Det finns tusen olika öppningar jag kan använda i detta inlägg - och alla låter ungefär lika töntiga ("det var året 1978, en kall vinter dag"-töntigt typ), så jag börjar med en lite seriösare öppning. Jag har varit internet beroende.

 

Inte på det sättet att jag prioriterade internet före mina vänner, för det är något jag aldrig skulle kunna göra eftersom att jag anser det vara ohövligt (undra om mamma skulle vara stolt över att höra det?) och att vara artig är något jag mer eller mindre prioriterar kring mina vänner (tyvärr inte till den punkten då det gäller att vara diskret eller prata finkänsligt typ). Så jag har aldrig använt mobilen när jag är med någon jag trivs med, förutom om de själva gör det då läser jag det som en signal om att det är okej att jag gör likadant (wow, ifall jag hamnar i slagsmål någon gång så vet ni varför. Jag följde någon annans exemplar!).

 

Men jag har varit internet beroende till det faktum att jag satt och pilla med telefonen hela tidenoch personligen tycker jag inte att det är okej men jag gjorde det ändå för jag fick uppmärksamhet. Jag vart liksom bekräftad om att jag hade vänner och det var så stort för mig. Bara att bli bekräftad med en gillning var så enormt! Ni kan ju tänka er när jag fick en kommentar, hjärtattack varje gång!

 

Nejmen. Det var verkligen stort för mig att bli bekräftad. Att ha någon att prata med, som svarade och inte ville avsluta konversationen. Känslan av att jag hade vänner. Allt blev så stort för mig att jag inte kunde sluta. Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Sen bröts det.

 

Jag vet inte om alla minns detta, eller om ens någon minns det överhuvudtaget, men jag var under "isolation" ett tag. Jag stängde av alla notis händelser på mobilen, tog bort vissa appar, ansträngde mig för att inte gå in på någon social media och försöka att inte bli påverkad av andras åsikter. Den enda sociala nätverket jag använde var youtube.

 

Anledningen till min isolation var att jag klarade inte av allas åsikter. Det skedde så mycket på en gång. Det kändes som om att jag slets hit och dit, jag var tvungen att ha en åsikt om allt. Det vart för mycket för mig to handle. Jag är lättpåverkad av personer jag bryr mig om, som betyder mycket för mig, och om de säger något negativt om en viss personlighet som delvis passar in på mig hamnar jag i total kaos i mitt huvud. Jag börjar mentalt trycka ner mig själv och så.

 

Det var mest därför jag behövde en "isolation" från nätet. Jag behövde hitta mig själv. Sluta vara beroende av andras åsikter. Hitta mina egna och börja om på nytt. Jag har alltid varit beroende av andras åsikter för jag trodde aldrig att jag var "smart nog" att förstå saker på mitt egna sätt. Att ha en egen "orginell" tanke.

 

Så tack vare denna isolation så bröt jag mig ur mitt internet beroende. Nu kan jag kontrollera mig själv till den punkten att så fort någon skriver något till mig kan jag vänta med att svara. Min mobilskärm kan lysa upp och jag kunde inte bry mig mindre. Det enda jag fortfarande har problem med är facebook. Det är den största triggern för mig. Jag kan inte gå in på facebook utan att jag får ont i magen och blir i princip gråtfärdig. Så jag håller mig borta från facebook för mitt egna bästa.

 

Ett tips från mig till er alla som är internet beroende på riktigt - ta en paus. Kanske inte i flera månader, som jag gjorde, men åtminstone i en vecka eller så. Det är så behagligt att kunna andas och ta det lugnt för ett tag.