Idag var det möte med psykiatrikern. Det har varit jobbigt sen jag sist träffade henne. Jag låg i en vecka, eller fem dagar, i sängen. Helt paralyserad av orklöshet med motivationen och livslusten på botten. De här tre dagarna jag varit i skolan har också varit ganska plågsamma. Kämpande och krävande, men jag har gått upp, ätit frukost och åkt iväg.

 

Idag var det ett avslut. Hon skulle sluta, så detta var sista gången vi pratades vid. Vi pratade lite om våra samtal vi haft, varför jag sökte dit, hur det har gått och ifall det skett någon förändring. Jo, ja. Det kan man väl säga att det har. Mest att jag valt att sova eller sätta mig in i något annat än att bli för uppslukad av mina tankar. När det är en möjlighet, det vill säga. Och könsdysforin har minskat lite nu när jag vet att en remiss ska skickas så fort utvärderingen är klar.

 

Redan nästa vecka börjar utvärderingen. Två möten nästa vecka. Sedan ett till möte veckan efter. Sen vet jag inte när nästa möte är eller med vem. Men övningarna ska vara roliga, tydligen. Och det ska finnas tid att kunna samtala med psykologen, så det känns bra.

 

Psykiatrikern och jag pratade lite också om könsnormer och hen. Jag berättade att jag använder pronomenet hen till alla tills någon säger att det inte är hens pronomen. Jag förklarade också för henne att man alltid antar att något, som ett husdjur t.ex., är en hane. Och i ett scenario där man hittar på en karaktär eller där könet inte framkommer så använder man sig av pronomenet han. Det hade hon inte reflekterat över förut. Vi pratade även om robotar.

 

Jag berättade även för henne en sak som gnagt inom mig ganska länge. En sak jag kom fram till för inte så länge sedan men som har tagit stor plats bland alla mina tankar. Det är att jag påverkas något enormt av samhället. Mina egna problem, såsom kanske avsaknaden av socialt umgänge eller något sådant, det påverkar mig ytterst lite. Men saker som berör samhället, såsom sjukt dålig trans*- och psykiskvård påverkar mig enormt. Saker som andras idioti (rasism, sexism, HBTQA-fobier, terrorism osv) syns och hörs överallt och folk tar in det som sägs påverkar mig på ett helt obegripligt sätt.

 

För mig är ett fungerande samhälle, ett samhälle där alla är jämställda, ytterst viktigt för mitt mående, mer eller mindre. Mina problem känns inte lika viktiga som detta dysfunktionella samhället som är indelade efter status.

 

För jag har accepterat att jag är jag. Jag har accepterat mig själv som trans*, asexuell och demiromantisk. Jag har accepterat att jag är lite korkad ibland samtidigt som jag är smart. Jag har accepterat att jag inte alltid kan få alla att förstå mina tankegångar ifall jag inte guidar dem nogrannt igenom. Jag har accepterat att jag sällan kommer förstå folk som lyckligt skryter om sina fylledagar och jag har accepterat att jag behöver inte ändra på mig själv om inte jag själv faktiskt vill och orkar det.

 

För att 8 månader och 12 möten av en muntlig presentation av mina tankar och funderingar har fått mig att inse att jag kommer alltid att vara jag och varför skulle jag vilja ändra på det?