag Emma Granholm har a thing för gröna ögon - trots att det är otroligt sällsynt. Men nu är jag lite väl picky.

 

Jag gillar storyn men moralen i storyn tycker jag är lite orättvis. Det är nånstans i boken en karaktär säger "Man kan inte vara vän med alla" vilket jag inte håller med om. Man kan vara vän med alla ifall man behåller sina åsikter och är väldigt förstående mot varandra. Till exempel att ifall man inte håller med någon så bör man säga "Jag håller inte med dig, och detta är varför. Men jag respekterar din åsikt." och inte följa exemplaret man kan finna i youtube kommentarer där folk vräker ur sig insults istället för respekterar varandra åsikter.

Man kan vara vän med alla ifall man behåller sin personlighet, so to speak.

 

Men annars tycker jag om boken väldigt mycket. Det är bara några småfel och kanske några moments i boken man bara "pfft! Som om!" men annars är den väldigt intressant på sitt sätt. Man får också läsa en del ur en annan karaktärs perspektiv vilket jag finner intressant. Man förstår Sannas tankegångar och varför hon agerar som hon gör men samtidigt får man fram hur hon framstås från någon annans perspektiv, vilket jag älskar för det förstärker budskapet "don't judge someone until you know their story", typ.

 

Det är också en väldigt lättläst bok. Mycket dialog, och ifall man är into it så kan man läsa ut den på en dag (troligen varför jag dras till den också - älskar böcker man kan läsa ut på en dag, man känner sig produktiv och duktig). Sen så är orginalspråket svenska så det är ett extra plus ifall man är som jag och älskar engelska böcker därav gör så att min svenska grammatik är på botten... Däremot framstår det även kodväxling i dialogerna - dvs att det växlar mellan svenska och engelska. Den är även skriven i tredje-form, så det är också nice ifall man är yttligare som jag och glömmer lätt bort hur man kan skriva i tredje-form.

 

Så en bra bok att läsa ifall man har "boktorka" (finns det ens något som heter så? Pls, säg att det finns), lättläst och intressant. Sen så en ganska bra bok att läsa för motivation till att fotografera då hon går media foto.