Jag har tänkt väldigt mycket på hur det brukade vara för mig i skolan. Där jag dömdes av klasskamrater och de ropade "skolkare" efter en i korridoren. Jag brukar väldigt ofta tänka tillbaka på det ögonblicket då jag inte är hemma på grund av en "godkänd orsak" utan pga psykiska anledningar.

 

Jag skulle troligen inte ha sådan skam över att anledningen till att jag inte kunde gå till skolan var för att det kändes fysiskt omöjligt att ta sig upp ur sängen ifall det inte var för att jag, i hopp om att försöka tränga undan tankarna och återfinna motivationen, gjorde saker jag finner enjoyable. Vilket är helt rätt, för det är (enligt psykologi lektionerna) det man ska göra för att försöka finna tillbaka till en tillvaro man är bekväm i. Men jag har fått det förklarat för mig att man inte ska "enjoy" när du stannat hemma för att det är den tunna linjen mellan sjukdom och skolk.

 

Nu däremot när jag analyserar saker i efterhand känns det löjligt att bara för att man är hemma så får man inte göra saker som gör en glad för det är skolk! När man är sjuk ska man ligga i sängen och lida! Är man sjuk och har kul då är man inte tillräckligt sjuk! Fast va?

 

Förra veckan var jag hemma. Jag hade förlorat all motivatin och livsgnista. Jag låg i sängen och bara orkade ingenting. Det enda som jag kunde göra, rent spontant i den stunden som jag kunde tänka på var att kolla på en ny serie på netflix så att jag åtminstone fick något att koncentrera mig på.

 

Den tredje dagen gissar jag på att mina föräldrar trodde jag stannade hemma för att jag ville kolla på serien, men jag tror samtidigt att de förstod att något var fel. För jag gjorde inget annat än låg i sängen och kollade på serien. Jag orkade inte ta hand om mina behov som människa. Det enda jag hade ork till var att sätta mig in i serien och försöka få motivation utifrån det.

 

Jag tror sällan att folk vet vad som försigår när man är hemma. Det är enklare att döma folk efter sina egna föreställningar än om vad som faktiskt är sanningen och tydligen är det roligt att klanka ner på andras liv? Jag förstår principen av att shamea skolk, men man borde inte göra det för ord förföljer en hela livet. För det är självklart att man ska få vara glad när man ligger hemma och är sjuk, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt.